I går kväll när jag och min hustru skulle somna och vi låg där och samtalade om ditt och datt så avbröt hon mig med att säga: "Jag måste få be för den där piloten som tillsammans med sin kollega blev nedskjutna i Iran. Han som man inte har hittat än. Bed du också.", säger hon till mig. Och försvinner ur vårt samtal.

Så underbart med Den Helige Andes rörelser i våra liv som aktualiserar inte bara våra egna listor av bönämnen - som vi likt judiska eller katolska företrädare upprepar för att fylla bönelivet livlöst med innehåll.  Min hustrus omedelbarhet i nöden för denne stridspilot fick henne att lämna allt annat. Hon försvann. Jag följde så sakta efter med en tanke på piloten. Tills sömnen tog mig.

Ska man be för stridande soldater? "Den som tar till svärd, ska med svärd dödas.", sa Jesus. Är inte en stridspilots situation självförvållad? Ska han inte få uppbära sina egna konsekvenser? Nej, det är inte hans gärningar vi sätter i fokus. Det är hans liv och lem. Det är ett dyrbart liv inför Gud.

Gud vill att alla människor ska komma till kunskap om sanningen och så bli frälsta. Vi uppmanas be för vår ledande och folkvalda. Sedan för alla människor, säger skriften. Guds Ande rörde vid min hustru och hon fick akut nöd för mannen där i Iran. Alldeles enastående! Det var som en frisk fläkt. Det var som om hon hade öppnat fönstret i det naturliga och släppt in frisk luft. Guds Ande rör sig obehindrad över tid och rum och vi involveras i hans rörelser.

Pris ske Gud!

"Snart får du ditt krig". Ja, jag kan gott höra uttrycket. Allt sedan 2014 då jag på den förra bloggportalen under samma namn "Från manna till vaktlar" varnat för en kontrovers mellan Sverige och Ryssland så går allt i den riktningen. Östersjön, som ett Natos innanhav är arbetsrubriken. Politiskt, militärt och ekonomiskt sett. Det kommer Ryssland aldrig att kunna förlika sig med. Det är en existensiell fråga för den ryska regimen. Där har nöden ingen lag. Det profetiska ordet tar vår nutid i anspråk och omdefinierar den.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan 2014 då jag började lyfta fram de domsord som hänger över vårt land. Anton Johansson och Birger Claessons. En riktigt farlig pik i detta scenario var när pipelinerna Nord stream 1 och 2 sprängdes på Östersjöns botten. Det var verkligen en händelse som kunde ha utlöst ett kaos i vårt närområde. Men energifrågan har tagit en omväg via Mellanöstern och gräver nu allt djupare och hårdare tag om våra länder och samhällen. Den gas som tidigare gav utkomst åt Ryssland via pipelines har istället intensifierats ovan vatten med oljan som bas. Den möjliggjorda logistiken tog andra vägar - oss till lycka. Ukraina till olycka. Ett krig vi sponsrar och finansierar. Av självbevarelsedrift.

I skrivande stund har nu svensk Kustbevakning bordat ett tredje ryskt tillhörande oljefartyg. Ett ofrånkomligt scenario. Och det är egentligen samma sak. Ett transportnät ovan vattnet som transporterar energi till en lukrativ marknad där avkastningen går rätt in i den ryska staten och krigskassan. Det ena kriget motiverar det andra. Ett andra krig måste finansiera det första. Den ukrainska armèn som tränger alltmer in i Ryssland och förstör den inhemska oljeproduktionen kommer inte att kunna låta Ryssland förbli passiv. Det förstår vem som helst. I affekt - annars imploderar den ryska staten i inre motsättningar. Rysslands oljeproduktion är trängd från två håll. Gotland som en dominant bas i Östersjön står fortsatt i blickpunkten. En ö likt ett stationärt hangarfartyg för övervakning av vidare export av olja och upprätthållare av jämvikt och inflytande i närområde. En blind kan redan se det. En lomhörd har redan hört det.

Det är otänkbart att den svenska kustbevakningen obesvarat kommer att få fortsätta konfiskera den ryska skuggflottan på det vis som nu tilltar i förekomst. Ryssland är inte nu den enda militära makt som tar sig friheten att upphäva folkrätten. Det skapar ett bredare incitament och en djärvare hållning. En skärmytsling kommer inte den svenska armén att kunna besvara. Det vore för farligt. Därvid är den svenska mentaliteten och neutralitets hållningen alltför djupt rotad. Vi är inget krigarfolk. Vi vet vad vi har. Men inte vad vi får. Med eller utan ett trögstyrt Nato. En annektering av Gotland är tyvärr ett lika stort hot som ett möjligt proportionerligt avträde för det svenska folket. Ett värre scenario är ett fullskaligt krig. Det kommer vi att undvika med alla medel. Vi är sådana.

Sverige har höjt sin insats genom att med hjälp av sin kustbevakning och lagstiftning inom sjöfarten komma åt förutsättningarna för kriget i Ukraina genom att störa oljeleveranserna. Väl motiverat. En metodik den överlägsna kinesiska staten oprovocerat använt sig av i sina bordningar av filippinska fiskare och deras båtar för att undgå en öppen militär konflikt i deras närområde. Men med en stor skillnad. Sverige är inte Kina. Och Filippinerna är inte Ryssland.

Vi går med berått mod rätt in i en kontrovers. Vi är så omdömesgilla i vår pragmatiska hållning. Men skeendet för oss allt närmare en verklig konflikt.

Det är då gripande att få stå till Herren förfogande och likt bibelns många gestalter få vara till välsignelse för andra men också stå i ett ständigt "standby läge" för Guds Ande, så han kan använda oss när han har behov av oss. Vi talar i tungor efter egen vilja. Men Den Helige Ande ger oss orden. Så är det ju också i överförd mening att tjäna Gud.

Jag är så glad för jag fick en mejl från min hårsalong igår. De har flitig kommunikation med sina kunder för att få dem att boka in sig för en nästa klippning. De meddelar både semestrar och annat så att man kan planera in sina bokningar till valbar frisör.

Jag skrev denna text här nedan den 14 april förra året som jag vill återpublicera för dig. Kan du tänka dig!? Igår fick jag besked av frisörens arbetsgivare att frisörskan ska vara mammaledig från och med i maj. Hon som berättat för mig om sina svårigheter. Den som fått barn i livet och förlorat det vet vad det innebär för en förälder. Det är en livslång kronisk smärta. Andra göra sig här inte besvär! Låt mig få berätta igen:

--------------------------------------------

Ur bloggen den 14 april 2025:

"Jag var och klippte mig häromdagen. Jag brukar gå till samma frisör och har gjort så i flera år. Jag behöver därför inte bekymra mig så mycket över friseringen om hur resultatet skall bli. Frisören klipper bra. Hennes arbetsgivare är dyr och jag får naturligtvis betala fullt pris som alla andra. Vi känner ju inte varandra mer än utifrån den bild vi själva skapat utifrån dessa tjugo minuter - en halv timma det tar för henne att göra mig färdig. Så har du kontexten.

Frisörer och taxichaufförer får höra mycket av sina kunder. Deras stolar är något av en biktstol. Men inte för mig. Jag trivs med att vara tyst där i stolen. Dels går klippningen mycket fortare och jag tror att resultatet också blir bättre. Man skingrar inte frisörens tankar men visst; en taxichaufför kan ju köra i diket för mindre.

Min frisör kommer från en annan kultur. Det har sin betydelse då man i andra kulturer många gånger värderar saker och ting bättre. Den här gången började hon prata mer än vanligt med mig. Ja, mycket mer än vanligt. Hon hade nämligen förlorat två barn vid missfall under kort tid. Hoppfullt långt gången. Allt kan jag inte återberätta här. Jag bad inte om att få veta hennes berättelse. Men hon kände väl tillit. Kanske nöden var så stor att den svämmade över helt enkelt. Ja, det är min bild.

