Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.  1 Kor. 15:56.

En sak är säker. Vi kommer alla var och en att dö en gång. Det är ofrånkomligt. Mer ofrånkomligt än allt annat. För människan är det alltid med blandade känslor. Det definitiva går inte att omförhandla, bortrationalisera eller betvinga. Dödsbeskedet är den sista evangelisten. Jag tror inte att någon annan fått människor att avgöra sig mer för Gud än döden. En märklig betraktelse, men ändå.

I denna text talas det om dödens udd. Dödens udd är synden. Synden - vare sig vi bekänner oss vara syndare eller inte - för oss till döden. Synden i sin tur har ingen legitimitet utan ett regelverk. En lag att bryta emot. Vi vet alla var och en att det är krafter vi inte rår över. Vi är syndare och kommer att bekänna det förr eller senare. Med konsekvenser. Vi behöver därför en mäktigare förespråkare inför Gud. Det är Jesus Kristus! Han har löst dessa frågor för tid och evighet. För dig och mig.

Den kunskap en människa fått med sig i livet - om Gud skall - skall slutligen prövas för att vi skall sätta vår tro till eller med berått mod slutligen förkasta Guds frälsning för oss. Vad allvarligt. Lika svindlande som universum i proportion.

 - Såååå viktigt då att alltid sprida kunskapen om frälsningens väg! Vägen till Gud. Vägen till Gud som endast går via Jesus Kristus. Kunskapen lämnar vi till människors samveten och minne. Långt fram i tiden kan den helige ande levandegöra kunskaperna människor fått i livet om Gud. Döden den allvarliga och trånga porten. Den skördar där vi fått så kunskapen om Jesus. 

 - Du död, var är din udd? Du död , var är din seger?


 

HERREN sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. Och det skall bli så att den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. 1 Konungaboken 19:15-17

Gud ger Elia hans sista uppdrag att tillse framtiden. Guds framtid. Och hans tjänares framträdande. Jag har ägnat mig åt Jehu, denne utomordentlige överste. Denne - för att tala militärspråk - hänsynslöst målinriktade befälhavare av klass.

Man kan gott säga att han inte skyr några särskilda eller personliga hänsyn. Han har ett uppdrag: han skall nedbryta en makt, Ahabs och Isabels makt och välde i Israel. Och det skall han göra med inget mindre anspråk än att han själv tar kungens plats. Det är inget litet historiskt ingrepp. Och det är på Guds befallning ! Elia själv hade dukat under för det kungahuset. Ahabs och Isabels hus. Det kan man ändå med rätta säga. Här utser Gud genom Elia, Jehu till kung i Israel i Ahabs ställe.

När man följer berättelsen upptäcker man att Elia ord lever kvar. Det är ändå Elisa, Elia efterträdare som får uppdraget att smörja Jehu. Det uppdraget fick Elia först. Elisa - å sin sida har en egenhet. Han låter ibland sin tjänare hjälpa honom i sin tjänst. Så skedde också när Jehu smörjes till kung.

Låt mig få lämna Jehu för den här gången med att referera till Jehus egna ord. Han säger nämligen inte att det var en profetlärjunge eller Elisa själv som gett honom ett uppdrag eller smort honom - om vi nu skall betona den sidan av berättelsen. Nej, han refererar direkt till det ursprungliga uppdrag som Elia fick av Gud och de profetord om framtiden som låg i Guds händer. Jag tar med sammanhanget i sin helhet här nedan. Lägg märke till hur Jehu refererar till Elia ord - vilka var Guds ord. Det är en viktig kallelsemedvetenhet i Jehu liv och gärning. Han stod mitt i en uppfyllelse och verkställan av de orden.

"Så kom Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta, sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut genom fönstret. När Jehu kom in genom porten ropade hon: "Står allt rätt till, du Simri, som har mördat din herre?" Han såg upp mot fönstret och sade: "Vem står på min sida? Vem?" Då tittade två eller tre hovmän ner på honom. Han sade: "Kasta ner henne!" De kastade då ner henne, så att hennes blod stänkte på väggen och på hästarna. Och han körde över henne. 
Därefter gick Jehu in och åt och drack. Sedan sade han: "Tag rätt på henne, den förbannade, och begrav henne. Hon är ju en kungadotter." Men när de gick för att begrava henne, fann de ingenting annat än huvudskålen, fötterna och händerna kvar av henne. De vände tillbaka och berättade detta för Jehu. Då sade han: "Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten Elia, när han sade: På Jisreels åkerfält skall hundarna äta upp Isebels kött. Isebels döda kropp skall ligga som gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är Isebel."  2 Konungaboken 9:30-37.

Är det inte med denna sak som det var med Ahabs död? "Med någon som på måfå sköt en pil träffade kung Ahab i en fog i hans rustning." På måfå! Gud tar ut sina sändebud och gör dem till pilar. I detta fall var det Jehu. Han "for fram som ett Jehu!"

Vilken enastående bedrift av Jehu. Den kan likaväl stå staty på ett Karmel, som Elia mäktiga gärning då han gjorde upp med Baalsprofeterna eller som en anonymt förlupen pil.


Gud verkar !!