_DSC9211-2.Mobilen

2015 > 06

Uppgivna grekiska män. Välfärden kantrar. Uppgivna grekiska män. Välfärden kantrar.





Det är en omvälvande tid just nu i Europa och i omvärlden. Men det är som om förkunnarna och profeterna är borttagna. Vi har inga som förklarar samtidens händelser utifrån skriften längre. Och vice versa. Det är som om också det vore ett tidstecken. Är det så, så säg! Uppenbarelseboken och Daniels bok som på ett utmärkande sett talar om den sista tiden eller sluttiderna. Att vi nu är inne i en ny fas är helt uppenbart. Det är turbulent och i stort globalt format.

Grekland som just nu ser ut att vara den minsta av ekonomier i EU, ser ändå ut att få en märklig påverkan på de andra nationerna inom EU, i den nuvarande samtids politiken - just på grund av det. Ja, den mäktigaste påverkan på hela samarbetet sker inte av Tyskland eller Frankrike, just nu. Vi är vana vid att betrakta Grekland som en svag nation med urholkad ekonomi. Så har det presenterats för oss. Men det profetiska ordet är inte främmande för nationers betydelse och inverkan i det profetiska skeendet - om än i så litet format. Så är det också med "en liten sten som blev lösriven". Den sänkte en hel bildstod, skriver Daniel om i ett helt annat sammanhang, för övrigt. De små utlösande faktorerna. Ett litet lands betydelse visar sig ännu en gång ha en stor inverkan då det tilldelats en avgörande profetisk roll och funktion. 

Grekland har i den bibliska historien namnet Javan som det samlade namnet för sin historiska uppgift. Då som nu. Javan eller den"raggiga bocken" som Daniels bok också karaktäriserar det världsvälde som en gång var Grekland med Alexander den store - på sin tid. Daniels bok som är full av illustrationer i djurform. Nationer, riken och makter kommer till utryck i olika horn som avlöser varandra i framträdande positioner. Den raggiga bocken. Varför tar bibeln fasta på bockens ragg? Raggen som är förutsättningen för bocken att kunna utstå kyla i det naturliga. Rest ragg betyder också fara. För andra! Den tar bibeln sikte på som ett karaktärs drag. Bocken som uppbådar hela sin kropp i ett enda slag. Och i ett till. Oförtrutet tills segern är vunnen. Bocken med sina horn oskiljaktiga från huvudet. Den strider med huvudet. Skriften talar om att grekerna åstundar "visdom". Det är deras folklynne, enligt bibeln. Hela bocken reser sig i ett enda slag och pantsätter sin rationalitet. Förlåt att jag far iväg och blir litterär. Man blir rörd av tidens gång och jag saknar förekomsten av dimensionen. Vilken dimension? Den profetiska.

Jag saknar profeterna som inte längre finns kvar ibland oss! De hade blivit styrkta av dagshändelserna och hade förklarat dem bättre. Förstå mig rätt. Patetiskt uttryck? Självklart patetiskt sagt. Det är något man inte tar sig. Dussinpolitiker växer det tjogvis på dussinet av, bland mediokra tyckare, tänkare och välbetalade kyrkopolitiker. Profetisk anda äger ett annat synsätt. Ett annat sätt att se. Du förstår, politik är bara förklaringsmodeller utifrån olika ståndpunkter beroende på vart du själv ställer dig på "höger-vänster skalan" i din egen samtid. Krasst uttryckt. De är dagssländor och har inget att tillföra det profetiska skeendet. Däremot kan det profetiska skeendet förklara de olika politiska strömningarna och varför de framträder där och då. Det är stor skillnad på det. Den kunskapen behöver vi! Vi saknar den.

Ryssland har övat på att inta Gotland. Det är en av Sveriges öar. Det är vi! EU håller på att klyvas i de två grupper som nödvändigtvis måste uppstå och återuppstå. Det säger Guds ord. Tunisien som alldeles nyligen fick sin tillvaro isolerad för en tid framöver. Under vedervärdiga former. Guds ord sätter tider och gränser för alla nationer. Gud sparar områden för en annan uppgift. Etiopien skall ha en framträdande roll i den yttersta tiden. Det oansenliga Etiopien. Libyen. Saudi Arabien eller Dedan som det också kallas. Det profetiska ordet för fram nationerna efter sin bestämda bana under till synes tillfälligheter.

Jag sörjer. Det finns ingen kunskap kvar. Alla är instängda i sin samtid och upptagna med den på olika sätt. 

