"Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron." (Nya testamentet:Uppenbarelseboken 3:19-21)

Det är Jesus i sin himmelska tillvaro som uttalade dessa ord. Han kom i en uppenbarelse till Johannes på ön Patmos, där han satt fånge på slutet av sitt liv. Kan du tänka dig? Så intressant och viktigt att höra vad Jesus säger därifrån.

"Jag står för dörren ", sa Jesus. Vid porten. Den som kan vara låst. Den är stängd. Den öppnas bara inifrån av den som äger nycklarna och är rättmätig ägare till bostaden. Det är ett bildspråk. Dörren i detta fall handlar om hjärtats dörr. Din inställning till Jesus. Ditt förhållande till honom. Där inne i hjärtat har du en plats för dina nära och kära. De huserar där inne. Men Jesus säger att han står utanför den tillvaron - din tillvaro - och klappar. Är det inte stort?

Förlåt mig min vän, om jag pressar dig något men tiden är mycket kort och du har precis som jag inga garantier för morgondagen. Låt mig få ta fasta på det också utifrån denna text.

Jesus står utanför dörren, läste vi. Om vi tänker oss någon som ringer på vår dörr. Hur länge och hur många gånger ringer man på en dörr innan man ger upp, för att ingen öppnar? Det kanske inte är någon hemma... Det kanske är någon hemma men som är upptagen eller rent ut sagt inte vill öppna. Hemska tanke! Man prioriterar inte påringningen och den som knackar.

Jesus skulle kunna gå rätt igenom "dörren". Det gjorde han en gång i fysiskt bemärkelse efter sin uppståndelse. Vi är också fysiska. Han skulle bara kunna träda in i våra liv i full änglaskepnad och så var saken klar! Vi skulle då överrumplas av hänförelse. Mangrant! Men han gör inte så. Han vill ha ett gensvar på lika villkor. Kärlekens fina villkor. Han vill att du själv ska öppna upp för honom. Han vill flytta in hos dig. I ditt hjärta. Då får han sedan fritt tillträde och besittningsrätt och din lycka blir permanent i återkommande och stegrad grad. Onda andar besätter  människor utan besittningsrätt. Dessa plågande andliga odjur! Men Jesus våldför sig inte. Aldrig! Han knackar kärleksfullt på.

Gäster kommer och går. De förgyller vår tillvaro och ger oss så mycket. Men tänk då han, Jesus, när han får vandra fritt in och ut i våra liv. Han blir då mer än vad en pappa och en mamma kan vara, för att hitta mänskliga referenser och förebilder. Han tar också hand om städningen och ordningen i ditt inre hus, i överförd mening. Din mentala hållning. Han sopar bort ångest och hat. Han ersätter det med frid och kärlek.

Jesus säger att han vill komma in i hjärtat och hålla måltid. Det är för mer än en  Hillsong fika som bara höjer blodsockret under en tillställning. Du är strax nere i låga blodsockervärden igen efter att ha varit sockerdopad i rummet. Prövningen ska visa vad vi har byggt med för material, bland rökmaskiner och förföriska spotlights för sinnet. Jesus kommer inte i änglaskepnad till dig och han kan inte ersättas av effekter. Så dumt! Så billigt och så övergående.

Nej, Jesus han vill att du öppnar ditt inre för en riktig måltid som inte är konstlad. Jesus behöver ingen rekvisita. Han kommer som han är och han möter dig som du är. Han är kärleksfull och god. Som uppresa kan de svaga. Ge åt vandraren nytt mod! Han kan trösta dem som klaga om och nöden är som störst.

"Gör bättring ", ropade Johannes på sin tid. "Och låt er alla döpa er till era synder förlåtelse." Vad innebär det att göra bättring? Ja, i Johannes fall handlade det om att man döpte sig. Här är jag ute på farlig teologisk is. För det är inte dopet som frälsar. Dopet hör till bättringen. En konkretion på att man haft en måltid med Jesus i hjärtat. Han som därefter gör allting nytt!

Ja, bilderna går i varandra och är bristfälliga i illustration. De har sina begränsningar. Liksom du har levande och döda människor i minnet och i ditt hjärta så vill Jesus komma in där och bli din frälsare för tid och evighet. Det finns bara en flygplats till himlen. Den kallas Golgata flygplats! Du får inte ta med dig ditt syndabagage in i gaten.

Jag vill säga till dig om Han som ringer på din hjärtas dörr; Du vet inte när påringningen slutar. Hur länge ska Jesus stå utanför och klappa utan att du öppnar dörren? Du har inga garantier på hur länge han står där och appellerar till din innersta längtan som du kanske också förtränger. Öppna för honom, min vän! Du kommer inte att bli besviken. Därefter kommer du att bli en kristen på riktigt och inte bara en som beundrar död barock i kyrkor till sakral musik. Det har ju ingenting med levande tro på Jesus att göra.

Ta emot Jesus i ditt liv. Låt döpa dig och som ett konkret bevis begrav det liv som ligger bakom dig i dopets grav av synder och elände. Konkret och symboliskt. 

Gud välsigna dig och er alla!


 

"När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig i deras städer och i deras hus, då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning. Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har dräpt någon må kunna fly dit." (5 Mos. 19)

Detta är ett underbart sammanhang från gamla förbundets tid där Gud instruerade Mose om att man skulle upprätta tre städer, till att början med, som skulle vara fri-städer. Allt har en början! Tre är bättre än en. Sedan skulle de utvidgas och bli flera fristäder i landet. Utvidgningen har med tillgänglighet att göra och om att överbrygga långa avstånd. En förebild.

För oss som blivit frälsta så vet vi att Golgata är "en fristad" för syndaren. Till Jesus på Golgata fick vi fly och vi blev emottagna. Men det är inte bara en fristad. Det är också en avstjälpningsplats. För synden. Där lämnade vi vår synd till Jesus. Han tog den på sig upp på korsets trä och vi blev fria. Det är själva sinnebilden med fristaden från en gammal svunnen tid. Att undkomma straffet. Det är alltså inte så att fristaden är en plats dit man flyr för att kunna synda vidare och på så sätt få vara ifred. Då tappar fristaden sin innebörd. Fristaden skulle inte erkänna syndaren. Men befria honom! Be-fria.

Gud gav Mose uppgiften att utse enskilda städer till fristäder. Varje stads ortsnamn fick sin betydelse som speglar en sida av nåden. "Du ska försätta vägarna dit i gott skick! " Det ska förstås utifrån det faktum att man inte körde bil på asfalterade vägar på den tiden utan det var upptrampade stigar man gick på, åkrar och fält som med tiden kanske såg ut som de sämsta av våra landsvägar i obygden. Åkermark växer igen. Stigar växer igen. Gud förutsåg svårigheten för de flyende att hitta fram till fristaden då de inte hittade vägen, helt enkelt. Därför skulle de hållas i "gott skick". Syndaren måste hitta fram! Vägarna måste hållas rena från sly och ogräs. 

Ohh...jag vaknade med detta bibelord mitt i natten denna dag. Ska jag nämna om det eller inte - för det var ju så. Jag nämner det för intensitetens skull och inte för att göra mig själv till någon särskild. Men för att det ska nå dig, du sovande. 

Det blev så levande att det är en evangelists kall att trampa upp stigarna till Golgata. Evangelisten ska springa så många gånger det bara är möjligt mellan bostaden och staden, mellan kyrkan och staden, mellan församlingen och "gator och gränder" för att visa på vägen till Jesus! Så att syndaren kan få komma till den plats där han får vägledning i att lämna av sin skuld och rädda sitt liv.

