_DSC9211-2.Mobilen

2015

"Sedan ska den laglöse träda fram, han som Herren Jesus ska döda med sin muns ande och förgöra med glansen vid sin ankomst. Den laglöses ankomst är ett verk av Satan som kommer med stor kraft och med lögnens tecken och under. Med ondskans alla konster bedrar han dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot kärleken till sanningen så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud villfarelsens makt över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla de som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten."
 2 Tess. 2:9-12.


Det finns tre händelser i profanhistorien som på ett särskilt sätt format den framtid som blev till och som nu är vår.

Det handlar om Salman Rushdies bok, Satansversarna, som publicerades 1988. Författaren blev bannlyst av de Iranska mullorna. Han förmodas vara under fatwa än idag. Under medeltiden inom den katolska religionen kallades det för att vara bannlyst. När religionsutövare får politisk makt tillskansar man sig juridiska privilegium, i Guds namn. Den muslimska fundamentalismen väcktes så till liv av Satansversarna eller fick åtminstone sitt alibi genom boken och blev synlig i en förmedeltida skala vi trodde bildats bort, i vår upplysta värld. Den var, den är och den kommer igen. Den följer religionerna och får sin legitimitet vid maktutövning. 

Det handlar också om händelserna vid World Trade Center i USA 2001, då två plan penetrerade USA:s finansiella centrum i en våldsam terrorattack. En svårt våldseggande och prestigefylld skymf. En politisk händelse manifesterad av totalitära muslimska intressen. Följdverkningarna ser vi senast genom den Islamiska Staten (IS) och de frilansande självmordsutövare som legitimerar stater att granska alla folk på individnivå, genom våra telefoner och fiberteknik. Här går utvecklingen väldigt fort. Statliga myndigheter kan över nationsgränser delge varandra vad vi tänker och avser på individnivå – allt medan vi nojsar omkring på facebook intet ont anande om potentialen i olika verktyg. Vi inte bara förnöjer oss. Vi är en del av den lustfyllda skara som så sakta binder snaran kring alla jordens innebyggare. Vi saknar redan integritet ur ordets alla betydelser. Vi googlar in vår själ i full transparens och har ingen fredad privat zon längre. Vi syns och vi ses. Våra tekniska prylar föreslår nu även nästa ord vi skall använda i vår kommunikation, under föresatsen att vi får hjälp med stavning och satsbyggnad, då vi samtidigt röjer vår intellektuella kapacitet och vårt mentala vägval ända ner på tankenivå. Vilken kuslig värld vi lever i. Det är inte farligt så länge man inte gör något olagligt - menar vi. Men lagar kan snart förändras och göra ideologier, trosuppfattningar och åsikter brottsliga. Demokrati är ingen naturlag. Den är en passus i världshistorien. Fråga Daniel. Sadrak, Mesak och Abed-nego. Vilka var de? Ja, det kan man fråga sig. De kallas i bibeln för visa och förståndiga. De var okuvliga inför religiösa påbud och trender. De kunde aldrig acceptera politisk makt och religiös kult i symbios. De gick hellre i döden. Där är vi inte ännu men all makt har sitt intresse av att vidmakthålla utövaren. Kungen var här bunden vid sitt eget ord - med eller mot sin egen vilja. De fick gå i döden. Men Gud räddade dem.

För det tredje handlar det om den unge Mohammed Bouazicei från Tunisien som satte eld på sig själv i protest över att polisen beslagtagit hans grönsaksstånd och berövade honom förutsättningarna för utkomst. En socialt utlösande gnista som antände den arabiska halvön. En västlig och muslimsk religiöst tillhörande värld i polarisering där burka kontra pornografi blivit symboler för moral eller brist på liberal livsåskådning. Våldet hittar där sina egna motiveringar på ömse sidor om skyttegravarna. En social revolution bröt ut i den muslimska världen. Krig etablerade sig i Syrien. Europa ärvde en flyktingvåg i parameter med andra världskrigets efterverkningar. Vi vet ännu inte hur det kommer att eskalera eller sluta. Det är vår kontext.

Konsekvenserna har medfört att Europa bygger murar för att skydda den egna handeln och fria rörligheten i försöken att värja sig. Den nordiska befolkningen bränner ner tilltänkta byggnader för asylsökande och mot migranter i protest. Sverige kalkylerar på regeringsnivå om hur många migranter som kan tänkas vara lönsamt för tillväxten. Man beräknar och kalkylerar på människors olycka och vilka nationella fördelar man kan uppnå vid synergieffekt. Flyktingarna är inte i fokus och kvoten är redan fylld.  Alla humanitära biståndsanslag är för länge sedan fördelade. Sverige Demokraternas paroll om att hjälpa migranter i närområdet för krig har blivit kejsarens nya kläder och är en pseudodebatt. Nu tävlar de nordiska länderna istället om att lägga de förslag som bäst kan trigga grannländerna att ytterligare strama åt sin del av ett gemensamt progressivt regelverk. Många små steg tillsammans blir inte så brutalt inför den vakande opinionen. Antimigrationspolitik under de mest gynnsamma och minst uppseendeväckande förhållanden är honnörsorden. Norge går före. Sverige triggar Danmark och vice versa. Broar stängs. Växelspelet ser ut som en tanke. Oljepriset rasar i takt med den norska kronans värde. Norge måste nu tänka på sin egen välfärd. Egoismen har nått hybris. Murarna man bygger är inte av fysisk taggtråd - som i Ungern. Våra stängsel är mer sofistikerade. De består i jurisdiktion. Det här är vad Hesekiel kallade för Sodom och Gomorra. Den bristande fördelningspolitiken.

Det står i Guds ord om Satans tillskyndelse. Eller "ett verk av Satan". Antikrist skall träda fram med befogenheter att kontrollera hela världen. De tekniska möjligheterna finns redan. Kaoset och oredan i det som helt felaktigt kommit att kallas ett nutida korståg kräver sina lösningar och motiverar oss successivt till en nödvändig global lösning på problemen. Världen behöver en samlad humanistisk kraft med tilltro och mandat. Där har du konsekvenserna av Satans tillskyndelse. Vi behöver en Antikrist. Han må kallas något annat men hans mandat är en Antikrists mandat. Vi behöver en ledare med kristna etiska värderingar - eftersom det Kristi budskapet ligger närmast förståelsen av det mångtolkade begreppet humanism: ”du skall älska din nästa som dig själv”. Europa är till sin statsreligion katolsk. Resten talar för sig. Det är inte längre en utopi i ett negativt profetiskt skeende utan är ett påkallat behov. Vi behöver en världsreligion som kan tygla avarterna och bemästra dem. Så uppfylls det profetiska ordet genom att verkligheten kräver det förutsagda.

Men, den kristne väntar ytterst sett på uppryckelsens dag. Vi försöker inte reformera världen. Den tiden vore i så fall förbi. Världen har haft sina möjligheter till reformation men inte lyckats. Vi väntar istället nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Ett verk av Gud.

 Vi inväntar det nya året 2016 i turbulens och med tillförsikt. Den lidande Jesus skall snart träda fram i all sin härlighet. Då kommer alla som efterfrågat rättvisa på jord att vilja stilla Kristus. Ja, stilla Kristus. Varför? Ve oss! Vi förgås! Varför? För Lammets vrede.

Hur är det när ett brott har begåtts, skall inte gärningsmannen först anklagas, sedan gripas, rannsakas, ställas inför rätta, dömas och lagföras? Jo. Ju större brottet är - ju längre tid tar den processen. Där har du den rationella tidsaspekt på Guds långmodighet gentemot ondskans utbredning. Gud kommer att ställa denna tidens furste inför sin domstol. Det kan du vara övertygad om. Straffet kommer också att stå i rimlig proportion till brottet. Är du nöjd med det svaret? Det kallas för rättvisa. Då kommer den som idag anklagar Gud om att han inte gripit in i världshistorien i tid, att vädja om ytterligare nåd. Allt har sin tid inför rättegångar. Se till att du har din egen sak klar med Gud! 

Men än predikas nåd! Skynda dig att predika om ett nådens år, ja, ett nådens år från Herren. Räkna inte med andra. Det gjorde Abram. Han tog med sig löst folk i släkten. De hade ingen egen vision. Det slutade i tragik. Lot blev i sista stund räddad ur en katastrof. Lots hustru blev en saltstod och döttrarna blev mödrar till fientliga folkslag emot Guds folk. Samkväm i alla ära. Bli en visionär. Bli en bärare! Låt de andra vara kvar i sitt Mesopotamien. De kommer efter dig om Gud kallar dem. Gå du med Gud om du så skall gå själv! Han kommer att förmera dig. Han kommer att breda ut dina hjordar åt höger och åt vänster. På höjderna ser du ut över hela området likt Abraham och utan tvist med andras dagkarlar. Gå med Gud! Gå ensam med Gud. Människor kan möjligen gå en mil med dig. Möjligen två. Vid en halvmara vänder de åter. Människor är alltid temporära. Men aldrig så Gud. 

   - Gott Nytt År ! 


Välj Jesus du som står i livets ljusa morgon, Giv honom hjärtat nu då du är ung och varm, Han är en trofast vän i glädjen som i sorgen, Och leder dig så säkert genom världens larm.

  " -Välj nu, välj Jesus och välj för livet. En bättre vän kan du aldrig få, blir han din vän i ungdomsåren är det givet, att han är med till slut när du blir gammal grå."

Hur tryggt när livets allvar möter dig på färden, Att ha en vän som hjälpa kan och allt förstår, Om du blir hånad, missförstådd i denna världen, Förtröstansfullt till Jesus, Frälsaren du går.

När så till slut din vandring här har gått till ända, Skall du få segerns oförvissnerliga krans, O, vilken glädje i ditt hjärta du får känna, Tänk att se din Frälsare och evigt vara hans.        


 (En sång. Författaren är okänd. Så typiskt för den helige Ande. Han söker aldrig   sin egen ära.)

 

Läs hela inlägget »

                                 God Jul och ett Gott Nytt År !

                                          

Läs hela inlägget »



Idag slog jag personbästa på milen. 50,53. Knappa minuten, sedan är jag över tröskeln! Femtiominuters tröskel. Florens väntar.

Här är ytterligare en bild från Florens. Till höger i bild syns den stora katedralen; Cattedrale di Santa Maria del Fiore. En mäktig kupol man kan ta sig upp i, igenom och ut på taket. Kupolen från 1300 - talet rymmer trappor. Man tar sig upp via smala stentrappor inbyggda i kupolväggarna. Ett magnifikt bygge. Högst upp där tornets åskledare syns, men inne i kyrkan, går en kransbalkong med en extrem hög utsikt rätt ner i kyrkan. Vidare kan man ta sig ut via små portar i klocktornet - dit där de vita linjerna längst upp på kupolen möts. Man är då ute i det fria. Där har man en formidabel utsikt. Man ser hela Florens. Taken består av ett tegelskiffer av tidlöshet. Här har renässansen parkerat. 

I den här kyrkan predikade munken Girolamo Savonarola, på sent 1400-tal. Kyrkan fylldes till bredden av hans eldiga och föga insmickrande tal. Folk stod ända ute på torget och lyssnade till honom i tiotusental. Det var packat. Föga anade han då att han skulle sitta i rådhustornets fängelse, några år senare. Det är tornet som vi ser längst till vänster i bild, i brunbränt tegel. Här fick han sitta tills man brände honom på bål på Piazza della Signoria - alldeles nedanför tornet. En maktfullkomlig katolsk kyrka bannlyste honom, dömde honom och avrättade honom. Samma kyrka som Ulf Ekman rosar att ha vårdat de heliga skrifterna och traditionerna under sekler. Religion med politisk makt är farligt. Nu som då. 

Munken vek inte en tum. Elden släckte hans liv i påvens namn - för man gör väl inte sådant i Jesu namn?  Man strödde sedan askan av Savonarola och hällde den i floden Arno, som vi kan se i smutsiga färger nedanför palmen i bild. (Klicka gärna på bilden så du ser ordentligt.)

På en av tvärgatorna till höger i bild skall vi bo. Där ligger vårt hotell. Ponte Vecchio, den enda bro som klarat sig från alla krig i Florens, ligger alldeles utanför bild på vänstra flanken. Loppet kommer att dras längst med den vägen och ner mot floden och två mil runt i staden. Jag skall se om det går att få till en actionkamera att filma några avsnitt under loppet. Det skall ju vara sevärt också.

"Om dessa tiga, skall stenarna ropa. Djup ropar till djup."


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: florens, firenze
Florens Florens

Idag har jag påbörjat min ansats inför Florens halvmaraton den 3 april, nästa år. Det blev ett bra anslag med årsbästa på milen. 51,46. Men det är ingen skryttid.

Retligt med dessa 106 sekunder som ligger och skräpar på fel sida om de 50 minutrarna. Men så länge man blir äldre och ändå gör framsteg så är det noterbart.

Så, knappt tre månader kvar till detta mitt första lopp i Florens. Vilken enastående vacker stad för övrigt! Där finns fortfarande väldigt mycket ogjort. Om man kan bruka ordstävet "att ha något otalt med" - om en stad, så vill jag i dess bästa betydelse mynta den satsen. Här har evangelium inte predikats på länge.

Den som lever få se. Gud är mäktig att öppna stora tunga katedraldörrar! Det har han gjort förr. Det har inget med mig att göra - trots att jag skriver det.

Gud gör vad honom täckes!
 

Läs hela inlägget »

"Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom."  
                                                                                                                 Matteus 4:11

Jesus hade varit i öknen för att frestas. De yttre påfrestningarna kan beskrivas i brist på föda och vatten. Under varmt och hårt klimat. Kyla om natten. Värmeslag om dagen. Sandstormar och yttre faror i vildmarken. Ökenliv. Men det var inte allt och inte heller det värsta. 

Det fanns och finns en andlig sida av livet som förpassar det yttre behoven till en parantes, till en komfortfråga eller som om det handlade om något man kan genomlida. Asketen underställer sig det frivilligt och är fromt glad. Det är inget att berömma sig av. Striden kan bli nog så svår och sammandrabbningen påfrestande. Kampen var och är andlig. Hur kan man veta att den är av andlig art? "Se! "..." Och se! ", säger texten, "Änglar trädde fram och betjänade honom." Änglar är inte lätta att se. Men de är andliga. De träder inte fram hur som helst. Men det står så: "Och se, änglar trädde fram och betjänade honom." Alla ser väl? Varför en sådan uppmaning? Jo, se! Sela.

Var inte Jesus tillräckligt rustad för detta möte - med djävulen? Under hunger. Under törst. Var han inte det? Han som hade förberett sig sedan jordens grund var lagd att frälsa oss genom sitt försoningsverk genom ett omänskliga lidande. Han som överges för ett ögonblick där på korset då Gud övergav honom... Men inte här. Här får Jesus hemlig assistans. Varför behövde han i början av sin tjänst denna uppbackning av de himmelska resurserna? Har du inte beräknat kostnaderna, Jesus? Så vekt... Så skört...

Låt mig ta dig med till en annan bibeltext så kan vi förstå denna skola bättre:

"Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd." Hebreerbrevet 4:15

Här har vi resultatet av Jesus mänskliga lidande. Fysiskt som andligt, där själen dignar under svaghet. Är inte vårt lidande, vårt timliga lidande, endast en form som han i motsvarande grad förmår fylla behovet med? Behovet kan vara stort eller litet. Permanent eller tillfälligt. Hans resurser är oändliga. Han som har genomlidit det samma. Lidande är en sak. Medlidande något mycket större! Här har vi Jesus försoningsverk genom sitt liv. Genom sin död. Det är två olika områden av hans väldiga seger.

Låt mig får stanna där. Vid textraden. Det är dagens text. "Och se... änglar kom och betjänade honom." Allt lidande sker inte i Getsemane. Inte heller i överförd mening med oss. "Bär också du ditt lidande", skriver Paulus till Timoteus. Det är ytterligare en sida av livet. Men det finns stunder då Jesus känner med oss - då vi lider ensamhetens kval med honom. Då har han lovat att komma till oss! Det säger jag med ödmjukhet. Vi skall inte fresta Herren eller diktera villkoren för hans möten med oss. Då förhåller vi oss felaktigt till honom. Men han har lovat att inte lämna oss faderlösa. Ett löfte får vi får stå på.

Vad betjänade änglarna Jesus med? Det vet vi inte. Bröd... Vatten... Manna..?

Min vän, ett vet jag; Jesus kommer precis med det som du och jag behöver då vi  är svaga och utsatta. Då fyller han behoven med sin närvaro. Bara vetskapen om och förtröstan på det stillar hjärtats strid.

"Och se, änglar trädde fram och betjänade honom!"
 

Läs hela inlägget »
Boken av  Eric Metaxas Boken av Eric Metaxas

Libris förlag har nyligen släppt en biografi över Dietrich Bonhoeffer. Eric Metaxas är författaren av boken.

Nazityskland avrättade Bonhoeffer på grund av en konspiration. Man försökte mörda Adolf Hitler. Med goda motiv. Men en icke angelägen uppgift för gudsmän, så klart. Då som nu. Bara ett fåtal veckor efter att han avrättats, sköt Hitler sig själv. 

Ta inte saken i egna händer. Invänta Gud i allt. Han skall döma rättvist. Har du läst att Jesus skall avrätta Antikrist? Med sin andedräkt. Håll därför ut i överförd mening.

Det kan finnas viktigare uppgifter runt hörnet som ännu inte är kända. För dig. För mig. För någon annan. Det är viktigare att du då befinns vara i livet än att ta saken i egna händer för en tillfällig sak skull och samtidigt går under. Så skulle jag vilja sammanfatta berättelsen om Bonhoeffer. Gud skall nog se till ett offer, sa Abraham till den unge Isak. Se till att du inte blir arkebuserad för mindre ädla företag som inte håller provet inför Gud.

Gud har allt i sin hand.

 

Läs hela inlägget »

" Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: "Du människobarn, kan de här benen få liv igen?" Jag svarade: "Herre, Herre , du vet det." Då sade han till mig: "Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrensord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren ." 
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.  
Då sade han till mig: "Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren : Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv." Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. Han sade till mig: "Du människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, Herren : Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. Ni skall inse att jag är Herren , när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, Herren , har sagt det, och att jag har gjort det, säger Herren ."  Hesekiel 37


Hesekiel är en av de riktigt tunga textförfattarna i bibeln. Det är nog den breda uppfattningen hos de flesta. Hesekiel är den som dammsuger det han har sett med rikt beskrivande detaljer i sin bok. Han är likt en kriminaltekniker som inte lämnat något åt slumpen. Utan att riktigt veta tror jag att många hoppar över hans bok vid sina bibelstudier. Men vilken enastående gudsman som framträder när man tar sig tid med honom. Vilken stryktålig och verkligt gudfruktig kristen han är. Att umgås med honom ger både motivation och tröst.

I slutet på det tjugonde kapitlet då han profeterar mot Södern, beklagar han sig inför Gud. "Jag sade då: "Oh, Herre, Herre! De säger om mig: Han talar i gåtor." Hesekiel tyckte inte att det Gud sa till honom var begripligt i andras öron. Han hade tydligen haft erfarenhet av det tidigare. Här invänder han mot Gud och vi får inblick i det. 

I denna text här ovan, ett underbart sammanhang för övrigt, där han får tala till förtorkade ben, då verkar han ha slutat att invända emot uppgiften eller budskapet han fått sig att förmedla. Det är en fördel när förkunnaren tror på det han säger. Gud är varlig med profeten och frågar:"Hesekiel, kan dessa ben få liv igen?"  Gud förstår hur Hesekiel kan uppfatta situationen rent mänskligt och att det normalt sett är en omöjlighet att få liv i döda ben. Svaret Hesekiel gav Gud måste ha gripen Herren: "Herre, Herre, du vet det." Att få liv i förtorkade ben borde om något vara en omöjlighet. Ingen ställer sig på en kyrkogård och förkunnar.  Åsnekäken Simson slogs med var "frisk". Det är ändå ett bättre utgångsläge än ben som är "förtorkade". Förstå min jämförelse. Bibeln är rik på detaljer.

Profeten insisterade inte längre. Lika visst som man inte skall skjuta brevbäraren då man får fakturor, så ifrågasätter inte heller Hesekiel vad Gud ville ha sagt genom honom. Vilket välbehag det vilar över det! Herren körde inte heller över honom utan hans tro fick växa successivt. Han profeterar i etapper som han blev ombedd. Så ljuvligt att sedan läsa hur Gud ombesörjde det hela. Vad säger Hesekiel?

"Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud."

Gud utför sitt verk då vi utför det vi skall göra. "Medan jag såg på "... Hesekiel sprang inte omkring och försökte para ihop benen i ett eget "hjälpa till projekt". Nej. Gud visste vilka leder som skulle fogas till ben. Det skulle annars kunnat bli en fel sammanfogning om Hesekiel hade lagt pusslet. Ett oändligt arbete, för övrigt. Det verkliga jobbet kunde bara Gud utföra. Sela.

"Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud."


Halleluja!!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: hesekiel

Idag har Frankrikes president Hollande och Rysslands president Vladimir Putin träffats i Moskva. De har enats över att IS är en gemensam fiende. IS, vad är det för någonting? En profetia kan bli lagd på is. Se hur snabbt en gemensam fiende kan skapa samsyn!

Mina vänner... var det inte Frankrike och Ryssland som Anton Johansson såg som bundsförvanter då Sverige invaderades i en syn? Och synerna av Birger Claesson på 1950-talet. Vilket sammanträffande. Profetiskt tal vet inte av några tidsbarriärer. Himlen är full av profetiskt tal färdiga att förlösas där mottaglighet finns. 

De går sedan i uppfyllelse då tiden är inne.
 

Läs hela inlägget »

Här nedan lägger jag ut en länk till en bra artikel publicerad i tidningen DAGEN. 

Man får annars, för övrigt, gå till pensionerade evangeliska missionärer som har varit verksamma i de länder där man har katolicismen som statsreligion eller till en alltmer åldrad generation av bibliska förkunnare, för att få liknande klara besked. Det är ingen åldersfråga. Det handlar om sällsynthet. Det är oroväckande inför framtiden. Det behövs fler arbetare för Guds rike!

Artikeln har verkligen relevans. 

http://www.dagen.se/debatt/ulf-ekmans-märkliga-vändning-1.454961

 

Läs hela inlägget »

"Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
 
Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud."
    Apostlagärningarna 3

 Judas plägade ta av det som lades i kassan, står det på ett ställe. "Plägade" eller "brukade". Det är åtminstone frekvent förekommande. Man kan förmoda att han  tömt den gemensamma kassan. Det Petrus säger är ju just det: Jag är pank! Hur kan vi veta det? Jo, mindre allmosor är närmast norm och större donationer brukar artikuleras. Han gav ju inget. "Silver och guld har jag inte", säger han. "Men vad jag har, det ger jag dig!"

 Petrus blir plötsligt uppfylld av tro som inte tar hänsyn till de rådande omständigheter, som inte resignerar i ett kalkylerande för eller emot, i brist på egna resurser. Situationen utlöste tro. Tron dividerar inte. Sådant gensvarar himlen på! Den har sitt ursprung där. Petrus skjuter ut sin själ på trons öppna hav och glider ut med sina fötter på det som om det varit till botten fruset, alltid. Med fäst blick. Ytspänningen bar honom. Han pantsätter så hela Guds rike i en enda gärning. Stå upp och gå!!  Imperativ är den språkliga dräkten eftersom det inte kunde ifrågasättas. Det var ett maktbud från Gud. Sela.

 Låt säga att Judas låtit bli att ta ur kassan. Ja, vi kan då anta att han själv hade  vandrat i dessa apostlagärningar. Men det ser vi aldrig några exempel på i skriften. Judas rör sig bara i den fysiska världen. Å andra sidan; Det var kanske bra att kassan dränerades. Arbetet hade annars kunnat urarta och bara blivit till filantropi och social hjälp för behövande. För "Det är saligare att ge än att ta."  Nu var inte Judas sådan. 

I Guds rike kalkylerar man inte. Man räknar med Gud! Han har räknesätt vi ännu inte förstår. Han har matematiska terminologier ännu dolda för människor. Gud har räkne ekvationer det anstår forskare att upptäcka - Ja, trons människor. 

 Mötet med andliga behov väcker ett ännu större behov hos dem som är satta att fylla bristen. Inte sant? De ser både sitt eget och andras behov bland människorna. Hur skall de fattiga i Anden kunna erbjuda andlighet? Här möter oss ett välsignat område där de andliga gåvorna ligger i förvar. För de otillräckliga! Ja, de i sig själv otillräckliga. Otillräckligheten är ett avskytt område. Men du måste in i det, vara i det och verka igenom det. Ibland går vi i egen kraft eller också menar vi oss inte duga till något. Det är bara två sidor av samma mynt. Samma gamla egenvärderade natur sett underifrån eller uppifrån. Men de är båda i lika stort behov av de himmelska resurserna! Backar du från krisen, ja, då fjärmar du dig. Du måste in i den. Gud vill sparra dig till tjänst. Var? I otillräckligheten. Den gör ont men skapar ett välsignat beroende av honom. Se dolda välsignelser finns där. Ja, dolda välsignelser.

Har du läst om Simson när han var trängd och i stor brist. Tretusen man hade tagit honom till fånga. Då är man verkligen trängd. Han behövde ett vapen. En vapendragare hade kanske avhjälpt situationen något. Men inte mot tre tusen man. Det säger sunda förnuftet. Simson behövde minst sagt en häst. För att kunna fly! Men Gud skickade ingen häst till hans räddning. Simson sträckte istället ut sin hand och får tag i en åsnekäke. Vad förslår en åsnekäke? Åsnekäken var frisk, står det. Kan ett kadaver vara friskt? Jo, om det är givet av Gud! Ett levande vapen. Ett fungerande vapen. En andlig nådegåva, om du så vill." Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två", säger Simson.  Jag tycker det är en härlig och lite förvånad summering av honom. Som om han själv var överrumplad. Ja, så är det när Gud griper in." Ja, två!", tillägger han.  Han relaterar i efterhand så perplext till händelsen att hans ord blir till skön prosa. 

Kraftgärningarna är många - men Gud är densamme! Källan i Lehi är inte synlig men den finns därunder. Gåvan han ger dig skall sätta dig i förbindelse med kraftkällan. Räck ut i tro. Fatta tag och bruka! Vilken hemlighet. I otillräcklighetens öken har Gud lagt din käke. I otillräcklighetens karga land.

 Längtar du efter en andlig nådegåva, ja, då får du gå in i otillräcklighetens land. Där har Gudsmän vandrat förr. Där alstras ivern. Gå in där med ditt skriande behov. Där rustar han dig. Vad skall du annars med vattenkällorna i öknen till?

Vid stora floder törstar ingen.



 

Läs hela inlägget »

 Väckelse uppstår inte av att tala om väckelse. Allt tal om behovet av väckelse - så ömkligt. Allt tal om väckelse... är det inte endast ett väderspanande? Ett spanande efter vind och moln. Allt tal om väckelse gör själarna än mer tomma i bänkarna. Det gör mig ont att säga det. 

Vill DU ha väckelse då får du börja predika ordet.  U t e s l u t a n d e .  Då får det vara slut på alla anekdoter och berättelser från allt och allas liv, slut på allt mätande och indikationer på att en "förändring" är på väg - som om det var budskapet och evangelium i sig. Du måste högre upp och djupare ner. Du måste det och inte andra tillsammans med dig. Väckelse är inget upprop eller en unisont planerad viljeansträngning. Vill du... gå då före "Tro kommer av predikan". Däri ligger Guds skapande kraft. 

 Tala inte mer om väckelse. Det är inget man kommer överens om att skapa. Predika ordet! Allt tal om väckelse kan om möjligt ge dig lite goodwill över att ha förstått bristen. Vad ska du med den aktningen till? Det blir för dig endast ett rosa eller blått band på ditt rockslag. Det leder inte fram till någonting. Det är endast en variant av samma sak. En deklarerad avsaknad. Men i det hela ett uttryck för samma brist. 

Tala. Tala inte om! Predika ordet med kraft, övertygelse och hänförelse. Vänd dig i bön till Gud. Ta emot ordet och predika det. Gå före själv. Andra kommer att följa efter. Om man skall predika Guds ord då måste man själv vara gripen och hänförd. Av Gud. Man måste leva nära Gud. Det blir då ett fruktbärande liv.

 Att varudeklarera bristen på väckelse är som att glo in i brödburken och ständigt konstatera att den är tom. Tillred istället ett bröd! Det var det första Gideon gjorde när ängeln kom till honom. Är du berörd av Gud - ja, då lagar du till ett bröd. Mjölet finner du i Guds ord. Blanda mjölet med vatten - det är den helige Ande det. Tillsätt måttligt med salt. Det ger smak med sälta. Ställ in det i bönens varma ugn. Där skall ordet få fin färg och form. Giv sedan brödet åt Mästaren. Han skall säkert förmera det. Ja, Jesus skall förvisso konfirmera ditt offer genom att breda ut sin härlighet likt ett nysmält smör över din brödrätt. Han lägger smör med sälta därtill. Han som är livets bröd.

"Giv Ni dem att äta!"

 

Läs hela inlägget »

"Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus".                                                                                                          1 Tess.2:5


Det är en grundmurad sats att man inte skall bedriva ockultism. För den kristne, vill säga. Den opånyttfödde vandrar i mörker.

Saul - den avfallne kungen, sökte hos spåkvinnan frammana den avlidne profeten Samuel. Det var emot Mose lag. Därvid råder det inga oklarheter. Det är så elementärt att det inte finns några undantag, någonstans, någonsin bland Guds folk. Inte ens i den judiska traditionen.

Bibelordet jag citerar talar inte om de döda. Texten talar om att Jesus Kristus är medlaren mellan Gud och människan. Han som lever i evighet! En är medlaren. En! Jesus Kristus.

I dagarna har grundaren av Livets Ord, Ulf Ekman och hans hustru Birgitta deklarerat att de valt ut var sitt skyddshelgon. Jag vill skynda mig att fråga: var står det i Guds ord att vi skall välja ett skyddshelgon för vår livsvandring här i tiden? Är det verkligen fullt möjligt? Jag är inte sämre upplyst än att det är en kyrkas tradition. Makarna Ekman har ju konverterat. Då är det inte så märkligt. Men är det bibliskt? 

Ulf Ekman låter hälsa att den påve - som han själv uttryckte missaktning emot, då Johannes Paulus ll skulle besöka Uppsala på 1990-talet, nu har blivit hans utvalde skyddshelgon. Han exemplifierar och motiverar valet med att Johannes Paulus ll var ett föredöme i kampen emot kommunismen i de forna öststaterna. Fru Ekman låter också meddela - uppger tidningen Dagen, att hon nu har funnit en "fantastisk personlighet" i Jesu moder att hon nu har gjort henne till sitt personliga skyddshelgon. 

Den kommunistiska världen har inget som helst med Guds rike att göra. Den gjorde möjligen evangelisation svårare i de forna östblocket. Men det är en annan sak. Guds rike är inte av denna världen! Står det inte så? 

Ulf Ekman, som varit den "meste" i svensk kristenhet under ett par årtionden vid förra seklet - oavsett vad man ansåg om hans teologi - har gjort flera teologiska klassresor. Få har som Peter Halldorf och Ulf Ekman förstört den andliga jordmånen i vårt land. 

Kan man lämna en del av Kristi kropp för att gå in i en annan del av Kristi kropp, men samtidigt döma ut den del som man lämnat - såsom vara icke fullt värdig? För det är kontentan. Det är ju inte ens intellektuellt hederligt. Kan man äta av Herrens bord med ena handen men vara förbjuden att äta från samma bord med den andra? Så här inkonsekvent är den ekumeniska retoriken i praktiken, i sina återkommande föresatser att illustrera Guds församling som en Kristi kropp. Man stjäl illustrationen från bibeln men missbrukar den och tillämpar den på två väsenskilda andliga företeelser. Det är ett teologiskt ställningskrig där det gäller att vinna anhängare för sin tro och åskådning. Under tiden är man bröder i Herren och samma kropp. Vilket falskspel. Människor blir vilsna och förförda.

Ulf Ekman uppger för tidningen Dagen, citat: – Vi har en protestantisk utveckling där gudstjänstformen mer liknar allsång på Skansen än tempeltjänsten. 

Det här är signifikativt för den tidigare så karismatiske Ekman och det är beklämmande att han inte blir mer ifrågasatt. Han är alltid apologetisk. Men byter ständigt skola. Det bör man inte för trovärdighetens skull göra för ofta. Han som själv odlat den gudstjänstkultur som han nu istället tar avstånd ifrån och i mångt och mycket själv bidragit till. Nu pekar han finger åt den. Det måste sägas. Jag dömer honom inte. Jag bedömer!

Förlåt om jag blir polemisk och sarkastisk, Ekman är det själv, och som man ropar får man svar. Var inte Ulf Ekman - i så fall - den meste i att efterlikna Lasse Berghagen i kristenhetens "Allsång på Skansen" - som han själv raljerar över? Ekman den främste estradören. Han har ju själv satt standarden i den svenska trosrörelsen och kastar nu sten i eget glashus. Nu har han funnit ett sammanhang som är större än honom själv. Sånt är alltid befriande. För ett tag. Allsång på Skansen... Så nedsättande och arrogant. Gjorde Paulus så med de troende? Nej. Där var det tvärtom. Aposteln stod kvar och fullbordade sitt lopp. De flesta svek Paulus istället och vek av. Det är skillnad på apostel och apostel.

Men ekumeniken ligger fast...med samma trossyskon. Så ohederligt. Förr var Ekman väckelsekristen. Nu är han en antiprotestant. Han är lejd utan att veta om det och har fått betala ett högt pris. Trovärdighets priset.

"En är medlare mellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus." 

Låt de avsomnade få vila i frid. "Vi skall efterfölja fädernas tro", står det. Men vi ska inte försöka prata med dem."Vi skall se hur de slutade sina liv". Men vi skall inte för ett ögonblick tro att vi kan kommunicera med de döda. Det har vi inga möjligheter till. Och vi bör heller inte göra det.

Jag kunde be min pappa - som är hos Gud, om en massa saker. Han var också en mycket varmt troende. Men den dag jag föreställer mig att jag kan nå honom och att han börjar göra sig hörd från evighetens sida, då är det andra krafter som är i rörelse. Det borde istället odlas ett större förtroende för Jesus. Han är oss alltid nära! 

" Jesus Kristus är densamme igår, idag så och till evig tid!! " Gäller det idag också?

Det är jag övertygad om. 

 

Läs hela inlägget »

Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett enda ord av Gud, så att det vi ser inte har blivit till genom något synligt.                                                                           Hebreerbrevet 11:2-3

Genom. Vilket märkligt uttryck. Genom och igenom har inte riktigt samma betydelse. Igenom är mer övergående och temporärt. Man går igenom en viadukt eller annat i överförd mening. Ja, bättre att ta viadukten än att springa över farlig led. Där skall även den snabbaste frontalkrossas. Bättre så det usla skumljuset i viadukten - du människa som inte nu ser dagens ljus. Strax därborta skall du bli bländad. Han räddar dig från bestående faror.

"Igenom allt detta vinna vi en härlig seger", uppger bibel 1917. Den använder det uttrycket i samband med prövningar och svårigheter. Prövningar som är övergående. Men inte så med tron. Den är genomgående. Du är i tron genomgående. Du skall vara i den och vandra vidare genom den. Så fint det uttrycks: så fick också fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron. 

Du har ditt vittnesbörd att avlägga. Det förutsätter händelser, upplevelser på trons väg. Utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Man kan bara komma till Gud om man tror att han är till och lönar den som söker honom. Tro utan gärningar är död.

Här har vi inkörsporten till ett rikt liv i Gud !

Gud är undrens Gud. Men inte för att tillfredställa vårt begär av sensationer eller spektakulära avvikelser från det normala. Nej. Gud är trångmålens Gud. Han är en frälsande Gud. Han är mäktig att föra människan ut ur problem. Det är hans sak. Han upprättar det normativa - som gravitation och tyngdlag. Men han kan också för sina syften upphäva dem för ett slag. "Du sol i Gibeon och måne i Ajalons dal." Sela.

Jorden är rund. Det är förutsättningslöst och omöjligt att bekläda en rund glob med vatten i den dimension som jorden har. Än mindre att låta ett klot hänga fritt i det fria. Det är precis lika omöjligt i mindre skala. Men gravitationen och tyngdlagen håller vattnet på plats, för Gud har gjort det så. 

När Israels barn skall gå över Röda havet banade Gud en väg på havsbottnen. Han frångick en naturlag. Havet stod som två väggar intill en farbar väg. Man gick över torrskodda. Vilken öm bedrift under strider och bataljer och med stora dimensioner. Men man upplevde först trångmål. Det är "igenom" det. Här har vi trons väsen och verkningar. Härligheten står i proportion till trångmålet.

Säg mig... Är det inte genom trångmål Guds största ingrepp i historien har visat sig - för Guds folk? Är det inte nöd och svårigheter som appellerar till hans frälsande hand? Den hand vi så gärna vill se. Vi försöker i vår natur att förutse faran och skapa garantier emot den. Det är vår natur - ja, den vise gör så. Men har inte Gud en alldeles särskild väg för den som förtröstar på honom då man kommit i trångmål? Det lär också bli ditt vittnesbörd genom tron. 

Gud går där vi inte går. Han gör det vi inte mäktar. Han inte bara går på vatten.


Han går på upprört hav. Förtrösta på honom.

 

Läs hela inlägget »

En sång har sjungit under dagen. Inom mig. Jag blir då utom mig. Så är det när något är levande. Jag har ingen annan förklaring än att det är den helige Ande som sjunger inom mig. Och så har jag lärt mig: den helige Ande är inte till för sig själv. Annars brukar människor sjunga på sång. Jag sjunger inte. Det är den som sjunger. Varför sjunger en sång av sig själv och verkar angelägen på det här sättet? Oförtrutet! Förlåt om jag verkar teatralisk... Jag kan inte beskriva det på annat sätt.

Jag har tröskat sångtexten och tycker den är viktig. Men det är ändå angelägenhetsgraden som verkar starkast i denna sång, idag. Atmosfären i och omkring den. Vilken angelägenhet? Ja, det sången förmedlar, så klart. Annars vore det bara melodiöst. Det gör varken från eller till. Det kan om möjligt skapa en förstämning. Det här är mer än en förstämning!

Det verkar som, att ju närmre vi kommer himlen, så sjungs det. Har du tänkt på det? Den mesta förkunnelsen är då förbi. Men det sjungs! Det sjungs ovanför altaret. Under altaret. Och runt däromkring. 

"Låt de mindre ljusen lysa... klart utöver vredgad sjö". Kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö".

Så lyder sångrefrängen. Det är en sång som bygger på en berättelse om en sjömans liv och faror över tidens hav på väg till himlen. Bildberättelsen skall illustrera vikten och nödvändigheten av att vara en ljusbärare. Att ge ljus och kunskap för vårt liv här i tiden och inför evighetens val. Att vittna om Jesus, helt enkelt. Det är en sång för en redan kristen som ifrågasätts eller tröstas.

Fyren, det upplysande ljuset vid klippor och skär. Fyren som alltid står nära farorna. Fyren, som är bilden på något helt livsavgörande - för andra. En nedsläckt fyr vore blott ett minnesmärke över omkomna själar. Ack, så förfelat.

Har du bränt ut dig? Förlåt min billiga jämförelse. Den var inte sökt. Det är inte heller någon billig ordvits på någons bekostnad. Ej heller någon ordlek. Det är ett vedertaget sjukdomstillstånd, vet vi. Man kan bränna ut sig, så ingen behöver hymla eller ifrågasätta uppsåtet av mitt ordval.

Säg mig... finns det där mellan svans och huvud en ren och vit tvinnad tråd kvar? En ren och vit veke? Veken, det är din längtan och önskan det. En veke är aldrig styv. Den är mjuk och foglig. Den kan bära upp ett livsavgörande ljus på tidens hav. Eller osar du de sista resterna av ett slocknat andligt liv och bäddar för andras undergång? Sot och bitterhet...felsteg och tillkortakommanden. Svart och missfärgat. Avfärgat och nedsotande... Ack, hur går det då till slut?

En färdigt osande veke förblir bara ett minnesmärke över de som kört på grund i tiden. Och missledde andra. Elden kan bränna bort sotet. Värmen, kan på nytt skapa kontakt med den friska veken igen. Du kan få skina. Att sätta under skäppan är en sak. Men ack så många osande ljus som slutat skina för Jesus.

En nyspänd silvertråd kan glöda utan att gå av. Den skiner bättre än den förra.


"Låt de mindre ljusen lysa, klart utöver vredgad sjö, kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö."



 

Läs hela inlägget »

Jesus Kristus är densamme. Igår. Idag. Och i evig tid.  Hebreerbrevet.13


En enkel vers hämtad från bibeln.  Den påstår att Jesus är densamme - som han var igår. Igår, för den som har känt honom. Idag, för den som känner honom och med löftet att han också skall förbli densamme i evig tid.

Vi människor förändras med tiden. Och under tiden. Vi ändrar uppfattningar. Vi utvecklas och byter ståndpunkter. Så sker även med våra medmänniskor. På sikt förändras det mesta i livet. De tajtaste av människor kan konstatera att gemenskapen eller beröringspunkterna har upphört efter en tid. Man är inte längre desamma. Men med Jesus är det inte så! Det vet var och en som vandrat med honom. Han förblir verkligen densamme!

Versen är tagen ur ett sammanhang. Den har en annan infallsvinkel på det sagda. Den är egentligen ett bihang till eller en konklusion av att ta sina lärare till föredöme och efterfölja deras tro. De som förkunnade Guds ord.

Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. Hebreerbrevet 13.


Här ligger trons resurser och väntar på sina efterföljare.

Jesus är densamme!

 

Läs hela inlägget »
klicka på bilden... klicka på bilden...



 

                                                 ...så ser du prestandan.


 

Läs hela inlägget »

I helgen som var har jag fotat min brors barn. Fantastiskt roligt! Barnfotografering är en sport i sig.

Svea på bilden är ljuvlig att fotografera. Här en bild från helgens fotografering ute på Drottningholm.

(Klicka gärna på bilden för fullt format.) 

Så fin hon blev!
 

Läs hela inlägget »

Det finns överallt i bibeln små fakta som man inte förstår helt och hållet. Inte så att det är tvivelgrundande. Men fakta som retar vetgirigheten. Mer därtill. De skapar hunger och längtan. Känner du igen dig?  Jag tänker kanske inte då på omständigheter som att aposteln Petrus hade en sjuk svärmor och därmed så borde han också vara gift och ha en fru. Var de en storfamilj? Vad hette barnen? Nej, inte sådana frågor. Det är av underordnad karaktär.

Men det finns en omtalning om Elisa att han "plägade gjuta vatten på Elia händer". Det gör mig nyfiken! Det är ett typiskt sådant skriftställe som kommit med i bibeln som man undrar över vad som låg bakom den handlingen. Varför är det omtalat? Det finns otaliga sådana skriftställen som alltid ligger där och väntar på svar. Man bär dem med sig som oförlösta hemligheter. Ja, det är konungars ära att ta reda på sånt, står det i skriften.

En annan sådan omtalning från profeten Jona bok har jag i många år gått och ruvat på. Jag har aldrig frågat om det - vad jag minns - men har tänkt på det åtskilliga gånger. 

Det står i Jona bok att "Nineve var en stor stad inför Gud". Den var tre dagsresor stor. "Jorden är Guds fotapall", säger en annan profet. Skulle då en stad vara stor för Gud - om jorden är liten som en pall - om du tillåter mig att disputera. 

För Jona var den i alla avseenden tre dagsresor från ena gränsen till den andra. Det måste ju ha varit en stor stad, vill jag säga. Men bibeln tar Guds uppfattning till hjälp och överbetonar saken. Inte sant? För mig är det ett begynnande litet korn i pärlemor. Det växer till i förståelse och vikt och blir med tiden alltmer dyrbart. Än så länge ser jag det inte. Men jag vet att det finns därinne. Vad? Svaret, så klart. 

Idag när vi satt på Ikea och åt billig men näringsfattig mat, då ser jag en äldre kvinna i prästkrage som står och fyller på kaffe vid automaten i restaurangen. Omedelbart så börjar jag tänka på staden "som var stor inför Gud". Nineve. Så många tusen gånger tidigare jag tänkt dryfta frågan eller glöm att fråga - inte minst överrabbinen för judiska församlingen - jag mött några gånger. Nu står en präst framför mig på Ikea och frågan bränner och brinner. Jag skall fråga henne. Jag måste. Nu eller aldrig. Jag reser mig från matbordet mitt i maten. Jag går fram och ursäktar min indiskretion.

  -  Jag ser på din klädsel att jag har en fråga som du eventuellt kan ge svar på, tilltalar jag henne och väcker prästen i hennes vardag. - Förlåt min indiskretion, tillfogar jag artigt och bildat. Hon tittade upp och ser ut som en kombibil när man öppnat bagageluckan. Hela hon sken upp av förvåning. Hon intog hela sin prästkappa mentalt och spetsade sina sinnen.

- Kan ni säga mig varför det står att Nineve var en stor stad inför Gud, frågar jag henne utan omsvep och utan att presentera mig. Det står ju i samma berättelse att staden var tre dagsresor stor, räcker inte den beskrivningen, tillfogade jag. Det står ju också hur många människor det var bofasta i staden. Varför var det en stor stad inför Gud? Det räcker väl att den är stor för Jona som måste gå igenom den, poängterade jag i min uppdämda frågeställning. Äntligen! Min fråga var äntligen ställd, kändes det som. Nu kommer jag kanske att få svar.

- Det var intressant att du frågar just mig om det, svarade prästen. Jag har nämligen gjort mitt fördjupningsarbete om Jona bok, svarade hon. Kvinnan var säkert i övre 60 års åldern och ingen novis. Hon sa inte att hon doktorerat på Jona bok men det kunde ha varit så. Förmodligen. Jag förstod det så. Hur som helst.

Prästinnan fortsätter med att säga: - Nu kanske inte vi har samma bibelsyn du och jag... osv. ( Varför utgå ifrån det? ) Prästinnan vet trots allt inte ett dugg om mig men vill liksom förbereda mig på meningsskiljaktigheter. Ifall. Hon ville antagligen att svaret skulle landa mjukt.  Så prästerligt. Så herdesamt.

- Jag tror inte att Jona bok är en autentisk berättelse, svarade hon. Den är en novell som äger fragment av undervisande karaktär. Inte oväsentlig men ändå bara en berättelse, tillfogade hon. Typiskt teologer, tänkte jag, men fortsatte att lyssna där hon stod i sin tolkning. Jag kände plötsligt att jag fått bottennapp i mitt sökande efter ett övertygande svar. Denna människa tror kanske ingenting om Jona bok. Säkert inget om fisken eller vad som helst heller. Typiskt teologer, tänkte jag. 

När hon sa att det var en påhittad berättelse ifrågasatte jag med följande ord och min påflugna fråga blev istället till ett genmäle, till en förkunnelse, till ett påvisande om skriftens sannhet. I välgrundad övertygelse!  Jag svarade:

- Om en fisk uppslukade Jona och det faktum att en nu existerande fisk inte har hittats som både kan sluka och hålla en människa vid liv i tre dygn i havets djup, så är inte det en orsak till att tvivla på ordet och Jona bok. Om vi börjar tvivla på det som står skrivet - ja, då kommer vi snart också att ifrågasätta Jona som profet. (Här gör jag en icke avsiktlig konstpaus i mitt anförande med prästinnan, under en omätbar tidsrymd. Mitt inre upplever att nästa mening som jag ännu inte tänkt ut eller formulerat kommer att fastna hos henne, hjälpa henne och ändra kurs och riktning för henne i fråga om Jona bok och Guds ord i stort.) Till slut har vi också ifrågasatt Gud själv, tillade jag.

Det sagda var inte regisserat men mycket träffande. Exemplen var inte sökta. De uppkom där och då. De överlämnades till en präst skolad i tvivel. Meningsutbytet skedde med blixtens fart och inte med ett trögt tillrättalagt minnesmanus i ett försök att teologiskt överglänsa med gamla retoriska konserver, i ett bibliskt meningsutbyte. Kvinnan blev ställd. Jag tackade henne för hennes uppmärksamhet. Samtalet var över i all vänlighet. Vi skildes och återgick till våra liv.

Det är inte udda idag att präster ifrågasätter bibeln. Det ingår i deras märkliga teologiska utbildning att vara textkritiska. Det ingår också i vår samtids sätt att bilda och utbilda oss. Vi som är så upplysta. Vi ifrågasätter allt och blir bortförda! Vi har inte tilltro till något, till slut. Inte ens till Guds ord! 

Att prästinnan begagnade det upplägget hon gjorde var naturligtvis för att hon var både riktad av sina studier och samtidigt var tvivlande över ett ämne som intresserat henne. Hon hade lärt sig att tvivla på ordet. Jag fick komma med svar fastän det var jag som var frågeställaren. Så här kan den helige Ande verka.

Guds ord är verksamt och en fråga kan bli till ett distinkt svar för en annan människa. Jag älskar detta sätt som Gud verkar på. Det gör livet värt att leva och skapar mening. Rätt som det är verkar Gud. Följer han med oss på Ikea också? Ja, det gör han och han följer oss ut också.

Om Gud vill gå med mig. Ja, då vill jag också följa honom! Vill inte också du följa honom?

Han vill också gå med dig.
 

Läs hela inlägget »

Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig."
 

Han gav dem också en liknelse: "Se på fikonträdet och alla andra träd. När ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. På samma sätt vet ni, när ni ser detta hända, att Guds rike är nära.
Luk.21:25-31.


Idag har Nobelkommiten tilldelat en tunisisk demokratirörelse Alfred Nobels fredspris 2015. Det är ingen direkt homogen grupp som får dela på priset, men de har det gemensamt att de från våren 2011 bidrog till en utveckling för parlamentarismen i Tunisien, efter Jasminrevolten. Det är representanter för det tunisiska advokatsamfundet, facket, arbetsgivarsidan och människorättsbärande idealister som fått dela på priset. Det är ett demokratipris - skulle man kunna säga - mer än ett fredspris. Därmed inte sagt att demokrati är synonymt med fred. Det är mer komplicerat än så.

"Arabiska våren". "Jasminupproret". Det startade i Tunisien och tog fart och spred sig till hela Mellanöstern genom en man. Syrien bombas nu ner till grunden. Samtliga de arabiska länderna som drabbades av den arabiska våren, rister och sliter. Man vet inte åt vilket håll det går. De islamistiska krafterna vill hejda ländernas utveckling mot demokrati och pluralism. De försöker ta en genväg till övertygelse genom våld. Det gör de demokratiskt styrda länder också. De väntar bara in rätt tillfälle. Den främste demokratiske förespråkaren med samma Nobels fredspris i bagaget tar också till våld - i demokratins namn. Både före och efter priset. Fredsbegreppet är verkligen ett relativt begrepp en dag som denna. Det bäddar för en annan ordning. En verklig fredsbärare. En påve. Kan någon politiker vara mer neutral i ett fredsbevarande intresse än en påve - i sin image? För det handlar om inomvärldslig politik och inget annat. Men på sikt ser jag en med helt andra förmågor. -  Jesus Kristus och hans rike!  Det är något helt annatHar du twittrat om honom på sistone? Gör det.

Den nuvarande påven har talat både i FN och i inför EU parlamentet i år. Vilka ambitioner. Vilka intentioner. Det är en kommande fredspristagare av Nobels fredspris. Det bäddar kaoset i världen för. Behovet av en tydlig och from ledare synliggjorde Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel häromdagen, då de som gamla ärkefiender satt tillsammans i EU parlamentet under en hearing. Där blottades avgrunder av oenigheter i det politiska styret inom EU. Jag hörde på. Någon måste mura igen revorna i det politiskt och det religiöst oroliga bygget. Det är ostyrt. Utvecklingen manar fram en stark och betrodd moderator. Den infekterade oenigheten eggar den utvecklingen dit hän, länderna emellan. Det är det oenigheten är till för - om man nu kan subjektivisera begreppet oenighet. Det är de krystvärkar som av nödvändighet måste komma över samfundet. Vi är mitt i det.

Ärkebiskopen av Rom som i sitt ämbete har långvarig erfarenhet att leda de interreligiösa samtalen - genom djupa och långtgående ekumeniska strategier under årtionden med andra religioners företrädare, kommer att stå fram som den självklare kandidaten till en högre instans. En ledarroll. Ett kontaktnät i den här omfattningen skapas inte över en natt. Vem har på sikt en tillräckligt stor goodwill att leda en världsregering? Påven. Det kommer att te sig så naturligt att ingen kommer att ifrågasätta det. Utvecklingen skapar av nödvändighet nya maktcentra med nya mandat. Politiska mandat med starka religiösa förtecken i en orolig värld. Religionerna som aldrig någon gång har fungerat väl i en politisk maktposition. Ingenstans någonstans.

Låt mig få lämna min samtid för ett slag och denna dystra framtidsbild och gå till Jesus. Sa han inte att Guds rike skulle komma en sommar efter att träden börjat blomma om våren? " Se på fikonträdet och alla andra träd"..."När ni ser att det knoppas!" Det gör det på våren. "Den arabiska våren". Jasminrevolutionen... Jag tycker mig känna igen språkbruket. Metaforen. Bildspråket av Jesus. Det sprudlande livet bakom nationernas knoppning. Det rör sig i folkdjupet. Saven! Det knoppar.

Terrorattacken i Sousse var ett brutalt försök att dra i handbromsen för Tunisiens utveckling. Så kontraproduktivt. Fredspriset till de "goda krafterna" i Tunisien kommer också med befarade bakslag att öppna upp landet mot en ny framtid.

Evangelium om riket skall bli förkunnat för alla folkslag. Sedan skall änden komma. 


Guds rike är nära.
 

Läs hela inlägget »

Tack för all återkoppling på bloggen.

Jag tackar för alla mejl och kommentarer som både står kvar, men som jag också måste radera. Allt är inte tacknämligt. Enda fördelen med negativa kommentarer - vilka kan bero på okunskap eller brist på annan förståelse, är att de skiljer ut sig från de likgiltigas frånvaro. En reaktion är alltid konstruktiv. Alltid! Den likgiltige tiger möjligen stilla men i värsta fall är det ett uttryck för fullständig död. Livet är inte likgiltigt. Döden är det. Lik - giltig.

Hur som helst. Tack än en gång! Och välkommen att kommentera.

Varför kan inte negationer få rum i ett forum som detta? Det borde tålas. Eller? En del önskar att jag skall kommentera deras inlägg på kommentarssidan , etc.

Min blogg är en envägskommunikation. Det är min förkärlek för förkunnandet som slår vakt om den saken. Att predika har väldigt lite med utbyte att göra. Förkunnade är en deklaration. Den skall vara färdig och klar. Den söker inga remissinstanser och "å andra sidan" betraktelser. Så det faktum att jag tar bort nedsättande kommentarer har med bordsskick att göra. Ja, bordskick. Mina blogg gäster skall få åtnjuta texter i god miljö. Det får vara hur det vill med anrättningen. Den kan vara lite för salt eller i värsta fall överkokt. Men efter måltid och egen rap - vem vill torka sig på en smutsig servett? Nej, där skall ligga nypressade linnedukar i lagom stort format. Oanvända. Det är dessa fina servetter av goda kommentarer som får vara kvar i kommentarsfältet.

Så är det sagt.

I dagarna så har en intressant publikation nått mig. Det är Maja Hagermans bok om professorn och läkaren, Herman Lundborg; "Käresta Herman"- rasbiologen Herman Lundborgs gåta, heter undertiteln. Jag har precis tagit mig an den så jag skall inte gå i god för den ännu. Men det jag vet är att Lundborg som akademiker hängav sig åt rasfrågor i sin profession. På svensk, nationell nivå. Vi har oftast en bild av tyska filosofer som de drivande i dessa frågor men det är uppenbarligen så att tidsandan drar med sig både ont och gott folk. Sådant sker också idag. Därmed inte sagt att svenskar skulle vara godare än andra. Eller vice versa. Herman Lundborg som reste runt och sökte upp samerna i norra Sverige med rasfrågan i bagaget, föll för kärleken och gjorde en kvinna med barn från just samma "lägre ras" som han själv vigt sitt liv åt att kartlägga. Kan låta som en roman men det är en kuslig dokumentation. Den son han fick kom aldrig att få några egna barn. Inte heller kom hans samiska hustru att föda fler barn åt honom. Oklart om denne rasbiolog till slut också steriliserat de båda. Men det skall vara osagt. 

Samtiden är en farlig plats att vistas i. Det som sker där kan i starka ordalag fördömas av framtiden. Trender och skick, ideer och filosofier kan i en bättre eller annan framtid rent av te sig inhumana, - ja, diaboliska och brottsliga.

Samtiden skall inte samlevas. Den skall ifrågasättas.
 

 

Läs hela inlägget »

Ve dem som längtar efter Herrens dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker och inte ljus. Det blir som när någon flyr för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem, stöder handen mot väggen och blir biten av en orm. Ja, Herrens dag är mörker och inte ljus, tjockt mörker utan en strimma av ljus.   Amos 5:18-21

Några brottstycken från Amos bok. Mannen Amos var en boskapsherde. Han livnärde sig på mullbärsfikon. En tvåbent livsnäring då säsong ömsom dålig avkastning gav utkomst. En agrar man med indignation i bröstet. Vi förstår det av hans poem. "När Herren talar, vem skulle då inte profetera?" Amos har inte Gideons upptagna självbild. Budskapet har blivit så ett med Amos att han inte drar sig för att gå och profetera mot Betel. Mot prästerskapet - ja, åt Herren själv.

Det är en gång för alla så att det gamla testamentet inte är ett förlegat testamente - som det kan vara då man hittar två stycken testamenten i ett dödsbo, i det profana livet. Gamla testamentet har särskilt för det judiska folket och Israel en alldeles pågående aktualitet. För oss - gojim, hedningar, kan vi utläsa Guds principer i många avseenden. 

Till texten.

Amos säger att det skall ske som när... , osv. Han talar till oss med ett begripligt bildspråk men väljer betydligt svårare överraskningar än bladlöss eller fikonmögel, i överförd mening. Han pekar på lokal livsfara. Inte på missväxt. Den kan om möjligt vara överkomlig att genomlida. Men ett lejon betvingar man inte. Ej heller en björn. De måste besegras på deras villkor. Men vem hinner undan för ormen på eget område, säg? Ja, han illustrerar överraskningsmomentet med en som flyr för ett lejon. Men möter en björn. Och när han undkommit björnen och kommer hem och lutar sig mot väggen blir han huggen av en orm. Gode Gud! Det blir slutet på självgodhetens resa.

Låt oss också gå till Hesekiel.

Se, detta var din syster Sodoms synd: Högmod, överflöd av mat och bekymmerslös säkerhet utmärkte henne och hennes döttrar. Och hon hjälpte inte den nödställde och fattige. De blev högfärdiga och gjorde sådant som var vidrigt för mig. Därför försköt jag dem, när jag såg detta. Samaria har inte heller syndat hälften så mycket som du. Du har begått så många fler vidrigheter än dina systrar, att du genom dina avskyvärda handlingar har kommit dem att synas rättfärdiga. Därför skall du också bära din skam, du som givit dina systrar en ursäkt. Ty genom att du har begått ännu fler vidriga synder än de, framstår de nu som rättfärdiga i jämförelse med dig. Skäms därför och bär din skam eftersom du kommit dina systrar att synas rättfärdiga. Hesekiel 16.

Det har blivit med Amos tal som för Sverige. Det har blivit med Sverige som för Jerusalem. Israels folks stad hade nått Sodoms rykte. I Guds ögon. Är inte Sodom känt för andra mer liberala uttrycksätt i livsföringen än brister i fördelningspolitiken kan uppvisa? Det är möjligt. 

Vi har bara för några månader sedan nästan genomgått en politisk kris i Sverige. På grund av tiggarna. De översvämmade landet, hette det. Vi fick alla tid att ta ställning till dem. Till att hjälpa dem. Till att hysa dem. Inte avhysa dem! De sover fortfarande utomhus också denna kommande vinter. 

Hesekiel talar om en basal allmänmänsklig fördelningspolitik. Att hjälpa den nödställde. Flyktingen. Utan att etnicitets bestämma honom eller henne. Den saken blev vi prövade på. Norge gick väldigt långt. De ville lagstifta emot tiggeri. Sverige höll - precis som nu - en hög moralisk bekännelse men genomför i slutänden samma främlingsfientliga politik som Danmark. Ett föregångsland. Mitt. Vårt. Oss! 

Två månader har gått. Nu multipliceras flyktingströmmarna istället. Sverige gör flyktingmottagandet till en dygd. Av list. Av pragmatism! Det är kejsarens nya kläder.

Låt mig avsluta. Vad säger Amos? Han talar om Herrens dag. När är den? Den börjar då Gud handlar. Hur handlar Gud, enligt Amos. "Då skall det vara som när en flyr från ett lejon men möter en björn". Det blir värre med andra ord. Fly in i folkhemmet, du folk, i nästa etapp av självgodhet. Luta dig tryggt mot dina innersta vrår. Vad tar Amos sikte på i texten? Hemmets vägg. Vår trygghet.

En bostadsbubbla brister och vi får dela de bostadslösas lott." Stöder handen mot väggen", säger Amos. Vad betyder det? Att förtrösta på sitt eget hem som skyddar och bevarar - mer än en bevarad gudsfruktan. Du som förtröstar på dina fastighetsaffärer men inte kunnat ge till den fattige av dina smulor. Guds ord är solklar över fördelningspolitiken. "Den som ger åt den fattige, lånar åt Herren". Det gäller än idag!

Jag har svårt att tro på statsministern när han ömmar för en ökad flyktingtillströmning till Sverige. Man ville inte ta hand om dem som var här för två månader sedan. De var en bråkdel av de flyktingar som kommer nu framöver. Det som sker i Syrien hör det profetiska ordet till. Gud är inte oskicklig att bereda dem rum - i massor! Vi kommer tvingas ta emot dem med eller utan baktankar. 

Så stöd handen mot er vägg ni som har ert på det torra. Där ligger en orm i försåt. Ni som gick förbi den arme, flyktingen, den värnlöse. 

I förakt.

 

Läs hela inlägget »

Igår talade min bror om för mig var skåpet skall stå, då han överlägset vann i löpning. Att bli slagen med 16 minuter på 2 mil är tungt.

Men idag målar jag om skåpet. Statistik är som bekant i användarens hand. I min brors åldersgrupp kom han på 634:e plats. Själv kom jag på 549:e plats i min egen åldersgrupp. En inte helt oväsentlig uppgift en dag som denna.

Det gäller att veta hur man trakterar en rullator på bästa sätt.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: statistik,löpning
Två glada bröder som slagit personbästa Två glada bröder som slagit personbästa







Då var årets Stockholm halvmaran avklarat. Det blev personbästa om än marginellt. 

Min bror till vänster tog den ansenliga tiden av 1:45:14. Det är riktigt bra. Själv slog jag förra årets tid som då var 02:04:04 med två och en halv minut. Tänk att det skall sitta så långt inne att slå hål på två timmar! Det är visserligen gjort under träning men det räknas inte, enligt egna regler. Det är bara att komma igen!

Här är tiderna för eftervärlden.

Split Klockan Tid Sträcktid min/km km/h Plac.

5K 16:07:58 00:25:58 25:58 05:12 11.56 4472
10K 16:35:23 00:53:23 27:25 05:30 10.94 5018
15K 17:05:22 01:23:22 29:59 06:00 10.01 5527
20K 17:37:20 01:55:20 31:58 06:24 9.38 5798

Sluttid 17:43:41 02:01:41 06:21 05:47 10.38 5831
 

Läs hela inlägget »

Enligt Dublinfördraget skall en flykting inom EU söka asyl i det land man först kommer till. Det är där asylärendet skall prövas och avgöras. Ett delikat upplägg eftersom transitländer omöjliggörs i praktiken. Flyktingen måste ta sig direkt till det land dit denne vill söka asyl. Det låter sig inte göras om man inte anländer illegalt. Flygbolagen är i detta fall det otacksamma hindret. Flyktingarna blir hänvisade till sjöss. Resten vet vi.

I veckan har vi sett prov på en häpnadsväckande flyktingpolitik i Danmark. Det har gått så långt att flyktingarna själva inte vill stanna där. Så ser en rotad och regerings sanktionerad främlingsfientlig politik ut. Kom inte hit! Åk någon annanstans. Det är med sorg man tar del av sådana uppgifter. Vad är det för samhälle man bygger upp i vårt grannland, kan man undra.

Den svenska regeringen har istället varit betydligt slugare. Man har gjort frågan om asylrätten till en inrikespolitisk fråga och inbjuder fler flyktingar att komma till Sverige. I samma andetag vinner man också utrikespolitiska poäng. Sverige vill hjälpa till och får samtidigt glänsa internationellt av att vara moraliskt hedervärda. Regeringen har motiverat de kommande pensionsavgångarna som en viktig faktor vid ett ökat flyktingmottagande. Sverige behöver helt plötsligt mer arbetskraft. Det kan se ut som ett egoistiskt synsätt men är också taktiskt betingat. Man tjusar hemma opinionen och eliminera Sverige demokraternas argumentation inför den egna befolkningen. Man försöker i alla fall. Kommunerna får högre anslag och man kraftansamlar. Sverige demokraterna å sin sida vill hjälpa flyktingar i närområdena. En förlegad klyscha. Det finns bara i Turkiet närmare 2, 5 miljoner flyktingar från Syrien och Libanon. Och fler i de andra länder kring mellanöstern. Den turkiska regeringen emotsätter sig säkert inte ett svenskt bistånd. Den Sverige demokratiska retoriken ter sig plötsligt dåligt genomtänkt och än sämre framställd. Verkligheten har dragit undan mattan under deras fötter. En flyktingvänlig folkrörelse har istället temporärt uppstått i hela Sverige.

Men fortfarande har vi de flyktingar av romsk börd som sover på våra gator utomhus. De sitter fortfarande och tigger om dagarna. Men de inkluderas inte.

Jag undrar om inte den danska regeringen varit betydligt ärligare. För var skall vi placera den kategori av tiggare, uteliggare som redan står i ett utanförskap i Sverige? Den bråkdel av utlandsfödda människor som vi tidigare inte hade råd att integrera för en månad sedan. Nu kommer det betydligt fler flyktingar under andra omständigheter. Helt plötsligt blev det lukrativt. Det skorrar betänkligt.

Den danska mentaliteten är ohygglig och rak. Den svenska hållningen är egennyttig och självgod. Än en gång.

 

Läs hela inlägget »

På lördag är det Stockholm halvmaraton 2015. Ett härligt lopp som jag skall springa. Det finns väl få tillfällen då man tar vara på tiden så bra som under en löpning. Varje sekund är då dyrbar och kännbar. 

Tiden, ett mått vi annars slarvar med. Vi gör ofta så mycket som kunde definieras som oväsentligt. Kanske löpning relativt sett är något oväsentligt. Paulus anför att "kroppslig övning gagnar till lite". Det sätter han i motsats till gudsfruktan som gagnar till allt. Och så är det! Löpning gagnar ändå till lite - i alla fall, om vi skall vara bokstavstrogna. Det ena utesluter inte det andra. För det eviga perspektivet inbjuder inte till dekadans eller fatalism. Det eviga perspektivet motiverar till all verklig kristen aktivitet. Annars är något fel. Förmågan till rätta proportioner har aldrig varit människans bästa egenskaper, dock. 

Att löpning "gagnar till lite" behöver inte betyda att det är meningslöst. Inte heller att man skall uppslukas av det. Att springa är att skynda sig mellan två punkter så fort som möjligt, utan att ha ett ärende. Så kunde det beskrivas filosofiskt. Det ger kropp och själ hälsa och sundhet. Kroppen är gjord för att brukas. Det har vi rationaliserat bort genom serviceyrkena i tjänstesektorn. Istället får vi göra som guldhamstrarna i bur. Vi får springa på ett råtthjul. Eller på löpbandet, rättare sagt. 

Jag får återkomma med mina löpsiffror. Inför varje lopp räknar jag med rekord. Det blir sällan så. Men det ger dålig motivation att odla den erfarenheten.

Vi får se ! Den som söker han letar. Den som springer han skyndar sig.


 

Läs hela inlägget »

Det snurrar en grammofonskiva från sent 1970-tal. Grammofon är retro numera men budskapen på skivorna kan vara eviga för det. Stil och form är tidsbundet och går därför att värja sig emot. Men aldrig ett budskap. Aldrig! Det tränger igenom och utför ett underbart resultat.

LP-skivan, denna märkliga innovation där rösten rispats in mekaniskt i ett ljudspår på en plastskiva. Och sedan stelnat till. Det autentiska ljudet ligger i spårets dalar och höjder. I relief. Det skall bara plöjas fram av en udd. Skivan snurrar runt, runt och runt tills sången slutar i skivans centrum med den vassa nålen som förmedlare av någons röst. Den slutar i centrum. 

LP skivorna är lika sensationella som innovation idag, som om man vände på utvecklingen och kastade ljudfiler från en hårddisk tillbaka till 70-talet. Ljudfiler utan fysiska spår inne i en dator... Lika obegripligt stort. Eller magnetbanden de så kallade kassettbanden. En brun tejp som erbjuder samma sak. Men ändamålet är detsamma. Musik till uppbyggelse. Budskapet - det centrala.

Strofen i sången jag tänker på kunde till sitt utförande ha varit en operett eller ett drama sjungen på Arena di Verona eller varför inte Metropolitan - om den varit profant utgiven. Så är sången tonsatt och texten följsam. I drama och harmoni. Det kunde varit en Einar Ekberg inspelning. Men det blir för tidsbundet och förutsägbart att tidsplacera sången så. En text, en sång, måste nå fram med budskapet. Och det gör den. Sången är andefödd och tydlig. Vid detta tillfälle sjöngs den in på det lilla skivförlaget MRM av Ulla Christensen. Tekniken är nästan utdöd och plattorna räknas till rariteter - för den som hittar något exemplar. Texterna är eviga.

Bakgrunden till sången är följande:

Vid nionde timmen då det åter ljusnade. Jesus hänger på korset och han ropar:
"- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

Jesus som inte gjorde något utan att hans fader först hade bett honom göra så. Han som hade sagt allt det som han hade hört sin fader säga, ropar desperat i övergivenhet. " Eli, Eli, lema sabaktani!" "Min Gud varför har du övergivit mig!"

Vi förstår att dessa ord inte kom från fadern. Det är Jesu egna ord. Men det är inte tvivlens ord. Det är inte heller ovisshetens ord. Det är inte brist på bekännelse eller avsaknad av tillhörighet eller perspektiv. Det är inte heller ett uttryck för fiasko. Det är inte heller ett uttryck för ett misslyckat projekt. Men när Jesus ropar läggs den eviga skillsmässan över honom, på honom och i honom. Den absoluta hopplösa övergivenhet som en väldig massa människor kommer att möta i evigheten en gång- skilda från Gud. Den lades på Jesus vid denna tidpunkt. Han som var van att umgås med Gud. Han som odlade umgänget med Gud. Han som i allt hedrade sin fader och genomled de värsta av kval - för mänsklighetens skull och för faderns skull - i uppdraget - blir övergiven de sista timmarna i livet på jorden. Så oerhört negativt och katastrofalt.  Jesus är här i sitt lidandets esse. Om man kan säga så. 

Tillbaka till sången. Och resultatet av vad Jesus gjorde. "Nu behöver aldrig någon ropa så...ty en evig frälsning vanns åt syndarn då." Så mäktigt!

- "Gud min Gud han ropar uti den mörka dag. Säg har du mig lämnat, djupaste djup av kval. Men nu behöver aldrig någon ropa så - för en evig frälsning vanns åt syndarn då. "

Lägg örat mot universum. Det ljuder från de eviga boningarna i änglars körer. 

"Nu behöver aldrig, någon ropa så, för en evig frälsning, vanns åt syndarn då."


Jesu försoningsverk.

 

Läs hela inlägget »
Panorama bild över Marmaris i Turkiet Panorama bild över Marmaris i Turkiet







Det är roligt att se att jag har så många besöksträffar på min hemsida. Det ökar stadigt. Tillökning är kanske fel ord i sammanhanget men de spontana besöken blir fler. Det är varje publicists dröm. Skicka gärna blogglänkar vidare. 

- Så, tack alla ni som följer bloggen och som hör av er på olika sätt. 

Vi har varit i Grekland några dagar jag och min hustru. En kort och varm resa med upp emot + 37 grader. Det är en utomordentlig temperatur om man slipper fukten. Och det gör man vid medelhavet under sommaren.

Grekland är i kris. Värre än vad någon kan förstå. Det har sin förklaring i obalansen mellan de välbärgade EU medlemmarnas ekonomier och Greklands underskott och bristande strukturer. De urgamla skillnaderna mellan öst och väst Europa finns också kvar under ytan. Det är lika visst som det är svårt att lära en högerhänt att byta handlag. På Domarbokens tid var det illa att vara vänsterhänt. Jefta var vänsterhänt. Idag ses det som en tillgång. Det kvittar. Att byta handlag är att bryta med något nedärvt. Det går således inte att upphäva gamla kulturer och historiska fakta så lätt. Inte ens från Bryssel. Det västliga Rom och det östliga Rom har sina skärningspunkter. Jag är därför fortsatt orolig för Balkan. Jugoslavien genomled ett fruktansvärt inbördeskrig på 1990-talet. De balkiska folken utgör ofrånkomligt en territoriell och historisk gräns. Jag är rädd för att nästa trauma sker i detta område, på Europeisk mark. Det finns stora muslimska populationer mitt i det katolska Europa. Islamiska Staten (IS) har visat prov på vart deras skåp skall stå. Senast i Turkiet och tidigare i Tunisien. Vi har att vänta kraftiga markeringar på Balkan, befarar jag. 

Grekland som vi besökt, där har företagen på de grekiska öarna skattelättnader med hänsyn till sina merkostnader för transporter och annat. EU ifrågasätter kritiskt denna skattekonstruktion som tydligen lockar till missbruk. Man påvisar att företagen säljer sina varor på fastlandet men redovisar försäljningen från någon av öarna. Genom filial verksamhet trixar man på så vis med redovisningen och förmerar därmed sina nettoutkomster och blåser de bräckliga statsfinanserna på skattemedel. Det är en av många tvistefrågor den grekiska staten och EU emellan. Det talas även om att det grekiska skatteverket inte har tekniska resurser eller kompetens att kunna driva in skatter. En stats förutsättning, kan tyckas, bland ett folk som förstått tjusningen i att leva hand ur mun - mer än att vårda statliga institutioner för dess egen skull. (Nu karikerar jag.) Livet är trots allt större än Statistiska Centralbyrån (SCB) i Sverige. Centralbyrån... till namnet låter det som en Nordkoreansk inrättning. Kanske dags att byta namn. Numera finns det dock betydligt bättre sökmotorer att kartlägga alla med. Ja, alla. Både stora och små. I realtid. ( Jag har för övrigt läst boken av Jang-Jin-sung "Käre ledare - min flykt från Nordkorea" utgiven på Nordstedts förlag, under vår resa. Jag kan varmt rekommendera den. En regim som till och med har kristna organisationer i diktaturens tjänst. Kristna som tror på Gud för att hylla regimen. Vilken paradox. ) En parantes. 

Mina intryck från Grekland är naturligtvis subjektiva och mindre statistiskt underbyggda. Men nog kunde vi allt se att var fjärde, vart femte hus stod tomt. Ett helt hotell stod på en plats övergivet. Fyra våningar högt. Med åtskilliga tiotals rum i bredd. Sängar och inventarierna i befintligt skick under damm, smuts och i förfall. En kuslig syn. Naturligtvis bär varje ödehus på sin egen okända historia. Men det samlade intrycket är ett samhälle i fritt fall med ett politiskt käbbel som inte främjar kreativa lösningar, trots hög grekisk rationalitet. Nu går Grekland in i lågkonjunktur då turismen avtar under vintern. Det är också förödande även om det följer landets ekonomiska cykler.

Vi tog en katamaran över till Turkiet, jag och Anne. Det var ett par dagar efter det att den lilla pojken Alan spolades i land på Bodrums stränder. Vi var då ett par timmars resa därifrån. Stillbilder kablades ut över hela världen och berörde. Bodrum är en av de populära turistorterna på den turkiska sidan i detta medelhavsområde, inkluderat Antalya och Marmaris. Vi åkte över till Marmaris från Rhodos. En vacker resa för övrigt. Att entra Marmaris från havssidan är riktigt vackert. Men vi fick uppleva riktigt kraftiga vågor på hemvägen att kaptenen var tvungen att låsa alla dörrar till däck. Risken att sköljas över bord var för stor. Katamaranen uppvisade bara vatten och ingen horisont då vågorna bytte babord och styvbord sida vid fönstertitt, mellan de böljande vågorna. Vi fick på så vis komma riktigt nära hur de flyktingar har det från Libyen och nordafrika som söker vår tillvaro och idyll. Vår båt var inte överlastad och hade säkert en allert kustbevakning att tillgå om så skulle vara fallet... Man räknar med att 25.000 människor kommer att få sätta livet till genom förlisning framöver i Medelhavet. 

Märkligt att komma hem och se detta till synes mangranna upprop för främlingen. Främlingen, som är ett bibliskt arbetsnamn för flyktingar. Flyktingar från Syrien är idag mitt i ett profetiskt skeende de inte rår över. En journalist på en av våra svenska tidningar uppmanade vår statsminister Stefan Löfven att skicka svenska herkulesplan till mellanöstern, för att likt de vita bussarna under 1940-talet komma människor till undsättning. Det samlade intrycket är humant men det skapar också en polarisering mellan det gamla väst och östrom som kommer att bryta sönder EU i dess nuvarande form. De klyftor vi redan erfar.

Jag tänker, som så många andra, på pappan till Alan. Saknaden över de små barnen kommer aldrig att lämna honom. Alan är trots allt hos Gud. Barnen tillhör oavkortat Guds rike. In memorandum.

Bodrum. Vårt badrum. Mare Nostrum. Så blev vi än en gång störda i vår idyll.

 

Läs hela inlägget »

"Se, Damaskus skall upphöra
att vara en stad, 
det skall bli en ruinhög.  
Aroers städer blir övergivna. De blir ett tillhåll för hjordar som lägger sig där, utan att någon skrämmer dem.   
Och Efraims befästa stad
skall inte längre finnas till, inte heller Damaskus kungadöme och återstoden av Aram. Det skall gå med dem
som med Israels barns härlighet, säger Herren Sebaot.   
När den dagen kommer,
skall Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra.   
Det skall vara som när skördemannen samlar ihop säd och med sin arm skördar axen. Han skall då vara lik en som plockar ax i Refaimdalen.   
Bara en efterskörd lämnas kvar, som när man skakar ett olivträd, två eller tre mogna oliver blir kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger Herren , Israels Gud."    Jesaja 17. 


Få tidstecken är så tydliga som Israels tillblivelse. Ett av det tydligaste tecknet på Jesus snara återkomst, för övrigt. Men därmed är inte fredsriket här. Många hyser messianska drömmar och tappar bort både sin egen och andras uppgift i tiden. Man glömmer både himmel och helvetet. Man blir flummiga och religiösa romantiker. 

Israels tillblivelse - om än med så många bosättningar, är inte startskottet för det tusenåriga rikets början. Bibeltexten talar rätt in i vår tid och är inte fåordig om det. Bibeln är inte heller konflikträdd. Guds ord fredsmäklar inte heller på en hårt efterfrågad marknad med för få bosättningar. Den deklarerar bara och talar om utgången av skeendet. Den talar om Jakobs nöd och andra nödvändigheter.

Vi påminns dagligen om de krig i Syrien, med rötter av konflikt i Irak, som med en lavins kraft väller fram okontrollerat. De ivrigaste förespråkarna i regionen just nu är IS eller också kallad Islamiska Staten sprängde härom dagen ruinerna efter ett Baalstempel från romartiden. Det är mer än intressant. Gud har alltid stått emot Baal. Jag drar inga fler eller mer långtgående paralleller än så. Jag bara konstaterar. Gud har också betydligt mer moderna och aktiva avgudar på kö att avverka. Därom råder ingen motsats. Men intressena verkar sammanfalla på ett tidlöst och osökt sätt. Gud brukar stå för vad han sagt. Sela.

Mitt i min födelsestad, Göteborg, stod idag hundra övergivna barn - dit smugglade och utan föräldrar och tillsyn. Socialtjänsten hamnade i akut kris. Tacka för det. På våra breddgrader lever var och en efter sitt eget behag och lämnar ut varandra på entreprenad. Jag gillar den formuleringen. För den är mer sann än självgod. Barnens hitkomst är en påtaglig konsekvens av de krig det samlade världssamfundet gett sitt bifall till och som Sverige också beblandat sig i. Också vi krigar på andra sidan jorden. Konsekvenserna minns och tar sig tillbaka. Barnen tros komma från Afghanistan och Syrien. Man skördar där man sått.

Låt mig i denna oroliga tid, där drunkningar verkar ha sin främsta utgång i livet, i gapet mellan de oroliga områden och den välbärgade världen i övrigt, få med oro peka på en sak. Låt mig få lyfta fram ytterligare en aspekt som Jesaja talar om i sin text. Versen inleds med att Damaskus skall bli en ruinhög. Det går inte att hindra eftersom den skall bli det. Och förmodligen i denna stund också är det. 

Vad säger Jesaja mer?

" När den dagen kommer"... vilken dag? Jo, när Damaskus ligger i ruiner och inte längre är en stad... När Aroers städer är övergivna... När Efraims befästa stad inte längre finns... När Damaskus och återstoden av Aram inte längre är ett kungadöme. Då!

Vad skall hända då?

Profeten vänder på resonemanget. Han byter historiskt perspektiv. Och säger: Det skall gå med dem som det gick för Israels barns härlighet. När skedde det? Ja, det är med ett kort tidsmässigt avstamp i historien. Israels barn kringspriddes ut över vår värld och de flesta gasades ihjäl i Europa. Nu sker det i lastbilar på de europeiska motorvägarna med andra folkslag. De omtalade folken kvävs till döds i båtar och i lastutrymmena. Utträdet ur livet är detsamma. Utgången är densamma som för Israels barn på europeiska järnvägar under tidigt 1940-tal. De kvävdes och gasades ihjäl. Tio miljoner är på flykt just nu. Jag bara citerar och reflekterar.

Min vän, vad säger ordet mer?

När den dagen kommer... Vilken? Den som inne är! "Då skall Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra." När? Då! När är då? När Damaskus ligger i ruiner och har upphört att vara en stad och befolkningen gått Israels barns tragiska öde till möte.

När profeterna talar om Jakob - till skillnad från Israel, då är det oftast med nöd i sikte. Jakobs nöd. Det är så. Det finns ett före och efter med denna portalfigur, Jakob eller Israel.

Nyckelordet är Jakobs feta kropp. Förlåt mig uttrycket. Ordvalet är profetens.

Är inte den judiska populationen i USA, den politiskt bärande och ekonomiska makten också att likna vid Israels kropp? Merparten av judar. Är inte de, den judiska statens garant ur olika avseenden? Militärt som ekonomiskt. Har inte USA varit den moderkaka som livnärt gossebarnet Israel sedan 1948? 

När det står att Jakobs härlighet skall förblekna och att hans feta kropp skall magra - ja, då förstår vi att det är sämre tider på gång. För Israel. Det behöver inte ha sin förklaring i Irans nya framtidsutsikter med lättade sanktioner på världsmarknaden och på världsscenen. Men det är inte heller ointressant. 

Israel ligger mitt i navet.  Mitt i konfliktcentret. Landet ligger där lika visst som den ofta förbigångna textraden ligger mitt i Jesaja profetia. Ofrånkomligt inkilad och fast beslutat. En utsaga med dagsaktuell dignitet. 

Hans feta kropp skall magra. När Damaskus ligger i ruiner. Vi känner igen oss. 

 

Läs hela inlägget »
" Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade.
 
Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka: Ge oss av er olja, våra lampor slocknar! De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp.
 
Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Till slut kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Jag säger er sanningen: Jag känner er inte. Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer".
     Matteus 25.


Låt oss tröska texten. Det är en liknelse. En liknelse kan rymma viktiga detaljer såväl som rent övergripande information. Så också denna berättelse av Jesus. En liknelse har också sina brister och återvändsgränder, eftersom man uttrycker ett budskap i en illustration. Ändå kan en liknelse vara både pedagogisk och enastående träffsäker.

Låt mig exemplifiera:

När Jesus säger att det är tio jungfrur, fem är kloka och fem är oförståndiga, så är det viktigt att hitta rätt bland fakta. Däri ligger en liknelses styrka och svaghet. Det finns en risk att övertolka något. Förmedlaren vet vad som avses. Det är mottagaren som har svårigheten. Vad är relevant. Vad har relevans?

I denna text är det väsentligt att en grupp var kloka i att ta med sig olja i kärlet. De andra gjorde inte det. För övrigt: Har du tänkt på att brudgummen bara kände de som tagit olja med sig!? Texten säger så.

En icke faktor syns vara talet tio - som någon säkert skulle tillmäta en alldeles enastående betydelse. Eller att det blev två olika grupper och att grupperingar var lika stora.  Men det är inte textens budskap. Det kan vi lätt förstå. För hade det varit fyra i en grupp och sex i den andra, kunde det å sin sida betytt något alldeles särskilt. Men det är inte det Jesus framhåller. Lika lite som att de tio jungfrurna skulle vara mängden jungfrur i ett polygamiskt förhållande, eftersom det handlade om ett bröllop. Nu tar jag i. Men då hade vi också där textmässigt farit vilse. Jungfrurna som förövrigt är en underbar bild på de kristna som blivit renade och tvagna, fri från synd. Även de okloka var jungfrur.  Jungfruligare kan det ej uttryckas. Sela.

En annan insikt är: varför gick inte alla tio tillsammans när de väl vaknat och på så vis löst bristen på olja, unisont? De med olja i lampan kunde ju gå alldeles framför och lyst upp vägen och de med de tomma burkarna tätt i hälarna. De hade alla somnat, säger skriften. Du hemska tanke. Och vidare, vad är ropet för någonting i sammanhanget? I 1917 års översättning står det "Vid midnattstid ljöd ett anskri." Anskriet var ju helt avgörande för de fem kloka att komma på fötter igen. De fem oförståndiga - för sent. Det blev nu bråttom. Var kommer det avgörande ropet ifrån? Anskri är knappast något melodiskt.

Åter igen. De som hade olja i käril kunde gott och väl lyst upp vägen för dem allesammans - om de slog följe. Eller hur? Nej, här av förstår vi att det inte ligger på det kollektiva planet. Det kan se ut så. Men är inte så. Brist på olja är relaterat till individen men får sitt tragiska genomslag då den enskilde hamnar i en tillhörande grupp. De som kom med in till bröllopet eller de som blev kvar utanför. Det finns fortfarande bara två utgångar ur detta liv. Och två inträden i evigheten. 

Låt oss återvända till sömnen som egentligen inte är huvudbudskapet i texten - även om en vaksamhet hade kunnat rädda de oförståndiga att missa bröllopet. De hade då haft teoretiskt möjlighet att kunna gå och köpa olja - som de försent blev varse om. Den tiden hade sprungit förbi dem då anskriet ljöd. Gå ut och möt honom!

Det är oljan i lampa och kärlet som är det helt avgörande i Jesus liknelse. Vaksamhet kontra sömnaktighet är inte oväsentligt men inte huvudsaken. För vad säger Jesus? Jag känner er inte! Oljan. Panten. Inseglet på arvet. Det är länken till gemenskap och att lära känna honom - Jesus. Det hade inte de gjort som var oförståndiga. Dom gick bara i egen kraft tills omständigheterna stängde dem ute. I mörkret.
 
Låt oss gå till ett annat bibelord. Jesus är i Getsemane. Det är avslutningen på hans förkunnargärning. Han har nu endast det lidande och den död och uppståndelse som han kom för att genomlida, i sin jordiska kropp. Låt oss citera det avsnittet. Det är så centralt. Vad hände?

"Sedan gick Jesus med dem till en plats som kallas Getsemane , och han sade till lärjungarna: "Sätt er här medan jag går dit bort och ber." Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner, och han greps av sorg och ångest och sade till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig." Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: "Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
 
Han kom tillbaka till lärjungarna och fann att de sov. Då sade han till Petrus: "Så ni kunde inte vaka en enda timme med mig? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." Sedan gick han bort för andra gången och bad: "Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja."
 
Han kom tillbaka och fann återigen att de sov, för deras ögon var tunga av sömn. Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord igen.
 
Sedan gick han till lärjungarna och sade till dem: "Sover ni fortfarande och vilar er ? Nu är stunden här då Människosonen utlämnas i syndares händer. Res på er, nu går vi. Han som förråder mig är här."
 Matteus 25.

Denna text är ingen liknelse. Texten är dokumentär. Den utspelar sig tidskronologiskt efter det att Jesus talat om de tio jungfrurna. Men den uppvisar samma ödesmättade förhållanden. Jesus är på väg ut ur tiden istället för tillbaka till jorden, som i liknelsen. Alla somnade även här. Inför en av de viktigaste stunderna i mänsklighetens historia, då somnar man. Vad säger Jesus? : "Anden är villig men köttet är svagt." 

Anden, människoanden, är beroende av den helige Ande för att kunna vaka. Andligen vaka. Där har du oljans funktion. Oljan i kärlet. Vi är kärlen. Den helige Ande är oljan. Du som talar i tungor vet vad jag talar om. Du kan uppbygga dig genom tungotalet. Du vitaliseras. Men främst av allt; du knyter relation till Gud. Svårt att förklara för det är att erfara och uppleva. 

På samma sätt som Jesus for upp skall han komma igen. Under likartade förhållanden. Det är få som orkar vänta, invänta och bedja i egen kraft. Alla somnar. "De blev alla trötta", står det... Skriften är full av texter där det uppmanas att vaka och bedja. Det handlar inte om att sitta uppe dygnet runt i fysisk gestalt. Uppryckelsen är inte beroende av det. Det handlar istället om människans själ och hennes ande i den helige Andes inneboende liv. Då kan man också vaka!