"Ack Herre...vart har du fört dina profeter? Har du sparat dem på hemlig ort åt dig själv...Vi som inte tillräckligt tog tillvara på förkunnelsen ser nu och förstår att det uppfylls som vart sagt. Men vad blev sagt? Vi har glömt det! Vilddjuret stiger upp ur folkhavet... Den kristna mobiliseringen formaterar sin kapacitet och sina intentioner och kommer förblindade att ge en antikrist sina religiösa maktbefogenheter. Herre...ack, ingen förstår längre ordet. Ordet som vid tidens slut skulle upplåtas. Upplåt det, Herre! Sänd oss igen profeter med kurage, sanningspatos under ett heligt uppdrag".


Vi förgås av okunskap.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: greklandskrisen

Jag vill passa på att önska alla mina bloggföljare en riktigt glad midsommar. Håll fast vid det goda. Fly det onda. Håll Jesus högt i din bekännelse och i det fördolda livet med Gud. Du är kallad att vara ett salt och ett ljus. Var det. Misströsta inte över tidens gång. Himlen är full av Guds härlighet. Himlen är full av hans avsikter med och genom ditt liv. Han manar gott för oss, står det.

Om vi skulle få blicka in i himlen skulle vi upptäcka vilken enorm aktivitet där är. Vi som sällan erfar det gudomliga härnere och det på grund av många olika orsaker. Men där uppe råder en febril aktivitet. Dag som natt. Blickarna och intresset är riktat mot jorden. För dig och mig. Åt dig och mig. Till dig och mig.

Räkna inte med samtiden. Den kommer aldrig att kunna vara en länk mellan Gud och dig. Världen har inte den kunskapen eller den erfarenheten. Du måste själv erövra den. Sök och behåll kunskapen om Gud och sätt dig i förbindelse med honom genom en bärande tro.

Jesus Kristus finner du inom trons område. Därför måste du tro att han är till och att han lönar alla som kommer till honom. Rätt självklart egentligen. Han är ju en god Gud. Använd din tro - liten eller stor. Mäktiga ting kan ske. Du kan bli förvandlad. Ditt liv kan förvandlas. Din omgivning förvandlas.

Vad jag vill säga dig; Vackla inte. Tvivla inte. Lova Gud. Han är alltid densamme.


 - Glad Midsommar!

 

Läs hela inlägget »

De flesta bilder visas aldrig av olika skäl. De kanske inte kan relateras till någon nyhet - trots att de är fulla av nyhetsdramatik. Nyheten får inte plats i mediabruset helt enkelt. Bilden stryker med, visas aldrig och försvinner in i ett arkiv.

Idag var det skottlossning i Hässelby gård. Det brukar det vara där. Men nu var det något alldeles särskilt. Jag vet inte hur många polisbilar som tillkallats. Kanske tjugo. Massmedia har hållit en låg profil i rapporteringen. Det har nog med intentionen att inte spä på de motsättningar som finns i det gängrelaterade våldet därute.

Denna bild tog jag vid detta tillfälle. Jag tycker bilden är bra. 

Jag följde efter polismannen som med polishunds hjälp försökte hitta skjutvapnet eller ännu hellre gärningsmannen. Han hade tydligen skjutit av flera salvor där på torget. Titta på kvinnan som på sekunden passerar på den lilla gångvägen ovanför polisekipaget. Hon ser rädd ut. Polismannen har varit med förr. Han vet hur det kan sluta. Det verkar också hunden veta. Han tvekar bakom polismannen. 

Denna bild gör sig bättre i svartvitt. Men just nu är den i färg.

( klicka på bilden så kan den ses bättre )
 

Läs hela inlägget »



Sommartid, vid lediga dagar, är det helt oslagbart att vandra ut i skogen. Ensam. En sådan dag var idag. Det är en sådan fin tillgång på vilt där jag bor. Det är en sport att fånga dem på bild.

Ni som följt min blogg vet ju att jag sprungit på både sparvuggla och duvhök med byte i klorna, som jag också har fotograferat. 

Idag hade jag på mig en nyinförskaffad kamouflagedräkt. Ja, jag skall be Anne fota av mig vid något tillfälle. Det ser mer än spektakulärt ut. Men den visade sig vara väldigt effektiv. Man ser helt enkelt ut som en skog med mänskliga konturer. Konturerna i sin tur smälter in i miljön och vips så är man osynlig. Pricken över i:et är väl ändå huvudbonaden som hör till dräkten. Den har fiktiva blad som gör hela utseendet festligt. Alla löven darrar betänkligt vid minsta rörelse och en stor näsa och tätt sittande ögon plirar fram emellan grönskan.  Jag tänkte att jag just idag skulle pröva på hur djurlivet reagerar eller inte reagerar - vilket ju är avsikten. Det var verkligen lyckat.