Men hur har det istället blivit? Kyrkor och samfund, lejda ledare och pastorer har gjort fristäderna till en brottsplats där syndaren istället får en fristad i att utöva sin synd. Så skyddas synden hos syndaren. Här går en skarp skiljelinje. Det finns bara en flygplats till himlen. Den heter Golgata! Bara därifrån avgår utrikesflyget till himlen. Där måste du checka in och checka ut. Och du måste lämna av ditt synda-bagage innan döden inträder i gaten, min vän. Den som inte gjort sina kläder rena och vita i Jesu blod kommer inte med. Då blir du kvar här i en förfärlig evighet.

En av de största utgiftsposterna för existens och boende är faktiskt avfallsfrågan. Fråga din hyresvärd eller din bostadsrättsförening, så får du se. Att hantera avfall är otroligt dyrt utifrån det faktum att avfall är svårt att återvinna energi ur. Avfall, som varit en följeslagare till människan i alla tider. Så och för Israels barn långt innan Jesu tid.

Det finns en dal söder om Jerusalem. Den kom att få namnet Hinnomsdal. Där brann det dag och natt. Av sopor. Den dalen är en förlaga till Helvetet. Man eldade där upp döda kroppar av djurkadaver och stanken får anses ha varit outhärdlig. Det är en direkt påvisad plats. Det är lika påtagligt att Golgata är platsen för Jesu offer utanför Jerusalem som det faktum att Hinnomsdal är en förebild på Gehenna eller Helvetet, mera känt. Den eviga elden. Där brann det natt och dag. I Hinnomsdal hade man offrat till guden Molok. Man brände barn till en avgud. Tydligare kan inte en satanisk verksamhet påvisas. Helvetet, platsen för djävulen och hans änglar. 

Evangelister! Ut med er! Ut att trampa upp stigarna till fristaden Golgata. Om inte fiskaren kan locka dig ut till evangelisation, så får han sända jägaren efter dig. Jag säger det som profeter sagt tidigare; Det blir dig då inte lätt!  Ja, ju oftare du går på stigen mellan människor som inte känner Jesus till platsen där de kan ta emot honom desto större chans att fler hittar hem till Gud.

Och ni falska herdar som gör mörker till ljus, ni går en alldeles fruktansvärd framtid till mötes. Ni är om de som skiften talar om; ni är djävulens barn. För vad är en mörkrets ängel? Ett sändebud. Ni gör mörker till ljus och ljus till mörker. Och era äldste bröder tiger medskyldiga i era samfund. De som åtminstone borde ta avstånd med sina medel och sina liv som insats. Ni går så en lysande karriär till mötes i djävulens rike och ni predestinerar er till platsen där elden inte kommer att utsläckas och där masken inte dör. Vad är en mask? Det är den du har framför ansiktet. Falsariet. Dubbelheten. Kluvenheten. Ett ansikte inåt och ett ansikte utåt. "Hugg honom i stycken " så att det inre också motsvarar det yttre. Så att det ena ansiktet motsvarar dess kropp och den andre sin tillhörighet. Vad är en kropp? Verksamhetsutövningen! Ni har gjort fristaden till en brottsplats och inte till en fristad.

Nej, rensa fri-staden från brottsutövningar innan de fortplantar sig! Trampa upp stigarna igen, ni evangelister, så att fristaden kan få vara det den är tänkt att vara. En fri- stad! En fri-kyrka! - som kan visa på Jesus från Golgata. Han som tog vår synd och inte bekräftar den som en dygd, i Jesu namn.

 

I morgon kommer jag att stå i korsningen Gamlabrogatan - Drottninggatan och dela ut traktater, alldeles intill Hötorget. Syftet är att peka på JESUS! Han vill möta dig i ditt liv. Han kan lösa och befria dig från synden och alla dina kval.

