_DSC9211-2.Mobilen

Nu behöver aldrig någon ropa så

Det snurrar en grammofonskiva från sent 1970-tal. Grammofon är retro numera men budskapen på skivorna kan vara eviga för det. Stil och form är tidsbundet och går därför att värja sig emot. Men aldrig ett budskap. Aldrig! Det tränger igenom och utför ett underbart resultat.

LP-skivan, denna märkliga innovation där rösten rispats in mekaniskt i ett ljudspår på en plastskiva. Och sedan stelnat till. Det autentiska ljudet ligger i spårets dalar och höjder. I relief. Det skall bara plöjas fram av en udd. Skivan snurrar runt, runt och runt tills sången slutar i skivans centrum med den vassa nålen som förmedlare av någons röst. Den slutar i centrum. 

LP skivorna är lika sensationella som innovation idag, som om man vände på utvecklingen och kastade ljudfiler från en hårddisk tillbaka till 70-talet. Ljudfiler utan fysiska spår inne i en dator... Lika obegripligt stort. Eller magnetbanden de så kallade kassettbanden. En brun tejp som erbjuder samma sak. Men ändamålet är detsamma. Musik till uppbyggelse. Budskapet - det centrala.

Strofen i sången jag tänker på kunde till sitt utförande ha varit en operett eller ett drama sjungen på Arena di Verona eller varför inte Metropolitan - om den varit profant utgiven. Så är sången tonsatt och texten följsam. I drama och harmoni. Det kunde varit en Einar Ekberg inspelning. Men det blir för tidsbundet och förutsägbart att tidsplacera sången så. En text, en sång, måste nå fram med budskapet. Och det gör den. Sången är andefödd och tydlig. Vid detta tillfälle sjöngs den in på det lilla skivförlaget MRM av Ulla Christensen. Tekniken är nästan utdöd och plattorna räknas till rariteter - för den som hittar något exemplar. Texterna är eviga.

Bakgrunden till sången är följande:

Vid nionde timmen då det åter ljusnade. Jesus hänger på korset och han ropar:
"- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

Jesus som inte gjorde något utan att hans fader först hade bett honom göra så. Han som hade sagt allt det som han hade hört sin fader säga, ropar desperat i övergivenhet. " Eli, Eli, lema sabaktani!" "Min Gud varför har du övergivit mig!"

Vi förstår att dessa ord inte kom från fadern. Det är Jesu egna ord. Men det är inte tvivlens ord. Det är inte heller ovisshetens ord. Det är inte brist på bekännelse eller avsaknad av tillhörighet eller perspektiv. Det är inte heller ett uttryck för fiasko. Det är inte heller ett uttryck för ett misslyckat projekt. Men när Jesus ropar läggs den eviga skillsmässan över honom, på honom och i honom. Den absoluta hopplösa övergivenhet som en väldig massa människor kommer att möta i evigheten en gång- skilda från Gud. Den lades på Jesus vid denna tidpunkt. Han som var van att umgås med Gud. Han som odlade umgänget med Gud. Han som i allt hedrade sin fader och genomled de värsta av kval - för mänsklighetens skull och för faderns skull - i uppdraget - blir övergiven de sista timmarna i livet på jorden. Så oerhört negativt och katastrofalt.  Jesus är här i sitt lidandets esse. Om man kan säga så. 

Tillbaka till sången. Och resultatet av vad Jesus gjorde. "Nu behöver aldrig någon ropa så...ty en evig frälsning vanns åt syndarn då." Så mäktigt!

- "Gud min Gud han ropar uti den mörka dag. Säg har du mig lämnat, djupaste djup av kval. Men nu behöver aldrig någon ropa så - för en evig frälsning vanns åt syndarn då. "

Lägg örat mot universum. Det ljuder från de eviga boningarna i änglars körer. 

"Nu behöver aldrig, någon ropa så, för en evig frälsning, vanns åt syndarn då."


Jesu försoningsverk.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv