I mitt bibliotek har jag Levi Pethrus samlade bokverk. I en av böckerna har Pethrus handskrivit en hälsning med en reservoarpenna till den som först köpte samlingen. Det är en text som också finns med inne i boken "Den anständiga sanningen". Det var Pethrus svar på Sven Lidmans angrepp på Pingströrelsen och Levi i synnerhet. Jag tror det var den boken han dedikerade i. Det skall vara nedtecknat rätt tidigt i den skriften - om någon ids kontrollera det.

Där skrev Pethrus : " Lev ditt liv som blomman i skogen, som om du levde och betraktades endast av din Herre ". Ungefär så föll orden av honom. Jag kunde givetvis kontrollera det själv men boken är nedpackad. Innebörden i det Pethrus sa var att man skall leva sitt liv uppriktigt inför Gud - oavsett hur stort eller ringa det kan mätas eller blir jämfört med andras. Det var essensen av det hela.

Ja, allt som har liv växer. Så är det. Det finns inget liv som avstannar och fortlever eller bibehåller sin form. Blad faller av och ger plats för andra, inom växtriket. Nya skott skjuter upp men på andra ställen. Även de största och vackraste av blommor måste falla till marken men det kommer nya efter samma art och på samma växt. Livet har osymmetrin som sitt igenkänningstecken. Inte sant? Tänk om alla blåsippor såg likadana ut. Tre blad på höger sida och två på vänstra sidan om stjälken. Konsekvent. Det vore för fabricerat. Nej, livet är omväxlande till sitt utförande därför att Gud är mångsidig.

Är inte det också en vacker bild på oss människor eller rättare sagt på vårt inre liv som är fördolt i Gud? Vi är tänkta att vara de vi är - där vi finns och på olika sätt. 

Så lev ditt liv som Levi Petrhus lärde - inte primärt i en skog. Det var inte det som Pethrus menade. Men lev det som om ingen annan såg dig. Gläd dig i Gud! Upplev den rikedom det är att ha liv i honom. Och att vara sedd av honom. Skymning och skuggor kan komma och åter uppkomma över tid, men när solen tittar åter då får du sträcka ut hela ditt inre i en rätt tillbedjan på nytt. Allt som har liv växer och det växer faktiskt mer ohämmat än under ordnade former. När vi ängslas över andras yvighet, ja då kommer Mästaren och rensar också i vårt eget lövverk. Så fint det då blir. Då får alla grenar sol på sig igen för att kunna bli fruktbärande.

Det finns en motsättning i hur träd växer. Vi vill ju att det skall växa överallt på trädet. Och ymnigt. Men trädgårdsmästaren vill se frukt. För att det skall bli frukt måste varje gren exponeras för solen. Vad är väl vackrare än ett gammalt apelträd som är hårt beskuret men som överlevt behandlingen. Dess knoppar prunkar rosa med vita inslag. De ropar då ordlöst till sin Herre.

Du skall få se frukt.

 

Jag skulle avsluta dagen med bön. Ja, men mitt liv är inte inrutat på det viset att det är en pålaga eller ett allra pliktskyldigaste uttryck för min tro, att be till Gud innan jag somnar. Det vore en knapphändig tro och ett torftigt andligt liv jag då skulle äga. Det hade då blivit både tungt och torrt. Jag hade nog då somnat fortare än kvickt, för övrigt. Nej, inte så.

Fast är det inte ofta så att Gud får det som blir över i våra liv. Inte sant? Av vår tid, våra medel och vårt engagemang för honom kommer i sista hand och när vi avslutat allt vårt eget - ja, då tänker vi på honom och vi bär fram alla våra önskningar och bekymmer. Det är rätt typiskt. Önskelistorna är så långa och tunga att vi aldrig riktigt hinner med att lämna över dem till Gud. Vi somnar.

Jag skulle här alltså avsluta dagen i bön. Plötsligt kommer ett barn fram ur mitt inre, från en syn. Ett okänt barn. Det bara stod där i stor uppgivenhet och i sitt dilemma. Det var ett minderårigt barn. Jag får veta att barnet förlorat båda sina föräldrar där och då. Den kunskapen följde med i det jag såg. Gode Gud! Vad är det här och nöden föll över mig för barnet och jag bad. Och jag bad igen.