Här har jag lånat en undervisning om dopet från YouTube av Per- Arne Imsen. Lyssna på den förkunnelsen! Där får du också i slutet på undervisningen se hur ett dop går till. Ett dop kan också ske utomhus som vid en badplats eller i en sjö. Ja, om du omvänder dig och tar emot JESUS, då ska du också följa JESUS i dopets grav. Det är självskrivet.

- Välkommen att ta del av denna bibliska undervisning.

 

"På den dagen skall jag upprätta Davids förfallna hydda; jag skall mura igen dess revor och upprätta dess ruiner och bygga upp den, sådan den var i forna dagar. "(Amos 9:11)

I några dagar har ett bibelord talat till mig om att "Jag ska upprätta Davids förfallna hydda." Davids hydda. Vad är det för något? Davids förfallna hydda. Jag har aldrig tidigare läst det som ett exempel på en företeelse. Bara att det möjligen var något av övergående art i Davids liv och historia. Oaktat. När blev Davids stora rike till en hydda? Och hur kunde Gud låta det ske, för sitt namns skull? Davids stad och Davids torn i kontrast till en förfallen hydda... Han som skulle bli en stjärna i landets flagga i en långt avlägsen framtid och avbildad på ett frimärke i modern tid. Här talas det om ruiner och förfall. Vad är det du investerat i Herre, på bibelns blad - och oss till nytta? 

Hyddor känner bibeln till som definition på ett litet hus. Men kungar bor inte i hyddor. Det gör stamhövdingar, på sin höjd. I primitiva kulturer. Guds rike är ingen domän för en primitiv kultur. Det är högstående och normativt. En hydda är något anspråkslöst. Guds rike är inte anspråkslöst. Det ställer anspråk på!
Davids hydda skulle vara en stad. David stad hade blivit till en förfallen hydda i trångboddhet. Vad är trångboddhet? Inga fler får plats. Inga fler kommer in! Av systemfel. Ritningarna var för små. Visionerna för snäva. Kraven för inskränkt ställda. Staden som skulle vara en stad på berget, en fristad, hade blivit till en förfallen hydda, när den skulle vara en fri-stad för den efterlyste, den av synden efterjagade. Härav kommer begreppet fri - kyrkan i sin process.

David som Gud hade inlett ett evigt förbund med hade vid detta tillfälle, då profeten utlovar ett löfte, bara en hydda som verksamhetsbas. Distinktionen är naturligtvis symbolisk men i motsvarande grad lika allvarlig. Ett rike som bara består i en hydda. En förfallen hydda. Gode Gud. Gode Gud! Hur kunde det gå så långt? Beskrivningen har aldrig tidigare gjort sig påmind men lägger sig som ett karbonpapper över vår postfrikyrkliga samtid och klär av oss.

"Men var och en må se till, huru han bygger därpå. Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva. "  (1 Kor. 3:10-)

Guds kallelse och gåvor kan han aldrig återta. Aldrig! Det står till och med att han inte kan ångra dem. Det vore värre om han ångrade dem. Men så står det inte. Varför? Därför att det har ett högre etiskt värde att ångra än att återta. 

Profeten säger att Gud skulle mura igen revorna och upprätta ruiner. Ske allt så, Herre! Mura igen och begreppet igen kommer igen och igen! Upprätta... Ordet vi använder om människor som Gud nyskapar. Relationer och sammanhang han kan upprätta på nytt. Upprätta betyder att räta upp. Det har med vinklar att göra. Synsätt är en typ av vinklar på hur vi ser på saker, under betraktelser. Upprättelse. Då ser vi klart igen. Han murar igen revorna och öppnar upp!

Om nu Gud i sitt stora anseende kan utlämna sig själv i ett undermåligt omhändertagande av Davids stad, Davids mur och Davids torn till att nästan gå under i en förfallen hydda - vad kan han då inte åstadkomma genom att ge oss allt i Kristus som dog och uppstod för oss? Då allt blev nedrivet och så förfallet till den grad att det bara kvarstod en svepning och huvudbindel i graven. ALLT har han skänkt oss i honom. Och med honom. I Jesus Kristus!

Men hydda har inte bara med en kroppshydda att göra. Det handlar om en boning. Ett rike, en stad och en plats. Ja, en verksamhetsutövning i en fysik värld.  Gud vill bygga sin församling. Till det behöver han en "byggnad". Jag kommer hålla på tills det börjar brinna i dig. Eller jag själv går ur tiden. Eller tills vi alla reser oss upp i ett församlande, du avvaktande. Elisa la sig över den döda kroppen tills värmen fick honom tillbaka i livet, min vän. Stå upp, var ett ljus!

Låt mig avsluta med att skruva ned de stora brösttonerna jag är medveten om finns här i min text. Låt oss gå tillbaka till den första versen i samma kapitel hos Amos bok. Denne underbare profet. Låt oss först hämta andan och vara alldeles stilla för en minut. För vad står det där?

"Jag såg HERREN stå invid altaret, och han sade: Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva, och låt spillrorna falla över huvudet på alla där. Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd. Ingen av dem skall kunna undfly, ingen av dem kunna rädda sig." ( Amos 9:1 )

Vi belyste i förra bibelstudiet att ängeln stod intill Paulus på båten, mitt i natten, som kraschade och att det var mycket viktigt att observera vilken position Herren hade och vart han befann sig i texten. Var hittar vi Herren initialt i denna text? Invid altaret. Invid altaret!! Där stod han. Vad är altaret för en plats? Det vet vi. Mycket väl. Offerplatsen. Där man får ge sitt offer. Där stod Herren! Och han väntar på oss. Ännu! Han har redan gjort sitt offer. På Golgata. 

Men om till och med Abraham som var trons fader fick lov att offra sitt offer, då säger det oss att också vi har ett offer att frambära på samma trons väg. Det är att frambära våra kroppar som ett Gud välbehagligt offer. Vår andliga tempeltjänst.

"Ge oss en biograf, Herre, Vi behöver en samlingspunkt där förkunnelsen kan gå ut! Folket håller på att gå under i assimilation och apati! Avhjälp denna förfallenhet. Jag ber. "  Amen.


 

I natt när vi flög hem ifrån Thailand talade den Helige Ande till mig så starkt: "Du måste gå. Gå ut!"  Ja, inte ur planet, så klart, utan det handlade om att gå ut med evangelium i gatukorsningen. Det var underförstått. I denna konversation med Herren kontrade jag med att säga; Jag ska gå ut. Jag har skrivit det på min blogg också. Men jag fick inget gehör. Det åtkom gång på gång. Gång på gång.

Detta "måste" var inget måste i en slags mänsklig ordergivning. Oh, nej! Det var och är en kärlekens betvingande röst som uppfyllde hela min varelse. Jag började gråta där i natten av tilltalet. Fullständigt betvingad av en kärlekens makt. Jag lyfte upp den vikta monitorn i planet och vi befann oss över Afghanistan, på rutten. Vi var nästan 1,2 mil upp i luften och planet gick i 961 km/h, enligt uppgiften.

Jag tänkte inför Gud; "Ja, då får du skjuta på den här maskinen än fortare, för jag är på väg hem nu." Tårarna rann. Men maningen ville inte tystna. Och det var inte där saken låg, att komma hem fort. Utan uppmaningen var övergripande. Sedan övergick det till en underbar sång: "Jag lever i halleluja land, jag lever i halleluja land, där en källa rinner klar, där vi evigt trygga är, ja, jag lever, lever, lever, lever, Lever i halleluja land." Så återkom det. Och sjöng det inom mig. Och jag sjöng med. Det var så mäktigt. 

Sedan var det som att en stor mäktig kör på andra sidan av mitt inre väsen började sjunga. Jag visste inte om att den fanns där. De hade varit tysta hela tiden. De började sjunga;  "Kom över till halleluja land, Kom över till halleluja land, här en källa rinner klar där vi evigt trygga är, ja, kom över, över, över, över, Över till halleluja land."

Min omedelbara upplevelse av detta budskap, för det var det, var att sången gick från ett tillkännagivande till en uppmaning. Och uppmaningar är den Helige Andes verk och specialitè. 

Vi höll på där jag och den helige Ande i ett par, tre timmar med denna sång, långt upp i luften och i full fart. Det stod klart för mig att det kommer en starkare smörjelse framöver. Det kommer också en större frimodighet med den. I följet. Du vet; den Helige Ande är starkare än den ande som är i världen. Så är det!

Jag vet inte varför denna sång som inte är sjungen på årtionden i mitt medvetande kom till mig och sjöng så växelvis. Men att maningen "Kom över till halleluja land " var av ett budskapens karaktär, det är omistligt. 

På fredag kommer jag som jag lovat Herren och informerat er om, att stå i korsningen igen. Jag vet inte hur detta fortskrider och slutar men jag upplever att detta är utom mig. Gud vill göra något underbart! Han gör hela tiden något underbart.

Du som kan sången, sjung den där du är och till Herrens ära. Det är den Helige Ande som är dirigenten. Inte vi.

Och jag är öppen och ärlig med det.

 

På söndag är vi tillbaka i Stockholm igen från vår resa i Thailand, där vi nu befinner oss. Jag kommer att avsätta hela nästa fredag åt traktatmissionen i korsningen Gamlabrogatan - Drottninggatan. Det är angelägnare än någonsin!! 

När jag ser tillbaka på dessa år det nu handlat om, så kanske jag trodde att fler skulle varit med och ha intagit andra gatukorsningar och varit med och evangeliserat eller att resultaten skulle varit mera mätbara. Att fler skulle engagera sig, helt enkelt. Men jag sysselsätter mig faktiskt inte med de tankarna. Absolut inte! Detta är en gudomlig vision och den är uppburen av en håg mer än av en pliktskyldig lydnad. Du vet; man kan allra pliktskyldigast genomföra något för att man vet att det är rätt, eller för att en chef säger man måste, men man hade lika gärna velat låtit bli. Då går man i egen kraft. Då blir det tungt.

Jag förstår numera och bättre hur Noa kunde hålla på och bygga arken i hela 120 år. Han var buren av en vision! Det är omöjligt annars. 

Jag har ett antal tusen traktater kvar men måste förändra den nya utgåvan, framöver. Jag ber till Gud att jag ska få de rätta orden och det rätta greppet utifrån vår tid och situation. Går vi emot ett krig i Sverige - ja, då måste människor förberedas för det, så klart. Och alltför mycket talar för det. Det är oerhörda frågor. Man måste be om Guds ledning och visdom.

En sak är säker; Detta verk är bara i sin linda och Gud är verkligen mäktig i allt han företar sig. Här en sång från förr. 

             " Var vid gott mod, sa Jesus. Jag har övervunnit världen."

Fram till seger emot synd och värld, Såsom Herren sagt, lita på hans makt. Låt oss svinga Andens skarpa svärd, Kämpa till vår konungs ära.

Kör: Framåt blott till seger underbar. Han är trofast som oss kallat har. Själv han går framför oss alla dar. I hans namn finns härlig frälsning.

Härlighetens lön oss vänta där, Låt oss löpa så, att vi kronan få. Om i tro vi gå, han kraft beskär, Och en härlig seger vinnes.

Hem till staden, strålande i ljus, Där på Sions höjd är blott frid och fröjd. Dit vi gå och där i Faderns hus, Skall vår lovsång evigt klinga.

Kristi stridsman kämpa seger vinn, striden snart är slut, du får vila ut. Snart i staden skön vi tåga in, Och vår konung hyllning bringa.


Sångförfattare: Thoro Harris fr. eng. Algot Hed.

 

"Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.' Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.» ( Apg. 27 )

Förr navigerade sjömännen efter stjärnorna. Men när både sol och stjärnor under flera dagar inte synts till och storm utsätter ett fartyg som driver, då är man verkligen utsatt - om du inte kan bita dig kvar med ett rejält ankare. Då måste du äga ett.

Solen talar om ett normaltillstånd. Den ger oss dagen. Stjärnorna i överförd mening handlar om löftena i Gud, som lyser om natten då det inte är så självklart allting. På Samuels tid hette det; "Innan ännu Guds lampa hade slocknat." Då är det också verkligen mörkt i tiden. När både sol och stjärnor är skymda på stormigt hav då är det kritiskt. Det korresponderar.

Det står att stormen var ganska hård. Men bara ganska hård. Guds ord har inte överdrivit men varit sanningsenlig. Vad säger det oss? Om inte Herren hade varit med dem hade det varit ute med dem. Men manskapet hade ändå gett upp hoppet. Ja, det hade gått så långt att några till och med hade slutat att äta. Det gjorde också Elia av missmod vid ett tillfälle. " Stå upp och ät. Annars blir dig resan för lång ". Så sa Herren till profeten. Båten Paulus reste med kan betraktas som en verksamhet. Besättningen och manskapet hade också ett gemensamt mål - att nå land. 

En ängel kommer till Paulus om natten. När det var som mörkast. Havet är då becksvart. Ett eländets klimax. Ängeln kom och stod bredvid mig, uppger Paulus. Det står inte att ängeln kom och ställde sig framför honom. Eller mer distanserat hovrade en meter ovanför honom. Det hade annars varit fullt legitimt. Han var ju en ängel. Men nej. Ängeln står bredvid och utgör sig för att i något avseende höra ihop med Paulus eller höra ihop med båtens verksamhet och dess väl eller ve. Det säger oss positioneringen. En iscensättning som talar för att ängeln möjligen hade varit bredvid honom, ja, kanske hela tiden. Varför annars komma upp längst med sidan? Den platsen är avsedd för medvandrare. Han kom inte framifrån som alla förstagångs möten sker. Eller bakifrån - som om Paulus farit vilse och borde vända om. Herren gick bredvid! Herren gick med. Det är ömt. Det är ömt.

Paulus säger till besättningen att fartyget skulle gå under. Ja, verksamheten. Ett fartyg är en form av verksamhet. Men de skulle alla klara sig. De skulle hamna på en ö. "Men på en ö måste vi bliva kastade." Kastade? Ja, kastade. Det handlar om något i grunden ofrivilligt och under hänsynslösa förhållanden oundvikligt. Känner du igen dig? Gud känner dina omständigheter sedan urminnes tider. Varför misströsta? Stå upp och ät. Av Guds ord! Tänk att Jesus har dig funnit värdig. Du är ren i Jesu blod. Har någon sagt något annat? Så är det fel.

Varför räddade inte ängeln båten ur stormen - likt en gudomlig resurs - som kom för sent? Det är den mänskliga frågeställningen. Båten som är verksamheten som vi varje vår lackar och vårdar. Kontinuerligt vårdat. Varför kom inte förbundets ängel gåendes på vattnet och sa; Tig! och stillade stormen i tid. Varför måste skeppet gå under? Varför lyste inte löftets stjärnor för dem och varför var inte Herren längre solen som lyste över dem där i stormen, då Herren bara gick bredvid och förutsa slutet?

Berättelsen om Paulus och de skeppsbrutna tenderar att illustrera verksamheter som gått under och som måste gå under. Människor har blivit kastade på land. Kastade. På en ö. Men Herren förkastar oss inte! Tro det inte för ett ögonblick. Men vi kan av tidens vågor kastas av och skeppet gå itu. Verksamheten eller verksamheterna.