Jag som är en äldre herre i mina egna ögon och säkerligen också i hennes satt nu och lyssnade på hennes "taxiberättelse" om djupa problem. Vi var dessutom inte ensamma i salongen. Jag förstod att under ytan så var sorgen och förtvivlan stor. Inför framtiden ännu större. Berättelsen var friserad. Därunder fanns en verkligt djup, djup nöd.

Jag beklagade sorgen. Som man gör. För henne var det ju två av hennes väntade barn hon förlorat. Sånt kan sätta sig rejält i kroppen och försvåra för framtiden. Jag är ju själv förälder. Jag kan "dets väntans förlopp" - även om jag bara är föremålet för en sekundär pappas position och ställning här i livet. Jag satte mig lätt in i hennes situation. Jag gav mitt medlidande och min medkänsla utan att det för den sakens skull skulle kunna tolkas för att tippa över, men samtidigt utan att äga en riktigt gammal farbrors tomma trösteord utan garantier. Det är jag för ung för.

När hon var klar med klippningen och vi gick till kassan kom det över mig att säga; "Du ska inte vara ledsen. (Och jag sa hennes namn.) När du får din son kommer du att älska honom tre gånger så mycket! " Jag har dissikerat dessa ord. Var kom de ifrån med sin övertygande förutsägelse? "Om ett år vid denna tid ska du ha en son", typ. Äldre människor brukar ju säga såna där saker. Typ: "Det ordnar sig nog." Jag avskyr själv sådan tröst. Det ordnar sig nog men utan garantier... Men här till och med könsbestämde jag hennes avkomma. Det här var något annat.

Orden som kom färdigpaketerade ur min medkänsla för henne lovade inte bara att hon uppenbarligen skulle bli mamma på nytt. Men orden köns bestämde barnet och invävde en tredubbel kärlek till det eftersom hon redan förlorat två barn. Den tredubblade kärleken var ju genomsyrad av min tröst till henne utifrån att det skulle bli tredje gången gillt. Den uppvägde alla lidandets dagar och nätter då förlusten av de två tidigare barnen låg där i hennes själ och gjorde mig till hennes biktstol. "

---------------------------------

Om ett par veckor ska jag tillbaka för att klippas. Då ska jag fråga på salongen om det blir en pojke. Nedkomsten har ännu inte skett. Jag upplevde att det var som med Kajafas i Bibeln. "Detta sade han inte av sig själv." Det gör mig mycket, mycket frimodig. Och det ökar tusenfalt den kärlek jag känner till Den helige Ande som närvarar i våra liv. Om vi vill gå tillsammans med honom.

- Pris ske Gud! Jesus gick omkring och gjorde väl och hjälpte alla. Och han botade de sjuka, står det. Lovat vare Herren nu och alltid.

Guds frid!

Idag kommer jag tyvärr att få ställa in evangelisationen då det kommer att regna här i Stockholm. Men vi fäller inte modet för det. Guds rika nåd kommer att kvarstå i spänningen mellan den korta tid som är kvar och det faktum att snart kommer en stor del av mänskligheten att evakueras, då urgamla bibellöften kommer att realiseras. Jesus kommer till oss i verklig skepnad och tar oss till sig. Vi ska i ett ögonblick ryckas upp till helt andra världar. Många är de som då i stor nöd och förtvivlan kommer att bli kvar med pseudofrågorna av timlig art, senkommet påminda om att det som de kristna trodde på var verkligt sant. Gode Gud! Det är inte inflationen eller räntan som är de stora frågorna i livet. Inte ens freden, miljön eller krigen.

Jag vill gärna dela en länk till en ny Youtube kanal med Göteborgaren och pingstvännen Pelle Karlsson. Han är utvandrad till Kalifornien i USA sedan många år men har kvar den verkligt infödde Göteborgarens öppna och härliga mentalitet. En sann Göteborgare. Ja, nu är det väl inte göteborgsk mentalitet jag vill peka på så mycket - även om den slår igenom så fint i de engelska bibelstudier Pelle Karlsson har börjat med. Enkla evangeliska budskap. Det behöver vi! Han kallar sin kanal för God`s app in kosmos hacked. Du kan klicka på den blå länken så kommer du dit direkt. Prenumerera gärna på hans Youtube kanal så att han också fortsätter med detta fina initiativ han tagit.

Pelle Karlsson/Morgon, middag eller kväll

- Guds välsignelse inför en ny och evangeliserande vår och sommar!

"Unction is the thing that makes the difference between a speaker and a preacher."

"Smörjelsen är det som gör skillnaden mellan en talare och en förkunnare."

 - Leonard Ravenhill -

" Generation efter generation, miljontals själar hamnar i helvetet medan kyrkan drömmer och väntar på att Gud ska rädda dem utan att använda de medel han har ställt till vårt förfogande."

" Generation and generation, millions of souls, go to hell while the church dreams and waits for God to save the world without our using the tools he has given us. "

- Charles G. Finney -

När prövningens eld kommer över din dag, Och vännerna bort från dig går, Och trångmålen gjort dig så bräcklig och svag, Så tro det som skrivet står.

Kör: Jesus, han glömmer dig ej, Jesus han glömmer dig ej, Så tro han är med, Och hjärtat får frid, Jesus, han glömmer dig ej.

Om sinnet är tungt och när modet är slut, Och hånad du blir var du går, Guds kärlek till dig dock är liksom förut, Blott tro det som skrivet står.

När livet på jorden en ände här tar, Rättfärdighetskransen du får, Glöm vänner som sviker, glöm allt det som var, Och tro det som skrivet står.

- Aage Samuelsen -

"Och han (Jesus) sade till dem: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd."  Mark. 16:15 -16

Det finns i den kristna historien ett fruktansvärt bedrägeri som pågående har sin auktorisation och sin utövning i kyrkan. Det handlar om barndopet. Jag talar då om den rituella ceremonin och tillställning som sker från det att barnet är ca. tre månader gammalt - vanligtvis mellan tre till sex månader. Vi kallar det för barndop till skillnad från bibliskt dop som är ett vuxendop, per definition. Hur är den intellektuella förmågan hos en så ung människa som sex månader i att bedöma trosfrågor eller på annat vis kunna ge till uttryck en mening eller åsikt? Den är som vi vet obefintlig. Ett spädbarn kan bara ge till uttryck sitt misshag genom gråt då barnet finner tillvaron vara obekväm. Där sätter utvecklingen en tydlig gräns. Ett spädbarn tror inte på Gud. Det tror inget alls. Och ingen begär det heller. Vi talar om trosfrågor. De som Jesus undervisar om och som lärjungarna praktiserade.

Jag möter varje gång i evangelisationen en öppenhet för de eviga tingen. Vårt eviga väl, frälsningen genom Jesus och syndernas förlåtelse och allvaret i att vara en människa. Så långt är allt rätt. Men det är ofta förekommande så att de som jag möter genskjuter våra samtal med att säga; "Jag är redan döpt!"  Deklarationen i sig vittnar från deras sida om att de tror sig ha allt klart med Gud. Man tror sig ha fått syndernas förlåtelse genom dopet och den uppföljande konfirmationen. Är det Guds ords väg till frälsning?

Det är ett stort självbedrägeri som kyrkan är högst ansvarig för. Vad sa Jesus? Den som tror. Jesus riktar dopets genomförande till den enskilde med särskilda kvalifikationer. Vilka då? Den som tror. Men ett spädbarn mellan tre till sex månader vet inte ens om att det finns till. Hur ska de då kunna tro något överhuvudtaget? Alltså är inte spädbarnet målgruppen för denna påhittade rituella handling - som vi för övrigt inte hittar någonstans i Bibeln. Jesus döptes inte som barn. Han som är vägen för oss. Han döptes som vuxen genom ett påtagligt insisterande. Han ville av egen tydlig vilja. Moses i Gamla testamentet döpes inte heller som barn. Tvärtom! Jordbecket skyddade honom från Nilens omgivande vatten då han skickades ut i en korg som nyfödd till räddning. Varför? Barnen hör Guds rike till. Det understryker att barnen hör Guds rike till. Och Jesus sa det själv. Barnen hör Guds rike till men kommer under sin uppväxt att gestalta den syndanatur de bär på och som tron och dopet senare gör upp med. Men i rätt ordning. Ett spädbarn kan och behöver inte bli frälst. De har ingen syndanatur att relatera till.

Det kyrkan gör i all sin diabolism då den går djävulens ärende är att abortera frälsningen från människorna. Människor jag möter i hundratal tror att de är frälsta genom barndopet. Därför släpper de trosförkunnelsen och låter sig inte konfronteras med bibelns budskap om synd och frälsning. - Jag är ju redan döpt, säger man. Och tappar sedan något av intresset för predikan under stor förvirring.

Kyrkan som institution har skapat en ritual som invaggar människorna i att de är frälsta genom dopet, men utan en personlig omvändelse. Ett spädbarn har inget att omvända sig ifrån. När man sedan i de lägre tonåren ska följa upp de kyrkliga aktiviteterna under konfirmationen då är det med hänvisning till dopet man genomgått. Men aldrig upplevt. Kyrkan har alltså spegelvänt frälsningens väg men utelämnat omvändelsen! Först dop sedan en uppföljning i en light betonad Alpha kurs. Alpha kurser... dessa protesfabriker på andens område. Man kollektiv ansluter människor till kyrkan men utan verklig omvändelse.

På detta sätt går kyrkan förbi hela Jesus offerliv. Varför skulle Jesus överhuvudtaget komma och dö för våra synder? Dopet löser vår frälsning och konfirmationen vidimerar... Det är ett oerhört bedrägeri! De barndöpta kringgår frälsningens nödvändighet att på individnivå omvända sig och sätta sin tro till Jesus. Det hade då följdriktigt räckt med att Johannes döparen kommit med sitt dop. Vi behöver inte Jesus. Men inte ens Johannes dop efterföljer kyrkan alltid. Kyrkan har istället förlagt frälsningen i dopet och många är de av pingstvänner som dealar med dessa sanningar idag. Sedan konfirmerar man ungdomen och knyter an till barndopet som redan har skett under föresatsen att individen i fråga redan är omvänd och frälst. Det omintetgör Jesus verk och försoning! Det är ett djävulens verk. Människor går evigt förlorade under tron att de är klara inför evigheten men som aldrig tagit personlig ställning på individnivå och överlämnat sin inre tillvaro till Jesus i en frälsningsmöte. Kyrkan har lurat dem.

Det finns i samhället en utbredd motvilja och antipati till judisk och muslimsk omskärelse. Den tar sikte på individen och det faktum att barnet inte får välja själv. Med min samtids ögon sett så är barndopet i parameter med det. Det är en rituell kränkning som ger sig ut för att vara det kristna budskapet. Det är det inte. Det är i realiteten en vaccination emot evangelium. En andlig pest smitta kyrkan bedrivit i årtusenden och den skördar fortsatt stora skaror av människor som går evigt förlorade, då de tror att de är frälsta genom barndopet men aldrig mött den uppståndne Frälsaren på ett personligt plan.

Det är en motsägelse i sig att den kyrka som i den naturliga förstår och förvaltar begravningar av hela den döda kroppen inte förstår dopets betydelse i att begrava den gamla människan i dopets grav, för att sedan uppstå i ett nytt väsende i liv. Om vi översätter det kyrkliga barndopet i en gravsättning i det naturliga så skulle bara huvudet få några skopor jord över sig vid jordfästningen och resten av kroppen lämnas därhän åt en vämjelig förruttnelse ovan jord. Eller att man bara kremerade större delen av huvudet men lämnade resten av kroppen utan avsikt i ett skvättande. Och det må vara hänt!

Men här bedrar man skaror av människor då man leder dem förbi frälsningen och omvändelsens nödvändighet genom ett dop de aldrig fått uppleva. Skaror går förlorade för evigheten i en ouppgjord liv. 

På tisdag måste jag bara ut igen med traktaterna om Jesus på stan! Kristi kärlek tvingar. 

Jag hörde en intervju med R.W Schambach som reste mycket med A.A Allen på sin tid, om en kvinna som kom fram till förbön. Hon hade i samband med en olycka fått fyra av sina fem fingrar kapade på ena handen. Eftersom hon kom fram till förbön så hade hon tro för att Jesus kunde avhjälpa skadan. Schambach betonade att det inte är ett större under än frälsningens under i en människas liv och det faktum att Herren ska väcka upp de troende ur gravarna en dag. Men framhöll han; Det går inte att betjäna människor om man är fylld av rädsla eller fruktan. Hennes fingrar växte ut ur handen på henne under förbön. 

Gode Gud! Frånsett alla helandeunder som överhuvudtaget skett i historien måste jag få dela traktater om Herren Jesus Kristus på tisdag. Bed att Herren får göra något för någon människa. Kärleken delar inte rum med fruktan. 

Tiden är kort!

"Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom."  Apg. 3:7-10

En man hade varit lam sedan födseln. Föräldrarna hade fått göra allt för honom. I vuxen ålder fick han fortsatt vara beroende av omgivningens välvilja och andras allmosor. Hur hämmar inte det en människas livsglädje och livsgnista - ni mina vänner som är präglade på att det bara är de helbrägdagörande gåvorna och de karismatiska-helande-evangelisterna som fått makt av Jesus att bota sjuka. Låt mig få utmana oss.

Det är Petrus och Johannes som i detta kända textavsnitt kommer upp till sköna porten där den lame sitter. Vi är vana vid att lägga betoningen på att apostlarna inte hade något silver och guld, för det säger Petrus. Men anledningen till att han sa så - förutom att det säkert också stämde - det var att mannen satt och tiggde. Han behövde inkomst för sitt liv. Här tar Petrus avstamp till det han verkligen vill komma fram till; "Det vi har det ger vi dig!" "I Jesu Kristi namn stå upp och gå!" 

Här slutar vi att läsa och undret är ett faktum. Och vi slår fast att det är i Jesus namn som ett helande ernås. Inte sant? Och att vi saknar denna trons manifestation och erfarenhet runt våra egna liv. Men liksom "Tro utan gärning är död" - för det är också en biblisk sanning - så står det faktiskt att Petrus tog honom vid handen och reste honom upp. Här har du en konkret gärning eller handling. Har den någon betydelse? Absolut. "Gå och tvätta dig i Siloam", sa Jesus, till den blinde. Var det nödvändigt? Ja, det var det.

Var det en engångsföreteelse att Petrus tog den lame vid handen och reste honom upp? Sa han inte att den lame själv skulle resa på sig? Är detta metodiken i att rullstolsbundna ska få styrka i sina ben, de blinda få sin syn och de döda väckas upp? Finns det någon metodik i Jesus namn? Ja, förr i tiden tonsatte läsarna helandeunder i sina sångtexter. Och trodde på dem. 

Vi tror men vi tillämpar inte. Vi tycker att helandepredikanterna likt andliga entreprenörer fått en särskild smörjelse av Gud för saken. Eller också är de fel ute och kommer att bli avvisade av Herren en dag; "Se jag känner eder icke. Gå bort ifrån mig ni ogärningsmän." Vill Gud någon syndares död? Svar nej. 

Det finns en psykologisk tröskel inom oss som den stora hopen av evangelister och pastorer inte tar sig över och igenom. Därför blir de inte till samma välsignelse för andra och de utbreder inte Guds rike på detta kraftfulla och påtagliga sätt. Vi ber i Jesus namn. Och så hänskjuter vi saken åt Herren som har all makt. Men vi skulle ju i hans namn... Undren uteblir.

