På torsdag har jag för avsikt att stå i korsningen Gamla brogatan / Drottninggatan igen. Det är som om det var första gången varje gång. Det är så tilldragande att det bara kan uttryckas med att vara påkallat. Eller maktpåliggande. Kan du förstå?

Jag la upp en predikan av David Wilkerson här på bloggen för några dagar sedan. En predikan han höll i Rörstrandskyrkan några år innan han gick bort. Lyssna gärna på den predikan.

Jag minns att Wilkerson i princip bosatte sig på gatorna fast i en helt annan tid och bland New Yorks rövare på 1970-talen. Han var helt överlåten till Gud. Då sker det saker. Han är ett utomordentligt exempel för den som vill gå ut med evangelium utanför kyrkväggarna. Han gick ensam men har nog nått fler med evangelium än kyrkorna gjort tillsammans.

Det är mycket oroande att kristna skäms för evangelium. Det var precis det man inte gjorde bland de första kristna. Man sa; "Jag blygs inte för evangelium. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror." 

Ut på gatorna! Det är gratis. Ta Jesus med dig i din bekännelse.

Han går med dig.

 

Fann några ord av A.W Tozer som skrivit så många uppbyggliga böcker på kristet tema. Tozer som betraktas som en gudsman. Ja, hade det inte varit för hans goda renommè hade möjligen hans hårda språkbruk här förpassats. Det är minst sagt färgstarkt. Denne till naturen noble man med profetens kännetecken.

" Hell is full of fools, and heaven is full of wise men. There are wise men in heaven that could not read and write when they were on earth, and there are learned fools in hell that had degrees after their name like the tail on a kite. They knew everything but the one thing. They did not think of tomorrow, of the judgment day. They were fools."   -  A.W Tozer  -


 

Det finns ett nyckelord eller uttryck som förekommit historiskt sett, särskilt när det gäller Åland i Östersjön. Det är begreppet "avträda". Att avträda till förmån för annat. Öarna Gotland och Åland som är betydligt mer utsatta än Bornholm och Öland.

Gotland och Åland är oerhört utsatta rent militärt i en intressesfär. Ryssland kan möjligen genom sin bundsförvant Turkiet förhala ett Nato inträde, men vid ett angrepp mot Sverige/Finland så är det dessa öar som står i fokus. De nordiska länderna kommer inte att ta strid för dem. Det kan man inte. Då skulle ett krig eskalera. Det skulle vara alldeles för farligt. Det vet man om. Ryssland behöver inte Finland och Sveriges territorier men i händelse av ett Nato inträde behöver man verkligen dessa öar. Då har vi bundit ris för vår egen rygg. Vi tvingas in i Nato säger vi. Men det tvingar Ryssland besätta Gotland och Åland. Då har vi själva skrivit vår historia.

Jag är av den uppfattningen att det är inte frågan om - utan när. Länderna får avträda öarna för att skona fastlandet. Det låter osannolikt men mycket har varit osannolikt i historien - precis som invasionen i Ukraina 2014 och 2022.

Det är långt ifrån ett utopiskt resonemang.


 

"HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas? När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig, då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender. Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta; om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg." ( Psaltaren 27 )

Genom hela Psaltaren så ljuder det en bakgrundsmusik likt de lugnande och köpvänliga tonerna i ett varuhus; "Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren! " Jag kan tänka mig att man sjöng den växelvis när man vandrade fram. Ja, för det är annars lite märkligt att frågeställaren själv ger sig svaret. Är det inte också så att svaret ger man sig själv i den trängda situationen under tillförsikt, på grund av tidigare erfarenhet av Guds ingripande och hjälp? Förtröstan på Gud måste också få tala ibland. Varför ska den alltid tiga stilla och försagd under räddhåga för annars kan det bli värre? Vi ställer annars frågan högt och ljudligt under våra svårigheter och någon annan kommer med de lugnande beskeden. "Herren ska nog hjälpa till sist." Men Herren är verklig. Han är inte ett profylax eller en placebo effekt i det osynliga.

David var en kung för ett litet men brokigt rike och omgiven av starka, trängande fientliga makter. Det fanns problem också i hans liv. Men han framhåller att Herren var hans ljus. Vad gör ljuset? Det upplyser! Vem upplyser? Ja, det var inte ljuset själv - utan Herren. Det var Herren som var hans ljus och frälsning. Det talar om en full tillförsikt. Här utmanar jag mig själv lika mycket. Hur långt räcker vår tillit till Gud? Det är frågan inför varje prövning.

Det är gott att likt i en båt på öppet hav trygga sig till att det är Gud som är vår räddning. Må det då vara en bra båt. Det gjorde profeten Jona i ett avseende då han låg längst ner i båten och sov trots att havet höll på att förgöra dem alla. Ja, vi kunde säga att han sov djupt och därmed inte förstod situationen bättre. Men han bekräftar faktiskt tilliten till Gud en gång till på samma resa då han ber sjömännen kasta i honom i havet för att stilla stormen, för hans skull. Vilket ovett. Men han litade faktiskt på att Gud skulle rädda dem alla - även han. Först räddade Gud sjömännen med lugnt hav. Sedan Jona genom en valfisk. För även om havet lugnar sig så är havet fel element för en människa att vara i. Inte bara för Jona. Gud räddade till och med valfisken till slut. Då en man klädd i hårig gethud måste ha varit alldeles för sträv för valens kamrar. Även en val kan väl sätta i halsen, hosta ihjäl sig och dö. Valen kastar profeten på land. Hur var det möjligt? Vid land är det för grunt för valar. Vad vill jag säga? Vi ser inte allt vad Gud gör i sin tid, i rätt tid och när så sker. Han får ofta ta till exeptionella åtgärder för att vi överhuvudtaget ska se honom bakom det som sker. Därför väntar han ofta. Och många gånger till sista stund. Så vill jag se det. Livet kan te sig olidligt spännande men hur ska vi annars lära oss tillit? Så leker vi med barnen när de är små. Vi hystar upp dem i luften så de kiknar av skräck. De tror att de skall falla hårt men vi fångar dem alltid i sviktande och säkra armar. Varje gång. Till slut är det bara svingandet av kroppen och karusellerna som roar dem. Ända in i vuxenlivet. Då har rädslan gått över i tillförsikt. Med Gud är det så att situationer som går att förklara skymmer alltid Guds under. Han som vet hur man gör sina barn modiga.

På havet blir man i stigande grad sjösjuk. Det är inte bara storm relaterat. Det är också individuellt betingat. Vi människor är känsliga för motgångar. Det är balans sinnet som larmar. Paulus skriver till sina vänner och refererar till att de hade "utkämpat många lidandets kamp." Ja, det står faktiskt skrivet att de hade "ståndaktigt uthärdat många lidandets kamp." Här har du Guds skola. Här danas karaktärer för att bli Jesus lik. 

De onda har många trynen och lidanden har många bett. Men sov likt Jona i båten. Kastar man dig överbord så kommer Gud ändå att tillse din fortsatta resa i livet. Och skulle du be dem kasta dig i havet då gör du det för att du har en stor tillit till Gud! Jona var inte suicidal. Inte här. Det var han dock under den förbrända ginstbusken. Tag mitt liv, Gud! Också det var övergående. Men värre var det för Elia. För honom gick det inte ens över. Han ville verkligen dö. Elia som vi aldrig hittade en fläck på. 

Man har undrat i alla tider vilken valfisk det var som kunde uppbringa en tredygnslägenhet för en "olydig profet". Jag ser inte Jona olydnad - söndagsskolans lära till trots. Jag ser bara många människor som skulle varit profeter men som inte är det. Det har inte flytt Nineve men sin egen kallelse. Guds ocean som rymmer på okända lösningar skall föra dem tillbaka.

Ska man se Guds räddning och hjälp, ja, då ska man som vi brukar säga "sitta stilla i båten". När tiden är inne sänder Gud en underbar och ryktbar lösning - för att Gud är god.

Det har han alltid varit.


 

I flera år har jag gått och burit på visionen om ett vardagsrum mitt i Stockholm. Videon här ovan är ett uttryck för det. Var är biografen vi sak ha i centrum? Vi ska inte tjäna Gud i nästa generation, utan i denna. Tiden är kort!

Var är du som förfogar över en biograf eller teatersalong? Herren behöver den! 

Ja, Gud ska hjälpa oss att tillse detta behov. Det är där visionen vilar. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Det handlar om ett utrymme, ett tak över huvudet och en plats dit Guds fria folk kan få gå, samlas och träffas och tillbe Gud.


 

"Se, fördenskull vill jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne. Därefter skall jag giva henne tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Då skall hon sjunga såsom i sin ungdoms dagar, och såsom på den dag då hon drog upp ur Egyptens land." ( Hosea 2:14-15 )

Guds handlande är till för trons öga och för vår framtida erfarenhet. Guds handlande skapar vår framtid. Trons öga ser det! Finns det en framtid och ett hopp? Absolut!

Hosea levde i en helt annan tid än Akan och berättelsen om Akors dal lyfter fram den historiska händelsen men knyter helt andra värden till den platsen. Ett välkänt gammalt historiskt nederlag skulle få en nytt åminnelsmärke för framtiden, där Akors dal inte längre skulle vara synonymt med nederlag utan med något hoppfullt. Det är verkligen utmanande. Akors dal är inte ett gott varumärke. Akors dal är vad Tjernobyl är för önskan om energiutvinning. Platsen för en riktig härdsmälta. 

Låt oss följa Gud i texten. I en hunger efter att bli upptagen av honom. Och jag ropar till dig. Har inte livets öken väckt din törst efter honom än? Törsten kommer! Den behöver du inte uppsöka. Och när den kommer sök Herren. Han är källan med det levande vattnet!

Vad står det hos profeten om Gud? Gud skulle "locka henne bort ". Vi vet inte hur Gud lockade henne eller hur det gick till rent rationellt hos henne. Hon drogs till en öken. Men troligtvis fick hon syn på något intressant. Locka handlar ju inte om tvång. En öken är inte en given plats att vistas i. Det är för varmt om dagen och det är för kallt om natten. Det växer ingenting och det är vattenbrist. Vi måste identifiera vad vi läser och förstå betingelserna. En svår tillvaro, helt enkelt. Känner du igen dig?

Men Gud som alltid har goda avsikter ville leda henne ut i öknen. Hur lång är den processen? Jag tänker då praktiskt och tidsmässigt - Gud som gömmer sig i sitt handlande för de som inte ser med trons öga. Vi kan också tappa perspektivet. Då går Guds fotspår obemärkt förbi. Men till öknen kom hon!

Jag vill gärna stanna vid varje sats för att utröna och översätta hur Guds handlande kan ske också i en vidare tillämpning för oss. " Ut ur Egypten kallade jag min son ", säger en annan profet. Gud som först genom en hungersnöd sänt honom dit via Josef. Gud för ut. Han för också in!

Gud förde henne bort, står det hos Hosea. Där kan det rymma väldigt mycket av händelser ur ett tids perspektiv. Processen är så långtgående att hon till slut ses i en öken. Det hade hon - som var föremålet för Guds handlande - inte som destination eller slutmål då hon började sin färd "bort ". Ingen vill in i en öken. Ändå hamnade hon där. Ledd av Gud!

Nu är hon åt-sido-tagen under ansträngda förhållanden. Här skulle Gud börja tala ljuvligt till henne. Vem talar ljuvligt, om inte den helige Ande? Tröstaren som ser längre fram och tar fasta på Guds övergripande godhet i hans handhavande.

Sedan kommer Guds verkliga avsikter med hans handlande med henne. Därefter. Därefter! Lite längre fram. Efter att ha gått igenom allt detta med "bli lockad bort " och " till öknen ". Därefter. Då! Låt mig få sära på meningarna och börja i ett nytt stycke för det är ljuvligt och hoppingivande!

"Jag ska ge henne tillbaka hennes vingårdar ", säger Herren. Den språkliga meningsbyggnaden som omnämner henne två gånger - för att det inte ska råda några tvivel om att det verkligen är hon som ska få tillbaka vingårdarna. Henne och hennes!

Akors dal skulle inte bli en hoppets dal. Så står det inte. Men en hoppets port! En inledning. En port är en fysisk avgränsning till ett inträde - till en stad - eller till ett hus. En port stänger något ute och öppnar för något nytt. Där finns resurser som öknen saknar. I legio. Gud bor däri!

"Då ska hon sjunga som i sin ungdoms dagar." 

Detta talar om förnyelse. Ofta klarar inte ungdomen av att höra de äldres sånger från en annan tid. Rytmen och takten, språket och texterna berör inte. Men här står det att hon skulle sjunga - inte som dagens ungdom - men som i sin egen ungdom. Här har du förnyelsen och väckelsen som kopplar ihop med en svunnen och förlorad tid. De urkristna källorna som rinner lite djupare där grundvattnet svalkas av berget, av klippan. Där är vattnet kallt och friskt. Klippan Kristus!

Profeten utmanar verkligen sina åhörare i texten. Att överhuvudtaget nämna Akors dal är ett verkligt vågstycke. Det hade varit lättare att dra till med en annan tragisk jämförelse. Skulle Gud kunna göra något nytt utifrån Akors dal och det faktum att 36.000 blev slagna där i dalen för Akans skull? Akan är ju begravd där. Hosea tar verkligen svåra exempel för Gud att uppfylla sitt löfte kring. Inte sant? Men helige Ande vet vad Gud menar!

Hosea beskriver ju så enstavigt med några huvudord. "Locka bort till öknen", "tala ljuvligt till", "därefter... skall jag giva ". Och jag idisslar texten. Det sker inte på en dag! Det förstår vi. Att uppleva en öken i sitt liv kan ske under lång tid. Fråga Mose som gick i fyrtio år och vallade Jetros får. Ökenvandringens tidsmått. Så kom de och till Kardes-Barnea en andra gång. Efter fyrtio år. Ökenvandringens tid. Eller fastans tid i Jesu liv under fyrtio dagar... Det är en lång tid för en människa. Öknen är ingen plats för oss men ligger före löfteslandet.

Gud vill leda sitt folk in i en nya segrar. Jag är medveten om att det är stora ord att säga så och lättare att uttala då man är i en trosviss miljö. Jag har inget av det till hjälp men säger det ändå! Vad har vi annars här att göra? Leva efter ökad livskvalite`och konsumtion? Bygga trall utanför stugan? Se hur ondskan och orättfärdigheten bryter ned ALLT! Det är väl inte livets mening? Vi är på väg in i evigheten. Där skulle vi samla skatter!

Jag kan inte utmana Gud. Det vore riktigt dumt. Men kanske det är så att Gud utmanar oss? Det är det vi känner av. Gud ville ge tillbaka henne hennes vingårdar. - Henne, hennes, henne, hennes! Henne gånger tusen! Vem är hon? Ja, vem är hon?

"Vem är hon som kommer stödd på sin vän ", skriver Höga visan. Det är bruden! Det är jag. Det är du! Jesu brud. Guds församling. 

- Akta dig, vad han har henne kär!

 

Gotland förbereder sig för en invasion. Ön måste värnas. Elen måste skyddas. Vattenförsörjningen och de sårbara IT systemen måste säkras. Men på ett ögonblick är ön invaderad. Annekterad.

Man talar om att de ryska trupperna är marginaliserade. Tro det inte för ett ögonblick! Allt är relativt. Ukraina har en landyta på 603 548 km². Gotland har en yta på 3184 km². Ur det hänseendet är Gotland lagom stort för en större grupp fallskärmsjägare bistående av landsättande fregatter, övervakade av ryska u-båtar för att inta hela ön. Det står bortom varje rimligt tvivel att strider i någon större omfattning inte skulle ske, om så händer. Det är för farligt.

Gotland är på decimalen stort som Ukraina och Ryssland har de facto tagit stora delar av det östra Ukraina - trots den massmediala bilden att de misslyckats. Landet Ukraina är mer eller mindre sönderbombat. Gotland och Åland är små jämförelsevis. 

Det är ofrånkomligt ur en politisk och militär synvinkel att Gotland och Åland skulle lämnas i fred. Det handlar om ett plötsligt tillslag där en motoffensiv från svensk och finsk sida skulle vara alldeles för kostsamma. För mycket kommer att stå på spel. Någon måste nämligen vara situationen mest vuxen. Att starta ett försvars anfall på dessa öar skulle snabbt eskalera till öarnas fastländer. Då är händelsen inte längre isolerad men fullständigt ur kontroll.

Massmedia talar om att Ryssland målat in sig i ett hörn, då vi själva är instängda i en vik. Den alltmer betydelsefulla Östersjön.

Gode Gud!