Vi satt hos en mäklare i en husaffär. Säljarna hade skrivit ett friskrivnings avtal som överlät alla eventuella dolda fel och brister till ett försäkringsbolag istället för med de forna ägarna. Upplägget är mer vanligt vid sterbhus då dödsboet inte kan ha några känningar om skicket på ett objekt. Men här satt ägarna med var sin del fullt kapabla att ta ansvar. Vilka de avsvor sig. Sådant skapar misstankar om att något kan vara riktigt fel på den tilltänkta fastigheten. Varför då? Ja, inget är gratis hos försäkringsbolagen, givetvis.

När vi satt där med mäklaren och säljarna frågade kvinnan om vi ville köpa en stor frys för en symbolisk summa som inte ingick i köpet. För oss en bra affär och för säljarna mer en fråga av praktiskt art. Vi tackade ja till erbjudandet. När det var avklarat och vi hade skrivit på vårt köpeavtal tog mannen till orda och undrade om vi ville köpa loss en del maskiner för en i sammanhanget acceptabel summa.  

När mannen sagt det så tänkte jag, ja det var jag som tänkte det: Verktyg och maskiner, borrar och skruvmejslar brukar i regel vara en mans hjärtefrågor men en frys brukar ju i vanliga fall höra till hemmet och ett hem ägs i regel av både mannen och kvinnan. Varför tar kvinnan i paret ansvaret för frysen och mannen verktygen? Mitt sinne började leta efter faktorer som kunde förklara denna subtila känsla om att något var fel men fick inte där och då hjälp av friskrivnings avtalet.

Jag tänkte för ett ögonblick: De är både födda på 1940-talet. De har båda samma efternamn. Och har man samma efternamn och är född på 1940-talet då är man i regel gifta, inte sant? Något är ändå fel här. Varför har mannen och kvinnan delat upp verktyg och vitvaror sig emellan? Här låg en hund begravd och jag hade vittring.

Då sa den Helige Ande med sin alldeles särskilda röst: "Thommy, titta på deras händer." Jag tittade genast på både mannens och kvinnans fingrar - för det är där beviset på ett giftemål sitter. Det fanns inte en enda ring på deras fingrar. Inte på någon av dem!

- Gode Gud! Herren som sagt till oss att han inte skulle lämna oss faderlösa "kom till mig" och blev mig till hjälp. 

När säljarna hade gått och vi satt kvar med mäklaren frågade jag mäklaren rent ut: Har vi just bevittnat en bodelning?-  Ja, det har ni, svarade mäklaren, mer stringent än koncist.

Du förstår. Att höra den helige Ande tala är något av det mest beroendeframkallande som finns. Han skiljer ut sig från alla andra röster. Hur kan jag vara så säker på det? Ja, jag har levt i över 60 år med min egen inre tankeverksamhet och med tiden lär man sig också känna igen Guds röst. Den är annorlunda. Den skiljer ut sig. Lovat vare Gud! Guds Ande som rymmer en särskild intonation och en värme i sig som är helt enastående. Den lämnar efter sig en så stark förvissning - lika stark som om någon annan hade sagt det. Och du blir mäkta överraskad. Du hör det ju inom dig. Det är den bästa förklaringen jag kan ge dig. Och jag kan uttrycka mig, ska du veta. 

Och vet du? Denna morgon när jag tvivlade på fastighetsköpet - eftersom man bara kan vara på ett ställe i taget och jag vill var överallt, då sa Herren röst så här till mig:

"Jag var med dig vid kontraktskrivningen. Minns du inte det? Jag talade ju till dig. Hade jag varit emot förvärvet hade jag sagt annat och inte sagt det som jag ingav dig. Då hade det kunskapens ord varit ett vilseledande nonsens. Sådan är inte jag."

