_DSC9211-2.Mobilen

Växlingar

"Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama. 

David bröt upp och drog ner till öknen Paran." 
 1 Samuelsboken 25

Varje gestalt som bibeln framställer bär på sin historia. Deras bakgrund, person, kallelse och livsgärning är unika. Gud uppenbarar sig i sin tid med sina metoder och han utväljer sina budbärare för det. När så tiden gått står gestalterna portal och staty över ett mäktigt Guds verk. 

När Samuel dör så förstår vi att en institution gick i graven. Det står att hela Israel samlades vid hans begravning och höll en dödsklagan över honom. Det säger inte lite det. Samuel som inte talade ett enda ord och det "föll till marken". Är det där som talesättet "bevingade ord" har sin uppkomst? Nej, det var ord som grep in i verkligheten. De beskrev ingen annan under aforism.

Jag tycker varje detalj här är så innehållsrik. Tala om hårt redigerad text eller twittertext. Man begravde honom i hans hem. I Rama. Är det något att veta? För oss - för eftervärlden? Förlusten av gudsmannen kan väl inte uppvägas av begravningsplatsen eller var han bodde.

När gudsmannen är borta återstår allt det som finns i det naturliga. Kroppen. Skalet. Det återgår dit det hör hemma men du finner inte längre mannen. Livsverket är slut. Men har vi inte tidigare hört ett rop från Rama, från samma plats? Rakels rop. Så skall deras verk följa dem! Ropet. Ropet efter dem. Och ropet av dem! Gudsropet!! Hemma är alltså alltid hemma och Rama är alltid Rama. Där ropas det för evigt. Sela. Bibeln avslutar Samuels hädangång på det viset. Men nästa mening har sin fortsättning. Hos David. Av Gud. På annan plats.

David bröt upp. Sånt är svårt. Det förutsätter ett avslut. Inte sant? Samuels död var ett avslut. Guds tillvägagångssätt och avsikter skulle nu gå in i en ny fas. Det har vi människor svårt med. Det är därför vi hemfaller åt religiositet. Vi vill gärna veta hur nästa steg skall se ut. Men så begränsad är inte Gud. Han som ber sitt folk ta nya steg  - mitt i det - och kallar det för förutberedda gärningar!  Vi människor upplever sådana passage för att vara i trångmål. Så har det blivit Guds sätt att skapa vår förtröstan och tillit. Ett kärlekens språk.

David bröt upp och drog ner. Ner till Paran. 

Paran är en öken. Öknen är platsen för paranoia. En genomfart. Drog ner och till Paran... Vi förstår hur svårt det var för David, han som högvördade allt som bar på Guds namn. Det ser inte särskilt visionärt ut. Paran som var en plats dit Israels barn kom innan de intog landet, en gång. Det ser ju ut som en fatal reträtt. Ingen återgår väl till Paran frivilligt? Påminner inte det om Elisa som drog upp till Karmel när Elia försvunnit? För att knyta an. Desorientering under saknad och sorg. Likväl är platsen en Guds språngbräda. Där tar Davids historia vid. Där möter han den kloka Abigail som betyder "min faders glädje", mitt i sorgen. Ett välsignat möte. Till skillnad från ovälsignade.

Ohh...du svåra mellantid då fäderna är borta och vi saknar deras närvaro. Den tid som är intertestamental och då vi själva inte ser storheten i det Gud gör med oss. Ett ingemansland! Den tid då det känns som fyrahundra år har gått och ingen profetröst blivit hörd. Den tid då stenen på Malakis grav restaurerats flera gånger om och de levandes blommor blivit till ett herbarium på en jord hårt trampad av tillvarons hjul.

Men Gud har allt i sin hand! Verket är hans och trots att vi fäster oss vid hans redskap måste allt ha sin gång. På samma sätt "drog David upp benen i sängen" den dagen Gud kallade hem honom. Och dog. Historien visar sedan upp en annan sida av Guds verk genom Salomo. Och så vidare.

Så har vi lärt känna Gud genom hans redskap. Snart skall vi få återse dem alla som vi lärt känna på bibelns blad. Det blir ett möte aldrig tidigare skådat, då vi fri från lyten skall möta varandra hos Gud i härlighet.

Från dåtid till nutid.

 

Etiketter: 1 samuelsboken 25

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln