"Om vi​​ säga att vi icke hava synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.  Om vi​​ bekänna våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh.1)

Det är väldigt vågat här av Johannes när han skriver sitt brev till de troende om att en kristen syndar. Frågan vi ständigt sopar under mattan. En frälst människa syndar väl inte? Och när en troende ser en annan troende påtagligt synda - då är förtroendet förbrukat för gott. Ja, en felskriven eller undermåligt uttryckt mening kan missuppfattas och omtolkas. Det vet jag som skriftställare. Men här är det klara beskedet av Johannes. Han skriver också i vi-form och inkluderar sig själv denna Jesus lärjunge och apostel. Guds ord omtalar att "Alla människor har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud." Men här är det ett förflutet tempus. Inte sant? " Har syndat. " Den synden är väl förlåten? Johannes å sin sida hotar hela vår frälsning och vårt eviga väl när han återigen för in synden som en företeelse i våra liv - även som frälsta och på Jesus troende. Ja, här har vi i ett slag famnat två verkligheter. Syndens realitet i våra liv och nådens inverkan. Jesus blod som renar från all synd. Och helgelsen som är karaktärens vägledare och omdanare. "Här är vägen vandra på den!"

Det slog mig härom dagen att människan i gemen nog vill sträva efter att vara sann även när ingen ser på. Och hon kämpar med det i uppförsbacke. Kanske inte alla. Någon petar i näsan och stoppar i munnen i hemlighet. Ett dåligt exempel kanske men likväl illustrativt. Vi gör saker i hemlighet som är felaktiga. Synd är synd hur mycket vi än vill mildra orsakerna. Att äta ur näsan är inte synd. Förstå min illustration. Människan har en röst som följer henne i det offentliga såväl som i ensamhet. Samvetets röst. Adam och Eva som förde in synden som en gift i mänskligheten genom att göra något som var "förbjudet". Själva olydnaden för Guds vilja var en indikator på bristande kärlek till Gud. Däri ligger essensen. Total kärlek vill efterföljelse och hundraprocentig bekräftelse. Kärleken vill ömsesidighet. Annars lider den. Om mänskligheten hade varit ett äppelträd i överförd mening så blev vi alla maskätna av synden när Adam och Eva bröt relationen med Gud. Lägg till ett ruttet äpple bredvid friska och de blir strax sjuka. Hela mänskligheten bär på synd. Vi tänker onda och orena tankar. Och verkställer dem så katastrofalt!

Vi nöjer oss med att sträva efter att vara sanna inför Gud och människor så gott vi kan. Ja, vi kan ju försöka lura människor men Gud kan vi aldrig lura eller bedra. När vi lurar människor ser Herren det. Blir vi påkomna ser människor det och vi tappar ansiktet. Den helgade människan upprätthåller en sann natur då människor inte ser på. Den helgade människan upprätthåller en sann natur när Gud ser på. Och känner frälsningens frukt och sötma däri. Men om vi tog saken ett steg längre och vi tänker oss att Gud inte ser oss - kunde vi också då säga oss äga en sann helgad natur? Ärade föreställning! Det vill säga; oaktat vem som ser oss så är vi heliggjorda uti fingerspetsarna. Kan vi säga det? Gud Gud! En dag skall vi fullkomnas i en slutfrälsning och avklädas förnedringskroppen och iklädas härlighetskroppen. Den som inte är naken.

Johannes säger att vi bedrar oss om vi säger att vi inte syndar. Ormen bedrog de första människorna och de hjälpte varandra därtill. Här använder Johannes samma hemska ord. Bedra.

Är vi frälsta eller är vi inte det? Alla har syndat. Ja, det var då det. Men synden blev försonad vid Golgata. Här säger Johannes att om vi säger att vi inte syndar - det är ett pågående tempus, eller hur? - då bedrar vi oss själva. Kusliga verklighet. Och han skyndar att säga lösningen: Syndabekännelsen och Jesus blod som renar från all synd. Gud Gud!

Frälsningen är ett livslångt pågående verk i oss. Den är momentan när vi överlämnar våra liv åt Jesus. Men den har också ett ständigt pågående i våra liv, i vår vandring med Gud. Varför? Därför att vi syndar. Och vi kommer att synda framöver. Men helgelsen den fostrar oss och vädjar med öm stämma om att bevaras rena och ostraffliga intill vår Herre Jesus dag. Och den appellerar till vår vilja att avsky det onda.

Har du sett en fiskmås på riktigt nära håll någon gång? Eller varför inte en argsint svan. De är så rena i fjäderdräkten att man bländas. Hur är det möjligt i en smutsig värld? Mina döttrars sommarklänningar när barnen var små, de fläckades vid minsta beröring av tillvaron och åkte i tvätten. Det tog inte många minuter. Vår fläckade klädnad. Vår själs framtoning i vår personlighet fläckas i tiden, av samtiden och tidsandan. Vare sig vi vill eller inte. Du är bara en svordom ifrån, min vän. Fråga Petrus om du inte kan kännas vid och relatera. Synden gör oss orättfärdiga. 

När Gud gick i Edens lustgård gick de första människorna och gömde sig. De gömde sig själva. De hade upptäckt att de var nakna. Mötet med Gud skulle omedelbart uppenbara det. En djupgående katastrof hade inträffat. Allt sedan dess har människan fått brottas med nakenheten. Endast kläder kan skyla vår nakenhet. Vår förmåga till fortplantning har övergått till sexualitet och den spänning som uppstått här under de mest bisarra former. Här finns ingen jordfelsbrytare installerad. Driftmänniskan som ibland ser ut att gå över i djur. Och hon spelar på sitt genus. Så var det inte tänkt från början.

Ohh... den Helige Ande inte bara leder oss. Han fostrar oss. Kärleken till Jesus vill helighet. Den vill renhet. Den vill fullkomlighet. Kärleken till Jesus vill sanning i hjärtegrunden. I handel som i vandel.  Kärleken till Jesus vill bevaras för att leva och fortleva i den nya skapelsen i Honom. En troende som inte bara är en konsertmänniska i Hillsong eller tror sig komma in i himlen genom att äta oblater och göra korstecken. En troende som är känd av Jesus och som Han kan omfamna utan att Hans kläder befläckas. Sela.

"Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje, då ni nu är på väg att vinna målet för er tro, era själars frälsning." (1 Petr. 1:8-9)

"En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där fanns en man vars högra hand var förtvinad. ⁷ De skriftlärda och fariseerna iakttog Jesus noga för att se, om han skulle bota någon på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. ⁸ Men han visste vad de tänkte och sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig upp och kom hit." Då reste han sig och gick fram. ⁹ Jesus sade till dem: "Jag frågar er: Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" ¹⁰ Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: "Räck ut din hand." Mannen gjorde det och hans hand var nu frisk. ¹¹ Men de blev fullständigt ursinniga och började diskutera med varandra vad de kunde göra med Jesus." (Luk 6:6-11)

Varför blir de sjuka inte friska? Det är en evig frågeställning bland trons människor. De olika förklaringarna som ges över varför sjuka inte blir friska är ibland lika svårbehandlade som de svåraste av sjukdomar i sig. 

I dagens berättelse från Jesus liv och gärning som är väl känd så tar vi ofta fasta på Jesus relation till de religiösa och att de försökte snärja Jesus. Och att Jesus botade mannen med den förtvinade handen, så klart. Men vi missar en mycket viktig sak i Jesus bemötande av behovens barn.

Vad är det att ha en förtvinad hand? Ja, sjukdomen kan vara neurologiskt betingad men varför skulle det inte också kunnat handla om att mannen här hade råkat ut för en stroke? Begreppet stroke fanns inte på den här tiden. Det som möjligen talar emot den spekulationen att mannen hade haft en stroke är att stroken dra med sig mer än bara handen då den sätter in. Inte sant? Genast inställer sig frågan: - Skulle Jesus kunna rätta till en patient med en stroke diagnos? Jag provocerar!

I kristen verksamhet och jag har sett det så många gånger, så gör vi precis som Jesus gör här i berättelsen. Vi identifierar behovets barn och vi bjuder in till förbön precis som Jesus gjorde här i texen: "Stig upp och kom hit." Här har du inbjudan till en frivillig förbön för en sjuk i våra sammankomster. Men vad händer sedan i våra ofta kraftlösa verksamhetsradier? Vi lägger händerna på den sjuke och blundar unisont så mycket vi bara kan för att slippa se det uteblivna undret, för att sedan återgå till status quo. Inget att undra på att ingenting händer. Den sjuke fortsätter i sitt sjukdomstillstånd. Ingens tro har hjälpt honom!

Lägg gärna märkte till här hur Jesus ställer behovets barn i centrum - för det står ju så att han ber honom stiga upp och kom hit - om vi nu ska söka efter en Jesus metodik här. Men här upphör vårt omhändertagande i kristen verksamhet. Vi skjuter över helande undret på Herren och alla åker sedan lika fromt hem igen med en bitter eftersmak - "Det var inte Herrens vilja."

Det allt väsentliga och avgörande här i Jesus segervissa utövande - för Jesus var en människa som du och jag - det var att han bad mannen med den förtvinade handen att räcka ut den. Räck ut din hand! Det är ett imperativ. Men var det inte just det som var problemets kärna? Han kunde inte räcka ut sin hand... Den var ju förtvinad. Just det. Här springer vi och gömmer oss i konfrontationen med behovets barn. Vi blundar under bön som om våra knipanden med ögonen ska avhjälpa lytena eller åtminstone så kan bönesvaret förläggas till de med-bedjande under en större tro. Vi får aldrig något uträttat.

Gode Gud! Den lame måste få börja gå och den blinde börja se. Hur ska det gå till? Ja, vi måste närmare problemet och den som vi ställt i mitten av vår krets under en frivillig förbönsakt, måste också få hjälp upp den sista biten - i Jesus namn.

Nej, vi har länge nog vårdat vår egen feghet. Vår otro. Vår bekännelse saknar täckning i våra liv. Vi konfronterar aldrig sjukdomstillståndet. Varför gör vi inte det? Därför att vi inte går hela vägen ut - i tro. Den förtvinade handen får inte hjälp att räta på sig. Vi tappar den sista nödvändiga biten i att fördriva sjukdomstillståndet i Jesus namn, genom att befalla till åtgärd. Jesus har all makt. "Men tydligen inte genom oss." Vi som är så ödmjuka inför vår egen hjälplöshet.

Herren sitter på sin tron och all makt är honom given i himlen och på jord! Vi skulle som han vara Guds rikes ambassadörer i tiden. Här måste det till ett starkare incitament. Här måste det till en mycket djärvare utövning hos de kristna. Och jag är en av er. Jag ser behovets barn varje gång jag delar traktater och det är som att en psykiatrins tvångströja var snärjd över min ande. Samtidigt vilar en rubrik över varje troende medmänniska: - Vad vill du att Jesus ska göra för dig?

Gud vill inte att någon människa ska gå omkring med en förtvinad hand. Det är provocerande bara att säga så. Om han hade velat det så hade han skapat oss alla med vridna händer oförmögna till normal funktion.

- Gode Gud!

I morgon kommer jag att åka in till korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan och dela traktater om Jesus! Jag har mitt förvärvsarbete först men kommer därefter att svira om och åka in efter jobbet. Mitt inre vill dit! Då blir det så. Jag är nog där före kl. 14.30. Och ett par tre timmar framåt. 

Att tjäna Gud är fullständigt underställt oss var och en. Men när Kristi kärlek tvingar då går det lätt - ja, inte bara lätt... det går av bara farten!

Bed för dessa tillfällen om du kommer ihåg det. Bed att under och tecken alltmer får manifestera sig bland vanligt folk. Det är en tillgång i Guds rike som äger stor inverkan på människorna.

Gud rika välsignelse!

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en festmåltid för honom. Marta serverade, och Lasaros var en av dem som åt tillsammans med Jesus vid bordet. Då tog Maria en flaska^[ välluktande, dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesus fötter och torkade dem med sitt hår. Och hela huset fylldes av doften från oljan. Men Judas Iskariot, den av lärjungarna som senare skulle förråda honom, sa då: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav pengarna till de fattiga?” Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv. Han skötte om kassan och brukade ta pengar därifrån.

Men Jesus svarade: ”Lämna henne ifred! Hon sparade den här oljan för min begravning. De fattiga kommer ni alltid att ha ibland er, men mig har ni inte alltid.” (Johannes 12:1-7)

De sista åren av min pappas liv hade han fått kontakt med de som man förr inom kristna kretsar kallade för de "oregistrerade" baptisterna och pingstvännerna i Sovjetunionen. Ja, benämningen ter sig idag märklig. Oregistrerade kristna... Idag gör kyrkan allt den kan för att få registrera sin verksamhet och leva upp till kraven för de ekonomiska bidragen av staten. Man vill ha statsbidrag. En omöjlig symbios bland de första kristna. Vilken skillnad i kvalitet hos de troende. Härav kan vi säga att begreppet frikyrka har sitt absolut tydligaste uttryck. Oberoendet åt båda håll. Ett ömsesidigt oberoende av världen.

I de gudstjänster min pappa berättade om så hade man också fot tvagning som ett inslag i gudstjänsterna. Man tog helt enkelt av sig de varma skorna, drog av sig sina mer eller mindre svettiga strumpor och tvättade varandras fötter mitt i gudstjänsten. En tradition som härrör från biblisk tid. Frågan är inte så mycket hygienisk som den är symbolisk. En betygelse. På Jesu tid hade man det varmt året om och sandaler var deras skor. Damm och smuts fångades inte upp av strumpor och det som vi förknippar med illaluktande fötter såg nog helt annorlunda ut - för vem skulle idag känna sig bekväm med ett liknande inslag i våra gudstjänster? Inslaget har förlagts till en kulturyttring vi valt bort.

Maria tvättade Jesus fötter med sitt hår, krossade den dyrbara flaskan med olja från nardus. Nardusolja, från medicinalväxten som utvinnes och växer på höga höjder var mycket dyrbar. Den växer och trivs som Guds heliga på höga höjder. Märk väl att Jesus inte förebrår Judas för att han var en tjuv. Skriften röjer Judas. Han som förklädde förslaget i filantropisk dräkt. "Mig har ni inte alltid hos er", svarade Jesus. Men det fanns inga ekonomiska aspekter alls hos Maria. Kärleken räknar aldrig. Den ödslar. 

Jag hade gärna velat varit med denna dag då Jesus personliga vänner ordnade med en fest för honom. Betania, dit Jesus ofta tog vägen förbi. Dessa vänner som han inte kallade ut att vara några lärjungar eller apostlar. De fanns på ett mänskligt plan i Jesus liv, låter skriften oss förstå. Jag hade velat höra vad de talade om. Hur Jesus agerade i en avspänd miljö där hans natur avspeglades i det han sa och gjorde - där vi många gånger förlorar vår religiösa mask. Och det skär sig.

"Jesus gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla", säger skriften. Vilken idealmänniska han var vår Frälsare. Men han var också Guds son i det att han befriade människor, de som var under djävulens våld. Han var inte bara hjälpsam. Han var Hjälparen.

Vaknade denna dag med denna bibelberättelse levande för mig. Marias tacksamhets betygelser visste inte av några gränser och jag vill springa ikapp dem - driven av hans kärlek. Sela. Lasarus som blev uppväckt från det döda var ett levande bevis på vem Herren var. Hur skulle hans vänner kunna glömma något sådant? Och nu hade de gjort en liten fest för Jesus. Det är ju mer än rörande. Säkert hade Mariorna bakat en fikonkaka och Lasarus vispat till grädden. Piskefløden.

Jesus avslöjar här att Maria hade sparat denna dyra olja till Jesus begravning. Men det är som att hennes kärlek till Herren inte kunde vänta. Hon bryter oljeflaskan som var i ett enda stycke och behövde krossas för att få fram dess innehåll. En oöm behandling. Hon gnider in oljan i Jesus fötter och torkar dem med sitt hår. Hennes hår kom sedan att för lång tid dofta nardus balsam av tilltaget. Hennes eget offer till Jesus kom att återspegla sig under välsignade former för en lång tid där hon gick fram. Och himlen och omgivningen kändes vid den.

Det finns något i denna kärleksbetygelse som inte går att dölja. Den som ger till uttryck det inneboende livet med Gud. Jesus frågade Petrus: "Älskar du mig?" Ja, kärleken måste uttrycka sig på något sätt. Den profana människan som myntat orden: "Ingen rök utan eld." förstår kärlekens inre dynamik. Den går inte att dölja. Den lyser igenom.

Är kärleken till Jesus stark i ditt liv? Det är den mest betydande frågan i en kristens liv. Då vill den betjäna Herren. Det går inte att sticka under stol med det. Kärleken till honom driver människan till att betjäna andra. Den Helige Ande som har samma inställning blir då en ledsagare och vägvisare i samma uppdrag. Att betjäna andra och leda dem till Jesus. Vilken hög tjänst!

I äktenskap som upplöses där ger man inte varandra något längre. Kärleken har dött ut. Istället börjar en rättvis fördelning av boet. Ett försök åtminstone. Och de sårade paren slåss för sin rätt med att fortsätta skada den andre. Den ene får ibland lösa ut den andre långt bortom inslagna presenter och överraskningar. Du kusliga verklighet. Men kärleken den måste få ge! Den är uppfinningsrik och sätter bara bortre gränser för sin förmåga. Den sträcker sig också utom sin förmåga och tappar ofta omdömet. "Den som sår rikligt skall också skörda rikligt. Men den som sår sparsamt skall också skörda sparsamt." Välsignelsens ekvation. 

Tänk att vi en dag ska få se Jesus som han är i en förhärligad framtoning. Den härlighet han hade innan han kom hit ner till jorden. Då hoppet i åskådning bytes. Tvivlen, där finna sin grav.

Har du haft liv i Gud men kommit bort ifrån honom av olika skäl? Dina skäl - om än så giltiga - kan aldrig väga upp den mildhet och godhet du kan få återuppleva hos Herren! Livet och vägen vi vandrar här i tiden kan vara törnefull och smal. Och många kan klandra oss. I hjärtat jag en frid som floden har.

Men snart jag står i himlens gyllne sal.

^"Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.» (Josua14:12)

Kaleb är vid detta tillfälle 85 år gammal. Han hade varit en av de spejare som Mose sänt ut för att bespeja Kanaans land. Han hade bara en enda broder som var buren av samma synsätt som han själv - Josua, Nuns son. De andra tio var alldeles för rationella och tillvända ett jordeliv utan tanke på Guds rika möjligheter. Så instängda i ett gängse liv.

Kaleb refererar till ett tilltal från Herren i det förgångna. Något som ännu inte hade gestaltat sig eller tagit form i hans liv. Vi bär möjligen alla på sådana intryck i våra liv och vi resignerar kanske över att likt trädets gren som växer inåt i trädkronan och inte utåt, så tog livet sig andra vägar.

Ge mig bergsbygden, ivrar Kaleb 85 år gammal. Mannen som borde ha problem med både höft och knän. För att inte tala om tröttheten som utan vidare transporterar människan in i en efterlängtad tupplur redan på förmiddagen. Trons människa har ingen ro. Trons människa kan inte hålla dygnets timmar i ett rutnät och slaviskt följa efter det. Trons människa är rastlös och orolig. Trons människa är en verksamhetsivrare. En handlingens man. 

I den bergsbygd som Kaleb refererar till så fanns det ett mäktigt folk. Anakiterna. De tänkte Kaleb att han skulle fördriva. Det hade Herren lovat honom, säger han. Det hade han med säkerhet hört att Abraham också hade gjort med Sodomslättens konungar, så mäktiga. Tron som tar fäste på målet och inte på vägen dit. Anakiterna hade befästa städer. Inte bara städer i allmänhet men befästa städer. Alltså ointagbara. De ville Kaleb ha som sitt projekt under brant uppförsbacke. Ja, när hans jämnåriga i smyg började titta på löständer så valde han att sätta in en tandställning för ett framtida liv. Trosviss! Så vackert.

Det fanns en annan ande i Kaleb och Josua, står det. En annan ande tyder inte på både och. De särskiljde sig. Och tacka för det. Ingen som har åldern inne för att skjuta en rullator framför sig väljer uppförsbackarna i en bergsbygd. Jag som sprungit Florens halvmaraton på plant stenbelagda gator från 1300-talet, där Girolamo Savonarola gått och förkunnat med Guds eld i bröstet, vet hur trötta benen blir av stenhårt underlag över tid. Det är värre än träsmak. Men bergsbygden erbjuder inga plana fält. Där kämpar sig ginstbusken med livet som insats för att klamra sig fast vid bergskanter och vid revor. Där når fiendepilarna sitt mål med vertikal kraft, pådriven av jordens dragning.

Min vän. Nu skriver jag med små bokstäver. Här finns inga övertoner. Men man får man börja gräva där man står och överlämna sig åt Gud till tjänst. Vi måste bli erövrare! Tron måste få något att fästa sin blick på. "Ge mig bergsbygden!"  "Ge mig barn annars dör jag." Men Sara log. Hennes moderliv var av naturliga skäl övergånget likt ett russin. Gode Gud! Har inte Herren - i sitt ord - på många ställen visat sin irritation då de som vi kallar för troshjältar, bara sett till det omöjliga? De som Herren ville skulle se det möjliga med honom och inte resignera inför ofruktsamhet? Infertiliteten är ett av Herrens mest förtjusande utgångslägen i livet. Han som låter öknen blomma av daggen från Hermon. Ända in i döden så äger Herren livet och dess möjligheter inom hans väldiga resursers sfär. Fråga Lasarus. Han vet.

Låt oss vara verksamma för Herren! Målet för det är att vinna människor för Gud. Det står så realistiskt beskrivet; "Då vi nu veta vad det är att frukta Herren SÖKA vi vinna människor." Vad betyder det? Sök! Försök! Sök att vinna människor. Ordet sök som ryms i ordet försök. För-sök. Tydligare kan det inte framställas.

Kaleb säger något som är en verklig värdemätare på hans fasta tro. För vad är tro? "Tron är en fast tillförsikt om det man hoppas på, en övertygelse om ting som man (ännu) inte ser".  Låt mig än en gång få nämna Kalebs ord. "Måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat." 

Vilken tillförsikt!

Idag skulle det bli regn i Stockholm. Därför hade jag inte planerat att gå ut med traktaterna om Jesus. Men det är istället ett mycket vackert väder idag. Därför kommer jag att skynda mig iväg nu ut på stan. Jag vet att det gläder Herren. Och jag blir utom mig av salighet då jag kan göra honom glad. 

Det är den första kärlekens brinnande eld! Jag har åter fått fatt i den efter många, många år av vandring i öknen.

Och jag tänker underhålla den elden.

Den finska riksdagen godkände den 17 juni att importförbudet av kärnvapen på nationell nivå skulle hävas för landet. En för Norden helt unik händelse. Ett verkligt mått på hur allvarlig situationen är för Norden med dess omgivande stater. Det möjliggör i praktiken att Finland i relation till en kärnvapenstat kan husera kärnvapen på finsk mark, inom Natos fördrag och intentioner. De juridiska hindren är undanröjda. Kärnvapen - detta tveeggade svärd.

Det nederländska ministeriet för försvarsfrågor har tydligt uttalat att Ryssland förbereder sig för en långvarig konfrontation med Europa. " I värsta fall är ett begränsat krig mot Nato-länder möjligt inom om ett år efter slutet av kriget mot Ukraina", skriver man. Är inte det ett väldigt alarmistiskt uttalande? Ja, till sin karaktär kanske men mycket insiktsfullt sagt.

Vi möter och mottager varje dag information som har en agenda och ett syfte och de pendlar mellan informationen om att Ryssland alltmer försvagas - till att fronten står still och det väger. Men vi ska komma ihåg att ett land som redan är i krig och dessutom är den anfallande parten inte är så ängslig för en eskalering av en konflikt. Varför? Tärningen är ju redan kastad. Men däremot har våra Europeiska länder mycket att riskera och förlora genom att svara på ett begränsat eller större anfall och gå till motangrepp. Eller som det varit hittills då de europeiska staterna mycket återhållsamt intervenerat till Ukrainas försvar. Men biståndet ökar och modet tilltar i takt med att "status quo" upprätthålls. Var den bortre gränsen går vet vi inte. Röda linjer ritas upp. Men hela marken är nu rödfärgad. Vi vet bara att vårt lands profeter har talat om en dom över Sverige. Den förestår. Den skulle komma men blev uppskjuten, så sa man på 1950-talet. Utvecklingen har följt skolexemplet i Nineves spår på Jona och Nahums tid. De 70 åren är till ända och vi lever just nu på tilläggstid. Och det kommer inte att avgöras på straffar, min vän.

Det ser ut som om Herren förbereder sitt folk på andra tider. - Väckelsetider - då den falska, ljumma och den förvärldsligade-kristna-nöjeskulturen av namnkristna kommer att vakna upp med ett brak. De konsertkristna som sjunger "Helig, helig, helig är Herrens Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet." Ja, tills vi förstörde den - vi som skulle vara bärare av hans härlighets återsken! Andefattiga förkunnare. Estradörer och linslusar. Kristna ledare som slutat förkunna bibelns klara ord men som låtar udda vara jämnt och jämnt vara udda, i en sörja av ekumenik och tillämpade förtags strukturer på ett Herrens verk. En kyrka som står eller faller på ekonomin men som saknar smörjelse och verkligt liv i den Helige Ande.

Jag stod på stan en förmiddag. En man kom fram till mig och ville bli döpt. Han brukade gå till Klara kyrka, sa han. Ett arbete med social profil bland utslagna. Men ett verkligt tillhåll för alla främmande andar och läror. Det är min uppfattning. Klara kvarteren i Stockholm, som en gång i tiden rymde en verklig evangelisk fristad för drabbade och sökande.

Jag möter nästa varje gång jag går ut med flyers människor som springer i den kyrkan. Och det finns ingen stadga hos någon av dem. Det är mer än en social fråga vill jag påstå. Ett sammelsurium av främmande läror som menar sig stå på biblisk grund. Det är som att något hällt i T-sprit i soppan och du ska försöka filtrera bort den när du talar med dess människor. Det går inte. Det är Jesus och allt möjligt mellan himmel och jord i ett enda stort kaos. Kyrkans besökare ger mig det intrycket. Sådan herde, sådant får.

Mannen ville bli döpt. Och jag ville få fatt i hans frälsningsvisshet. Den är grunden för vår tro och dop. Han kände väldigt mycket. Han upplevde väldigt mycket och han hade provat döpa sig själv en tid innan genom att doppa sig själv någonstans i vatten. Har du hört? Han behövde verklig vägledning. Ingen ordning på någonting. Noll insikt och kunskap från sin kyrka i Guds ord. En kyrka som kanske också döper vuxna under barndopets utformning!?, vad vet jag. Det finns liksom inga gränser åt något håll längre. Bara det inte är som bibeln lär.

Jag visste inte var jag skulle börja i att undervisa honom. Han var som en vildvuxen. Och bortkommen. Men utan någon andlig styrsel eller barlast. Plötsligt när jag börjat undervisa honom då säger han: "Nu känner jag negativa vibbar här i korsningen. Jag måste härifrån. Fort! " Och han var ingen knarkare. Jag blev inte förvånad. Allt var ju knepigt från början till slut i Klara kyrkas namn. Jag gav där och då inte längre det sociala arbetet i Klara kyrka något som helst andligt värde längre. Det var på bekostnad av evangelium, tyckte jag. Jag har mött för mycket av allt möjligt därifrån. Kyrkan behöver saneras ur ett andligt perspektiv.

"Nu måste jag gå", sa han. "Det är för oroligt här. Det är mycket negativa saker här i korsningen. Jag vill gärna prata med dig men inte här", fyllde han i. Jag som ganska snart i samtalet förstod att det inte fanns någon som helst möjlighet att få denne man på rätt köl. Han var fullständigt deformerad av alla de läror han hade sugit åt sig och minst den andliga sidan av saken. Det hade varit lättare att be för en djupt drogad, vill jag påstå. Jag släppte honom och han gick. När jag berättade det för en broder så sa han till mig: "Det var det du representerade som han reagerade emot". Så sant sagt. Och bedömt. Det tänkte inte jag på. Jag var ju i full färd med att orientera mig i honom. Klara kvarteren i Stockholm behöver en helt ny evangelisk regi. Den behöver resas upp på nytt av människor som förvandlats av evangelium och inte har evangelium som demonerna har - för också de tror och bävar! "De tror", står det. "Och bävar"!

Vi går en svårare tid till mötes, min vän. Jag tror det. Jag kan inte säga dig hur du ska förbereda dig. Men förbered dig utifrån Jesus ord om att "inte tappa besinningen". Läs om det i Matteus 24.

Men vi kan ändå i någon mån förbereda oss. Krig för människor och de kristna närmre varandra. Inte på grund av teologisk samsyn eller fullgod personkemi utan av andra orsaker. Elden kommer att luttra många och väckelsen som många trodde skulle bli härlig också denna gång, den kommer att bli helig. Gudsfruktan är vishetens begynnelse. 

Så vill jag tro. Och så tror jag. Jag är ingen profet denna gång heller. Men nu säger både våra militärer, våra regeringsföreträdare, MSB, våra politiker och myndigheter. Och Kustbevakningen stämmer också i: - Förbered er på krig!

Det har jag sagt sedan 2014 då Ryssland väckte upp oss bryskt i frågan.

"När de hade hånat honom, tog de av honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Sedan förde de ut honom för att korsfästas. De hejdade en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexander och Rufus. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och de förde Jesus till den plats som kallas Golgata, som betyder Dödskalleplatsen." ( Mark. 15:20-22)

Korsfästelsen var den romerska militärens plågsamma sätt att avrätta sina dödsdömda. Kanske det mest plågsamma sättet att långsamt utsläcka ett liv på. Att sakta tömma en människa på liv under sin egen vikt med vassa bultar genomdrivna händer och fötter. Ett lidande så djupt att Mel Gibson bara har kunnat illustrera det slaskigt i röd färg. Men utan verklig inlevelse under lidande. Hur skulle han kunna göra det - då han likt skenkristendomen inte står i evangelitjänst. Sker det dessutom mitt på dagen i gassande sol i Mellanöstern, så är villkoren än mer bestialiskt uppfyllda. Bjuder du sedan den döende och törstige på ättika att dricka ur en svamp som används för toalett besöken - ja, då har du verkligen tömt bägaren av ondska på alla plan. Det var vad man gjorde med Jesus. Sticker du dessutom förtalets spjut in i sidan av en sådan försvarslös, punkteras livet allt plågsammare. Kroppen vill vika sig. Men det går inte. Du sitter fast. Och blodet från törnekronan svider i ögonen och förmörkar till slut din syn.