- Lovat vare Gud! Det finns bara ett som fattas i livet. Det är att få se Herren ansikte mot ansikte. Hur ska vi kunna klara av det? Vad finns det för uttrycksmedel i den nya naturen som kan motsvara den kärlek som han uppväcker inom oss?

Det återstår att se. Det bästa ligger framför.

" The Blood can wash away my sins, but it cannot wash away my old man. It is the Cross that crucifies the old man. "

- Watchman Nee -

En nyinflyttad granne slog följe med mig i hissen. Hon hade tidigare varit så glad för att jag staplat travar med utläst nutids litteratur i trapphusets entre`, gratis bjudet. Hon hade själv tagit flera stycken och ett hundratal titlar försvann bara på ett par dagar, med vänliga hälsningar på en lapp ifrån mig.

-  Vad läser du nu för någonting?, sa hon i hissen och kopplade ihop med vårt senaste möte. Hon hade själv tyckt att de tidigare travarna av böcker var av stort intresse, i blandade ämnen. - Jag läser just nu om en gudsman, svarade jag. Han hette George Gustavsson. Han var pingstvän och var en verklig ledargestalt med en djupgående och svår andlig kris i samband med att han blev frälst, tillade jag. - När levde han?, frågade grannen intresserad. Presentationen tilltalade uppenbarligen henne och hon fick mersmak på berättelsen om mannen jag läser om. Hennes nyfikenhet var mer än bara en artighetsgest. Det kände jag. Ja, så är det när den Helige Ande ger liv åt ord och meningar. Då skapas en omedveten hunger efter mer. Odefinierat så.

Grannen som i samma stund la ett mentalt raster över alla gånger vi mött varandra på väg in och ut ur huset, fick många intryck sig förklarat. - "Jaha, de är troende."...  Jag riktigt hörde hur hon tänkte det. - Du får berätta mer om honom senare när du läst in dig på gudsmannen, tillade hon. Ja, fortsättning följer, svarade jag. Och vi skildes åt.

Vi kan många gånger uppleva vårt liv vara beskuret och kringskuret. Avskildheten under helgelsens rubrik behåller Gideons ulltuss snustorr under hällregn. Och genomvåt under solsken. Vi är åt-sido-tagna och utstötta. Vi blir bemötta med likgiltighet. Världen hatar oss, säger skriften. - Betänk att hon har hatat mig före er, sa Jesus. Men vårt lidande blir vår krona en dag i Herrens efterföljd.

Att röra sig bland behovets barn är ett av Herrens verkliga hjärtefrågor - han som är mitt ibland dem "där två eller tre är församlade i hans namn". Herren saknar troende som rör sig bland de verkliga behovets barn med sitt vittnesbörd utanför samkvämets väggar. De som rör sig mindre för deras egen uppbyggelses skull eller för att bara bekräfta varandra inom slutna kretsar. Det är inte alltid en gudstjänst.

Även om det har namnet om sig att vara så.

"Om vi själva ägde det som vi menar oss sakna hos andra kristna så skulle behoven mer än väl kunna vara tillgodosedda. Herrens härlighet skulle fylla tomrummet och hans närvaro mätta oss alla. Men vår egen andliga fattigdom ropar till andra: Giv oss av er olja. Våra lampor slockna."

- Thommy Jakobsson -

"Jesus Christ knows the worst about you. Nonetheless, He is the one who loves you most."

- A. W. Tozer -

I morgon kommer jag stå i korningen Gamla Brogatan - Drottninggatan mellan kl. 11.00... och tills jag är klar - så vida det inte regnar. Men med avbrott för lunch. Jag är så tacksam för uppdraget. 

Idag har det varit en osedvanlig tung andlig kamp och strid. Det är mer än dåligt-väder-påverkan eller månadsvisa humörsvängningar i känslolivet på kvinnors vis. Är det något att skriva och berätta om? Ja, varför inte? Varför spela oövervinnerlig och utom räckhåll för varje påverkan då vi alla är beroende av Guds nåd? Vi är alla avhängiga Herrens bistånd. Han som är vår ende biståndsgivare - genom den Helige Ande. - Lovat vare Gud! Men stormen bedarrar inte för det. Varför hymla? Det finns inga segrar utan strid. 

Men jag har lärt mig att när det föregås av kamp och strid - då är det något speciellt på gång som ska födas fram. Jag skrev förra gången till en broder om vilken kamp jag hade haft för en tid sedan. Veckan därpå fick jag förfrågan av en dopkandidat om att döpa henne. Den andliga världen som följer varje beslut i Guds riktning. Och rasar!

Hur upplevs kampen? Ja, det här är inte frågan om ett psykologiserande men evangelistens person blir ifrågasatt i den andliga världen och striden. Det går inte att sätta ord på andlig kamp och strid. Det är som ett yrväder som drar in över evangelisten och som om hela den onda andevärlden lättat på trycket. Och rasar med sin ofrid. Atmosfären blir kampfull, min vän. Ända in i märg och ben. Och den måste utkämpas.

En evangelist står på nådens strand för att vittna för människorna vid nådens hav. Där räcker inte, där räknas inte och där inkluderas inga egna meriter, om än aldrig så fromma. Att vara ett sändebud har en brevbärares karaktär. I medvind. I motvind:  - Låt er försona er med Gud!

Ja, vi får se vad morgondagen har med sig. Något. Det kan jag säga dig. Men skulle det inte finnas några synbara tecken på "efter utkämpad kamp följer seger "... då har ändå fotstegen av glädjebudbäraren låtit sig höras. Det ändrar inget i sak.

"Jesus har segrat, Halleluja, kampen han vann på Golgata. Skulden naglad blev vid korset, allt fullbordat där han sa."

- Lovat vare Gud, nu och i all evighet.

"Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att ni frambär era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er förnuftiga tjänst." Rom 12:1 (Reformationsbibeln)

På torsdag vill jag evangelisera igen i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan. Det finns inget annat som kan mätta den andliga människan som det är att tydliggöra Jesus inför sina medmänniskor. Det fina är att ställer man sig till Guds förfogande - ja, då har Herren också möjlighet att verka med och genom oss. Tänk dig själv som ett verktyg i en verktygslåda. Verktyget gör inget själv men blir använd. 

Blev än en gång idag påmind om Mimmi och Esther som blivit döpta till Kristus i evangelisationen. De tog steget och deras önskan att följa Jesus i livet kommer bära frukt med ringar på vattnet i deras liv. För en evangelist är de det dyrbaraste i livet, vill jag lova. De är inneslutna i mina förböner. Inget ska skada dem och deras liv i Gud! En dag ska vi tillsammans stå fram inför Herren och vi ska fröjda oss över hur han ledde oss och bevarade oss i tiden.

Paulus uppmanar oss att frambära våra kroppar som ett offer. Han gör en parallell med offertjänsten i det gamla förbundets tid. Att överlämna sig till tjänst för Gud, helt enkelt. En tjänst som behagar Gud.

- Det finns inget bättre!

"If you want to be like Jesus, remember, He had a wilderness, a Gethsemane and a Judas."

"The Christian life is a lonely life, but it's a glorious life. Nobody stood by Jesus, maybe nobody will stand by you."

- Leonard Ravenhill -

"God never asks us to do anything we can do."

- Watchman Nee -

^"När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisa, Safats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: "Låt mig först få kyssa min far och min mor, så skall jag sedan följa dig." Han sade till honom: "Gå tillbaka igen. Du vet ju vad jag har gjort med dig." Då lämnade Elisa honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han åt folket, och de åt. Därefter stod han upp och följde Elia och blev hans tjänare." (1 Kungaboken 19:19-21)

Jag vaknade så fullständigt utvilad denna morgon att jag inte ens hört min hustru lämna bostaden. Jag tänkte för ett ögonblick: Har Herren kommit tillbaka och jag är lämnad kvar? Nä, det kan inte stämma. Jag ska ju med! Men var är hon? Det händer liksom inte att jag inte vaknar när hon går. Och alla andra förklaringar var utestängda. Hon var vips borta.

Men jag var i en djup dröm och den var så levande. Jag stod intill Elia och han hade fokus på Elisa i denna berättelse. Och jag tänkte när jag vaknat: - Hur ska det bli i himlen när vi inte längre behöver Guds ord - Bibeln. Kan det inte åtminstone få finnas ett referens exemplar i himlen, så vi kan få sitta och läsa Guds ord emellanåt och saliggöras av dess innehåll. Ja, jag drömde om bibelberättelsen så skön.

Det var som att jag stod vid sidan av Elia och Elisa i drömmen på grannbondens åkrar på vårt lantställe. Då kom en av männen och kastade sin mantel över jordbrukaren intill. Och så säger han: - Du vet vad jag har gjort med dig. Gode Gud! Jorden var alldeles svart och lerig. Och stövlarna nedsolkade. De åkrar jag har runt min tomt där odlas klöver och det odlas råg. Nu är allt bärgat för i år och varje åkerbrukare sitter nu och planerar inför nästa års skörd och räknar på den goda avkastningen. En jordbrukare av idag är inte bara en traktorägare med skopa. Han kan det mesta om allting. Han kan levnadsförutsättningarna för skadedjur och han vet mycket om hydrauloljor och bekämpningsmedel. Han kan smula på ett jordbit och tala om vilka grödor den passar för. Jord är inte bara jord. Den är olika. Den har olika förutsättningar. Åkerbrukaren vet lite om mycket. Och mycket om allt.

En jordbrukares värld består av fyra hörn. Det är hans åkerteg. Det är hans universum och han kan tyda väder på molekylnivå. Han vet allt om en växts tillblivelse och vägen mellan ladan och hans universum är honom väl bekant. När han själv sätter kniven i sina rovor så kan han avläsa vädret från sådd till skörd. Han ser lökens lager på lager likt trädets årsringar. Och minns volymen på sin konstgjorda bevattning, fjol år. Han lagrar sin avkastning som om de vore heliga ting. Och är själv ett med sin tillvaro.

Min dröm var så stark. Och fin! Jag stod bredvid profeterna. Inget i deras yttre påvisade det. Inte mer än Elia mantel. Det var som hämtat ur Konungaboken. Jag stod mitt i den. Men såg inte de tolv paren oxarna. De var väl inte i fokus, helt enkelt.

"Du vet vad jag har gjort med dig!" Gode Gud. Var det inte också så Jesus rekryterade människofiskare? - Följ mig! och de lämnade allt. I reformationsbibeln så står det: - Och han sa till honom: - Gå och kom tillbaka, för vad har jag gjort mot dig? Här har reformationsbibelns översättare gjort det retoriska påståendet av Elia till en fråga. Det ger meningen ett svagare innehåll, vill jag påstå. Den kan vara missvisande. Elisa visste vad Elia hade gjort med honom. Inte mot honom. Språkligt tappar reformationsbibeln meningens klara betydelse här. Det är inte otrevligheten över att få den kastade manteln i ansiktet som avses, om jag får karikera. Elia gjorde inget mot Elisa. Det är inte åthävan i sig som är det centrala. Utan varför. Det blir därför en helt annan innebörd om man inte förstår essensen i sammanhanget. Kallelsen är av en helt annan dignitet och av övergripande slag - långt bortom stickiga mantlar av gethår. Det kan inte hjälpas. Elia frågade inte. Han påstod. Men här förblir Elisa svaret skriften skyldig. Det är olyckligt. - Du vet vad jag har gjort med dig. Punkt. Elisa uppfattade kallelsen och gick. Det är det allt centrala här.

Elisa avvecklar sin verksamhet och börjar följa Elia. Han lämnar landsbygden och följer Elia in i den urbana världen för att som Jesus gå omkring och "göra väl och hjälpa alla". Han bad om en dubbel arvslott av Elia ande - och fick det. Vad handlade arvslotten om, egentligen? Ett dubbelt mått av Elia ande. Av Gud som inte ger sin ande efter mått.

- Du vet vad jag har gjort med dig. Det är texten för idag. Den som drabbats av Guds kallelse blir aldrig sig mer lik. I Jesu efterföljd tappar den övriga världen sitt tillfälliga värde. Den utkallade kan stundom få gå på vatten eller få järn att flyta upp med hjälp av en frilagd, värdelös träbit. Erfarenheterna med Jesus gör livet rikt. Vandringen med Jesus är undrens färd. Den går från brist till brist men får alltid sin övernaturliga lösning. Ja, den går från kraft till kraft. Och från fröjd till fröjd. Pris ske Gud!

 - Du vet vad jag har gjort med dig. Det är svårt att motstå Guds kallelse. Det är som med järnspånet den lilla obetydliga metallflisan. Den har inget försvar mot magnetens dragningskraft. Den bara flyger dit, närmaste vägen. 

För att göra Guds vilja.

På måndag kommer jag att stå i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan igen. Varför då, du var ju där alldeles nyss. Därför att jag känner mig så innerligt manad. Men utan mani. Det är en stark längtan som bara kommer över evangelisten i mig. Vet du vad det handlar om? Jag har äntligen kunnat sätta ord på det. Det handlar om tillbedjan. Att tjäna Gud är att tillbedja honom praktiskt. Att göra något för Herren. Jag grips mycket då jag formulerar det så. Jag är övertygad om att det är den Helige Ande som inspirerar till det.

Det finns inget lustbetonat i sig att dela flyers men i den här kontexten så är det den största av tjänsterna. Det är som att gå konungens ärende med ett budskap under sigill. Jag har en känsla av att himmelska representanter vakar över det. De noterar och registrerar. De följer varje människosjäl inför budskapet om frälsning för tid och evighet. Gode Gud.

Det är en ynnest att få möta människor på det sättet. Vi sociala varelser som har så många gemensamma beröringspunkter. Men att renodla denna sida i en gudstjänst för Herren, griper mig så.  Jag vill stå där till Jesus ära från kl.11.00 på måndag - möjligen fram till 17.00 - med avbrott för lunch. Inte: Vi får se. Inte: Eventuellt. Inte: Kanske. Nej. Därför att jag vill och Herren har visat sitt behag för det. Jag vill infria det! Gode Gud.

Vintern kommer så sakta smygande och vill hindra men om regnet håller upp då kommer jag att stå där igen på måndag. Inte resultatstyrd. Men målinriktad. Min pastor lärde mig de orden. Det är kärleken till Herren som driver. En kärlek som inte gör det för vinning skull. Som inte räknar med någon lön. Det ligger inte på det planet. Det är en kallelse.  När kallelsen stiger upp ur ens inre då svarar man ja. Det bara är så. Det bara blir så. Och ånyo.

Vem är denne Jesus som gick på stranden och kallade fiskare där uppe vid Tiberias sjö, egentligen? - Följ mig , sa han. Det fanns ingen tvång i kallelsen. Ändå kunde de inte motstå honom. Han som griper tag i en människa så mäktigt och samtidigt blir hon uppfylld av hans avväpnande välbehag. - Det är Jesus, Guds son! Han som ser oss var och en och får oss att känna oss djupt älskade. Som om han inte ville äga gemenskap med någon annan - än mig. Och för dig blir det du. Men likväl är densamme för alla.

Han som sa att man inte kunde följa honom om man inte kunde försaka. Han som kallade profeterna och sa att deras adelsmärke skulle vara under förakt av sina närmaste - när de istället utgjorde sin samtids mest samvetsgranna. Ett djupt lidande mitt i härligheten och i skenet av hans glans. Han som sade: - Där jag är vill jag också att ni ska vara. Är det inte så med kärleken? Jo.

- Jesus, han som nu bereder oss rum hemma hos Gud. Där emellan sitter han bredvid Fadern och manar gott för oss. Det låter som ett aktivt liv. Det vill jag svara upp emot, oh, Herre! På denna sida om evigheten.

- Gode Gud. Ja, gode Gud.

"Och när de fick se honom (Jesus) tillbad de honom, men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sa: Mig är given all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och lär alla folk. Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Lär dem att hålla allt det jag har befallt er. Och se, jag är slut med alla dagar."   (Matt 28:17-20)

Det här är Jesu sista ord i sin verksamhet. Människors sista ord i livet tar vi särskilt hand om och minns. Hur mycket mer då inte Jesu ord.

Texten rymmer så mycket. Den plötsliga tillbedjan när lärjungarna fick se honom. Men också det faktum att några tvivlade. Hur kommer det till uttryck? Tvivel brukar uppstå på insidan av oss och kan mycket väl döljas. Men Guds Ande är skribenten här. Han ut-rannsakar oss.

Då trädde Jesus fram. När då? När tillbedjan och tvivlen blandade sig med varandra - likt håret i nyvaken stund står åt olika håll. Det vill säga gruppen var inte homogen utan brokig. Den var splittrad. Här har vi miljön Jesus stod i, sina sista dagar.

Vad säger Jesus i texten?  Mig är given all makt i himlen och på jorden. Vi förhåller oss ofta som att han har oinskränkt makt i himlen men har för stor konkurrens om makten på jorden. Det säger oss inte Jesus. Det står ALL makt. Därav ordet allsmäktig. Här behövs inga justitie eller konstitutionsutskott. Underbara Gud!

Gå därför ut , säger han, och syftar på sin allmakt. Det ger dig och mig auktoritet och mandat i hans namn. Här behövs ingen tillståndsprövning. Lär alla folk. Alla folk. Så underbart att det inte bara är en typ av människor utan alla folk blir vi sända till. Vad säger han mer då? Ska vi uträtta något? Döp dem!

Finns det någon instruktion hos Jesus vid doptillfällen? Hur ska det gå till? Ja, helt klart så är Jesu dop av samma sort som Johannes Döparen kom med - han som likt en apostel lade grunden för detsamma, bättringens dop. Tillämpningen har vi i Filippus genomförande då han döpte den etiopiska hovmannen: De steg båda ner i vattnet. Dop som i sin grundtext betyder att nedsänka. Vi begraver den gamla människan. Och vid begravningar sänker vi ned kroppen så att hela blir begravd. Vi vill inte låta stanken från ett obotfärdigt liv sticka upp ur vattnet, i överförd mening, utan hela kroppens innesluts för ett ögonblick av vatten och reses upp i ett nytt väsende i livet. Från död till liv! 

Hela treenigheten anropas om ett gott samvete i dopet. Tänk vad stort! Att få samvetet reset:at, nollställt i en ny födelse. Sedan kom den meningen som jag vaknade till tidigt denna morgon och var tvungen att gå upp med. Lär dem att hålla allt det jag befallt er. Han sa inte befall dem att få veta allt det jag lärt er. Nej. Han sa lär dem att hålla allt det jag befallt er. Att lära ut är ingen befallning. Men att utföra det är befallningen. Och åt oss sena tiders kristna har han befallt att göra det. Härav kom detta tal att kallas för Missionbefallningen. Och sedan kommer det mest avgörande av allt: - Se jag är med eder alla dagar intill tidens ända!

Jesus är med hela vägen. Han är det genom sin Helige Ande han sände till oss. Han är det inte per entreprenad. Den Helige Ande är inte frikopplad från gudomen - likt ett evangelisationsteam på utpostmöte som lämnat sin bänkrad. Nej, Jesus är med alla dagar! Även denna dag. Genom sin Helige Ande.

Vad innehåller alla dagar? Är det de dagar då vi känner oss saliga och uppe i humöret? Bejublade och prisade? Nej, det gäller ALLA dagar - även de dagar då vi kanske upplever att vi går genom dödsskuggans dal och inte tror oss hitta ut. Då vi saknar de som vi trodde var självklara men som inte var det.

Men hans käpp och stav - de tröstar oss - om än andra vikit bort.

Amen.

"Eller vem är den kvinna, som har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, som inte tänder en ljus och sopar huset och söker noga tills hon hittar det? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, för jag har funnit silvermyntet som jag hade förlorat. Jag säger er, På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig." (Luk. 15:8-10)

Dagens text är hämtad från Jesus själv. Jesus som aldrig skrev någon bok men som naturligtvis mer övergripande är författaren av Guds dyra ord - Bibeln. Jesus undervisar oss här i liknelser. Han relaterar till olika episoder och berättelser så att vi kan orientera oss till de olika värden han beskriver. 

Det står inledningsvis hos Lukas att "till honom kom alla tullindrivare och syndare". Den gängse uppfattningen i Israel på den tiden var att tullindrivare var ett enda skrå av legitima tjuvar i stadsförvaltningen. Förhatliga statstjänstemän som myglade och trixade med tariffer. Men Guds ord stryker inte alla över en kam. Guds ord ger utrymme för att det också fanns tullindrivare som inte var syndare. Varför annars skilja tullindrivare och syndare åt i texten? "Alla har syndat ", står det i skriften, men det behöver inte vara det dagsaktuella bland frälsta tulltjänstemän. Det är inte yrkestillhörigheten synden vidlåder. Det är människan. Så vi kan förstå att Jesus använder sig av exempel som handlar om värden gentemot antal och valörer. Det var tullindrivares gebit och värld.

Det har funnits tider i historien mellan vår tid och Jesu tid då byteshandel var den allt förhärskande köpformen. Begreppet "In natura" förklarar det. Då sker en ersättning eller en betalning med gentjänster, varor eller på annat sätt. Men inte med likvida medel. I vårt eget land så var de stora kopparmynten som kunde väga åtskilliga kilon betalningsmedlen vid handel. Riktiga pengar har inte alltid funnits men fick sin renässans i Florens på 1300-talen då bankväsendet tog fart i Europa, för att spegla en bild i historien. I ändetiden ska pengar upphöra. Då har varje människa ett pris på sig och får varken köpa eller sälja utan just den legitimiteten. Må Gud i sin nåd se till att den tiden sker efter vedermödan då bruden är borta från jord. Men på denna sidan av nådens tid så kan vi i alla fall relatera till ett silvermynt.

Vi kan gott förstå här att kvinna i illustrationen som hade tio silvermynt uppbär en ansedd rikedom. Annars skulle inte tio procent av hela hennes likvida förmögenhet vara så eftertraktansvärd. Vore det bara en krona av tio hon tappat - så vore det överkomligt. En krona kan vi avstå eller avvara. Vi kunde också se det så; saknar du tio procent vid köpet av en ny bil eller en bostadsrätt - då kan du gå miste om köpet. Då blir helt plötsligt proportionerna för stora och en silverpenning i överförd mening värd att leta efter. Om mycket i kvinnans tillvaro i Jesus exempel skedde genom "In natura" så ökar naturligtvis värdet av en enda silverpenning. Då skulle silverpenningen utgöra ett smalare betalningsmedel för särskilda ändamål. Låt oss leka med tanken att du bara kunde betala sjukhusräkningen med silverpenningar på den här tiden. Då är silverpenningar oersättliga. Och oundgängliga. Om läkarbesöket kostar tio silverpenningar. Inte nio. Förstå min bild. Värdet blir livsnödvändigt till sin valör. Vi försöker sätta värdet i perspektiv. Tänk om en silverpenning motsvarade månader av en arbetsinsats då "In natura" var det allt förhärskande betalsystemet. Då gör sig en silverpenning dyrbar. Tänk på att Jesus - Guds son såldes för bara trettio silverpenningar. Vi rör oss med eviga värden, min vän!

Men innan vi fullständigt tappar bort oss i jämförelserna låt oss återgå till vad det är Jesus talar om. Han talar om en vilsekommen, borttappad människa, i tillvaron. Ett silvermynt. Kanske kvinnan i Jesu liknelse var med tanke på församlingen. Församlingen som en kvinna. Hon har förlorat en medlem - ett silvermynt. Och hon vet inte var "den" är. Men hon letar. Var gick den enskilde medlemmen bort sig? Av bitterhet? Av synd? Av förtal? Och förtalet isolerar silvermyntet istället för att inkluderas. Och räknas med. Mänskliga förevändningar under skeppsbrott i tron har många förkläden och förklädnader. Och förtalarna hjälper gärna till i oredan. Gode Gud!

Det är också intressant att Jesus inte nämner hundra silverpenningar. Som han gjorde med de nittionio fåren. Då hade tio stycken behövt vara borttappade. Om vi tänker på proportionerna eller procentsatsen av den totala hjorden. Nej, Jesus talar här om en silverpenning. I överförd mening en människa. På samma sätt så är dekalogen nedskriven och uttalad med tio budord. Den som har brutit ett av buden, har gjort sig skyldig till alla, säger skriften. Debet och kredit som tullindrivare mycket väl förstod. Vårt värde inför Gud och inför kvinnan som kunde vara din församling... Gode Gud! 

Det finns något av fullkomlighet i tiotalet. Och lika fullkomligt som tio silvermynt är i sitt tiotal lika ofullkomligt framstår de nio i ental. En fattas! Och det hjälper inte att herden har nittionio andra får om en enda saknas. Någon ankommer det att leta och söka upp. Det var kvinnan som gjorde det. 

Jesus förlägger ytterst sett glädjen till änglarna i himlen då kvinnan hittar silvermyntet  - som gläds över en enda syndare som gör bättring. Här har vi essensen. Myntet har ett värde - var det än befinner sig. Men det saknar inlösen i en borttappad tillvaro. Det är först då dess ägare har det i sin hand som värdet kan realiseras och utvinnas.

En syndare som gör bättring är temat här. Illustrerat i ett borttappat silvermynt. Myntet som bär kejsarens bild. Kejsaren som var sin tids Faraon eller Gud. Gud har satt sin bild på oss människor. Vi är ju hans avbild till utförandet. Vi är skapade till hans avbild i Kristus Jesus. Men vi har också en baksida. En mänsklig sida. Och myntens baksida växlar över tid - som hos människor emellan. Det kan var än den ena än det andra. Men myntet bär ändå Guds bild - avbild. Det är det allt väsentliga. Där står det myntets och rikets tillhörighet. Det är himlen. 

Himlen, där änglarna gläds åt varje syndare som gör bättring.

"Vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare. Och säger vi att vi inte syndar - då ljuger vi. Då syndar vi och uppvisar vår verkliga natur."

- Thommy Jakobsson -

" The only way to learn strong faith is to endure great trials."

- George Müller -

" Det enda sättet att tillägna sig en starkt tro är att uthärda stora prövningar."

Nu på onsdag är det dags igen för mig att gå ut med traktaterna om Jesus! Som vanligt så är det korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan som det gäller. Jag kommer vara där vid 11.00 och fram till 17.00 tiden. Att dela traktater är det mest optimala sättet att nå människor och väcka dem inför evigheten. Det är så angeläget!

Väl mött där ute!

Om jag inte skulle stå där i korsningen precis då så kommer jag tillbaka inom ramen för den angivna tiden med avbrott för lunch. 

- Många ska med till himlen!