Ibland händer det att man måste börja om. Så smått ser man åter Karlavagnen och Orion. Det klarnar. Man kan urskilja Lilla och Stora björn. Och bedöma igen. Hela stjärnhimlen börjar framträda och man kan åter börja orientera sig. I Gud. I löftena. Och visionen klarnar så sakta som en soluppgång. Då tar människorna sig an visionen på nytt och bygger en ny båt för att ta sig ifrån ön och in mot land. Det som var deras kallelse! 

Om Gud slår sönder en verksamhet så är det hans sak. Verket är hans! Men manskapet måste på nytt ut på havet för att fiska människor. Det är kontentan. "Paulus ska stå inför Kejsaren." Han ska inte bli bofast på en ö. Det förstår vem som helst.

Att ängeln stod bredvid. Det säger så mycket. Det var inte skeppet i sig som var väsentligt utan människorna. De som säkert byggde upp en ny verksamhet och tog med sig det som var gott från den gamla båten. Det är det negativa som vi håller fast vid som hämmar oss, när vi istället ska "behålla det goda" och gå vidare. Står det inte så? För människofiskets skull! Där kan båtar över tid se väldigt olika ut. Men också i det stora hela ha väldigt, väldigt mycket gemensamt med den gamla båten. En ny vision för samma uppdrag! En ny båt men likväl en båt. En ny båt kan byggas exakt som en gammal båt. En ny bro kan byggas exakt som en gammal bro - för att den är gångbar. 

En ängel står bredvid.

 

"Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.' Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.» ( Apg. 27 )

Paulus befann sig på en båt i Medelhavet. Man hade hamnat i kraftig sjönöd. Det står att man hade inte mer något hopp om räddning. Då är det hopplöst! Men en ängel uppenbarade sig för Paulus, står det. "Han stod bredvid mig ", säger han. Han stod bredvid mig.

Hur svårt kan en människa ha det? Eller en grupp? Båtfolket var en grupp. Hur omöjligt kan det se ut? Ja, det kan faktiskt vara utan allt hopp om räddning. Då kom en ängel från Gud som Paulus tjänade, står det. När då? Om natten! Så typiskt författaren av den heliga skrift. Inte nog med att det är under full storm. Ängeln kommer också när det är som mörkast. Gud dras till omöjligheter! 

Det här är sanningar som provocerar, som utmanar och som är kvalitativa. Vi gör ju annars allt för att undvika att hamna "utom all räddning ". Det är fullt normalt. Vi har fått ett förstånd för att använda det. Därför använder vi det också. Men ibland räcker det inte till. Paulus förebrådde också sjömanskapet för att de framhärdade och inte handlade klokt och förståndigt i fråga om seglatsen - fastän han själv var med. 

Gud har en alldeles egen bortre gräns i allting. Hit men inte längre för då går det illa med mina tankar. "Ja, med mina tankar," säger Herren. Det kan vi med dagens text lägga till - för det är andemeningen här.

"Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark." Denna text är från profeten Sakarja bok. Där definieras svårigheten som ett berg. Ja, ett stort berg och inte som ett stormande hav. "Så ska du ändå förvandlas till jämn mark."

Den som förlitar sig på Gud behöver inte ängslas. Det finns en bortre gräns. Hit men inte längre. Då griper Gud själv in! 

Ibland tänker jag så här: Bättre att det då är värre än illa för då kommer Gud att gripa in så mycket mäktigare. Ja, vi längtar att se dina mäktiga gärningar, Herre! De som man såg vid Röda havet. Vad ska vi  annars med den berättelsen till om inte för att kunna mäta din styrka i överförd mening!? Den är påvisad. Och påkallad! Sela. Förnya i detta år dina väldiga gärningar! Sa inte profeten så? Jo. Då ber vi på samma sätt.

Så skall han också svara på ett alldeles överväldigande sätt. Det finns inget annat att tillägga.