Jag började leta efter uppslag - åt Gud - vad han skulle kunna göra för barnet. Men det räckte inte till, tyckte jag. Förslagen tog rätt snart slut. Jag förstod i mitt mänskliga sinnes förmåga att räkna ut lösningar, att det var otillräckligt, att jag helt enkelt hade alldeles för få råd. Hur ersätter man föräldrar på bästa sätt? En omöjlighet i det korta perspektivet. Om någonsin. Möjligen tenderade också min brist på upptänkligheter att ifrågasätta hela mitt deltagande i det här. Vart kommer jag in i bilden, tänkte jag och medkände något oerhört. Det här var omänskligt för barnet.

Men pojken fanns ändå kvar och det var som om Gud bad mig om hjälp. Eller hur skall jag förklara det? Det låter ju märkligt att skriva så. Jag bad ändå till Herren för barnet och det stod klart för mig att bön inte är att leta efter en hel räcka av förslag och kommandon åt Gud. Nej, bön är ett deltagande där en människa kan få vara en länk i ett ingripande! Fråga mig inte hur. Gud vet.

Man måste överlämna åt Gud att lösa saker och ting efter det sätt som han har förmåga att lösa det på. Gud är Gud. Vi glömmer det så lätt. Jag letade  - åt Gud - efter olika saker han kunde göra, nöden tog över och jag förstod efteråt att bön är inte att villkora ett gudomligt ingripande efter våra förslag. 

-  Bed - så skall ni få! Sök - så skall ni finna! Klappa på - så skall det öppnas! 

Vilka mäktiga resurser hos Gud. Nöden är stor. Ropen är många. Guds resurser är oändliga.

Han verkar obehindrat i tid och rum. Sela.

 

Några komiska inslag från Stockholm Maraton innan jag lämnar loppet helt för denna gång.

När man har kommit till Odengatan och precis har korsat Sveavägen, då har man sprungit 40 kilometer precis. Där blev jag omsprungen av två riktiga minnes markörer. Ja, de utmärkte också alla andra som de sprang förbi och distanserade allas föreställningar om att ha gjort bra ifrån sig, tillbaka till startlinjen. För redan vid start hördes de och syntes dom, ett gäng på fem, sex personer som hade en bärstol med ett stort hjul under. Ja, den beskrivningen kanske inte är den bästa men det var en slags cykel för handikappade, helt enkelt. Jättefin och modern. Inget hemmabygge alls. Påminner om utseendet på en modern cykelkärra för barn, fast mer avlång. Det händer emellanåt att det springs lopp med människor med funktionshinder. En fint genomförd sak så att också de handikappade får komma ut lite och uppleva att det är resan som är värd målet. Detta var just ett sådant ekipage.

Nåväl. Jag hörde dem sjunga sina vallfartsånger, vilket vi kan kalla det. Man kunde höra deras växelrop till och från under löpet - eftersom de verkade ha en klok inställning till att hålla en moderat hastighet genom hela loppet, för att på så vis säkra målgången. Eftersom jag var av samma andas barn så stötte vi på varandra under vägen lite nu och då. Beklagligt men sant.

När jag kom in på andra varvet och den sträcka som går ut på Djurgården, såg jag något annat avvikande. Ja, avvikande i ordets rätta bemärkelse.

Vi hade kommit förbi Sjöfartsmuseet och svängt in på en grusväg som gick rakt västerut. Det är ett stråk på distansen mellan 1,9 mil och en halvmara. Där hör det till vanligheterna att en hel del går och gör sina behov i markerna. Det är ett stort grönområde där ute på Gärdet med gott om buskar och träd som kan skyla det man behöver göra. Det sker fort, kvickt och ingen tar egentligen notis.