Jag tänker mig in i att som Petrus och Johannes agera i förbön för en liknande. Hade jag då tagit en rullstolsbunden människa i handen för att resa honom eller henne upp - om mitt kristna liv är så äkta som jag tror? "Tro utan gärning är död." Förmodligen inte. Jag hade haft en bönestund innan torgmötet, delat mina traktater om Jesus, proklamerat Jesusnamnet - möjligen gett förbön åt någon om denne så insisterade. Men det är en väldig tröskel att våga säga åt en lam;  - Res dig upp i Jesus namn! och sedan också ta dennes hand och hjälpa honom upp. Det kan ju misslyckas...Gode Gud! Himlen måste blunda för vår otro, änglarna skyler både ben, armar och huvud för vår otro skull. Vi är själva en dementi på vår trosuppfattning och vår höga kristna bekännelse. Den är inte värd någonting. En verksam tro i kärlek. Himmelrikets resurser fryser inne. För att säga det så; Vi kommer aldrig så långt. I himlen blir allt frid och fröjd men här nere får vi lida. I onödan. För Jesus namnet blir aldrig förhärligat genom himmelrikets politik.

Jag läste och blev djupt tagen härom dagen. Vet du vad det står? "Det är för eder fostran som ni får utstå lidande." (Hebr. 12:7) Sedan skriver författaren: "Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet." (Hebr. 12:10) Författaren av brevet förknippar lidande och fostran med varandra. Fostran är metoden. Lidande medlet. Och här kan lidanden skilja sig åt i våra liv. Gud väljer olika lidandets färdmedel vi får resa i. Men så kommer det allt väsentliga: " För att vi ska få del av hans helighet." Lidanden blir upphovet till vår heliggörelse. Våra lidanden på ett personligt plan är det kors vi fått att bära. Det har ett stort syfte för våra liv. Vi behöver helighet i våra liv. Den hör till härligheten.

Gud vill att vi ska gå ut i tjänst för honom och inte bara som barn be Herren verka från himlen. Han har gett oss den Helige Ande som pant på arvet. Låt oss ta ut det.

Gå i tro! Verka i tro! Utför i tro! Håll fast i tro! Och forcera alla humanistiska trösklar och all otrons elände som endast hänskjuter saken åt Jesus i bön och sedan stänger butiken och går hem och säger; Det var inte Herrens vilja.... Tro utan gärning är död! Ta den sjuke i handen och res denne upp. Det är en verksam tro. Det är att tro och att göra. Det är lättare sagt än gjort.

Därför ser vi Guds rikets utbredning vara så tillbaka satt i våra dagar.

" I'd rather have ten people that want God, then ten thousand who want to play church."

- Leonard Ravenhill -

Jag hörde en berättelse från David Wilkersons liv av Leonard Ravenhill. 

Leonard uppgav att David Wilkerson berättat för honom: "Jag vet att jag har fått ett par andliga nådegåvor i min tjänst. Men det finns ingen gång de är så i funktion som i evangelisationen jämfört med i kyrkan. Han berättade vidare att när David Wilkerson en dag stod och evangeliserade, så gick en storvuxen man förbi honom. David ropade på honom; "Du är på väg bort ifrån din fru. Gör inte det." Mannen hade senare kommit tillbaka till Wilkerson och varit mycket ångerfull. Det han hade sagt till honom stämde. Mannen hade sex barn.

Guds Ande verkade genom sin tjänare. 

Halleluja! "Han håller hela världen i sin hand." Jesus håller hela världen i sin hand.

