En av höjdpunkterna på dagen - om jag får skriva fritt ur hjärtat - det är vid dagens slut då alla kommunikationer är avstängda och ljuden tystnar från alla håll. Då är det som om en särskild frid infinner sig. Ja, då går jag med mina summerade tankar inför Jesus i bön. Och där är det som om han alltid väntar på mig. Inte otåligt men väldigt glad. Äntligen får vi en stund tillsammans, uttrycker det.

Förra kvällen det skedde så tänkte jag med tacksamhet på just det. Att få ha det så. Det är inte självklart. Så många som avslutar dagen i ofrid. Självförvållat eller drabbad. Kanske i bitterhet mot Gud. Det liv man en gång hade i Gud tog slut och Herren som så gärna står vid vår sida och lyssnar in vad vi vill bedja och påminna honom om, är då utestängd fastän han inte gjort oss något ont. Ja, jag upplevde att jag ville formulera mig så denna kväll. Att småprata högt.

Rubriken över mångas liv är att de kom bort ifrån Herren. Det blev bara så och alla små saker som medverkade till det är liksom glömda. Det var en process man bara hamnade i och så blev man strandsatt i sin relation med Herren. Det är en ordlös avsaknad av Herrens närhet man lider av. Det välbehaget finns ingen annanstans än hos honom. Människor med allt ifrån stor tomhet i själen till djup bitterhet över livets gång. Gode Gud!

Herren är så nära när allt tystnat. Flera världar av olika saker man tar med i bön inför Herren och han liksom svarar upp med den otroliga frid som bara han besitter och representerar. Han lyssnar aktivt. Hans tankar är inte då på annat håll. Jag upplever att han är intresserad i utbytet. Kan inte beskriva det på annat sätt. Inget i bönen kommer tillbaka från en som är likgiltig. Han lyssnar och omsätter det som sägs. Den inre människan känner av det och fröjdar sig.

Vad ber jag om när dagen är slut? Ja, det kan man undra. Allt möjligt. Alla namn och människor som jag känner till. Många som jag tror inte har det så värst gott ställt med Gud. Och många han just nu "ruskar om" genom det som de får gå igenom. Många namn är återkommande. Några blir spontant nämnda. Många har mejlat mig sina behov. Och jag ber då med stor vädjan till Gud då jag inte har resurserna. Människor jag inte känner. Jag ber för dem att de ska få uppleva samma frid, denna lycka som medföljer Jesus närvaron i bön. Jag ber om olika saker. Jag ber inte om krig men om ett kraftigt uppvaknade hos det svenska folket. Herren får välja metod för det. Små som stora förhållanden. Det som kommer upp och som i olika grad involverar bönemänniskan. Om en biograf här i Stockholm för evangeliskt arbete. Traktatmissionen. Varje flyers. Varje människa jag möter på stan. Det som dyker upp i sinnet. Och det med trängande behov. Att den Helige Ande ska fortsätta verka på människor. Då kommer det att gå igenom på många fronter! Lovat vare Gud!

Jag upplever att Herren är mycket intresserad av våra böner. Allt vi minner honom om. Allt vi bär på. Ett samtal med Herren där han är på samma linje och samtycker i det som sägs. Han ser inte nedsättande på. Han släpper inte igenom en föraktfull outtalad tanke eller en missaktad min av misstag. Nej, han instämmer i kärlek. Och det är äkta. Som att Herren själv blir upplivad av denna konsensus. Då flödar mitt hjärta över!

Jag tänker på alla som mår dåligt i själen. De som får gå i terapi men som aldrig blir av med gnaget i själen. I psyket. Och som måste döva det på olika sätt. De som inte finner någon "absolution" för man rår inte över problemen i sina egna liv. Gode Gud! Varför är jag så privilegierad - trots stora och övermäktigt betydelsefulla förluster i livet? Av stora svek. Men ändå så fylld av tacksamhet då jag inte behöver utöva varken någon meditation eller gå till något medium i förtvivlan och vilsenhet. Många gör det och blir på sikt gruvligt besvikna. Herren är ju nära oss var och en och fyller på med sin omedelbara frid - om man bara i uppriktighet överlämnar sig till honom i bön.