 Jesus säger att de som kom för sent var okända av honom. Hur är det möjligt? Är inte alla kända som är bjudna på bröllop - av brudgummen? Nej. Jesus säger så. 

Det handlar om att leva i den helige Ande. Hur skall han, den helige Ande, kunna ta från Jesus och ge till oss om det inte finns mottaglighet eller en mottagare? Oljan är en bild på den helige Ande. "Av mitt skall han ta och förkunna för er", sa Jesus. Saknar vi överflödslivet - ja, då saknar vi den hjälp som han sände oss. Det är med Jesus som med alla relationer, umgås man inte - ja, då lär man inte känna varandra. Det är hårt framställt men det är på det viset. Fråga de oförståndiga i mörkret utanför. En annan grupp av dem klagar:"Har inte vi i ditt namn"...osv...
- "Jag känner er inte", svarar Jesus. Samma bristande relation.

Den helige Andes närvarande och inneboende liv i oss lyser upp på vår väg. Han som också lyser upp Guds ord. Han är det ljus som gör oss till salt och ljus i tiden. Han är den kraft som skriften kallar för uppståndelsekraften. Han kommer att rycka oss hem en dag. Med olja i lampa och käril. Till skillnad från tomma burkar av brist.

- Se våra lampor slocknar... Vilket dilemma.

 
Läs hela inlägget »

Grekland fick härom dagen en ny kredit beviljad av IMF. Det gör att man står sig bättre gentemot de gamla lånen. Räntan hålls nere. Fitch, kreditvärderings företaget ser därmed ljust på Grekland framtid. Fitch som i sin gradering höjer betyget från CC till CCC. Tänk vad en bokstav kan göra skillnad. 

- Ja, en bokstav till och vi har CCCP, du Javan. 

Tänk att soliditeten blir högre av att man får nya krediter att betala de gamla skulderna med. Vilken ekvation. Det är till syvende och sist inte räntan som är problemet. Det är skulden i relation till tillväxten. Den är monstruös.

I Stockholm går bostäderna idag för hundra tusen kronor per kvadratmeter. Världsekonomin är sjuk. Valutorna ligger i respirator på aktiebörserna.

Det här håller inte.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: grekland,imf,fitch

Idag stötte jag på en man i svår nöd. En familjetragedi där den ena parten inte vill fortsätta i en relation. Barn fanns med i bilden. Sådant slår hårt mot alla men kanske särskilt mot den som inte tagit det beslutet själv. Och kanske extra särkilt mot män, då de oftast blir utvisade från sina hem. Det är en svår förlust.

Mannen nästan krockade med mig. Han hade varit och köpt starköl. Människor med problem är inte dumma. De har inte tappat sin insikt. Men problemen blir dom övermäktiga och på något sätt behöver man stilla tankeverksamheten. Då ligger flaskan nära till hands. Tyvärr. Jag skambelägger inte.

Vi samtalade länge, jag och mannen. Jag visade honom den väg till Gud han skall ta. Kan ta. Bör ta. Det låter så receptbelagt. Men en människa som är i nöd, verklig nöd, tar hjälpen där man får den. Och hos Jesus finns alltid en öppen famn. Jag smet inte heller ifrån mitt medmänniskoansvar. Det är mitt ansvar. Inte Guds. Ja, det finns en obeskrivlig nöd därute och det finns inga hjälpstationer för människor i nöd att komma till. Väldigt få i alla fall.

Jag köpte ut hans öl. Han ville inte kassera den eftersom han köpt den. Han var själv övertygad om att den inte skulle hjälpa honom på sikt. Alkoholen som alltid förvärrar situationer. Han kunde istället tänka sig att ge biran till någon annan. Som en kompromiss. Ett minst lika dåligt beslut. Jag köpte därför ut honom. Gick hem till mig och hällde ut ölen i avloppet. I förakt. I demonstration. Mot ondskan som tärde på honom. 

Vill ni hjälpa mig att be till Gud för denne man, likt ett nätverk? Han har det svårt. Han får vara anonym men han lever i allra högsta grad. 

Hjälp mig be till Gud att mannen hittar fram till Jesus. Honom som vi reservationslöst och utan meriter får komma till. Han har varit prövade som vi.

Och mer därtill.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: människor i nöd

" Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade.
 
Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka: Ge oss av er olja, våra lampor slocknar! De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp.
 
Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Till slut kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Jag säger er sanningen: Jag känner er inte. Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer".
     Matteus 25.


I det fysiska livet är sömn en tillgång. Ja, en nödvändighet. Det är den tid då människans kropp relaterad till hennes själ eller psyke får återhämtning. Hjärnan renas då från restprodukter. Vi fungerar så. Vi skulle kollapsa om vi inte fick sova. Få ting är väl så avkopplande och uppfriskande som sömn. Den tidigare statsministern i den förra regeringen, Göran Persson, brukade ta en fem minuters sömn emellan sina många sammanträdesmöten, på ett eller annat sammanträdesbord lät han meddela i en intervju. Han gjorde jämförelsen av att ta en dusch. En mental dusch. En träffande illustration.

Men bibeln har en annan inställning till sömn då den används i ett andligt sammanhang. Då är den direkt livsfarlig. Bibeln talar verkligen om sömnaktighet. Ja, även om sömnaktighetens ande. Vi borde titta i de texterna. Vilka kusliga bibliska uttryck! Denna sömnaktighet ligger inte på det fysiska planet utan är en begripbar illustration för att vi skall förstå ett tillstånd som är negativt i det andliga livet. Sömnaktighet - att vara trött. Det är en betvingande kraft som kör över alla viljeansträngningar, alla ideal, alla utfästelser och bekännelser. Man slocknar och kan inte fungera som nödvändigt. När man väl somnat är man väck. Då behöver man bli det motsatta - väckt! Därav väckelse och väckelserörelser. En parantes.

Det står redan hos en gammaltestamentlig profil och profet - Sakarja - att han blev åter väckt som ur en sömn. Han blev riktigt och påtagligt omskakad. Profeterna som annars satte sin ära i att vara vaksamheten personifierade. Här går ingen säker! Det kan vara obehagligt nog när väckarklockan drar igång och oanandes får det den sömndruckne att rusa upp i puls. Att komma försent är ett dilemma de flesta ändå kan förstå sig på och identifieras sig med. Det är något negativt och kan få långtgående konsekvenser inför en anställningsintervju, till exempel. Jesus väljer sömnen som en avgörande faktor i sitt exempel. Så väl valt. Människor i alla tider kan förstå sömnens inverkan på människan och i exemplet.

Låt mig gärna få fortsätta i en nästa blogg, på detta doserande sätt. Det blir så när det är många enskildheter att hålla rätt på.

Håll ut.
 

Läs hela inlägget »

Det meddelas att inte mindre än 6000 ensamkommande barn har anlänt till Sverige - bara i år. Så många som 1890 barn under juli månad. En enorm siffra. Samma uppgift gör gällande att hela 963 av dem har avvisats. Vilka tvära kast! 

Det är ett ödets ironi och livets nycker som får dessa utlämnade barn i nedre tonåren att hamna just här. I mångt och mycket ett väldigt bra land, jämfört med många andra länder att komma till. Men vad har dessa barn och ungdomar för förutsättningar och för framtid egentligen? Och ska vi verkligen ta emot dem? Självklart. Varenda ett av dem. Naturligtvis! 

Men vi borde kanske tänka oss för vad vi ger oss in på. Det är inte ett tillfälligt fritidsnöje att ta över andras föräldrar ansvar. Och det är inte ens möjligt fullt ut att göra det. Inte ens under de mest gynnsamma förhållanden. Förlusten av de biologiska föräldrarna visar sig om inte annat i den statistik som adopterade barn uppvisar genom årtionden av studier i ämnet. Om inte förr så senare i livet. Här har vi barn som kommer under helt andra och mer tumultartade förhållanden. Krig, död, trauman och elände. Vakuumet måste vara enormt och det känslomässiga minuskapitalet omättligt hos dessa barn med kärlek och omvårdnad på entreprenad. Jag förringar ingens insatser. Men jag talar utifrån barnen situation. 

Jag tänker på dessa barn! De som kommer att bli svikna. Som inte kommer att hitta de föräldrar de förlorat. Föräldrar är en sak. Fosterföräldrar något annat. Mamma och pappa. Far och mor. Det finns nyansskillnader i epiteten. Socialisering. Vett och etikett. Där allmänmänsklig kärleken inte räcker till. Allt är inte god standard och liberal fostran under förmyndarskap och god man under drägliga förhållanden i livet. Det är inte det. Föräldrarskap är så mycket mer än så. Det är ingen liten fråga jag lyfter.

Fosterpappa och fostermamma... det ser ut som en tanke att just så många ungdomar invandrar just till Sverige som har blivit världsmästare landet på att genom spruckna äktenskap såga isär förhållanden och limma ihop barn. Vi har kommit så långt att lagstiftarna juridiskt tvingats styra upp föräldraförsäkringen och anpassa strukturerna efter antiidealet. Vi har många gånger berövat barnen deras naturliga och biologiska föräldrar på grund av separation och fiendskap, långt bortom barnens väl och ve, medan flyktingbarnen upplevt livets verkliga tragik och sorg. Vilka spann! Vilka orättfärdiga skillnader också i lidanden. Gud måste lida. Medlida. Var så säker.

Jag tänker på de av mina vänner som redan står i och är på väg in i sådant arbete. Vilka viktiga uppgifter som väntar! Det känns angeläget att stötta sådana krafter. Den där sista meningen lät politisk. Men beskrev jag med harm det som vi utsatt våra barn för i vårt eget land, skulle jag tömma min sida på läsare och kontrasterna skulle bli groteska. Den svenska modellen till skam, personifierad i allt för många rotlösa barn och ungdomar.

Det har kommit att bli ett av våra allvarligaste välfärdssjukdomar i vårt samhälle.

 

Läs hela inlägget »

Kan du inte göra stora saker för Gud, gör många små. Han skall lägga sina resurser därtill.

 

Läs hela inlägget »

Så fick jag då texten till sången. Tack! Fantastiskt med dessa missionärer som är hemma ett tag. De tar nya tag och återvänder sedan mäktigt i tjänst. Vem vet. Tiden är ett utrymme och inget statiskt förbipasserande. Herren gör mäktiga ting i framtid som i forntid. Hälsningen är lika enkel som lösningen är påtaglig.

Jag för den vidare allt medan den rungar genom djunglerna mellan San Christobal och havsstränderna. Takten och melodin är trosviss. Du som kan den, vet.

"Busca la verdad donde Dios  - Sök sanningen hos Gud
 Busca la verdad donde Dios  
 Busca la verdad donde Dios  
 Busca la verdad donde Dios  

 El te la dara´  - Han skall ge dig den !
 El te la dara´  
 El te la dara´  
 El te la dara´  

Busca la en la noche, busca la todos días... - Sök den på natten, sök den alla dagar
Pero busca la verdad donde Dios!"  - Men sök den hos Gud !


Det är så med tilltal. Det kan innehålla vad som helst från Gud. Tilltalet blir dyrbart för den som får det. Och innehållet här var inte mindre innehållsrikt. Jag sjunger den svårligen. Då kommer tårarna. Patetiskt? Ja, må så vara. Guds Ande verkar. Då blir det så.

På återhörande


 

Läs hela inlägget »

Hur lär man sig känna igen den helige Andes röst? Vilken viktig fråga! Men så svår att svara på. Den helige Ande har inget program. Han verkar inte efter ritualer. Han frammanas inte. Den helige Ande som är inneboende i den kristnes liv kan plötsligt göra sig starkt påmind. Det är så härligt när det sker.

Den helige Ande kan närvara på olika sätt. Ja, just närvara. Det är ett bra ord. Närvara. Man lär sig med tiden att känna igen hans röst. Det är min erfarenhet.

Idag som igår och sedan ett par dagar har det kommit en spansk sång till mig. Jag kan inte spanska, så det är utom mig, om jag får säga så. 

Jag bodde ju i Väst Indien som ung. Det är trettiofem år sedan nu. Så sången borde istället dyka upp strax innan jag skall dö eller då nostalgin gör ett vandring i det förflutna. Man återvänder ju bakåt i tiden då man blir åldring, sägs det. Men jag är ingen åldring. Inte ännu. Och sången försmäktar starkt inom mig.

Nej, det är den helige Ande som sjunger sången. Han sjunger den så starkt att den får mig att gråta. Varje gång. Kan du förstå det?! Kan du begripa något liknande? Jag kan ju inte texten. Jag kan inte orden. Och jag vet inte om dess innehåll. Men jag minns hur mäktigt den sjöngs därute i bushen sena vinterkvällar, i små garage, ute på landsbygden, utanför huvudstaden Santo Domingo. Den är en vallfartssång till takten. Man kan gott sjunga den när man skördar sockerbetor eller slår till djungeln med macheten, i takt till slagen. Den har en paradliknande eller militant rytm och kunde gott och väl vara landets nationalsång. Fast nu tar jag i.

Inte sällan var det kvinnorna som höll i sången. Stora, respektingivande kvinnor, med taumburiner och kastanjetter. Utanför lyste eldflugorna upp i mörkret. Syrsorna sjöng också i korus om än mindre taktfasta. En och en annan ödla ilade förbi rätt över väggarna. De brydde sig inte om deras vertikala förhållanden. De bara rusade vidare med sina sugproppsformade tår. Raskt och ömsom under tvekan.

Mötena började alltid med en knippe sånger. Svetten pärlade inte. Den rann. Värmen och luftfuktigheten var hög trots sen kväll och en och en annan fläkt som monterats i taken med blygsam verkan i det spartanska kyrkorummet. En av två var trasig. Inte en enda mötesbesökare sjöng rent. Det var en hop av olika stämmor och inte sällan sjöng den som anförde sången mest tondövt. Vi hjälpte alla till, för övrigt,  att pricka in de toner som ligger bredvid de gängse. Halvtoner, kvartstoner. Vad gör det! Man mötte upp i alla väder. Trots alla förhållanden och man sjöng hejdlöst. Gud var där. Gud blev tvungen att vara där. Av kärlek till människors barn. 

Jag har skickat förfrågan till några vänner om sången kan frammanas. Om jag inte vill gråta får jag tänka på annat än den här sången, just nu. Förstår du då? Jag kan höra dessa kvinnor från en svunnen tid sjunga till Gud. Om Gud och för Gud.

"Buscha la verdad donde Dios". Kan du sången? Sjung den! Sjung den för Gud och sänd mig texten. Gud är Ande.

Jag vet inte om den spanska texten stavas så. Jag bryr mig inte primärt om det. Jag skall få fatt i sången och se vad Anden menar. Lät det där konstigt? Kan hända. Jag är uppriktig. Den får innehålla vad den vill. Budskapet ljuder mäktigt.

Gud kommer i sången! Och han förkrossar med sin närvaro. Ja, närvaro.


 

Läs hela inlägget »

Ledarskapsfrågor är ett outtömligt ämne och rymmer i sig alla de yttringar och egenheter som människor kan ge uttryck för. Det vill inte säga lite det. Människan är till sin natur mångbottnad, ja, flerbottnad. Hon är i första hand rationell men också medial. Människan har så många diametralt motsatta egenskaper och egenheter att hon inte riktigt kan rubriceras rakt av. Livet är också dynamiskt. Sådan blir därför också människan. Hon skulle annars aldrig klara av att leva utan sin Gud. Hon skulle brytas sönder. Därför är människan många gånger ombytlig. Hon är lika rationell som hon är irrationell. Det är ingen negation i det. Jag bara skissar.

Men för den som mött Kristus kommer nåden in som en upphävare av de andra kända faktorerna. Nåden är vad aerodynamiken är för flygplanen. Flygplanen som egentligen inte skulle kunna lyfta på grund av tyngdlagen. Planet väger nästan mest på jorden koncentrerat till några hjulpar. Aerodynamiken sätter naturlagen ur spel och farkosten lyfter rullandes från startbanan. Så är det med nåden. "Nåden fostrar oss", står det. Nåden är alltså en kraft och den är ett enastående verktyg som den helige Ande förfogar över i och genom våra liv. Den som är ledd av nåden - vill! Den som är ledd av lag - tvingas. Där har du skillnaden. Den ena rymmer kärlek till. Den andra rädsla för. 

Nu var inte mitt ärende att skriva om nåden. Det bara blev så. Jag tänkte skriva om Markus. Bibelns Markus. Han som skrev ett testamente - ja, ett av breven i Nya testamentet som även kallas för en av synoptikerna. Vilket härligt begrepp, för övrigt. Synoptik. Optik och syn. Evangelierna hade lika syn. Men ändå med olika infallsvinklar och betoningar. Synoptikerna. Det är teologi det.

"Markus" Johannes. Tänk att denne Markus höll på att distanseras ur gemenskapen. Av aposteln Paulus! Det gjorde många på apostlarnas tid. Fast de flesta drog iväg självmant. Andra tröttnade. Tänk, de tröttnade. Finns det ingen särskild nåd för den trötte? Den trötte som behöver vila. F ö r v i s s o !! Nåden har en förkärlek till dessa. Det kan du vara säker på. Andra föll momentalt döda ned i drabbningen mellan det mänskliga och det gudomliga. Dessbättre var de färre. Men sådana vittnesmål finns också från denna tid. 

Markus, evangelisten eller tjuren. Är det inte allvarligt att skribenten till Markus evangelium som i Johannes Uppenbarelsebok illustreras med en ung tjur, blev ifrågasatt till sin person? 

 Låt oss läsa:

"Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det." Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna".
  Apostlagärningarna 15:36-41

 Jag tycker att Lukas som är skribenten här, börjar med arbetsmiljöfrågor, om du tillåter mig att se det så. "Efter en tid...". Är det inte så att efter en tid så blir vi trötta. Trötta i oss själva. Trötta på omgivning och trötta på andra. Det är en form av arbetsmiljö det. Bäste Paulus som hade frustrerande bråttom att statuera riktlinjer genom sitt särskilda uppdrag, han som hade farit upp till tredje himlen och sett och hört outsägliga ting, han som kanske hade fått Nya testamentets största uppdrag näst Johannes döparen och Jesus själv ...han blev efter en tid trött. Trött på Markus! Konflikten blev så skarp att man skildes åt i osämja. Gode Gud!

Men i ett senare skede så skriver Paulus till Timoteus: "Ta med dig Markus hit. Han är till hjälp i min tjänst ". Han är till hjälp, vädjar han. Tjuren som heter mark...us, Markus, han står benhårt med bägge fötterna på jorden och låter sig inte så lätt rubbas... till vad det nu kan vara. Markus som senare skriver en av synoptikerna var bara till synes svår att ha att göra med - då han stod stadigt i något. Det är en oxe det. Hans evangelium var en ung tjur och han står sig än idag i en fundamental särställning i bekännelsen bredvid Matteus, Lukas och Johannes. Nåden. Nåden fostrar inte bara människor genom andra. Det fick Paulus lära sig.

Det är ljuvligt att observera tjuren Markus - om du tillåter mig att läsa in en natur på detta viset. Har du läst att man överlämnade Paulus åt Herrens nåd vid detta tillfälle!? Är det inte så det uppfattas i texten? Anmärkningsvärt och graverande.
Paulus å sin sida överlämnade själv vid ett annat tillfälle en annan man åt Satan. Det är en sämre utveckling. Bibliskt nödvändigt. Men här blev det under stor skism och vid ett vägskäl. Paulus tar med sig Silas och åkte till Syrien. Barnabas tar med sig Markus till Cypern. Vi har ändå att göra med en apostel med stora befogenheter i Guds rike.

Ledarskap är inte alltid lyckosamma. Inte heller i majoritetsbeslut. Därför var Gud emot kungadömen. Man får se upp så att man inte kastar ut barnen med badvattnet. Det höll på att kunna gå riktigt illa för Markus. Han skulle ju skriva Markus evangeliet. Rör honom inte.

Gud är god som själv vakar över sitt verk.

 

Läs hela inlägget »

Nu är det några veckor kvar till Stockholm Halvmaraton och Lidingöloppet.

Fick en bästa tid på halvmilen idag. 24,51. Det kunde rendera en tid på under 50 min på milen. Lyckokalkyl och lyckan att komma i mål med en försvarbar tid. 

Har börjat spåna på ett New York Marathon. Måste bara få upp farten något. Det vore ett fint tillfälle för en förstagångs besökare.

 

Läs hela inlägget »
Ormvråk Ormvråk






Ormvråken hör till en av våra vanligaste rovfåglar. Vi ser dem på stolpar längst med vägen, där de som stationära opportunister inväntar ett gratis kadaver eller ett byte i rörelse nedanför klorna i gräset. Minsta möjliga insats verkar vara måttot. Det ger ingen särskilt god images till fågeln. Den är inte som duvhöken blixtrande i sina upptåg. Men skenet bedrar.

Den andra posen vi ser ormvråken i är i högt majestät. Då cirklarna den högt upp med vindarna och ses glida i kungsörnens spår. Oöverträffligt!

Idag tog jag denna bild. Ormvråken blev synlig då den ryttlade över en äng, nere i Vara trakten. Jag stannade bilen och greppade min kamera. Vråken dök och försvann i den djupa sädesåkern.

Men jag hade positionen på honom. Jag inväntade. Och när han lyfte igen blev han varse mig. Han bytte "fot", gungade till och ändrade kurs. Då fick jag bilden. Han tittar till synes rätt in i kameran.

 

Ett ljuvligt möte. 

 

Läs hela inlägget »
En klassisk växeltavla från förr En klassisk växeltavla från förr

Här en bild jag tog i Grekland för några år sedan. Tavlan över de aktuella växlingskurserna vittnar om tiden före euron. Kanske skylten får tas fram igen från baksidan av växlingskontoret och den nationalistiska grundfärgen målas över i blå-vitt. Greklands egna färger. Nationalism är inget entydigt begrepp längre.

Det sägs att grekerna fram tills nya lån kan ges har 450:- per person att leva av. Det gäller från och med starten av denna vecka. Sedan är pengarna helt slut. Även de pengarna är lånade och eventuellt nya lån skall också betalas igen. Det verkliga kapitalet som funnits har för länge sedan lämnat landet. Man talar nu från olika håll om att påbörja humanitära bistånd för att lindra hunger som i sådana lägen inte låter vänta på sig. Hela det grekiska banksystemet står under konkurshot. Man tror knappt det är sant.

Vi minns 90-talets Jugoslavien som bröts itu då Josip Broz Tito avled - mitt i Europa. De religiösa motsättningarna var för stora och inbördeskriget blev ett faktum. Grekland har inte den problematiken med etniska och religiösa motsättningar. Men det är en nygammal demokrati och de unga har en helt annan livsinställning än de äldre. De unga har också lättare att finna nya vänner och lika barn leka bäst, heter det ju.

Grekerna som jublar över att demokratin segrade igår då 60 % av befolkningen röstade nej. Man röstade egentligen nej till ett icke självbestämmande. Folket röstat nej med de grekiska politkernas höga svansföring i att pantsätta hela landet till förmån för bättre lånevillkor. Det har EU möjligen förstått men har inga styrverktyg. Grekland som har ett enastående bra förhandlingsläge och kan stjälpa hela EU samarbetet med folkets röst i ryggen. Röster i ryggen. Rösten på ryggen är som "raggen på bocken Javan". Demokratins vagga som betyder folkvälde. 

De grekiska fiskarna som den senaste tiden klagat över att deras fiskenät är tyngda av människokroppar, av liken efter de som flytt över Medelhavet i hopp om en bättre framtid, sitter snart i samma båt. Vilken situation.

Det är befängt att tro att ett helt land på kort sikt skall kunna reformeras utifrån ett sådant läge som Grekland befinner sig i. Motsättningarna är alldeles för stora. De politiska, de patriotiska och de nationalistiska. Det finns ingen bärighet i den ekonomin relaterat till euron och EU kan inte försörja Grekland på sikt. Ekonomierna är inte kompatibla. Är Italiens det? Spaniens och Portugals? Det får vi veta inom en snar framtid. "Bygget med järn och lera", som bibeln talar om. Det är inte "järn från Norden" och terracotta från Toscana. Järnet från Norden finns i ett helt annat sammanhang.

Europa har fått en tiggare av ett helt annat format i det egna Europeiska huset. Händelseutvecklingen har spelat de europeiska politikerna ur händerna och vi vet inte riktigt hur det kommer att utveckla sig framöver. Ryssland ses som en möjlig bundsförvant. Det är verkligen ingen omöjlighet. Vem har sagt och bestämt att Ukraina hör till Europa? Det finns andra konstellationer som är helt bortglömda. Europa är ingen kontinent relaterat till en samling upplösta nationalstater. Europa är ett gammalt område som behärskades av Rom med anspråk på härskarmakt. Skandinavien hörde aldrig till det området. Det gamla Rom har inte dagens Europa som karta. Det är där som turbulensen har sitt egentliga nav. De bakomvarande processerna är primärt andliga - hur andligt det än kan låta, och blir därför komplexa i det synliga. När den andliga världen "griper in i den synliga" så blir det turbulens. En man blev fri från demoner och fem tusen grisar störtar till havs. Irrationellt men påtagligt, för att exemplifiera från en biblisk text. Vissa stater kommer att gå ur EU och andra aktörer kommer att äga en helt annan dominans - utan jämförelse med befrielsen av mannen från Dekapolis, förstås.

EU-projektet som skulle vara garanten för efterkrigstidens länder och dess befolkningar upplever nu en verklig renässans för nationalismen. Av egoistiska skäl. Frihet, jämlikhet men inte broderskap. 

Man kan också undra hur ihålig vår svenska välfärd är när vi utanför euron korrigerar vår egen ekonomi med hjälp av minusräntor. Vad är det för någonting? Minusräntor - som om något inom den finansiella världen skulle vara gratis? Det är en fälla. En snara.

Ja, min slutmening i denna text får vara lika plump som när en större tragedi har inträffat någon annanstans: - Inga svenskar fanns bland de omkomna.

Vi är ju ständigt, också vi, oss själva närmast.



 

Läs hela inlägget »

Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade:  "Jag lämnar nu denna världen. Var stark och visa dig som en man. Håll fast vid vad Herren , din Gud, befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt vad du gör och överallt dit du vänder dig, så att Herren kan uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: Om dina barn ger akt på sin väg, så att de vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och av hela sin själ, då skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och utgöt blod i fredstid, som om det hade varit krig, och lät blod komma på bältet som han hade omkring sina höfter och på skorna som han hade på sina fötter, som om det hade varit krig. Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid. 
Men mot gileaditen Barsillajs söner skall du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom. 
Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dag då jag gick till Mahanajim men kom sedan ner till Jordan och mötte mig. Och jag gav honom min ed inför Herren och sade: Jag skall inte döda dig med svärd.  Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ner i dödsriket."  1 Kungaboken 2.


Kung David är på väg ut ur tiden. Här talar han till sin son Salomo som på ett märkligt sätt får sin kungavärdighet konfirmerad under profeten Natan och Batseebas överensseende. En märklig historia som i sig påminner om ett annat mänskligt initiativ, då Jakob fick förstfödslorätten genom mamma Rakels och Jakobs eget upptåg hos pappa Isak. Till synes tillfälliga händelser får oanade och vittgående konsekvenser. Den ene går in i ett särdeles patriarkat. Den andre blir den glansfullaste kungen genom tiderna, bortom Guds eget förakt för mänskliga kungasäten, sedan Samuels dagar. Gud är inte omöjlig. Han är möjlig! Sela.

Det vilar något sorgfullt över Gudsmännens utträde ur tiden. Inte så för Gud som finner behag i den, för Dyrt aktad i Herrens ögon är hans frommas död. Ps.116:15. Det säger oss samme psalmist, konung David. Men för oss? Nej, det hjälper inte hur praktfullt slott Salomo än bygger, så är det med vemod vi tar farväl av David. Tinnar och torn hjälper inte. Cederträ och bladguld. Urim eller tummin. Kopparbäckenet som aldrig vill sluta att ärga vid dopets ifrågasättande i tiden, vid klåfingriga och smutsiga teologiska fingeravtryck runt baljans form. Avsaknaden av David... De dyrt köpta Gudsmännen. De som Gud handstöpte och som vi lärt känna på bibelns blad. Kung David som här annars är ganska så upptagen med sin egen verksamhet - ända in på slutet. Också det en lärdom för oss att hålla ut intill tidens slut. För merparten av det som David instruera Salomo handlar om hans egen tjänst och verksamhets värderingar och mindre om Salomos framtid. David hade ändå ägnat en hel del tid åt att inskaffa det som Salomo sedan kunde bli kung över, det skall också sägas naturligtvis. Men någon förvärvar, någon ärva, tredje generationen som inte vet bättre fördärvar.

Det finns en mening som sticker ut och som är en profetisk vink. David säger till Salomo: "...du är ju en vis man". David var inte hemmablind. Vi vet av historien att Salomo drömmer senare en dröm om att Gud uppenbarar sig för honom. Då var David redan död. Gud ber honom önska sig något. Ja, då önskar han sig visdom. Det hade David redan omnämnt som en personlig utrustning i Salomos liv. Det är gripande.

Salomo svarar Gud i drömmen: "Du, Herre, min Gud har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in". Vidare önskar sig Salomo ett lydigt hjärta. Gud svarar honom att han skall få bli den visaste på jorden - alla tider, alla kategorier. "Jag vet varken ut eller in"...

Så gjorde Noa med sina söner. Så gjorde Jakob med sina söner. Gud såg! Fäderna talade och Gud sanktionerade. Guds verk som är underbyggt, välbyggt och överbyggt!

Salomo brottas också han med tillvaron. Det hade David också gjort. Så gör även du, min vän. Salomo säger "jag vet varken ut eller in". Vi kan å ena sidan förstå att han bävade inför uppdraget, men å andra sidan att ett rikt intellekt rörde sig inom honom. Vilken av alla utvägar skall jag välja? Jag ser ju flera möjligheter. Det talar om flera uppslag. Eller kanske inga alls! Det är lika illa. Jag behöver mer av Gud för att kunna hantera det han redan har gett mig. Eller få vägledning i det jag saknar. Det är en fin ställning och inställning. Ett uttryck också för oss.

David säger åt honom att "visa sig som en man". Använd din vishet och var stark, kunde det betyda. David såg Guds verk i Salomo redan innan Gud gav sitt gensvar. En sorgfull och ödesmättad läsning där man erfar tyngden av Salomos egna upplevelser.

Vi får se om det kan bli någon mer blogg om denne gestalt, Salomo. Tänk att David utan att verka märka det, såg det som Gud hade i förvar åt Salomos framtida tjänst.

Det är Guds omsorg så gripande framställt.

 

Läs hela inlägget »
Uppgivna grekiska män. Välfärden kantrar. Uppgivna grekiska män. Välfärden kantrar.





Det är en omvälvande tid just nu i Europa och i omvärlden. Men det är som om förkunnarna och profeterna är borttagna. Vi har inga som förklarar samtidens händelser utifrån skriften längre. Och vice versa. Det är som om också det vore ett tidstecken. Är det så, så säg! Uppenbarelseboken och Daniels bok som på ett utmärkande sett talar om den sista tiden eller sluttiderna. Att vi nu är inne i en ny fas är helt uppenbart. Det är turbulent och i stort globalt format.

Grekland som just nu ser ut att vara den minsta av ekonomier i EU, ser ändå ut att få en märklig påverkan på de andra nationerna inom EU, i den nuvarande samtids politiken - just på grund av det. Ja, den mäktigaste påverkan på hela samarbetet sker inte av Tyskland eller Frankrike, just nu. Vi är vana vid att betrakta Grekland som en svag nation med urholkad ekonomi. Så har det presenterats för oss. Men det profetiska ordet är inte främmande för nationers betydelse och inverkan i det profetiska skeendet - om än i så litet format. Så är det också med "en liten sten som blev lösriven". Den sänkte en hel bildstod, skriver Daniel om i ett helt annat sammanhang, för övrigt. De små utlösande faktorerna. Ett litet lands betydelse visar sig ännu en gång ha en stor inverkan då det tilldelats en avgörande profetisk roll och funktion. 

Grekland har i den bibliska historien namnet Javan som det samlade namnet för sin historiska uppgift. Då som nu. Javan eller den"raggiga bocken" som Daniels bok också karaktäriserar det världsvälde som en gång var Grekland med Alexander den store - på sin tid. Daniels bok som är full av illustrationer i djurform. Nationer, riken och makter kommer till utryck i olika horn som avlöser varandra i framträdande positioner. Den raggiga bocken. Varför tar bibeln fasta på bockens ragg? Raggen som är förutsättningen för bocken att kunna utstå kyla i det naturliga. Rest ragg betyder också fara. För andra! Den tar bibeln sikte på som ett karaktärs drag. Bocken som uppbådar hela sin kropp i ett enda slag. Och i ett till. Oförtrutet tills segern är vunnen. Bocken med sina horn oskiljaktiga från huvudet. Den strider med huvudet. Skriften talar om att grekerna åstundar "visdom". Det är deras folklynne, enligt bibeln. Hela bocken reser sig i ett enda slag och pantsätter sin rationalitet. Förlåt att jag far iväg och blir litterär. Man blir rörd av tidens gång och jag saknar förekomsten av dimensionen. Vilken dimension? Den profetiska.

Jag saknar profeterna som inte längre finns kvar ibland oss! De hade blivit styrkta av dagshändelserna och hade förklarat dem bättre. Förstå mig rätt. Patetiskt uttryck? Självklart patetiskt sagt. Det är något man inte tar sig. Dussinpolitiker växer det tjogvis på dussinet av, bland mediokra tyckare, tänkare och välbetalade kyrkopolitiker. Profetisk anda äger ett annat synsätt. Ett annat sätt att se. Du förstår, politik är bara förklaringsmodeller utifrån olika ståndpunkter beroende på vart du själv ställer dig på "höger-vänster skalan" i din egen samtid. Krasst uttryckt. De är dagssländor och har inget att tillföra det profetiska skeendet. Däremot kan det profetiska skeendet förklara de olika politiska strömningarna och varför de framträder där och då. Det är stor skillnad på det. Den kunskapen behöver vi! Vi saknar den.

Ryssland har övat på att inta Gotland. Det är en av Sveriges öar. Det är vi! EU håller på att klyvas i de två grupper som nödvändigtvis måste uppstå och återuppstå. Det säger Guds ord. Tunisien som alldeles nyligen fick sin tillvaro isolerad för en tid framöver. Under vedervärdiga former. Guds ord sätter tider och gränser för alla nationer. Gud sparar områden för en annan uppgift. Etiopien skall ha en framträdande roll i den yttersta tiden. Det oansenliga Etiopien. Libyen. Saudi Arabien eller Dedan som det också kallas. Det profetiska ordet för fram nationerna efter sin bestämda bana under till synes tillfälligheter.

Jag sörjer. Det finns ingen kunskap kvar. Alla är instängda i sin samtid och upptagna med den på olika sätt. 

"Ack Herre...vart har du fört dina profeter? Har du sparat dem på hemlig ort åt dig själv...Vi som inte tillräckligt tog tillvara på förkunnelsen ser nu och förstår att det uppfylls som vart sagt. Men vad blev sagt? Vi har glömt det! Vilddjuret stiger upp ur folkhavet... Den kristna mobiliseringen formaterar sin kapacitet och sina intentioner och kommer förblindade att ge en antikrist sina religiösa maktbefogenheter. Herre...ack, ingen förstår längre ordet. Ordet som vid tidens slut skulle upplåtas. Upplåt det, Herre! Sänd oss igen profeter med kurage, sanningspatos under ett heligt uppdrag".


Vi förgås av okunskap.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: greklandskrisen

Jag vill passa på att önska alla mina bloggföljare en riktigt glad midsommar. Håll fast vid det goda. Fly det onda. Håll Jesus högt i din bekännelse och i det fördolda livet med Gud. Du är kallad att vara ett salt och ett ljus. Var det. Misströsta inte över tidens gång. Himlen är full av Guds härlighet. Himlen är full av hans avsikter med och genom ditt liv. Han manar gott för oss, står det.

Om vi skulle få blicka in i himlen skulle vi upptäcka vilken enorm aktivitet där är. Vi som sällan erfar det gudomliga härnere och det på grund av många olika orsaker. Men där uppe råder en febril aktivitet. Dag som natt. Blickarna och intresset är riktat mot jorden. För dig och mig. Åt dig och mig. Till dig och mig.

Räkna inte med samtiden. Den kommer aldrig att kunna vara en länk mellan Gud och dig. Världen har inte den kunskapen eller den erfarenheten. Du måste själv erövra den. Sök och behåll kunskapen om Gud och sätt dig i förbindelse med honom genom en bärande tro.

Jesus Kristus finner du inom trons område. Därför måste du tro att han är till och att han lönar alla som kommer till honom. Rätt självklart egentligen. Han är ju en god Gud. Använd din tro - liten eller stor. Mäktiga ting kan ske. Du kan bli förvandlad. Ditt liv kan förvandlas. Din omgivning förvandlas.

Vad jag vill säga dig; Vackla inte. Tvivla inte. Lova Gud. Han är alltid densamme.


 - Glad Midsommar!

 

Läs hela inlägget »

De flesta bilder visas aldrig av olika skäl. De kanske inte kan relateras till någon nyhet - trots att de är fulla av nyhetsdramatik. Nyheten får inte plats i mediabruset helt enkelt. Bilden stryker med, visas aldrig och försvinner in i ett arkiv.

Idag var det skottlossning i Hässelby gård. Det brukar det vara där. Men nu var det något alldeles särskilt. Jag vet inte hur många polisbilar som tillkallats. Kanske tjugo. Massmedia har hållit en låg profil i rapporteringen. Det har nog med intentionen att inte spä på de motsättningar som finns i det gängrelaterade våldet därute.

Denna bild tog jag vid detta tillfälle. Jag tycker bilden är bra. 

Jag följde efter polismannen som med polishunds hjälp försökte hitta skjutvapnet eller ännu hellre gärningsmannen. Han hade tydligen skjutit av flera salvor där på torget. Titta på kvinnan som på sekunden passerar på den lilla gångvägen ovanför polisekipaget. Hon ser rädd ut. Polismannen har varit med förr. Han vet hur det kan sluta. Det verkar också hunden veta. Han tvekar bakom polismannen. 

Denna bild gör sig bättre i svartvitt. Men just nu är den i färg.

( klicka på bilden så kan den ses bättre )
 

Läs hela inlägget »



Sommartid, vid lediga dagar, är det helt oslagbart att vandra ut i skogen. Ensam. En sådan dag var idag. Det är en sådan fin tillgång på vilt där jag bor. Det är en sport att fånga dem på bild.

Ni som följt min blogg vet ju att jag sprungit på både sparvuggla och duvhök med byte i klorna, som jag också har fotograferat. 

Idag hade jag på mig en nyinförskaffad kamouflagedräkt. Ja, jag skall be Anne fota av mig vid något tillfälle. Det ser mer än spektakulärt ut. Men den visade sig vara väldigt effektiv. Man ser helt enkelt ut som en skog med mänskliga konturer. Konturerna i sin tur smälter in i miljön och vips så är man osynlig. Pricken över i:et är väl ändå huvudbonaden som hör till dräkten. Den har fiktiva blad som gör hela utseendet festligt. Alla löven darrar betänkligt vid minsta rörelse och en stor näsa och tätt sittande ögon plirar fram emellan grönskan.  Jag tänkte att jag just idag skulle pröva på hur djurlivet reagerar eller inte reagerar - vilket ju är avsikten. Det var verkligen lyckat.

Det var helt nödvändigt att ta trapporna ner och inte hissen, när jag skulle ge mig av och ut. Det finns äldre personer i huset där vi bor. De skulle kanske få hjärtstopp och stanna kvar i hissen om de såg mig i denna dräkt utan förvarning. Man har väl lite krav också på när man vill bli sedd, om inte annat. Dock inte i en kamouflagedräkt. Det vore förfelat.

Expeditionen föll väl ut. Det här rådjuret på bilden fick svårigheter att trädbestämma den människodoft som hon kände. Hon gick nästan rakt på mig vid ett tillfälle. Dom ser ju illa men har en grym hörsel och luktsinne, rådjuren. Min människolukt fann hon tydligen sporer av. Hon luktade och lipade betänkligt, reste sig och gick sedan sin väg.  Jag har aldrig sett ett rådjur lipa så illa, bäste Brutus.

Tyvärr såg jag inte av duvhöken. Men hon finns där i skogen. Hon hade slagit en skata på en sten som jag fotade av. Under dagen, troligtvis. Ett riktigt skrovmål i gläntan. Hade jag sett henne stå där med byte i klorna, hade dagen varit fulländad. Det var ett sånt fint ställe där solen bröt ner över platsen med höga tallar omkring.

Den bilden får jag visa nästa gång.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: rådjur,vilt

I mitt bibliotek har jag Levi Pethrus samlade bokverk. I en av böckerna har Pethrus handskrivit en hälsning med en reservoarpenna till den som först köpte samlingen. Det är en text som också finns med inne i boken "Den anständiga sanningen". Det var Pethrus svar på Sven Lidmans angrepp på Pingströrelsen och Levi i synnerhet. Jag tror det var den boken han dedikerade i. Det skall vara nedtecknat rätt tidigt i den skriften - om någon ids kontrollera det.

Där skrev Pethrus : " Lev ditt liv som blomman i skogen, som om du levde och betraktades endast av din Herre ". Ungefär så föll orden av honom. Jag kunde givetvis kontrollera det själv men boken är nedpackad. Innebörden i det Pethrus sa var att man skall leva sitt liv uppriktigt inför Gud - oavsett hur stort eller ringa det kan mätas eller blir jämfört med andras. Det var essensen av det hela.

Ja, allt som har liv växer. Så är det. Det finns inget liv som avstannar och fortlever eller bibehåller sin form. Blad faller av och ger plats för andra, inom växtriket. Nya skott skjuter upp men på andra ställen. Även de största och vackraste av blommor måste falla till marken men det kommer nya efter samma art och på samma växt. Livet har osymmetrin som sitt igenkänningstecken. Inte sant? Tänk om alla blåsippor såg likadana ut. Tre blad på höger sida och två på vänstra sidan om stjälken. Konsekvent. Det vore för fabricerat. Nej, livet är omväxlande till sitt utförande därför att Gud är mångsidig.

Är inte det också en vacker bild på oss människor eller rättare sagt på vårt inre liv som är fördolt i Gud? Vi är tänkta att vara de vi är - där vi finns och på olika sätt. 

Så lev ditt liv som Levi Petrhus lärde - inte primärt i en skog. Det var inte det som Pethrus menade. Men lev det som om ingen annan såg dig. Gläd dig i Gud! Upplev den rikedom det är att ha liv i honom. Och att vara sedd av honom. Skymning och skuggor kan komma och åter uppkomma över tid, men när solen tittar åter då får du sträcka ut hela ditt inre i en rätt tillbedjan på nytt. Allt som har liv växer och det växer faktiskt mer ohämmat än under ordnade former. När vi ängslas över andras yvighet, ja då kommer Mästaren och rensar också i vårt eget lövverk. Så fint det då blir. Då får alla grenar sol på sig igen för att kunna bli fruktbärande.

Det finns en motsättning i hur träd växer. Vi vill ju att det skall växa överallt på trädet. Och ymnigt. Men trädgårdsmästaren vill se frukt. För att det skall bli frukt måste varje gren exponeras för solen. Vad är väl vackrare än ett gammalt apelträd som är hårt beskuret men som överlevt behandlingen. Dess knoppar prunkar rosa med vita inslag. De ropar då ordlöst till sin Herre.

Du skall få se frukt.

 

Läs hela inlägget »

Jag skulle avsluta dagen med bön. Ja, men mitt liv är inte inrutat på det viset att det är en pålaga eller ett allra pliktskyldigaste uttryck för min tro, att be till Gud innan jag somnar. Det vore en knapphändig tro och ett torftigt andligt liv jag då skulle äga. Det hade då blivit både tungt och torrt. Jag hade nog då somnat fortare än kvickt, för övrigt. Nej, inte så.

Fast är det inte ofta så att Gud får det som blir över i våra liv. Inte sant? Av vår tid, våra medel och vårt engagemang för honom kommer i sista hand och när vi avslutat allt vårt eget - ja, då tänker vi på honom och vi bär fram alla våra önskningar och bekymmer. Det är rätt typiskt. Önskelistorna är så långa och tunga att vi aldrig riktigt hinner med att lämna över dem till Gud. Vi somnar.

Jag skulle här alltså avsluta dagen i bön. Plötsligt kommer ett barn fram ur mitt inre, från en syn. Ett okänt barn. Det bara stod där i stor uppgivenhet och i sitt dilemma. Det var ett minderårigt barn. Jag får veta att barnet förlorat båda sina föräldrar där och då. Den kunskapen följde med i det jag såg. Gode Gud! Vad är det här och nöden föll över mig för barnet och jag bad. Och jag bad igen.

Jag började leta efter uppslag - åt Gud - vad han skulle kunna göra för barnet. Men det räckte inte till, tyckte jag. Förslagen tog rätt snart slut. Jag förstod i mitt mänskliga sinnes förmåga att räkna ut lösningar, att det var otillräckligt, att jag helt enkelt hade alldeles för få råd. Hur ersätter man föräldrar på bästa sätt? En omöjlighet i det korta perspektivet. Om någonsin. Möjligen tenderade också min brist på upptänkligheter att ifrågasätta hela mitt deltagande i det här. Vart kommer jag in i bilden, tänkte jag och medkände något oerhört. Det här var omänskligt för barnet.

Men pojken fanns ändå kvar och det var som om Gud bad mig om hjälp. Eller hur skall jag förklara det? Det låter ju märkligt att skriva så. Jag bad ändå till Herren för barnet och det stod klart för mig att bön inte är att leta efter en hel räcka av förslag och kommandon åt Gud. Nej, bön är ett deltagande där en människa kan få vara en länk i ett ingripande! Fråga mig inte hur. Gud vet.

Man måste överlämna åt Gud att lösa saker och ting efter det sätt som han har förmåga att lösa det på. Gud är Gud. Vi glömmer det så lätt. Jag letade  - åt Gud - efter olika saker han kunde göra, nöden tog över och jag förstod efteråt att bön är inte att villkora ett gudomligt ingripande efter våra förslag. 

-  Bed - så skall ni få! Sök - så skall ni finna! Klappa på - så skall det öppnas! 

Vilka mäktiga resurser hos Gud. Nöden är stor. Ropen är många. Guds resurser är oändliga.

Han verkar obehindrat i tid och rum. Sela.

 

Läs hela inlägget »

Några komiska inslag från Stockholm Maraton innan jag lämnar loppet helt för denna gång.

När man har kommit till Odengatan och precis har korsat Sveavägen, då har man sprungit 40 kilometer precis. Där blev jag omsprungen av två riktiga minnes markörer. Ja, de utmärkte också alla andra som de sprang förbi och distanserade allas föreställningar om att ha gjort bra ifrån sig, tillbaka till startlinjen. För redan vid start hördes de och syntes dom, ett gäng på fem, sex personer som hade en bärstol med ett stort hjul under. Ja, den beskrivningen kanske inte är den bästa men det var en slags cykel för handikappade, helt enkelt. Jättefin och modern. Inget hemmabygge alls. Påminner om utseendet på en modern cykelkärra för barn, fast mer avlång. Det händer emellanåt att det springs lopp med människor med funktionshinder. En fint genomförd sak så att också de handikappade får komma ut lite och uppleva att det är resan som är värd målet. Detta var just ett sådant ekipage.

Nåväl. Jag hörde dem sjunga sina vallfartsånger, vilket vi kan kalla det. Man kunde höra deras växelrop till och från under löpet - eftersom de verkade ha en klok inställning till att hålla en moderat hastighet genom hela loppet, för att på så vis säkra målgången. Eftersom jag var av samma andas barn så stötte vi på varandra under vägen lite nu och då. Beklagligt men sant.

När jag kom in på andra varvet och den sträcka som går ut på Djurgården, såg jag något annat avvikande. Ja, avvikande i ordets rätta bemärkelse.

Vi hade kommit förbi Sjöfartsmuseet och svängt in på en grusväg som gick rakt västerut. Det är ett stråk på distansen mellan 1,9 mil och en halvmara. Där hör det till vanligheterna att en hel del går och gör sina behov i markerna. Det är ett stort grönområde där ute på Gärdet med gott om buskar och träd som kan skyla det man behöver göra. Det sker fort, kvickt och ingen tar egentligen notis.

Där, ett tjugotal meter framför mig ser jag en kvinna som slutat att springa. Hon är på väg till en annan grusväg som löpte diagonalt in i skogen. Jag såg direkt att hon hade siktet riktat långt in i skogen, när hon vek av från den utstakade rutten. Det var inte den där bråttom motoriken i hennes rörelser för att liksom skynda sig att göra sina behov. Jag noterade det och tyckte det var märkligt. Om hon hade gett upp loppet borde hon istället ha gått åt helt andra hållet för att komma till Karlaplan och tunnelbanan, åtminstone. Kvinnan försvann ur mitt medvetande och ur siktet lika fort som jag sprang där jag kämpade på med min goda tidhållning och efter min egen goda prestanda. Jag var då fortfarande med i loppet med personbästa i tidtagningen.

Två kilometer senare, när vi rundat hela den här delen av det lummiga Djurgården, då kommer samma kvinna fram ut ur ett buskage! Det är sant. Hör och häpna. Vart kom hon ifrån? Och att jag kände igen henne bland alla varelser. Hon hade helt sonika genat genom skogen. Längst med hela maratonloppet så finns det annars funktionärer som bevakar löparna för att stävja liknande fusk. Men i detta område så sker det många sådana här toalett besök eller avstickare. Därför blev hon väl inte uppmärksammad. Denna kvinna tog tydligen en känd genväg. Hur skulle hon annars kunnat genskjuta oss andra genom skogen? Nu drog hon snabbt på sig en tunn vindjacka hon haft runt midjan, där hon kom upp på vägen. Min blick för det som skett inbjöd mig till protest men det var bättre att fokusera på det egna loppet. Hennes samvete bjöds förmodligen henne på att dra över sin jacka som säkert var lika blöt som andras. Hon kunde ju bli igenkänd. Det blev hon fast långt innan hennes samvete mutades med ett kamouflage.

Tillbaka till gänget med vagnen och den till synes förståndshandikappade.

När jag kommit två, tre hundra meter in på min 41:a kilometer hör jag dom komma bakom mig. Det lät som ett gäng på ett studentflak eller ett gäng från KTH som försöker dyvla på omgivningen tidningen "Blandaren" utan reflektion kring om röstläget egentligen har någon effekt på försäljningen - fast i en osynkad unisont sjungande kör. Det blev då bara för mycket. Hade jag inte sprungit förbi dessa gycklare för länge sedan? Vem har kraft att sjunga när man springer? Eller bära omkring på polaren? De flesta ägnar istället tiden åt hyperventilering. Och att bli omsprungen av ett sjuktransport, om uttrycket tillåts, hör inte till det mentala upplägget inför ett sånt lopp. Jag vet ju inte varför eller vem de bar på, så ha fördrag med min förutfattade mening.

Till slut i detta lopp när jag har cirka en kilometer kvar då kom det slutgiltiga slaget för alla självgoda elitister som misslyckats i att slå nytt världsrekord. Det var när en Hippie kille med långt hår, lika blöt som jag, med samma förutsättningar och med samma bakomvarande distans i regn och kyla, springer om mig med en ukulele. Heter det så? En minigitarr med kort hals och med alldeles för få strängar för att inge respekt i en musikaffär, men som gott och väl kan följa med på en mara. Killen håller på att stämma den medan han springer, i det regn som nu övergått i duggregn, men för sent avtagande för att rymma någon förmildrad omständighet i det stora hela. Mycket skall man då vara med om innan ögonen trillar ur. För på magen, fäst i sitt bälte, hade människan en högtalarförstärkare som var kopplad till gitarren. Den kan ha varit tjugofem gånger tjugofem centimeter eller så. Fyrtio- femtio meter förbi mig med en tilltagande och distanserande hastighet - om än låg, börjar karln också att spela medan han springer. Det finns inga högtalarförstärkare gjorda för maratonlopp. Det gör det bara inte. Möjligen små gitarrer. Men där går gränsen.

Så att springa ett maraton har sina sidor. Man kan bli omsprungen av både handikappade, gycklare och fuskare om man inte är riktigt vältränad. Mina egna tider är dock tvättäkta.

Utan ett enda hjälpmedel.


 

Läs hela inlägget »

Bra tempo vid tidtagningarna fram till 2,5 - 3 mil. Där började problemen. Vid Södermälarstrand kom kramp i vaden och samma fot. Det helt avgörande är att man är rätt klädd vid regn. Behövs knappast sägas. Att springa blöt är ingen höjdare och kan avhjälpas med bättre vattenavvisande kläder. Efter 3 mil finns oändligt mycket tid att hämta tillbaka i dessa lopp. Där kommer rätt träning och brist på övervikt in.

Nästa lopp är Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon. Upp till bevis!

Mellantider Stockholm Marathon 2015.

Split Klockan Tid Sträcktid min/km km/h Plac.

5K 12.42.29 00:29:53 29.53 05.59 10.04 8899

10K 13.12.26 00:59:51 29.58 06.00 10.01 8777

15K 13.42.02 01:29:26 29.35 05.56 10.14 8806

20K 14.12.12 01:59:36 30.10 06.02 9.95 8713

                           Halvmaraton 14.19.23 02:06:48 07.12 06.34 9.15 8782

25K 14.46.38 02:34:02 27.14 06.59 8.60 9042

30K 15.21.30 03:08:54 34.52 06.59 8.60 9103

35K 16.06.34 03:53:58 45.04 09.01 6.66 9665

40K 16.57.25 04:44:50 50.52 10.11 5.90 10131

Sluttid 17.23.49 05:11:13 26.23 12.02 4.99 10368


 

Läs hela inlägget »

Förkunnelse på YouTube

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter