Ve dem som längtar efter Herrens dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker och inte ljus. Det blir som när någon flyr för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem, stöder handen mot väggen och blir biten av en orm. Ja, Herrens dag är mörker och inte ljus, tjockt mörker utan en strimma av ljus.   Amos 5:18-21

Några brottstycken från Amos bok. Mannen Amos var en boskapsherde. Han livnärde sig på mullbärsfikon. En tvåbent livsnäring då säsong ömsom dålig avkastning gav utkomst. En agrar man med indignation i bröstet. Vi förstår det av hans poem. "När Herren talar, vem skulle då inte profetera?" Amos har inte Gideons upptagna självbild. Budskapet har blivit så ett med Amos att han inte drar sig för att gå och profetera mot Betel. Mot prästerskapet - ja, åt Herren själv.

Det är en gång för alla så att det gamla testamentet inte är ett förlegat testamente - som det kan vara då man hittar två stycken testamenten i ett dödsbo, i det profana livet. Gamla testamentet har särskilt för det judiska folket och Israel en alldeles pågående aktualitet. För oss - gojim, hedningar, kan vi utläsa Guds principer i många avseenden. 

Till texten.

Amos säger att det skall ske som när... , osv. Han talar till oss med ett begripligt bildspråk men väljer betydligt svårare överraskningar än bladlöss eller fikonmögel, i överförd mening. Han pekar på lokal livsfara. Inte på missväxt. Den kan om möjligt vara överkomlig att genomlida. Men ett lejon betvingar man inte. Ej heller en björn. De måste besegras på deras villkor. Men vem hinner undan för ormen på eget område, säg? Ja, han illustrerar överraskningsmomentet med en som flyr för ett lejon. Men möter en björn. Och när han undkommit björnen och kommer hem och lutar sig mot väggen blir han huggen av en orm. Gode Gud! Det blir slutet på självgodhetens resa.

Låt oss också gå till Hesekiel.

Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem, när jag såg detta. Samaria har inte heller syndat hälften så mycket som du. Du har begått så många fler vidrigheter än dina systrar, att du genom dina avskyvärda handlingar har kommit dem att synas rättfärdiga. Därför skall du också bära din skam, du som givit dina systrar en ursäkt. Ty genom att du har begått ännu fler vidriga synder än de, framstår de nu som rättfärdiga i jämförelse med dig. Skäms därför och bär din skam eftersom du kommit dina systrar att synas rättfärdiga. Hesekiel 16.

Det har blivit med Amos tal som för Sverige. Det har blivit med Sverige som för Jerusalem. Israels folks stad hade nått Sodoms rykte. I Guds ögon. Är inte Sodom känt för andra mer liberala uttrycksätt i livsföringen än brister i fördelningspolitiken kan uppvisa? Det är möjligt. 

Vi har bara för några månader sedan nästan genomgått en politisk kris i Sverige. På grund av tiggarna. De översvämmade landet, hette det. Vi fick alla tid att ta ställning till dem. Till att hjälpa dem. Till att hysa dem. Inte avhysa dem! De sover fortfarande utomhus också denna kommande vinter. 

Hesekiel talar om en basal allmänmänsklig fördelningspolitik. Att hjälpa den nödställde. Flyktingen. Utan att etnicitets bestämma honom eller henne. Den saken blev vi prövade på. Norge gick väldigt långt. De ville lagstifta emot tiggeri. Sverige höll - precis som nu - en hög moralisk bekännelse men genomför i slutänden samma främlingsfientliga politik som Danmark. Ett föregångsland. Mitt. Vårt. Oss! 

Två månader har gått. Nu multipliceras flyktingströmmarna istället. Sverige gör flyktingmottagandet till en dygd. Av list. Av pragmatism! Det är kejsarens nya kläder.

Låt mig avsluta. Vad säger Amos? Han talar om Herrens dag. När är den? Den börjar då Gud handlar. Hur handlar Gud, enligt Amos. "Då skall det vara som när en flyr från ett lejon men möter en björn". Det blir värre med andra ord. Fly in i folkhemmet, du folk, i nästa etapp av självgodhet. Luta dig tryggt mot dina innersta vrår. Vad tar Amos sikte på i texten? Hemmets vägg. Vår trygghet.

En bostadsbubbla brister och vi får dela de bostadslösas lott." Stöder handen mot väggen", säger Amos. Vad betyder det? Att förtrösta på sitt eget hem som skyddar och bevarar - mer än en bevarad gudsfruktan. Du som förtröstar på dina fastighetsaffärer men inte kunnat ge till den fattige av dina smulor. Guds ord är solklar över fördelningspolitiken. "Den som ger åt den fattige, lånar åt Herren". Det gäller än idag!

Jag har svårt att tro på statsministern när han ömmar för en ökad flyktingtillströmning till Sverige. Man ville inte ta hand om dem som var här för två månader sedan. De var en bråkdel av de flyktingar som kommer nu framöver. Det som sker i Syrien hör det profetiska ordet till. Gud är inte oskicklig att bereda dem rum - i massor! Vi kommer tvingas ta emot dem med eller utan baktankar. 

Så stöd handen mot er vägg ni som har ert på det torra. Där ligger en orm i försåt. Ni som gick förbi den arme, flyktingen, den värnlöse. 

I förakt.

 

Igår talade min bror om för mig var skåpet skall stå, då han överlägset vann i löpning. Att bli slagen med 16 minuter på 2 mil är tungt.

Men idag målar jag om skåpet. Statistik är som bekant i användarens hand. I min brors åldersgrupp kom han på 634:e plats. Själv kom jag på 549:e plats i min egen åldersgrupp. En inte helt oväsentlig uppgift en dag som denna.

Det gäller att veta hur man trakterar en rullator på bästa sätt.

 

Enligt Dublinfördraget skall en flykting inom EU söka asyl i det land man först kommer till. Det är där asylärendet skall prövas och avgöras. Ett delikat upplägg eftersom transitländer omöjliggörs i praktiken. Flyktingen måste ta sig direkt till det land dit denne vill söka asyl. Det låter sig inte göras om man inte anländer illegalt. Flygbolagen är i detta fall det otacksamma hindret. Flyktingarna blir hänvisade till sjöss. Resten vet vi.

I veckan har vi sett prov på en häpnadsväckande flyktingpolitik i Danmark. Det har gått så långt att flyktingarna själva inte vill stanna där. Så ser en rotad och regerings sanktionerad främlingsfientlig politik ut. Kom inte hit! Åk någon annanstans. Det är med sorg man tar del av sådana uppgifter. Vad är det för samhälle man bygger upp i vårt grannland, kan man undra.

Den svenska regeringen har istället varit betydligt slugare. Man har gjort frågan om asylrätten till en inrikespolitisk fråga och inbjuder fler flyktingar att komma till Sverige. I samma andetag vinner man också utrikespolitiska poäng. Sverige vill hjälpa till och får samtidigt glänsa internationellt av att vara moraliskt hedervärda. Regeringen har motiverat de kommande pensionsavgångarna som en viktig faktor vid ett ökat flyktingmottagande. Sverige behöver helt plötsligt mer arbetskraft. Det kan se ut som ett egoistiskt synsätt men är också taktiskt betingat. Man tjusar hemma opinionen och eliminera Sverige demokraternas argumentation inför den egna befolkningen. Man försöker i alla fall. Kommunerna får högre anslag och man kraftansamlar. Sverige demokraterna å sin sida vill hjälpa flyktingar i närområdena. En förlegad klyscha. Det finns bara i Turkiet närmare 2, 5 miljoner flyktingar från Syrien och Libanon. Och fler i de andra länder kring mellanöstern. Den turkiska regeringen emotsätter sig säkert inte ett svenskt bistånd. Den Sverige demokratiska retoriken ter sig plötsligt dåligt genomtänkt och än sämre framställd. Verkligheten har dragit undan mattan under deras fötter. En flyktingvänlig folkrörelse har istället temporärt uppstått i hela Sverige.

Men fortfarande har vi de flyktingar av romsk börd som sover på våra gator utomhus. De sitter fortfarande och tigger om dagarna. Men de inkluderas inte.

Jag undrar om inte den danska regeringen varit betydligt ärligare. För var skall vi placera den kategori av tiggare, uteliggare som redan står i ett utanförskap i Sverige? Den bråkdel av utlandsfödda människor som vi tidigare inte hade råd att integrera för en månad sedan. Nu kommer det betydligt fler flyktingar under andra omständigheter. Helt plötsligt blev det lukrativt. Det skorrar betänkligt.

Den danska mentaliteten är ohygglig och rak. Den svenska hållningen är egennyttig och självgod. Än en gång.

 

På lördag är det Stockholm halvmaraton 2015. Ett härligt lopp som jag skall springa. Det finns väl få tillfällen då man tar vara på tiden så bra som under en löpning. Varje sekund är då dyrbar och kännbar. 

Tiden, ett mått vi annars slarvar med. Vi gör ofta så mycket som kunde definieras som oväsentligt. Kanske löpning relativt sett är något oväsentligt. Paulus anför att "kroppslig övning gagnar till lite". Det sätter han i motsats till gudsfruktan som gagnar till allt. Och så är det! Löpning gagnar ändå till lite - i alla fall, om vi skall vara bokstavstrogna. Det ena utesluter inte det andra. För det eviga perspektivet inbjuder inte till dekadans eller fatalism. Det eviga perspektivet motiverar till all verklig kristen aktivitet. Annars är något fel. Förmågan till rätta proportioner har aldrig varit människans bästa egenskaper, dock. 

Att löpning "gagnar till lite" behöver inte betyda att det är meningslöst. Inte heller att man skall uppslukas av det. Att springa är att skynda sig mellan två punkter så fort som möjligt, utan att ha ett ärende. Så kunde det beskrivas filosofiskt. Det ger kropp och själ hälsa och sundhet. Kroppen är gjord för att brukas. Det har vi rationaliserat bort genom serviceyrkena i tjänstesektorn. Istället får vi göra som guldhamstrarna i bur. Vi får springa på ett råtthjul. Eller på löpbandet, rättare sagt. 

Jag får återkomma med mina löpsiffror. Inför varje lopp räknar jag med rekord. Det blir sällan så. Men det ger dålig motivation att odla den erfarenheten.

Vi får se ! Den som söker han letar. Den som springer han skyndar sig.


 

Det snurrar en grammofonskiva från sent 1970-tal. Grammofon är retro numera men budskapen på skivorna kan vara eviga för det. Stil och form är tidsbundet och går därför att värja sig emot. Men aldrig ett budskap. Aldrig! Det tränger igenom och utför ett underbart resultat.

LP-skivan, denna märkliga innovation där rösten rispats in mekaniskt i ett ljudspår på en plastskiva. Och sedan stelnat till. Det autentiska ljudet ligger i spårets dalar och höjder. I relief. Det skall bara plöjas fram av en udd. Skivan snurrar runt, runt och runt tills sången slutar i skivans centrum med den vassa nålen som förmedlare av någons röst. Den slutar i centrum. 

LP skivorna är lika sensationella som innovation idag, som om man vände på utvecklingen och kastade ljudfiler från en hårddisk tillbaka till 70-talet. Ljudfiler utan fysiska spår inne i en dator... Lika obegripligt stort. Eller magnetbanden de så kallade kassettbanden. En brun tejp som erbjuder samma sak. Men ändamålet är detsamma. Musik till uppbyggelse. Budskapet - det centrala.

Strofen i sången jag tänker på kunde till sitt utförande ha varit en operett eller ett drama sjungen på Arena di Verona eller varför inte Metropolitan - om den varit profant utgiven. Så är sången tonsatt och texten följsam. I drama och harmoni. Det kunde varit en Einar Ekberg inspelning. Men det blir för tidsbundet och förutsägbart att tidsplacera sången så. En text, en sång, måste nå fram med budskapet. Och det gör den. Sången är andefödd och tydlig. Vid detta tillfälle sjöngs den in på det lilla skivförlaget MRM av Ulla Christensen. Tekniken är nästan utdöd och plattorna räknas till rariteter - för den som hittar något exemplar. Texterna är eviga.

Bakgrunden till sången är följande:

Vid nionde timmen då det åter ljusnade. Jesus hänger på korset och han ropar:
"- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

Jesus som inte gjorde något utan att hans fader först hade bett honom göra så. Han som hade sagt allt det som han hade hört sin fader säga, ropar desperat i övergivenhet. " Eli, Eli, lema sabaktani!" "Min Gud varför har du övergivit mig!"

Vi förstår att dessa ord inte kom från fadern. Det är Jesu egna ord. Men det är inte tvivlens ord. Det är inte heller ovisshetens ord. Det är inte brist på bekännelse eller avsaknad av tillhörighet eller perspektiv. Det är inte heller ett uttryck för fiasko. Det är inte heller ett uttryck för ett misslyckat projekt. Men när Jesus ropar läggs den eviga skillsmässan över honom, på honom och i honom. Den absoluta hopplösa övergivenhet som en väldig massa människor kommer att möta i evigheten en gång- skilda från Gud. Den lades på Jesus vid denna tidpunkt. Han som var van att umgås med Gud. Han som odlade umgänget med Gud. Han som i allt hedrade sin fader och genomled de värsta av kval - för mänsklighetens skull och för faderns skull - i uppdraget - blir övergiven de sista timmarna i livet på jorden. Så oerhört negativt och katastrofalt.  Jesus är här i sitt lidandets esse. Om man kan säga så. 

Tillbaka till sången. Och resultatet av vad Jesus gjorde. "Nu behöver aldrig någon ropa så...ty en evig frälsning vanns åt syndarn då." Så mäktigt!

- "Gud min Gud han ropar uti den mörka dag. Säg har du mig lämnat, djupaste djup av kval. Men nu behöver aldrig någon ropa så - för en evig frälsning vanns åt syndarn då. "

Lägg örat mot universum. Det ljuder från de eviga boningarna i änglars körer. 

"Nu behöver aldrig, någon ropa så, för en evig frälsning, vanns åt syndarn då."


Jesu försoningsverk.