Herre! Min bön är att du fick framträda mera genom våra liv till dem som inte känner dig. Så att omgivningen fick beröras av din värme och kärlek långt bortom religionens förbannelse i att trälbinda människor. Jag prisar dig denna sena kväll att du inte framstår som kärv eller vresig eller på annat sätt döljer ett misshag mot oss på grund av ett bättre vetande eller något som skulle sänka din glädje över en ringa människa. Din tillgivenhet är äkta, oh Gud! Jag kommer inte med någon mallighet inför dig, Herre. Jag kommer med innerlig tacksamhet, bara. Berör någon idag som tappat bort dig på resan i tiden. Förnya dem som släpar sig fram och tror att det kyrkliga verksamhetsmaskineriet är din respirator, oh Gud. Det är inte vårt arbete som håller dig vid liv. Du som uppehåller oss med din ofattbart stora kärlek och välbehag över oss. Tack för traktatmissionen, Herre! Jag ska snart gå ut igen. Det ligger på ditt hjärta att jag gör det. Det vet jag. Också på mitt.

- Välsignade Jesus!
 

" Det finns ett pris att betala för att bära Guds eld. Det kommer att kosta dig din stolthet, din komfort och ditt rykte."

" There is a price to carrying the fire of God. It will cost you pride, your comfort, and your reputation."

- David Wilkerson -


 

"En Herrens ängel talade till Filippus: "Gå vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." Och Filippus stod upp och gick." (Apg. 8:26-27)

"Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa. Filippus kom till Asdod och gick omkring och predikade evangeliet i alla städer, tills han nådde Cesarea." (Apg. 8:38-40)

Finns det någon frälsning utanför kyrkan? Får man förkunna Guds ord till andra medmänniskor utan att vara auktoriserad av en pastor eller cellgruppsledare - om man vill göra Jesus missions befallning till sin? Ja, det är verkligen frågan när det kommer till sin spets. Ta ett initiativ och du kommer möta på en räcka fromma råd som i praktiken vill hindra dig i din gärning.

I dagens text så återkommer jag till Evangelisten Filippus. Han tillhörde en församling. Han var ju en av flera församlingstjänare som dukade upp den mat man åt emellan mötena, om vi uttrycker det så. Men det hade utbrutit en förföljelse mot församlingen så man hade tvingats skingras över halva Israel. Inte alla men de flesta. Och det står att Filippus gick omkring och predikade evangeliet. 

Jesus på sin tid, sände ut lärjungarna två och två när de skulle evangelisera. Är det en regel? Är det strikt normgivande? Det är åtminstone inte fel att vara två. Vi kan till och med säga att det är idealt. Johannes och Petrus kompletterade ju varandra så fint i deras evangelisation. Men det ger inte svaret på om man kan gå ensam i evangelisationen - om man nu är själv.

Är det rådligt att överhuvdtaget tala om Jesus om man inte är med i en församling? Vilken dum fråga egentligen. Vi blir ju inte frälsta till samfundet eller till kyrkan. Vi blir frälsta och döpta till Kristus! Inte ens till pastorn.

Filippus blev initialt uppmanad av en ängel att gå själv till gatan som ledde till Gaza. Han gick ensam. Gjorde ängeln ett tjänstefel då han inte bad Filippus ta med sig en av bröderna efter Jesus mönsterbild? Och vad värre var; När Filippus hade döpt den etiopiske hovmannen då rycker Herrens Ande bort Filippus och han sågs därefter i staden Asdod. Den ligger ungefär fem mil därifrån. Säg mig!; Gjorde den Helige Ande ett tjänstefel? Behövde inte den nydöpte omsorg och undervisning? Behövde han inte gå i en Alfakurs? Eller två? Behövde inte han vara med på cellgruppsmötena på torsdagarna tills cellgruppsledaren ansåg att han kunde starta en egen cellgrupp eller återvända hem som en missionär? Varför skickade Den Helige Ande Filippus till nästa plats - utan att han kunde ta hand om sitt "nyfödda barn i Kristus"? Vart var Johannes och Jakob? Var höll Petrus hus någonstans under förföljelsen? Filippus jobbar ihjäls sig ensam här. Gud hade ju resurser både till tvåmannaskap och att fördela arbetet. Varför punktmarkerar Herren Filippus till "två halvdant" utförda uppgifter, då han rycks bort till Asdod efter dopet? Svara mig! Det frångår alla kyrkliga regelböcker .