Där, ett tjugotal meter framför mig ser jag en kvinna som slutat att springa. Hon är på väg till en annan grusväg som löpte diagonalt in i skogen. Jag såg direkt att hon hade siktet riktat långt in i skogen, när hon vek av från den utstakade rutten. Det var inte den där bråttom motoriken i hennes rörelser för att liksom skynda sig att göra sina behov. Jag noterade det och tyckte det var märkligt. Om hon hade gett upp loppet borde hon istället ha gått åt helt andra hållet för att komma till Karlaplan och tunnelbanan, åtminstone. Kvinnan försvann ur mitt medvetande och ur siktet lika fort som jag sprang där jag kämpade på med min goda tidhållning och efter min egen goda prestanda. Jag var då fortfarande med i loppet med personbästa i tidtagningen.

Två kilometer senare, när vi rundat hela den här delen av det lummiga Djurgården, då kommer samma kvinna fram ut ur ett buskage! Det är sant. Hör och häpna. Vart kom hon ifrån? Och att jag kände igen henne bland alla varelser. Hon hade helt sonika genat genom skogen. Längst med hela maratonloppet så finns det annars funktionärer som bevakar löparna för att stävja liknande fusk. Men i detta område så sker det många sådana här toalett besök eller avstickare. Därför blev hon väl inte uppmärksammad. Denna kvinna tog tydligen en känd genväg. Hur skulle hon annars kunnat genskjuta oss andra genom skogen? Nu drog hon snabbt på sig en tunn vindjacka hon haft runt midjan, där hon kom upp på vägen. Min blick för det som skett inbjöd mig till protest men det var bättre att fokusera på det egna loppet. Hennes samvete bjöds förmodligen henne på att dra över sin jacka som säkert var lika blöt som andras. Hon kunde ju bli igenkänd. Det blev hon fast långt innan hennes samvete mutades med ett kamouflage.

Tillbaka till gänget med vagnen och den till synes förståndshandikappade.

När jag kommit två, tre hundra meter in på min 41:a kilometer hör jag dom komma bakom mig. Det lät som ett gäng på ett studentflak eller ett gäng från KTH som försöker dyvla på omgivningen tidningen "Blandaren" utan reflektion kring om röstläget egentligen har någon effekt på försäljningen - fast i en osynkad unisont sjungande kör. Det blev då bara för mycket. Hade jag inte sprungit förbi dessa gycklare för länge sedan? Vem har kraft att sjunga när man springer? Eller bära omkring på polaren? De flesta ägnar istället tiden åt hyperventilering. Och att bli omsprungen av ett sjuktransport, om uttrycket tillåts, hör inte till det mentala upplägget inför ett sånt lopp. Jag vet ju inte varför eller vem de bar på, så ha fördrag med min förutfattade mening.

Till slut i detta lopp när jag har cirka en kilometer kvar då kom det slutgiltiga slaget för alla självgoda elitister som misslyckats i att slå nytt världsrekord. Det var när en Hippie kille med långt hår, lika blöt som jag, med samma förutsättningar och med samma bakomvarande distans i regn och kyla, springer om mig med en ukulele. Heter det så? En minigitarr med kort hals och med alldeles för få strängar för att inge respekt i en musikaffär, men som gott och väl kan följa med på en mara. Killen håller på att stämma den medan han springer, i det regn som nu övergått i duggregn, men för sent avtagande för att rymma någon förmildrad omständighet i det stora hela. Mycket skall man då vara med om innan ögonen trillar ur. För på magen, fäst i sitt bälte, hade människan en högtalarförstärkare som var kopplad till gitarren. Den kan ha varit tjugofem gånger tjugofem centimeter eller så. Fyrtio- femtio meter förbi mig med en tilltagande och distanserande hastighet - om än låg, börjar karln också att spela medan han springer. Det finns inga högtalarförstärkare gjorda för maratonlopp. Det gör det bara inte. Möjligen små gitarrer. Men där går gränsen.

Så att springa ett maraton har sina sidor. Man kan bli omsprungen av både handikappade, gycklare och fuskare om man inte är riktigt vältränad. Mina egna tider är dock tvättäkta.

Utan ett enda hjälpmedel.