Efter ett par underbara timmar i evangelisationen under gårdagen, så fick jag en fruktansvärd kramp i magen. Det var runt 20.00 tiden. När klockan var 01.30 på natten då var tillståndet så svårt att hela min buk hade svullnat upp som en tunna. Stenhård. Ihärdiga kramper delade då bo med en kolossal värk på ömse sidor om buken. Magen hade ingen kommunikation nedåt, om jag får uttrycka det så. Jag kunde bara provocera fram vomering. Men det kom inte upp något i motsvarande grad. Jag drack massor för att försöka häva smärtan. Samarin, mjölk och vatten om vart annat. Enda effekten det hade det var att den begynnande torson oralt släppte upp metanet likt på tajgan i Sibirien. Kunde inte stå. Kunde inte ligga. Kunde inte heller häva smärtan genom en fosterställning. Inget funkade. Jag tänkte; Det här måste vara begynnande tarmvred! Men vad hade då utlöst den bara så där?

Jag bad till Gud. Jag befallde i Jesus namn befrielse från den främmande smärtan. Djävulen hånade mig med sin karaktäristiska negativa ton; "Jesus griper inte in denna gången heller. Dina teologier stämmer inte. Nåt är fel med dig." - Tack för upplysningen. Jag känner det i hela buken, svarade jag mentalt. Och framhärdade. 

När klockan var 03.30 ringde jag 112. De skulle skicka en ambulans. Men det kunde ta tid, sa man. Jag kunde inte gå så väl. Begreppet "framstupa sidoläge" fick en broder definition. "Framstupa framåtböjdhet under gång." Det gjorde så ont och all kommunikation för avträdet stod helt stilla. Som om överkroppen och underkroppen inte hörde ihop längre.

Jag ringde tillbaka till 112 och sa att jag inte kan vänta på någon ambulans längre. Samhällstjänsten har överlevt sitt syfte. Ambulans som ska vara det snabbaste sättet att komma till sjukhus är numera det senfärdiga färdmedlet. Jag tänkte ta en promenad för att se om det kunde lindras. Kan man gå när man har så ont, då har man inte så ont. Men det hade jag! Jag började gå planlöst mot Södersjukhuset i hopp om att smärtan skulle avta. Den lindrades inte. Kroppens övriga organ började medlida. Det var ju snällt men knappast en skön upplevelse. Räckte det inte med de symptom jag hade?

Jag vände och gick hem igen. Det här gick inte. Jag gick som en riktig åldring. Väl hemma igen la jag mig på soffan i samma smärtor. Nu hade värken pågått i åtta timmar med konstant kramp. Men när jag legat och vridit mig i kanske tio minuter så vaknade jag. Ja, jag hade alltså somnat. Obegripligt! Smärtan och uppsvälldheten var förbi. Jag vaknade med en barnsång. "Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand, Han håller hela världen i sin hand." Sången som jag sjöng i mitt inre när jag vaknade gjorde sig så starkt påmind - jag som inte sjungit eller hört den där sången på hur länge som helst, började leta efter versarna ur mitt minne. "Han håller dig och mig i sin hand, Han håller dig och mig i sin hand, Han håller dig och mig i sin hand - Han håller hela världen i sin hand." Jag tror det var Jan Sparring som sjöng in den där sången likt en populärreligiös slagdänga på 1970-talen. Kanske den till och med var med en vecka på Svensktoppen. Vi har alla våra olika ideal. Den Helige Andes vittnesbörd i texten var lika stark i raderna som under sångens lansering för ett halv sekel sedan. Takten svajade som rörelserna i en moders famn.

När jag skriver detta så kommer fienden igen och säger; "Ska du skryta över den där upplevelsen också? Får du inte nog? Säkert blir åtminstone läsarna trötta på allt ditt skryt. Din förkärlek för efter apostoliska manifestationer. Och sökande efter andliga yttringar." Gode Gud! Vilket surr. Jag älskar fotstegen av Herrens välgärningar.

Vet du varför sångens enkla vittnesbörd och vers repeteras tre till fyra gånger? Det är för att djävulen är så trög och den Helige Andes vittnesbörd manifesterade faktum till stor glädje för patienten. Här gäller det att stå på rätt sida i striden. Det klarar inte djävulen av att höra. Smärtan var borta. Stå honom emot! Fasta i tron.

Lovat vare Gud, Lovat vare Gud, Lovat vare Gud - ja, lovat vare Gud!

Han håller hela världen i sin hand.