Du ängslige bänkvärmare så full av otro! Herren kallade oss att gå ut två och två - om möjligt. Men istället sitter vi två och två i kyrkbänkarna och cellgruppleder varandra i teologisk terapi - år ut och år in, och djävulen gnider sina händer över vår andliga ofruktbarhet. Problemet är inte den andliga konceptionen. Problemet är barnlösheten i Guds hus på grund av självupptagenheten! Vi smeker varandra i våra föresatser att vårda våra samkvämer i kyrkorna tills vi somnar om igen eller lämnar kyrkan för det finns inget liv kvar. Vi blir verksamhetsspecialister i våra programutbud. Vi gör våra cellgruppsledare alldeles för centrala och vi låser ute Den Helige Andes möjlighet att bruka oss personligen bland verkliga behovets barn.

En ängel kom till Filippus... Han gick ensam! Hade ängeln fel i sitt upplägg? Församlingen var ju splittrad och logistiskt sönderslagen. Filippus kunde inte ta någon till sin kyrka, i överförd mening. Hade Guds Ande fel då han ryckte bort Filippus ur vattnet utan att han ens fick en möjlighet att notera den etiopiske mannens kontaktuppgifter för vidare själavård, ens en gång? Nej. Filippus "gick omkring ", står det. Och de barn, de andliga barn, han möjligen väckte upp - vem skulle ta hand om dem? Det står ju så; "Han gick omkring! " (...)

Oh, du kyrkbänkvärmare som är präglad på en kyrklig kultur. Du som tror på att en hierarkisk församlingsordning är svaret på att upprätthålla kontrollen över Guds verk. Jesus vill bygga sin församling. Och pastorn sin!

Berättelsen om Filippus äger auktorisation. Jesus sände ut dem två och två. Och vi är ibland fler än två. Men vi går trots det inte ut till behovets barn. Ändå kan vi förnuftsmässigt peka på de som ensamma reser sig upp och går ut med evangelium - oroligt förebråendes att man måste ha ett samfund i ryggen. Du som har både och men ändå inte går. Det håller inte! Du lurar dig själv. 

Vi har gjort församlingen till vår Kristus och låtit pastorn ta den helige Andes plats. Resten är en programvara i hårddisken.

Ta missionsbefallning på allvar så ska du få se hur Gud leder dig till behovets barn. Varför kallas de nyfrälsta för "barn"? Därför att alla är barn i början. Det är inget farligt eller onaturligt i det. Ingen avhåller sig heller ifrån att skaffa barn som har möjlighet till det eller för att barn är särskilt utsatta och sköra då de blivit till. Så ängslig får ingen förälder vara. Det är bara infertiliteten och självupptagenheten som inte föder några barn. Lusten hör till livet! Själavinnandet till förnyelsen!! Då blir det barn - andliga barn - vare sig man planerat det eller inte. Man kan inte sitta passiv med missionbefallningen för att de som går förlorade ska tas om hand - när de blir frälsta - och över den kognitiva farhågan att de kan tappa sin tro då de blivit det - och över ängslan att man inte ska lyckas ta hand om de nyfrälsta utan en församling. Djävulen skulle inte kunna lägga upp ett anförande bättre! Djävulen vill inte att någon ska komma till tro överhuvudtaget. Har du glömt det?  Men Gud vill att alla människor ska bli frälsta! Då ska inte du vara ett p-piller för allt vad Gud vill göra - innan de ens blivit utsatta för konception. Andliga preventivmedel i överförd mening. Dagen efter piller! "Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat." Utan restriktioner.

Första-gångs-föräldrar i det naturliga har ingen egen erfarenhet. Det får de med tiden. Det har Gud aldrig varit särskilt ängslig över i skapelsen. Det behöver inte du heller vara i det andliga. Gud ger växten! Sluta p-pillra den andliga verksamheten med kyrkligt och papistiskt, hierarkiskt tänkande. Guds Ande flyttade på Filippus i ett kritiskt läge. Ära vare Gud! Han vet vad han gör.

Det blir nämligen inga människor frälsta om man inte utsätter dem för det.


 

"Jag skall föra dig omkring och sätta krokar i dina käftar." (Hes. 38:4)

Jag skrev igår här på mitt forum om att den Iranska regimen kommer att falla och det tror jag bestämt. Men det är bara en episod till sitt faktum och det kan skymma det verkliga profetiska ordet. Därför tog jag bort mitt inlägg.

Iran kommer att vara ett kommande stort problem för Israel. I det profetiska ordet går det under namnet Persien. 

De farhågor om kaos som befaras efter ett regimfall - om det inte finns en organiserad politisk opposition som kan ta över styret av ett land, är nu av underordnad betydelse. Vi har redan kaos i Mellanöstern med stor spridningsrisk och spänningarna är redan för stora inom Iran.

I Hesekiels profetia så är det mycket som stämmer överens med det vi ser idag - om än mycket återstår. Iran eller Persien är utpekade som en allierad till Ryssland eller Gog. Libyen är en framtida medaktör. Libyen är Putéerna land. Sudan är bibelns Nubien. ( Äldre bibelöversättningar anger Etiopien. Sudan och Etiopien är två grannländer från en tid då nationsnamnen inte fanns. Det är befolkningen i området som avses.) De ska också vara med i en militär allians med Ryssland. Det säger oss Hesekiel. Libyen, ett land som just nu drivs vind för våg med sin sargade nutidshistoria. Landet är satt på undantag. Sudan, ett land men knappast en militärmakt. Deras favör är deras naturtillgångar. Fråga Lundin Oil. Ett svenskt företag som står under åtal för sin misskötta exploatering. Annars ett helt ointressant land för någon med militära anspråk och intressen. De kommer att bli alltmer i blickfånget av Ryssland. Det är följdriktigt. (Hesekiel kapitel 38)

Men landet Israel skall först leva i fred. "Landet skall få ro efter svärd.", står det. Det kan man inte säga om Israel fram till idag. 

Iran, ett land som fött miliser som PLO, Hizbollah och Hamas. Hamas som grävt tunnlar under hela Gasa med Irans goda minne för etablerad statsterrorism men som egentligen varit ointresserade av det palestinska folket ovan jord. Det finns ingen framtid för en sådan regim när man också börjar skjuta mot sitt brödrafolk i Qatar. Staden Doha i Qatar som utmärkt sig för att vara Asiens nya nav när det gäller flygtrafik. En ny korsning i en modern Silkesväg. Irans regim kommer att falla. Och måste falla. Det är inte tid än. Intentionerna trycks tillbaka och det är som att axelmakterna rycker i båda ändarna vid löftet om det profetiska ordets uppfyllande. I Teheran och i Moskva.

Regimens fall i Iran är en lika liten tillfällighet som det faktum att vi haft en vecka av strider mellan Iran och Israel, det beklagligt nog. Det stora kriget som skall ske i Israel där många folkslag drar samman till strid skall föregås av en fredlig period. Den har vi inte upplevt än. 

Men det vi erfar är det Hesekiel beskriver om Gog eller Ryssland i Hesekiels bok; "Jag ska föra dig omkring." Föras omkring! Det är nyckelordet här. Det handlar inte om att det ryska folket ska gå i landsflykt eller bli nomadiserade. Det handlar om att Ryssland stövlar omkring i andra länder och bland deras intressen. Ett andligt skeende som tar sig politiska och militära uttryck. Varför samlas annars hela NATO gruppen idag på ett toppmöte för att öka och skärpa riktlinjerna för sina militära anslag? Man är livrädda. Gog som ett profetiskt fenomen rör på sig.

Därför är nyheten om att regimen i Iran kommer att falla, en passus. Det är en för liten händelse gentemot det profetiska ordet - om än det inte inträffat ännu.


 

- Glad Midsommar, alla följare och särskilt till Leif i Småland som blivit en gatuevangelist liksom jag. - Gud är god.

Jag är så tacksam till Gud och hur han leder saker och ting i kampen för de eviga värdena. Vår gemensamma tro. Det är så dyrköpta och rika erfarenheter.

Den man jag fick tala med i gatuevangelisationen - som jag skrivit om senast här på bloggen - följer mig i mitt medvetande och jag bad särskilt till Gud för honom igår om att Jesus skall göra allt för honom där han befinner sig.

Jag gjorde än en gång en nog så allvarlig erfarenhet där på stan i förrgår. Jag vill berätta om det. ( En dag är kanske också jag borta och någon kan lära av det och bli min efterföljare i ett spännande och innehållsrikt arbete för Gud. )

En man kom fram till mig och ville få en traktat. Han var troende och djupt involverad i ett församlingsarbete här i Stockholm. Hans första fråga var; "Vilka står bakom det som du delar ut?" - Det är ett eget initiativ och på en egen kallelse, svarade jag honom.

Det som sedan hände och som nästan alltid följer på det svaret är skriftens undervisning om precis allting. Församlingen, Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, Guds tanke med bröder och systrar, gåvor och begränsningar, frestelser och utsatthet, "ensam är inte stark", etc. Det följer ett helt teologiskt system av infallsvinklar på nästan allting hos en kristen när man träffar troende på stan. Och jag säger inte att det är fel. Man vill väl. Men kokar man ner det hela så handlar det till slut om att försöka få "den ensamme evangelisten" att bli en av de andra - att tillhöra samma grupp - "min grupp". Och följ mig noga nu i hur jag tänker.

Om jag hade tagit ännu mer tid i anspråk och talat med denna broder om allt mellan den kristnes himmel och jord och uppnått en inte alldeles så hög och stor konsensus i lära och i tron, så hade vi säkert berikat varandra. Vi talades ändå vid i cirka tjugo minuter. Men då hade mannen som jag fick bli sänd till kunnat gå förbi mig utan att jag fått tala med honom!! Jag var ju där för att dela traktater till ofrälsta människor. Och han var ju viktig!!

Istället för att vi båda delade på det aktiva evangelisationsarbetet så avsatte vi istället dyrbar tid till "ofruktsamt prat". Vi kristna är alldeles för upptagna med varandra! Varför? Därför att det ger oss styrka och gemenskap, så klart. Vi behöver varandra. Inte sant? Jag säger inte att det är fel. Men det berövar oss uppdraget i Missionskallelsen! Uppenbarligen. Jesus liknelser om "Det hundrade fåret." "Den borttappade penningen."  kan möjligen hjälpa oss att förstå essensen av det här.

Ifråga om mannen som blev så gripen av vittnesbördet och orden som gick rätt in i hans hjärta och situation, så var vårt samtal den kristne mannen och mig emellan bara till en självsmekning. Dra din hand försiktigt fram och tillbaka på din andra arm så får du se! Det är rätt så skönt. Men det befruktar inget! Människor går under och evigt förlorade när vi kristna bara håller på och tillfredställer varandra eller mäter varandras upplysthet, istället för att fokusera på det väsentliga. Bli driven av Guds kärlek, min vän!

Filippus fick gå till en enda människa på Guds Andes maning. Jag har fått på min lott att nå en outsinlig ström av människor mitt i Stockholm. Det finns inte tid att pröva varje rekryterings försök. Jag är inte mottaglig för det. Jag kan det mesta om församlingsverksamhet i alla dess genuina och mest urartade former. Den bästa av verksamheter äger en god föresats men når oftast inte de vi är kallade att nå med frälsningens budskap. Varför då? De rör sig inte i våra församlingskretsar, helt enkelt. 

Bli drabbad av en personlig kallelse! Ge dig ut bland människor och tala om evigheten, om Jesus, om livets allvar och att vi snart går över tidens gräns. Det är den största och viktigaste uppgift en troende kan vara besjälad av. Du kan stå med mig om du vill, men du måste vara buren av en egen kallelse och ivra för Guds ord.

Gud vare lov att jag inte var uppbunden med religiöst prat när mannen som Herren fick röra vid kom förbi mig. Det hade varit förödande. Det gör arbetet framöver än heligare till sin form och sitt utförande. Jag har fortfarande mycket än att lära och att uträtta. Det känns så bråttom. På allt vis.

- Pris ske Gud!!

 

Nästa onsdag den 18 juni vill jag igen gå ut med flyers om JESUS i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan. Det är så välsignat och det ligger på mig att göra det. Jag har egentligen så många intressen i livet och i det naturliga som jag hela tiden får ställa åt sidan - förutom mitt förvärvsarbete förstås. Jag har ännu inte kommit ut till fiskgjusarna som säkert har näst intill flygfärdiga ungar nu. Jag fotograferar och de är med stort intresse jag gärna fotar rovfåglar.

Men jag dras mer till att se livet ur ett mycket kort perspektiv. Det handlar inte bara om att världen håller på att omstörtas. Nej, det handlar om att jag upplever mig stå på andra sidan evigheten och det är bara nu som jag kan uträtta något för Herren och för medmänniskorna. På andra sidan livet finns inget att uträtta. Då är arbetsdagen över.

Det är ett tillstånd, kan jag säga dig. Det är som att veta om en katastrof som ska inträffa och varna i tid. Medan tid är! 

Jag vill säga som profeten sa; "Jag vill stiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren; jag vill speja för att se vad han skall tala genom mig, och vilket svar på mitt klagomål." Herren kan leda människor till oss om vi bara ställer oss till hans förfogande. Det vill jag gärna.

Ägna gärna en tanke i bön för detta ringa arbete. Det kräver inte stora resultat. En enda människa så är det värt allt! Det är mitt fokus. Och en sak är säker...

Jag gör det för HERRREN! Han är den drivande kraften i allt.

 

Just nu upplever den ena delstaten efter den andra i USA kravaller och näst intill inbördes- krigsliknande tillstånd. Det är sådana motsättningar i landet att det är svårt att från det ena uttalandet till det andra eller från den ena stunden till den andra kunna avgöra vad som är rätt för landet, för folket och utifrån konstitutionen. Maktkoncentrationen tilltar och institutionernas inflytande raseras i snabb fart och domstolarna får svårt att hävda tolkning och praxis. Det råder stor rådvillighet.

Jag vill minnas att David Wilkerson uttalat och nämnt två stater som till och med skall komma att utropa sin självständighet i ett framtida scenario. Men jag vet inte i vilken av hans publikationer han nämnt det. Jag har framfört frågan till hans son Gary Wilkerson, men han har inte kunnat påminna sig ett sådant uttalande. Vi får tillsvidare låta den saken bero tills den kan verifieras. Det som nu händer i Kalifornien går trots allt i farans riktning.

Jag vill här påminna om några rader ur David Wilkersons bok "Stöt i basunen". Ett profetiskt budskap som mer än väl har på fötterna och står stadigt med båda fötterna i Guds ord. Det är visserligen med stora penseldrag han beskriver en kommande utveckling men det är alldeles nära inpå nu.

"Gud kommer att ta itu med Ryssland på ett övernaturligt sätt med en förintelse som inte går att beskriva. Man kommer frenetiskt att söka fred utan att lyckas. " Förskräckelse skall komma, och när de söker räddning, skall ingen vara att finna." (HES.7:25)

Fienden kommer att ropa på fred och det kommer att verka som att det skulle vara möjligt att åstadkomma fred, men hela tiden rustar man ändå till krig. Amerika kommer först att drabbas av hämnden. Senare när Ryssland invaderar det heliga landet, kommer Gud själv att förinta allt utom en sjättedel av Ryssland. (HES. 39:2,4)

Ryssland kommer att invadera Israel eftersom den amerikanska örnen inte längre finns där som kan försvara landet. Vi kommer inte att försvara Israel, utan Herre kommer att göra det för att Israel skall ge all ära åt Honom." (HES. 38:22-23)

Av David Wilkerson ur hans bok "Stöt i basunen " sidan 19. 1987.


 

Miljöaktivister och andra aktivister brukar ta till exeptionella metoder för att protestera i vårt samhälle mot olika företeelser. Hur många gånger har vi inte sett aktivister hälla färg över Mona Lisor på gallerior eller i konsthallar. De försöker förstöra konstverk så ovärderliga för oss. De får sin uppmärksamhet men vi köper inte alla gånger deras motiv utan vi förfäras istället över deras metoder. Man får inte skada andras dyrbara konstföremål! Det behöver inte sägas. Eller våtmarks idealisterna som limmar fast sig mitt på vägen i protest. Vi vänder oss emot dem.

Vi är Guds skapelse efter hans givna ordning. Man kan gott säga att vi är hans konstverk för att göra jämförelsen förståelig. Men vi tror att vi kan göra med den som vi vill.

Jag skriver det igen; Det vilar en dom över Sverige! En dom är inget åtal. Då är åtal redan väckt. Då är ett straff beslutat. Det kallas för dom. Domen väntar på sin laga kraft. Sin verkställan. Där står vi nu.

Post och Telestyrelsen rapporterar att under en månads tid så har inte mindre än trettio olika sabotage mot anläggningar för telekommunikation mellan Kalmar och Norrköping skett under bara en månad. Det motsvarar ett sabotage om dagen. Jag undrar; Hur klarar man av att genomföra så många sabotage? Det måste var en stor organisation som ligger bakom. Eller hur? Man har gång efter annan kapat olika kablar som slår ut driften för teleinfrastrukturen. Kalmar till Norrköping är sträckan längst hela Sveriges södra och östra kust. Det motsvarar hela området vid fastlandet för Gotlänningarna. Vem pekar så med hela handen? Än en gång.

Man kan utan omsvep dra slutsatsen att detta är sabotage som är alldeles för omfattande för att det skulle vara ett pojkstreck. Och vad skulle nyttan i så fall vara? Att främja mellanmänskliga, sociala umgängesformer utan ett internet eller andra tekniska forum för vår samexistens? Knappast! Det här är ingen miljögrupp mot 6G master som är i farten. Det handlar om att stresstesta och för att i ett skarpt läge kunna slå ut det svenska totalförsvaret. Område för område. Och med avsedd verkan.

Knappt hade den svenska ansökan om att bli upptagen i den stora försvarsalliansen NATO fått sitt godkännande, eggade av den turkiska och den ungerska raljansen i att motsätta sig det, innan USA fick en president och en administration som hotar hela det militära samarbetet. USA som gått in i ett intellektuellt och administrativt inbördeskrig, är så försvagade att hela samarbetet återkommande ifrågasätts. Vi tvingades in i försvarsalliansen. Nu famlar vi efter beskydd.

Den Gud som profeterna i Guds ord presenterar pekar klart och tydligt på en skapare som griper in i historien. Glöm inte den sidan av Herren. Vi som inom så många områden i livet utövar vår ogudaktighet och vår omoral i vårt land. Vi har avskaffat de samlevnadsformer som Gud grundat i skapelsen och skyddar istället nya samlevnadsformer i humanismens och juridikens namn. Barn förleds redan på dagisnivå att ifrågasätta sin genustillhörighet och ges juridiskt skydd att innan puberteten inträtt verka för könskorrigering. Barn som inte är fysiskt färdigutvecklade ens. Vi aborterar foster efter behag och vi provrörsbefruktar å andra sidan - allt eftersom det passar vår egoism och våra relations konstellationer. Familjer slås sönder och barnen tar skada och får trygga sig till gängbildningar. Våra samhällen går under i våld. Gud, han sörjer! Han måste gripa in. Det är inte min besvärjelse. Det är en nödvändighet.

Mina vänner! Det finns inget annat än en förestående dom för ett sådan kultur. Oavsett vad du eller jag tycker om dessa enskilda frågor så är en bortre gräns överskriden. Det vore av Gud ett svek att inte reagera i ett sådant läge. Slår man sönder glaset som skyddar tavlan över Mona Lisa - då byter ägaren ut det - i överförd mening. Vi är hans skapelse. Hans konstverk. Och vi håller på att urarta.

Vi har nu under tre år på nära håll beskådat den ryska aggressionen i Ukraina. Likt ett varnande finger så angrips nu den ena nationella sektorn efter den andra också i vårt land. Är det en varning? Eller är det bara en aggressionsmakt som prövar oss? Min vän, det är bara den kalla vinden före stormen. Har inte en skapare äganderätten till sitt eget verk? Det är så elementärt och begripligt. Gud har inte sålt ut sitt verk! Den är bara under djävulens våld.

Vi ska komma ihåg att det behöver inte initialt vara en planlagt angrepp som är riktat mot Sverige. Men den geopolitiska situationen kan på mycket kort tid eskalera i den riktningen och slå över i ett angrepp. Kriget kommer att snubbla över oss. Vi kan inte säga att vi inte blivit varnade. Inom så många sektorer angrips vi. Också på de områden som alltid föregår en regelrätt invasion.

Jesus kom för att frälsa oss syndare. Det är en stor sanning. Men Gud lät varken den dåtida världen på Noa tid bestå eller de städer i Israel på Abrahams tid som han störtade för deras ogudaktighets skull. Gud har inte övergett oss! Därför måste han gripa in. Han måste gripa in annars kommer inte hans tidtabell att hålla i Guds ord. Vi lever farligt. Vi syndare!

Och har gjort det länge.

 

"Och när Lammet tog bokrullen, föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför det. Var och en hade en harpa och skålar av guld fulla med rökelse, som är de heligas böner." (Uppenbarelseboken 5)

Det finns skålar i himlen som rymmer på människors böner. Där samlas de inför Gud. Många och mångas böner. Jag vill säga; de vänds ner över bönebarn idag. Människor som är sökta av Gud kommer nu till vägs ände med sina liv genom olika svårigheter. Gud vare lov! Jag hör och ser det på så många håll. Det fick mig att tänka på detta bibelord från Uppenbarelseboken. Låt oss titta efter vad som står och försöka finna dets värde.

Rök i Guds ord är en sinnebild på bönen som stiger upp till himlen och till Gud. Det är där som den naturliga rökelsen har fått sin meningslösa plats i många gamla kyrkors gudstjänstliv. Fyller ingen som helst andlig funktion. Bön kommer inte från fysisk rök. Den kommer oftast från en människa i nöd. De anhörigas nöd. Nu går en nöd över många Guds sökta barn! Varför då? Därför att Herren vill frälsa alla som hamnat vilse i livet innan det är för sent. Oaktat orsak eller varför. "Vi ville alla vandra vår egen väg.", säger Guds ord. Den leder inte alltid till himlen.

Det finns en mycket viktig observation här i den beskrivning som Johannes noterat. Det står att skålarna var av guld. Inte bladguld. Inte vermeil. Ingen plätering. De var av guld. Det talar för guld rakt igenom. Då påskiner de inte något. Det talar istället om äkthet och om dyrbarhet. Inte bara sken. Där samlas våra böner. Bönerna är alltså dyrbart upptagna och mottagna av Gud.

En annan sak som är värt att notera här är att skålarna var flera. De var också fulla. Hur många är de? Det vet vi inte. Hur mycket rymmer de? Det vet vi inte heller. Men en sak vet vi; De var redan fulla. Vad händer när någon behållare är full och man fyller på ytterligare? Det svämmar över! Vad svämmar över? Böner? Nej. Bönesvaren så klart! En bön kan aldrig komma tillbaka till oss som en bön från himlen. Då är det inget bönesvar. En bön återkommer alltid med ett givet svar från himlen. Ett bönesvar. Det är själva poängen här. Därför är skålarna fulla. Och när skålarna vänds och hälls över vår tillvaro då kommer mäktiga bönesvar. Böner går ju inte till spillo!

Vi kan gott spinna vidare på dessa jordiskt beskrivna fysiska lagar, eftersom beskrivningen är detaljerat beskrivet så. Vad säger de oss? Bed mera och svaret påskyndas!! Det är det fullt rationella. Anstorma himlen än mycket mer och gör dina önskningar kunniga inför Herren. Gud hör bön! Han svarar på bön. Lammet är där. Som vart slaktat. Det är Jesus det! Och de äldste var där. De som har varit med hela tiden Gud sökt bönebarnen. Och du varit i bön. Varför skulle de annars kallas äldste? De är de sakkunniga inför Gud. Med stor erfarenhet.

Sedan finns det en annan mycket viktig observation. Alla de aktiva i denna scen hade var sin harpa. Vad symboliserar det? Här kan bönebarnens behov - när Gud söker dem - ske under dur eller i moll då man spelar. Inte sant? Gud skulle i sin allmakt kunna tvinga oss alla att tillhöra honom. Men så vill han inte ha det. Han vill ha vår kärlek till honom och att vi ger vårt gensvar till hans kallande stämma. Här kan bönesvaren komma genom svårigheter eller personliga tragedier. Då spelar de äldste med sin harpa i moll. Men de kan också spela i dur då Gud ser till vårt hjärta och han genom ett lyckosammare bönesvar får vårt gehör.

Min vän! Du kommer aldrig att kunna anklaga Gud inför Jesus att du aldrig personligen blev sökt av honom i tiden. Det vore Gud orättfärdigt att inte tala med bönder på bönders vis. Och till adeln så de förstår det eviga allvaret. Titta på Paulus! Han blev hemsökt. "Det är dig svårt att spjärna mot udden.", sas det till honom. 

Gud kan sända fiskaren att locka dig. Det är en tonart i dur. Men han kan också sända jägaren i sin nitälskan. Då vänds böneskålarna ned över dig. Då spelar man på harpan i moll. Fiskaren lockar. Men jägaren jagar. Det är den bjärta skillnaden.

Gå till Herren med allt! Dina förluster. Din synd. Dina tillkortakommanden! Om ditt anseende är uttömt så har det varit för att rädda din själ för evigheten. Vi mäter våra liv efter jordiska premisser. Men Herren ser till oss bortom vår horisont.

Hans perspektiv för dig är det väsentliga.