Det var helt nödvändigt att ta trapporna ner och inte hissen, när jag skulle ge mig av och ut. Det finns äldre personer i huset där vi bor. De skulle kanske få hjärtstopp och stanna kvar i hissen om de såg mig i denna dräkt utan förvarning. Man har väl lite krav också på när man vill bli sedd, om inte annat. Dock inte i en kamouflagedräkt. Det vore förfelat.

Expeditionen föll väl ut. Det här rådjuret på bilden fick svårigheter att trädbestämma den människodoft som hon kände. Hon gick nästan rakt på mig vid ett tillfälle. Dom ser ju illa men har en grym hörsel och luktsinne, rådjuren. Min människolukt fann hon tydligen sporer av. Hon luktade och lipade betänkligt, reste sig och gick sedan sin väg.  Jag har aldrig sett ett rådjur lipa så illa, bäste Brutus.

Tyvärr såg jag inte av duvhöken. Men hon finns där i skogen. Hon hade slagit en skata på en sten som jag fotade av. Under dagen, troligtvis. Ett riktigt skrovmål i gläntan. Hade jag sett henne stå där med byte i klorna, hade dagen varit fulländad. Det var ett sånt fint ställe där solen bröt ner över platsen med höga tallar omkring.

Den bilden får jag visa nästa gång.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: rådjur,vilt

I mitt bibliotek har jag Levi Pethrus samlade bokverk. I en av böckerna har Pethrus handskrivit en hälsning med en reservoarpenna till den som först köpte samlingen. Det är en text som också finns med inne i boken "Den anständiga sanningen". Det var Pethrus svar på Sven Lidmans angrepp på Pingströrelsen och Levi i synnerhet. Jag tror det var den boken han dedikerade i. Det skall vara nedtecknat rätt tidigt i den skriften - om någon ids kontrollera det.

Där skrev Pethrus : " Lev ditt liv som blomman i skogen, som om du levde och betraktades endast av din Herre ". Ungefär så föll orden av honom. Jag kunde givetvis kontrollera det själv men boken är nedpackad. Innebörden i det Pethrus sa var att man skall leva sitt liv uppriktigt inför Gud - oavsett hur stort eller ringa det kan mätas eller blir jämfört med andras. Det var essensen av det hela.

Ja, allt som har liv växer. Så är det. Det finns inget liv som avstannar och fortlever eller bibehåller sin form. Blad faller av och ger plats för andra, inom växtriket. Nya skott skjuter upp men på andra ställen. Även de största och vackraste av blommor måste falla till marken men det kommer nya efter samma art och på samma växt. Livet har osymmetrin som sitt igenkänningstecken. Inte sant? Tänk om alla blåsippor såg likadana ut. Tre blad på höger sida och två på vänstra sidan om stjälken. Konsekvent. Det vore för fabricerat. Nej, livet är omväxlande till sitt utförande därför att Gud är mångsidig.

Är inte det också en vacker bild på oss människor eller rättare sagt på vårt inre liv som är fördolt i Gud? Vi är tänkta att vara de vi är - där vi finns och på olika sätt. 

Så lev ditt liv som Levi Petrhus lärde - inte primärt i en skog. Det var inte det som Pethrus menade. Men lev det som om ingen annan såg dig. Gläd dig i Gud! Upplev den rikedom det är att ha liv i honom. Och att vara sedd av honom. Skymning och skuggor kan komma och åter uppkomma över tid, men när solen tittar åter då får du sträcka ut hela ditt inre i en rätt tillbedjan på nytt. Allt som har liv växer och det växer faktiskt mer ohämmat än under ordnade former. När vi ängslas över andras yvighet, ja då kommer Mästaren och rensar också i vårt eget lövverk. Så fint det då blir. Då får alla grenar sol på sig igen för att kunna bli fruktbärande.

Det finns en motsättning i hur träd växer. Vi vill ju att det skall växa överallt på trädet. Och ymnigt. Men trädgårdsmästaren vill se frukt. För att det skall bli frukt måste varje gren exponeras för solen. Vad är väl vackrare än ett gammalt apelträd som är hårt beskuret men som överlevt behandlingen. Dess knoppar prunkar rosa med vita inslag. De ropar då ordlöst till sin Herre.

Du skall få se frukt.

 

Läs hela inlägget »

Jag skulle avsluta dagen med bön. Ja, men mitt liv är inte inrutat på det viset att det är en pålaga eller ett allra pliktskyldigaste uttryck för min tro, att be till Gud innan jag somnar. Det vore en knapphändig tro och ett torftigt andligt liv jag då skulle äga. Det hade då blivit både tungt och torrt. Jag hade nog då somnat fortare än kvickt, för övrigt. Nej, inte så.

Fast är det inte ofta så att Gud får det som blir över i våra liv. Inte sant? Av vår tid, våra medel och vårt engagemang för honom kommer i sista hand och när vi avslutat allt vårt eget - ja, då tänker vi på honom och vi bär fram alla våra önskningar och bekymmer. Det är rätt typiskt. Önskelistorna är så långa och tunga att vi aldrig riktigt hinner med att lämna över dem till Gud. Vi somnar.

Jag skulle här alltså avsluta dagen i bön. Plötsligt kommer ett barn fram ur mitt inre, från en syn. Ett okänt barn. Det bara stod där i stor uppgivenhet och i sitt dilemma. Det var ett minderårigt barn. Jag får veta att barnet förlorat båda sina föräldrar där och då. Den kunskapen följde med i det jag såg. Gode Gud! Vad är det här och nöden föll över mig för barnet och jag bad. Och jag bad igen.

Jag började leta efter uppslag - åt Gud - vad han skulle kunna göra för barnet. Men det räckte inte till, tyckte jag. Förslagen tog rätt snart slut. Jag förstod i mitt mänskliga sinnes förmåga att räkna ut lösningar, att det var otillräckligt, att jag helt enkelt hade alldeles för få råd. Hur ersätter man föräldrar på bästa sätt? En omöjlighet i det korta perspektivet. Om någonsin. Möjligen tenderade också min brist på upptänkligheter att ifrågasätta hela mitt deltagande i det här. Vart kommer jag in i bilden, tänkte jag och medkände något oerhört. Det här var omänskligt för barnet.

Men pojken fanns ändå kvar och det var som om Gud bad mig om hjälp. Eller hur skall jag förklara det? Det låter ju märkligt att skriva så. Jag bad ändå till Herren för barnet och det stod klart för mig att bön inte är att leta efter en hel räcka av förslag och kommandon åt Gud. Nej, bön är ett deltagande där en människa kan få vara en länk i ett ingripande! Fråga mig inte hur. Gud vet.

Man måste överlämna åt Gud att lösa saker och ting efter det sätt som han har förmåga att lösa det på. Gud är Gud. Vi glömmer det så lätt. Jag letade  - åt Gud - efter olika saker han kunde göra, nöden tog över och jag förstod efteråt att bön är inte att villkora ett gudomligt ingripande efter våra förslag. 

-  Bed - så skall ni få! Sök - så skall ni finna! Klappa på - så skall det öppnas! 

Vilka mäktiga resurser hos Gud. Nöden är stor. Ropen är många. Guds resurser är oändliga.

Han verkar obehindrat i tid och rum. Sela.

 

Läs hela inlägget »

Några komiska inslag från Stockholm Maraton innan jag lämnar loppet helt för denna gång.

När man har kommit till Odengatan och precis har korsat Sveavägen, då har man sprungit 40 kilometer precis. Där blev jag omsprungen av två riktiga minnes markörer. Ja, de utmärkte också alla andra som de sprang förbi och distanserade allas föreställningar om att ha gjort bra ifrån sig, tillbaka till startlinjen. För redan vid start hördes de och syntes dom, ett gäng på fem, sex personer som hade en bärstol med ett stort hjul under. Ja, den beskrivningen kanske inte är den bästa men det var en slags cykel för handikappade, helt enkelt. Jättefin och modern. Inget hemmabygge alls. Påminner om utseendet på en modern cykelkärra för barn, fast mer avlång. Det händer emellanåt att det springs lopp med människor med funktionshinder. En fint genomförd sak så att också de handikappade får komma ut lite och uppleva att det är resan som är värd målet. Detta var just ett sådant ekipage.

Nåväl. Jag hörde dem sjunga sina vallfartsånger, vilket vi kan kalla det. Man kunde höra deras växelrop till och från under löpet - eftersom de verkade ha en klok inställning till att hålla en moderat hastighet genom hela loppet, för att på så vis säkra målgången. Eftersom jag var av samma andas barn så stötte vi på varandra under vägen lite nu och då. Beklagligt men sant.

När jag kom in på andra varvet och den sträcka som går ut på Djurgården, såg jag något annat avvikande. Ja, avvikande i ordets rätta bemärkelse.

Vi hade kommit förbi Sjöfartsmuseet och svängt in på en grusväg som gick rakt västerut. Det är ett stråk på distansen mellan 1,9 mil och en halvmara. Där hör det till vanligheterna att en hel del går och gör sina behov i markerna. Det är ett stort grönområde där ute på Gärdet med gott om buskar och träd som kan skyla det man behöver göra. Det sker fort, kvickt och ingen tar egentligen notis.

Där, ett tjugotal meter framför mig ser jag en kvinna som slutat att springa. Hon är på väg till en annan grusväg som löpte diagonalt in i skogen. Jag såg direkt att hon hade siktet riktat långt in i skogen, när hon vek av från den utstakade rutten. Det var inte den där bråttom motoriken i hennes rörelser för att liksom skynda sig att göra sina behov. Jag noterade det och tyckte det var märkligt. Om hon hade gett upp loppet borde hon istället ha gått åt helt andra hållet för att komma till Karlaplan och tunnelbanan, åtminstone. Kvinnan försvann ur mitt medvetande och ur siktet lika fort som jag sprang där jag kämpade på med min goda tidhållning och efter min egen goda prestanda. Jag var då fortfarande med i loppet med personbästa i tidtagningen.

Två kilometer senare, när vi rundat hela den här delen av det lummiga Djurgården, då kommer samma kvinna fram ut ur ett buskage! Det är sant. Hör och häpna. Vart kom hon ifrån? Och att jag kände igen henne bland alla varelser. Hon hade helt sonika genat genom skogen. Längst med hela maratonloppet så finns det annars funktionärer som bevakar löparna för att stävja liknande fusk. Men i detta område så sker det många sådana här toalett besök eller avstickare. Därför blev hon väl inte uppmärksammad. Denna kvinna tog tydligen en känd genväg. Hur skulle hon annars kunnat genskjuta oss andra genom skogen? Nu drog hon snabbt på sig en tunn vindjacka hon haft runt midjan, där hon kom upp på vägen. Min blick för det som skett inbjöd mig till protest men det var bättre att fokusera på det egna loppet. Hennes samvete bjöds förmodligen henne på att dra över sin jacka som säkert var lika blöt som andras. Hon kunde ju bli igenkänd. Det blev hon fast långt innan hennes samvete mutades med ett kamouflage.

Tillbaka till gänget med vagnen och den till synes förståndshandikappade.

När jag kommit två, tre hundra meter in på min 41:a kilometer hör jag dom komma bakom mig. Det lät som ett gäng på ett studentflak eller ett gäng från KTH som försöker dyvla på omgivningen tidningen "Blandaren" utan reflektion kring om röstläget egentligen har någon effekt på försäljningen - fast i en osynkad unisont sjungande kör. Det blev då bara för mycket. Hade jag inte sprungit förbi dessa gycklare för länge sedan? Vem har kraft att sjunga när man springer? Eller bära omkring på polaren? De flesta ägnar istället tiden åt hyperventilering. Och att bli omsprungen av ett sjuktransport, om uttrycket tillåts, hör inte till det mentala upplägget inför ett sånt lopp. Jag vet ju inte varför eller vem de bar på, så ha fördrag med min förutfattade mening.

Till slut i detta lopp när jag har cirka en kilometer kvar då kom det slutgiltiga slaget för alla självgoda elitister som misslyckats i att slå nytt världsrekord. Det var när en Hippie kille med långt hår, lika blöt som jag, med samma förutsättningar och med samma bakomvarande distans i regn och kyla, springer om mig med en ukulele. Heter det så? En minigitarr med kort hals och med alldeles för få strängar för att inge respekt i en musikaffär, men som gott och väl kan följa med på en mara. Killen håller på att stämma den medan han springer, i det regn som nu övergått i duggregn, men för sent avtagande för att rymma någon förmildrad omständighet i det stora hela. Mycket skall man då vara med om innan ögonen trillar ur. För på magen, fäst i sitt bälte, hade människan en högtalarförstärkare som var kopplad till gitarren. Den kan ha varit tjugofem gånger tjugofem centimeter eller så. Fyrtio- femtio meter förbi mig med en tilltagande och distanserande hastighet - om än låg, börjar karln också att spela medan han springer. Det finns inga högtalarförstärkare gjorda för maratonlopp. Det gör det bara inte. Möjligen små gitarrer. Men där går gränsen.

Så att springa ett maraton har sina sidor. Man kan bli omsprungen av både handikappade, gycklare och fuskare om man inte är riktigt vältränad. Mina egna tider är dock tvättäkta.

Utan ett enda hjälpmedel.


 

Läs hela inlägget »

Förkunnelse på YouTube

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter