Det är inte självklart att jämföra nationer med träd. Ändå har Libanon en ceder som symbol på sin flagga. Cederträdet är Libanons nationalsymbol. Cederträ som kung Salomo importerade under sina dagar då han skulle bygga Guds tempel. Du stolta ceder. Det finns fler exempel. 

Hela den arabiska demokratiseringsprocessen har kallats för: "Den arabiska våren". Jag tycker det är så enastående. Var kommer den beskrivningen från? Är det inte just det bildspråk Jesus själv använder om sista tidens omvälvningar, då Israel skall upprättas och församlingens tidsålder gå mot sitt slut? Vi skall ryckas bort i ett nu! Precis just nu när alla i vår tid verkar så trötta på att invänta Jesus. Han kommer väl när han kommer, typ. Jag knotar på med mitt. Eller: Hur går det med löftet om att Jesus skall komma tillbaka?! Ja, också det är ett tidstecken.

Just nu pågår ett inbördeskrig i Syrien. Guds ord är bekant med det. Egypten har fortfarande svåra omvälvningar och det jäser i hela den arabiska världen. Precis nu är allas blickar riktade mot Syrien och Turkiet. Mitt i ett svårt europeiskt politiskt och ekonomiskt läge. Ja, hela världsekonomin är i en obalans vi aldrig tidigare hört talas om. Flera nationer håller på att gå i konkurs. När hände det senast? Situationen är prekär och svår att ta in. Vem kan helt överblicka skeendet?

Iran oroar världssamfundet sedan tidigare och komplicerar bilden ytterligare. De senaste dagarna har Egypten öppnat dörrarna mot Iran. Ingen har längre kontrollen över det som händer. Från alla håll är det stora svårhanterliga frågor som tonar upp sig. Det är bara frågan om små överväganden innan ett storskaligt krig kan vara i gång. Nato och folken från Togarmas söner har varit på repmånad i Afganistan och i Libyen. Vi ser det Guds ord beskriver gå i uppfyllelse. Inbördeskriget i Syrien är allvarligt. Ett större krig med internationell uppbackning blir den turbulens som kommer att skapa en situation där Israel står helt ensamma. Det ena kommer oförklarligt att ge det andra och Israel kommer att framstå som överilaren. Någon rustar sig då för att ta byte. I Israel. Förr eller senare. Då kommer den till synes "arabiska våren" att övergå i den andliga konflikt som den ytterst sett är. Den kan vi inte mäta bara se effekterna utav. Guds egendomsfolk skall upprättas under nöd. Även kallad Jakobs nöd.

En gudsman talade om att det var "oansvarigt" att skeppa judar från andra länder till Israel under 80 och 90-talen. "Jakobs nöd" kommer att skicka dem rakt in i lidande, var hans analys. Jakobs nöden. Jag tycker uttalandet har en poäng och påminner om Jeremia sätt att förhålla sig, utan att jag för den sakens skull lägger orden i hans mun. För församlingen har en annan uppgift än att upprätta Israel. Den upprättelsen kommer Gud själv att ordna med. Jerusalem är en lyftessten. Den som försöker lyfta den kommer att skada sig, säger skriften. Det är ett annat perspektiv än den gängse kristna hållningen i frågan idag. Vi är satta, utan att det för den sakens skull är församlingens huvuduppgift, att uppväcka judarnas "avund". Men upprätta Israel sköter Gud själv. Under alla omständigheter har många judar kommit till sitt land. Förkunnarens poäng står kvar. Varför skeppa judarna till Israel när de strax kommer att hamna i nöd? Påståendet är inte cyniskt. Uttalandet ville väcka de kristna romantikerna att fullfölja missionsuppdraget och inte svärma för Israel, i en självpåtagen och sekundär uppgift. Vad är det om inte Messiansk nationalromantik? Man kan välsigna landet och folket ändå. Men gör det inte på bekostnad av missionsuppdraget. Hedningarnas nådatid är ännu inte slut!

I Matteus 24 läser vi följande: "Lär er en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står för dörren. Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer." Matt. 24.

Vem är han som det talas om i texten? Jesus! Vart är dörren? I himlen! Han står i dörren. När gör han det? När bilden som han ville lära oss att förstå, där fikonträdet börjar knoppa, slår in och slår ut. När sker detta normalt sett i det naturliga? På våren! Den arabiska våren. En händelse som ser ut som en tanke.

Är det inte märkligt att all världens press definierar den arabiska demokatiseringsprocessen som en "arabisk vår" ? Jesus säger också: se på fikonträdet och alla andra träd. Fikonträdet Israel och alla andra träd. Jesus hade kunnat välja en annan bild som illustration. Men det gjorde han inte. Och oroligheterna för den arabiska omvälvningen kunde ha beskrivits som något annat. Revolution. Störtade diktaturer. Demokratiseringsprocesser. Men upproret har kommit att kallas "Den arabiska våren". 

Jesus skall komma tillbaka. Det är en tröst för den kristne. Allt sker som det är förutsagt och tidigare förkunnat. Men brudgummens tärnor skall sova enligt bibeln. Den arabiska våren är nu. Våren är tiden för de olika trädens blomning.

Då sa Jesus att han skulle stå för dörren.

Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ef. 6:12.

Paulus skriver i församlingsbrevet till en grupp kristna i Efesus. Vi får veta om sakförhållanden som ger oss svar på många frågor. Omständigheter av andlig art som kommer till uttryck i det synliga, i det mellan mänskliga och i det personliga. Orsaken kan vara dold eller gömd men gestaltar sig på ett högst mänsklig sätt. Därför är striden inte alltid så lätt att förklara.

Det handlar om en strid. En strid om varje människa. Det handlar ytterst om människans slutmål bortom tid och rum. Bibeln förklarar att det är mäktiga onda potentater som rådslår mot den kristne, ja mot varje människa. Här hjälper inte lagstiftning mot "kränkning". Här hjälper inte att lägga in sitt veto med goda gärningar och se from ut. Paulus ger oss rådet: "Ta på er hela Guds vapenrustning". Striden är av andlig art och måste utkämpas på ett andligt plan med andliga vapen och metoder.

För i tiden kunde man höra predikanter, pastorer tala om andra människor; att de var i kamp. "Hon har kamp". "Han är i kamp nu". Känner du igen uttrycket? Genast förstod de som lyssnade att människan det talades om genomgick prövningar och svårigheter. Det hör man sällan idag. Nu för tiden är så mycket psykologiserat. Typ att det dåliga vädret har ett nedsättande inflytande på den och den. Ja, man kan inte förklara mer än man själv lärt eller erfarit. Men den verkliga orsaken förstår allt färre. Den andliga strid en människa kan vara inkastad i.

"Han har kamp nu". Jag tycker den meningen rymmer så mycket. Det uttrycker förutom insikten om en annan människas enskilda kamp, även förståelse. Meningen uppvisar identifikation och igenkännande. Kanske det är därför uttrycket så sällan myntas nu för tiden. Igenkännandet och inkännandet har gått förlorat. Varför? Kampen har avtagit! Eller så har förklaringsmodellerna blivit andra. Vi har blivit för upptagna med annat. Därmed har vi fått lugn och ro på den andliga fronten. Vår erfarenhet av striden har gått förlorad så att vi inte längre kan känna med andra. Än mindre förstå vad de går igenom.

Jag tycker mig se i den extremt minutiösa rättegången mot Anders Breivik hur samhällets alla resurser i sina diametralt motsatta bedömningar – huruvida han är tillräknelig eller inte - saknar en viktig pusselbit. Det var för övrigt en skribent som skrev det i veckan: det fattas en pusselbit i alla dessa analyser. En pusselbit av demonisk ond karaktär, naturligtvis. För ingen kan utföra något sådant utan en ond andlig uppbackning från djävulen. Anabola steroider, musik och dataspel till trots. Men Paulus talar i sin text om den andliga människan som äger liv i Gud hur hon kan hamna i kamp. I den goda striden. Det är något helt annat - även om fallet Breivik är kontrasterande och tydligt.

Har du haft kamp någon gång? Är du just nu i en alldeles särskild omständighet och du tycker dig inte finna något stöd varken från människor och Gud? Du genomgår inget onormalt. Du har kamp. Det är sundhets tecken. Annars skulle inte Paulus tagit tid med frågan.

Kan det vara så att striden är mot kött och blod, texten till trots? Varför skulle Paulus annars poängtera saken? Vad är kött och blod? En plats där striden dyker upp. Bland människor. Det är inte fysiska substanser han beskriver utan människan i alla hennes aktioner, upptåg och anspråk. Striden är inte mot människor! Inte på något plan. Men ibland via människor. Via Dolorosa. Det är i en andlig strid, du kristne. Se på Jesus! Ta på dig hela Guds vapenrustning så att du kan hålla emot på den onda dagen. Har du en oförklarlig kamp och strid? Du är sedd av Gud. Jesus har genomlidit allt av det du får genomgå. Låt det vara en tröst också för dig att han förstår dina omständigheter. 

Har du kamp? Låt oss bevara uttrycket för eftervärlden. Än mer förstå det av egen erfarenhet. Vänd på frågan och gör den till ett påstående. Kan du finna tröst i det? Du har kamp. Gud ser dig likt ängeln som uppenbarade sig för en hårt prövad Hagar. Strax blev hon varse en källa. Där fick hon vatten och nya krafter för sig och sin son Ismael. För de efterlevande har denna källa blivit till en oljekälla, där generationer öser av rikedomar. Gud svarade på den fördrivning hon fick erfara och lämnade inte Ismael åt sitt öde.

Kampen är ibland hårdare än vi mäktar med. Inte sant? Behåll fältet! Det är en ond dag. En ond dag. "Den onda dagen", säger skriften. Inte två. Behåll fältet. Svårigheterna är svårförklarade. Du har kamp. Men du är sedd.

Det är tröst i de orden.

Ty när en befallning ljuder, en överängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid få vara hos Herren. 1 Tess. 4:16-17.

Texten talar om ett kommando i tre steg som skall ske i himlen innan Jesus kommer tillbaka till jorden. En befallning. En överängels röst och en Guds basun. Men vi vet inte när. Eller om det är en tidsfördröjning emellan varje aktion. Bibeln säger att det bara är Gud som exakt vet när Jesus skall återkomma till jorden. Bibeln beskriver å andra sidan utförligt på många ställen om vad som skall ske på jorden innan dess. Exempelvis skall judarna återfå sitt land. Det skedde redan 1948 då Palestina blev Israel. Jesus sa också att de som levde i den generationen då Israel återbildades, inte skall dö innan Jesus återkommer. En påtaglig markör och tidsklammer! Den yngste som var med om Israels bildande är idag sextiofyra år gammal, om vi skall vara petiga. Evangelium skall också bli predikat för alla folk. Det har snart skett genom IT samhället och genom missionärerna. Jesus talar också om en markant ökning av jordbävningar och andra katastrofer. Jesus beskriver också hur samhällsklimatet skall vara då han skall återkomma. Det skall vara som på Noa och Lots dagar. Vad var signifikativt för dessa kulturer? Det mest utpräglade var gudlöshet och promiskuitet. En sexualiserad och sekulariserad människotyp. Narcissistisk och självupptagen. Vi är redan där. Utvecklingen har gått fort på bara trettio år.

Vi vet inte om befallningen, en överängelns röst och en Guds basun är till för alla himlens invånare att göra sig beredda eller om det är ett kommando för att tillfälligt utrensa den onda andevärld som finns i himlarymderna. Signalen är åtminstone påtaglig och tydlig. Och i alla händelser kommer befallningen att nå de som avlidit i tron på Gud – för de kommer att stå upp ur gravarna. De rycks upp tillsammans med de som då lever. Du och jag! Upp i skyn.

I veckan har ett ord av Paulus kommit till mig gång på gång. Ett enda ord. Församlas! Det är ett intro. Paulus redogör i det sammanhanget då ordet "församlas" präntas och om en tid vi nu går in i. En tid då en stark ledare eftersöks som skall få mandat av många regeringar att styra upp den utveckling som Satan påskyndar. Det sker genom politiken. Via ekonomin. Och får med tiden en religiös inriktning som skyddas genom lagstiftningen. Ingen blir en bättre koordinator på den posten än ett påveämbete. Men bibeln kallar denne historiska person för Antikrist. Det är därför extremt beklämmande att läsa om frikyrkopastorn Ulf Ekmans och andra frikyrkopastorers tillvänjning till katolicismen. De intar lärosats efter dogm och dogm efter lärosats. Och släpar in symbolerna i kyrkorummet. På så vis förvillar man den stora grupp kristna med ett halt teologiskt resonemang. "Jesus älskar alla. Vi hör ihop". Jag har länge undrat vad som är Ekmans agenda. Är det hybris likt Gideons prål med sin efod? Han knackar hur som helst på den port där Martin Luther satte upp sina teser. Vill han komma in med det karismatiska elementet i den katolska kyrkan? Vill han att religionen skall bli statsbärande och global - som Konstantin? Gudlöshet och sekularisering utrotar man inte med religion via politiska mandat. Det är inte en väg evangelium visar på. Den vägen tog aldrig Jesus. Inte heller apostlarna. Möjligen en och en annan kyrkofader. De är inte våra föredömen och exempel!

Paulus skriver att vi bör veta hur vi skall församlas. Församlas! Det är nyckelordet här. Men ur ett himlens perspektiv! Vi skall inte till Rom utan till det nya Jerusalem - därovan! I det första brevet till Tessaloniki skriver Paulus just om det. Vi skall ryckas upp mot molnen. Och Jesus är den sammankallande. Inte påven. Vi skall också förvandlas vid det mötet. Det är en förutsättning.

Vi är nära den stunden. Den kommer att medföra katastrof för många. För hur skall människors trots mot Gud, besvikelser, att man vänt Gud ryggen, att man lämnat sin tro på Gud kunna hjälpa den dagen? Då har inte längre trotset någon bärvåg!  Insikten över att Jesus verkligen har kommit och att man har blivit lämnad kvar, kommer att punktera allt. Bitterhet, gudsfrånvändhet och förhärdelsen. Människan kommer då att stå där övergiven utan någon drivkraft mot Gud. Kunskapen om Gud kommer att bli till en evig bitter dom, eftersom man inte tog till vara den kunskapen om Honom och lät sig frälsas. Många kommer att kvida i förtvivlan. "Det var verkligen sant. Jesus kom tillbaka. Men jag tog inte tillvara på frälsningens möjlighet". De som lämnas kvar kommer att uppleva gråt och tandagnisslan. De som helt plötsligt upptäcker att de är inlåsta i tiden, ivrigt sysselsatta med att bygga, plantera, skapa familj och en mer tryggad tillvaro, höja livsstandarden och hoppas på ett långt och friskt liv. Livet är allvarligare än så! Pensionssparande och andra placeringar ter sig den dagen idiotiska. Kortsynta. Och efterblivna.

För oss som fortfarande väntar på Jesus är det ett ämne till tröst. Trösta varandra med dessa ord!! Vi går in i härligheten! Det gamla suddas ut och en ny tid inträder. Då är den kristnes lidande över. Väntan är slut och vi skall få se Jesus och möta alla tiders gudsmänniskor.

Då var mitt andra Stockholm Marathon lopp avklarat. Men inte vilket som helst. Vid startlinjen stod termometern på +7 grader. Den andra juni. Inte sedan 1928 har Stockholm haft en så lågt uppmätt temperatur med hällregn och kuling vindar. Men det hjälps inte. Det är bara ett lopp per år. Redan efter femhundra meter var skorna genomblöta. Funktionskläderna skall vi inte tala om. De var i ordets rätta bemärkelse regnkläder. 

Jag fick en tid på 5 timmar och 14 minuter. Det är ingen skryttid. Det är målet som är resan värt. Och till mål skulle jag. Vid 3,5 mil formulerade jag orden: Aldrig mer! Men det har så smått släppt för risken att det skall vara lika hårt väder nästa år får man väl se som otroligt.

En sak är säker. Det är ett härligt event. Man är rätt mörbultad så här dagen efter.

Tre timmar kvar. Sedan startar en ansenlig grupp människor ett bister lopp. Stockholm Marathon. Stockholm har denna morgon 5-6 grader med nordlig kuling och regn. Västerbron erbjuder alltså rejäl motvind. Paraplyerna kommer vara aviga och löparna trampa vatten ovan sulor. Ett riktigt rusk väder av Isländsk modell. Det hjälps inte. Jag startar i alla fall. En polarexpedition är än värre.