När Jesus är på väg till Golgata får han likt andra dödsdömda bära på korsets övre tvärbalk. Det var nog inte en tre tums golvlist för att mejsla ut tyngden på stocken. Det var en rejäl pjäs för timmermannens son att bära. Jesus visste med säkerhet om att för att uppfylla korsfästelsens premisser så skulle han också behöva bära sitt kors hela vägen själv. Men mitt i all passionsbetraktelser så tar man ifrån honom det viktiga inslaget och det blir till en hånfull episod också det. En psykning i hans egen uppgift inom hans eget ansvarsområde - att bära mänskligheten synd upp på korset. Gode Gud! Som om bördan inte var tung nog.

Simon från Kyrene är mycket noga omnämnd i skriften. Vi får veta både namnet och namnet på hans barn. Hade det inte räckt med att anonymisera honom och göra honom till en förlaga för alla de människor som hjälper andra i deras prövningar i livet? Likt Lots hustru som på sitt sätt får stå portal för alla avfällingar men utan namn. Vi har alla ett eget kors att bära i våra liv. Den ena på det sättet. Den andra på ett helt annat sätt. Men det vi alla har gemensamt är att just det kors vi får bära både som människor men också i Jesus efterföljd synes oss vara så triviala och så onödiga. "Om bara inte detta skulle följa i mitt liv, så annorlunda och lätt allt skulle varit.", klagar vi och tycker det är så onödigt plågsamt. Paulus kors var en törntagg i köttet, skriver han. Spetsen av en tagg. Den ska ju inte sitta i en människokropp. Det är onaturligt. Och vi förstår olägenheten och kan relatera till honom. Så har vi det var till mans. Inte sant? Något som skaver i våra liv. Men han kunde inte avlägsna den. Och Herren lät den sitta kvar - oh, du djupa visdom under Guds handhavande. Så ropar också skriften över Jabes liv. "Hans mor hade fött honom med smärta." Det gör väl alla mödrar? Ja, men här är den särskilt påtalad för det var mer än en fysisk smärta. Annars hade det varit onödigt att nedteckna det.

Det finns i det individuella lidande som vi kan få uppleva i våra liv, ett avskiljande, en brandvägg, likt proppen som blockerar öppningen till diskhon. Ja, så fylls våra liv med svaghet. Varför? Ja, det är den svagheten som ska till för att kraften ska fullkomnas. Den fullkomnas i svaghet. Det är en gudomlig visdom vi aldrig kan utforska. Den ligger i överförd mening på cellnivå. Dit kan vi aldrig tränga in. Det är oss för stort och för smått att fatta.

Jesus fick hjälp av andra att bära sitt kors när det inte gick längre för honom. När han inte orkade. Där är vi varandra till hjälp. En mycket fin illustration och därmed bekräftad möjlighet för oss i Jesus efterföljd att kunna hjälpa varandra. Vi kan och får hjälpa varandra när vi dignar under bördor på vandringen hem till Gud. Och bör i möjligaste mån göra det. Om en lem lider då lider de alla. Ett litet diskbråck kan välta hela fysiken. Det vet en som haft det.

Det finns ett annat sätt att se på saken. Det är det som Paulus beskriver när han säger att han "uthärdat många lidandets kamp". Uthärdat. Det ordet rymmer så mycket. Då handlar det inte om att få hjälp i nöden. Då handlar det om att uthärda själv. Och med stor respekt för det kors Herren gett dig att bära - precis som Paulus hade törntaggen i köttet så är ditt kors avmätt efter din förmåga. Förmågan står aldrig i proportion till korset. Annars är det inget kors. Men likt Herren bär oss så bär han också våra bördor. Inte sant? Hade vi både behövd gå och bära bördan hade det varit helt och fullständigt omöjligt att röra sig framåt. Men nu bär han oss. Det är inte ett försök till psykoterapi. Det är en verklighet. Därför blir hans ok milt att bära. Ett märkligt ordval för övrigt. Mildhet har knappast med tyngdlagar att göra. 

Jag vill avsluta med några meningar av en respekterad gudsman som dog året innan jag föddes. Jag hör ju profeten i honom. Den obundne sanningssägaren utan inställsamhet. Men med en herdes milda vårdande röst. Det är A.W Tozers ord som kunde varit en broderad text på väggen i våra vardagsrum. Om vi levt i en annan tid.

" Be hard on yourself and easy on others.

Carry your own cross but never lay one on the back of others."

- A.W Tozer -

" Var hård mot dig själv och mild emot andra. 

Bär ditt eget kors men lägg det aldrig på andras ryggar. "

Det finns ett synsätt som handlar mer om än att äga en positiv inställning eller negativ hållning i livet. En del människor kan ju vara så positiva i alla livets förhållanden att de till och med blir besvärliga att vara tillsammans med. Den senaste sekunden är glömd och nästa vet de inte av. Medan andra letar fel i det mest gudomligt uppenbara.

För den troende som äger en levande tro på Herren så är varje inslag i livet där vi i realtid men också i efterhand kan se Herrens fotspår i våra liv, det mest betydande. När Gud möter våra behov med överbevisning riktigt gläds vi åt hans omsorg och tillvägagångssätt. Ja, varje hans ängels vingslag blir till en fläkt i hettan och varje tappad fjäder ett dun för vår kudde. 

Hur var det inte för Elia, gudsmannen? Gud sände torka i landet men han fick en egen källa, en vilostad vid bäcken Kerit. Där skulle han uppehålla sig. Gömma sig. Gud bjöd korpar komma med bröd och kött, morgon och kväll. Korpen var en oren fågel. Det är den väl än idag? Asätaren som upptäcker kadaver långt innan örnen fattar intresse för detsamma. 

Om Herren sände en korp till försörjning ser inte den troende då Herren i allt? Jo, en korp är intelligent. Men någon måste ha dresserat den. Lärt den. Undervisat den. Var fick korpen köttet ifrån? Låt mig spinna vidare och gräva djupare. Var det en överkörd grävling - om det nu hade funnits några i Israel på den här tiden som korpen hämtade upp i portionsbitar. Var fick asätaren brödet ifrån? Ett bröd är en produkt skapat av människohand - så vida det inte gick under änglamatens recept - likt mannat. Gode Gud, det nyper i bröstet på mig likt Johannes spratt till i Elisabeths moderliv då jag tänker på Herrens omsorg. Av en brinnande kärlek till hans godhet.

Korpen skulle komma varje morgon och kväll. Varför då? Vid ett senare tillfälle i Elia liv fick en ängel styrka honom. Varför kom inte han redan här vid bäcken Kerit? Det hade väl vara flottare och mer välsignat. Var arbetsfördelningen bland de himlaburna sändebuden så ansträngda under den här tiden att det inte fanns någon ledig ängel för den återkommande uppgiften att tillse Elia med mat? Uppgiften syntes ju inte vara Gud för liten. Och fanns det inte en risk att korpen glömde bort uppgiften och hittade på annat i sin natur att upprätthålla sin nyfikenhet på allt?

Varför kom korpen bara på morgonen och på kvällen med kött och bröd? Var är mellanmålet? Lunchen som hjälper till att mätta krävan inför en dåsig eftermiddags tupplur. Det hade hjälpt profeten att få tiden att gå. Trons välsignade acceptans för omständigheterna under den högstes beskärm är allt för en sådan trons människa.

Ohh, min troende vän som tappat den första kärleken till Herren...men för den som ser Guds hand bakom brödstycket, för den som ser proteinet på andra sidan en omhändertagande Gud, han ser bara storheten i välsignelserna. Han ser bara storheten i Guds omsorg.

Hade Gud låtit desinficerat näbben på korpen innan han fick hämta upp brödet och köttet till Elia? En korp är trots allt en korp med en farlig bakteriehärd. Gömde Gud sig bakom en otrolig insats i att först avloppa fjäderdräkten på korpen - av hänsyn till hans profet - bara för att låta insatsen få vara så exklusivt arrangerad som den trots allt var? Vi ser Guds ofattbara kreativitet i skapelsen. Vi kan aldrig sluta förvånas över hans höga och välregisserade vägar. 

Elia djupt präglade förtroende för Herren lät honom gå både emot förordningen om orena djur och förbud om att i ett senare skede förtrycka en änka, det som lagen talade emot. Allt som kom ur Herrens hand blev till mer och övernog för hjälten. För det var han. Finner vi inte dessa andliga giganters rika relation uppenbarad också hos en annan Herrens profet och på ett ännu påtagligare sätt, hos Hesekiel? Mitt öga tåras och jag grips. Magnituden av en sådan upplevelse faller tillbaka på förvissningen om att det Herren gör alltid är det bästa och att det ruvar på välsignelser framför. Oavsett. Och oaktat. Gud kan ibland behöva rädda den som rycks bort. Ingreppet är inte alltid menat för den som blir kvar - även om det är där smärtan uppstår under en barmhärtig Gud.

Jag vill sluta med att citera de bibelsammanhang från Hesekiels bok som jag tänker på. För en man är hans kvinna en antydan om en moder. De är av samma art med en förnyad betydelse. Så djupt rotad. Låt oss läsa och baxna. Det här är ingen uppgift på Herrens vägar för "en armviftande lovsångsledare under en estradörs njutningar under en halvtimmas framförande i en gudstjänst". Det är det inte. Det här är det höga kallets pris. Gud vare lov - trots allt dets djupa ingrepp.

"Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda bröd som eljest är övligt. Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var befallt." (Hes. 24:15-25)

" If you don`t expect a miracle, don`t be surprised when you don`t get one."

" Om du inte förväntar dig ett under, bli då inte förvånad om du inte får uppleva ett."

- A. A. Allen -

"Och Amasja sade till Amos: " Du siare, gå din väg och fly till Juda land. Tjäna där ditt levebröd och profetera där! Men i Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel." Amos svarade Amasja: " Jag är inte en profet, en yrkesprofet. Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel. Så hör nu Herrens ord. Du säger: Profetera inte mot Israel och tala inte mot Isaks hus. Därför säger Herren så: Din hustru skall bli en hora i staden, dina söner och döttrar skall falla för svärd, din jord skall utskiftas med mätsnöre. Själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land." (Amos 7.)

De husförhör vi hade i Sverige från 1600-talet och ett par tre århundraden framåt i tiden när vår svenska befolkning skulle förhöras i Luthers lilla katekes, kunde föra enskilda individer till stocken. In med huvud och armar fastkedjade i stocken utanför kyrkan där det var tillåtet och nästan menat att man kunde slå en loska och säga några späfulla ord över brottslingen. En ohygglig tid lika illa ur ett kristet perspektiv som dagens fullständigt sekulariserade tillvaro, där allt som är ogudaktigt utövas och hyllas. Kyrkan hade en fruktansvärd makt över individen. Och drog sig inte för att använda den i Guds namn.

I dagens text är det profeten Amos som på ett ännu mer trängt sätt står till svars inför sin tids övermakt. Prästen Amasja i Betel.

Det är mer än intressant hur Amos svarar Amasja. Han låter som en anklagad som är påkommen men oskyldig - likt han av misstag hade mantalsskrivit sig på en annans adress och fyllt i namnunderskriften på fel rad. Som om han själv inte hade valt att lämna jordbruket och sin boskapsskötsel. " Herren tog mig från hjorden ", säger han. Hur gick det till rent rationellt och sedan praktiskt? En jordbrukare som brukar gå upp innan solen - för att se till sina djur och som känner varje djur vid namn. Han låter så oskyldigt bortförd från sin tillvaro av Herren. Inte sant? Var det inte med profetens egen goda vilja? Meningarna framspringer ur honom så oskyldigt och så näpet förklarat - likt en konflikträdd som absolut inte har gjort något fel. Det är nästan som att vi hör Adams röst när han påkommet säger: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Det är hennes fel. Gode Gud!

Vi kan kontrastera Amos trängda läge och den stora makt som prästen i Betel ägde med förhören av kyrkan under 1600-talen. " I Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel.", säger prästen. Maktanspråken var inte bara tomma ord. Maktmissbruk har vi också i våra dagar där lagar stiftas för att värna om ogudaktigheten. Den följer människan som en skugga i varje tid och kastar sitt långa diaboliska mörker över varje kultur och samtid.

Amos hade verkligen blivit kallad av Gud. Det förstår vi om inte annat när den enkle mannen byter språkdräkt och höjer sig i maktanspråk över prästen i Betel. En fullständigt livsfarlig gärning. Den till synes undfallne boskapsherden reser sig under sin mantel och pekar med fingret rätt upp i luften och säger: "Så säger Herren!" Det finns inget eftersträvansvärt och idealt med det bland människor. Friktionen och utsattheten är total - hur mycket vi än på distans i tryggt förvar hyllar hjälten. Men han talar å en annans vägnar. Med en överväldigande kraft! Här emellan Amos egna ord och de ord Herren förmedlar genom honom så får vi två helt olika bilder av personen. En av mannen och en av profeten. 

Kan en människa iklädas en sådan skillnad i framtoning och gestaltandet av sig själv? Ja, det kan hon. Med den Helige Andes hjälp!

Låt oss avsluta detta trånga utrymme som inte tillåter mer text här med att läsa vad Amos säger till prästen Amasja. Det är minsann ingen rädd och påkommen tjuv av trädgårdsfrukter vi möter här. Det är ett tal från Gud där varje ord och betydelse kommer att skapa den verklighet som den själv uttrycker. Det är profetens signum. Därför är profeter föraktade. De är som de forna tiders brevbärare innan mejlen kom och fastnade i skräpkorgen, de är måltavlor för det som de bär fram. Jämför Amos meningar och ord. Hur han växlar från "Isaks hus" i profetian till att lägga tyngdpunkten på "Israel" istället. Det är möjligen mer än vad en oskolad bonde kan prestera i intellektuell kapacitet i ett så trängt läge, i all min fördomsfullhet. Varför har vi annars advokater som ska hjälpa oss att inte provocera rätten och makten utan så smidigt som möjligt försöka undkomma själva? Lyssna på orden! De är oerhörda. Ord så kraftfulla.

Varför valde Amos "Isaks hus" och inte Jakobs hus i polemiken? Det är betydligt mer förekommande i liknande sammanhang. Varför valde han att utgå från "Israel" och inte från Jakob? Låg inte Betel I Samarien? Hade det inte legat närmare till hands att utgå från ort och ställe? Från prästens socken, om du så vill. Namn och val av ortnamn med djupgående betydelser i ve-orden. Profetord som övergår budbärarens intellektuella överblick och förstånd. Själv får han i efterhand rannsaka orden. Och förundras över träffsäkerheten i ordvalen.

"Därför säger Herren så: Din hustru skall bli en hora i staden, dina söner och döttrar skall falla för svärd, din jord skall utskiftas med mätsnöre. Själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land."

I den engelska bibeln så står det så här: "Then the Lord took me from tending flocks and gave me this commission."

Är det inte strofen av en hymn, så säg?

Lovat vare Gud!

"Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. Då ska hans härlighets makt styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt. Med glädje ska ni då tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som de heliga har i ljuset." Kolosserbrevet 1:10-12

Livet har många mål och delmål, minsann. Vi som är frälsta väntar på vårt slutmål - att vi ska vinna våra själars frälsning. Men här skriver Paulus till församlingen om ett ständigt pågående mål, hur konstigt det än kan låta. Är inte ett mål som begrepp en slutstation, en slutdestination för det och den som det gäller? Jo. En maraton löpare stannar inte vid fyra mil. Han fullföljer loppet för att komma i mål. Och den som sprungit fyra mil kan aldrig säga att den nått målet bara för att det fattas 195 meter. Inte sant? Då kom man inte i mål. Och man har de facto inte sprungit ett maratonlopp

Här pekar Paulus på det inre livet med Herren. Och han talar om ett mål. Att ha som mål att leva värdigt och behaga Herren. Jag grips så stort av bara den meningen. Vad skriver Paulus mer att vi ska göra? Vi ska göra det på alla sätt, skriver han. 

Paulus fortsätter sin undervisning.  "Genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud."

Vad ska vi säga härom? Målet är själva livsvandringen med Herren. I att behaga honom. Hur vet man när man uppnått det målet? Flyttar det på sig hela tiden? Är det lika långt hela tiden till det målet? Kan vi uppnå det? Och gå i mål?

Ja, det kan vi! Hans Andes välbehag manar inte bara gott för oss inför tronen. Han säger Abba Fader över våra liv och i våra hjärtan med en översinnlig glädje och salighet. Då kan vi veta att vi behagar honom. I en relation så låter ju parterna utväxla ömsesidighet. Inte sant? Det gäller i högsta grad livet i Gud! 

Vi skulle bära frukt... Ja, mycken frukt, säger Herren. Det är ofrånkomligt så. Livet är inte i avtagande för den kristne. Den är i ständigt tilltagande. Ära vare Gud!

Paulus avslutar här med att säga att "Guds härlighets makt skall då styrka oss och ge oss all kraft"- till att ge upp? Nej! Till att vara uthålliga och tåliga i ALLT. Lovat vare Gud! Här vill jag å min sida inte bara nå målet utan passera det med hästlängder. Kraften kommer från Herren och den har ingen gräns. Ty hans kärlek är helt utan gräns, den flödar fritt. Trots vad jag är, jag är ditt barn, han kallar sitt. Även om det högsta bergen falla och havet torkar ut och blir till sand. Om sol och måne dör, dig ingen skada gör. Hans kärlek sinar ej, han vakar över dig.

- Halleluja för denna beskrivning av den erfarne Paulus verklighet.

Den är och skall vara också vår.