I dag fick jag några fina timmar i korsningen Gamla brogatan - Drottninggatan. Det är för mig obeskrivligt att redogöra för dessa tillfällen. Det är som om allt bytt position och platsen blivit jordens mittpunkt.

Jag vill berätta om mitt möte med en äldre man. Han fick en traktat och jag frågade honom: "Har du släppt in Jesus i ditt liv?"  Inget särskilt svar var väntat men då säger mannen helt uppriktigt och det hörde Herren! - "Halvt", sa han.

O...då var det som om en himmelsk tromb drog igenom hela min varelse och jag vet inte hur högt jag sa det men det var med mycket kraft: "Öppna upp helt för honom, min vän!", sa jag. Det var som ett dynamos. Det var ett omedelbart svar ifrån himlen som bara tog över.

Ja, tack Jesus! Den andliga tryckvågen hjälpte nog till att öppna dörren till hans själ med en sån himmelskt förmedlad värme från Gud! Ja, det ekade ända in i det innersta av honom och jag kunde höra det. Guds Ande kommer att verka på honom och vi ska ses hos Gud en dag! Jag bara vet det.

En förvissning!

- Halleluja!

 

Imorgon finns det skäl och tid för mig att gå ut på stan igen. Det får bli mitt på dagen några timmar med några buntar traktater. Min tid räcker inte till för en heldag.

Det är så många oförklarliga sammanträffanden som bara kan ha koordinerats av Gud i detta arbete, där en flyers i traktatmissionens tjänst blir länken till vägledning för andra. Traktatmission... Vilket härligt ord! För det är precis vad det handlar om. Många har gått före mig i detta. Det gör mig verkligen glad!

Det finns också ett Guds välbehag över att kunna bestämma sig för en insats i förväg. Den helige Ande kan så vägleda människor så att de kommer i kontakt med oss när vi går Herrens ärenden. Vi å vår sida får så leda dem vidare till Jesus! Där ligger vårt företräde och vår uppgift. Hur dessa behov eller möten kommer att gestalta sig är så vitt skilda. Det handlar bara om att stå till förfogande.

Det borde alltid finnas en sådan utpost någonstans. Gamlabrogatan/Drottninggatan är mig en sådan utpost.

Gud välsigna dig att också bryta cirklarna!

 

 "Ja, så säger Herren; sa jag inte tidigt till dig, du min tjänare, att jag skulle bära dig under och undan svårigheterna. Så har jag bevisat mig för dig och skall fram tills mina avsikter med dig inkarnerats,få dig att förstå det du nu inte kan se eller uppfatta, säger Herren Sebaot!" Amen.
 

"Då öppnade Jesus sin mun och undervisade dem och sade:
Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.  Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder." Matteus 5:2-12 

Ordet salig används aldrig längre i daglig tal. Hur ska vi då kunna förstå ordet och en människas tillstånd som är just salig? Jesus myntar nio ordstäv som täcker in olika områden i livet. Vad gjorde vi utan dessa uppenbarade hemligheter? Läs igenom dem. De förklarar din lycka du fridsamme, du saktmodige och du möjligen utfryste!

Salig kan översättas med överlycklig. Överlycklig! 

Har du varit överlycklig någon gång, då vet du hur lyckan tar över. Den tar över allt! Den är vad kolsyran är för stilla vatten. Det sjuder över men inte av värme utan av friskhet. Den har sin egen ohämmade bubbelpool i själen och den fröjdar sig. Det är den frisläpptes sommaräng för själen en högsommardag. Gud vandrar därinne med sitt välbehag till vårt välbehag.

Vad säger Jesus? "Överlyckliga är de som är fattiga i Anden, ty dem hör himmelriket till." Kan man vara överlycklig när man är fattig i Anden? Ja, Jesus säger det. Men inte som en tillfällig lycka utan i ett pågående tillstånd. Det är alltså ingen kommande löfte om överlycklighet. Det är en innevarande överlycklighet! Tack Jesus! Det brister så lätt ut av salighet då. Jag kan känna hur det spritter i mitt inre vid den förklaringen för det är så sant. Det är som om en duva fanns inom själens bur och han byter ställning och flaxar till med sina flygdugliga vingar i alla sin spänst vid den förklaringen. Anden som gärna tar sin flykt till Gud inspärrad.

Ordet överlycklig behöver inte förklaras. Möjligen saligheten. Det är en känsla som dominerar hela varelsen. Den är vad bubbelpoolen är för stilla vatten och en vattenkälla i öknen som inte går att få hejd på. Sådan är också frälsningen.

Har du märkt att Jesus utlovar hela himmelriket till två kategorier kristna? Två kategorier. Till "de fattiga i Anden" och "de som lida förföljelse för rättfärdighets skull." Också här spritter det till i den som är havande med Guds ord. Det säger: Ja och Amen! Och rösten vill ta tag i ord i Gud, aldrig uttalade!

Mina vänner, himmelrikets resurser är outforskade. De tillhör dessa kategorier av nödställda. - Saliga, saliga är de! 

- Ja, överlyckliga, överlyckliga är de!

 

"Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." Matteus evangelium 7: 13-14

Denna bibeltext talar om två vägar. En som leder till livet och en som leder till fördärvet. 

Jesus sa vid ett annat tillfälle; "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det är väldigt kategoriskt sagt för det utesluter helt och hållet någon annan frälsare eller religionstiftare i historien. - Jag är vägen. Vägen till Gud.

I denna text talas det om en smal väg - den leder till livet. Och en bred väg - som leder till fördärvet. Vi kan gott förstå av Jesu undervisning att han utgör den smala vägen. "Få är de som finner den", säger han. De finner den - ja, men går de in på den? Det blir den oroande följdfrågan i Jesu framställan. Har du funnit vägen men inte gått in på den? Det skulle vara mer än tragiskt. Då går du evigt förlorad. Än finns tid! Så länge det finns tid. Tiden den mest oberäknerliga av alla mått.

I fråga om den breda vägen som leder till fördärvet så var det däremot många som gick på den, sa Jesus. Så förödande. De inte endast fann den breda vägen. De trädde också in på den. Fördärvsvägen. Om det ändå vore tvärtom!

Innan Jesus börjar sin illustration så säger han; "Gå in genom den trånga porten." Det är som att vägen ligger oåtkomlig utan detta passage. Eller hur? En port förutsätter ytterväggar eller murar på ömse sidor om dörren. Här tänkte Jesus helt säkert på de portar som fanns i städernas ringmurar på den tiden. Jerusalem hade en sådan kraftig ringmur precis som världens äldsta stad Jeriko med sina olika portar som vette åt olika håll. Hit kom karavanerna med sina kamelföljen och de var alltid tvungna att lasta av sig det bagage som putade ut från kamelkroppen, man samlat på sig på vägen. Annars kom de helt enkelt inte igenom porten.

Men i Jesu exempel är det ännu värre. Han talar inte om några kamelstora inkörsportar till frälsningen. Han säger att den porten är trång. Inte låg, inte strikt uttryckt smal. Men trång! Då är det snävt på alla håll. Vi måste böja oss ned.

Detta är en sinnrik bild på oss människor och våra bördor som vi bär på. Vi är fullastade av medvetna synder på ena sidan och våra laster på den andra. Vi kommer omöjligt igenom! Det gör porten också trång frånsett andra dimensioner.

Alla människor bär på en ryggsäck, säger psykologerna. Liten eller stor. Den tynger oss och får oss i Jesu illustration att inte komma igenom porten. Vi behöver hjälp med ett renat samvete och en pånyttfödd själ. Här finns inga mänskliga resurser att tillgå. Endast Jesus har förmågan att ställa allt till rätta igen i själens tyngda rum. Han inbjuder dig till en genomgripande försoning.

Gå in genom porten, min vän! Lasta av dig dina nedärvda bördor inför Jesus och börja gå på den smala vägen som leder till livet. Han ser dig och älskar dig!

Finn den inte endast! Böj dig för uppmaningen och träd in på livets väg.

 

"Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde. Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket." Apostlagärningarna 6:7-8

Apostlarna hade precis som Mose en gång i tiden funnit att det finns för många sekundära frågor att ta ställning till bland människor i grupp. Mose fick rådet att tillsätta 72 stycken som kunde råda och döma i timliga frågor. Det var för att avlasta gudsmannen. Så skedde också. Värdet av det har bibeln aldrig riktigt utvärderat. Vi får anta att det var en funktionell och en praktisk åtgärd. En människa har sina begränsningar. 

I beskrivningar om Stefanus så framträder han vid ett sånt här tillfälle då man behövde lösa ett problem i gemenskapen. De grekiska änkorna kände sig förbisedda av de judiska vid matutdelningen. Apostlarna fann det slitsamt att göra allting själva. De föreslår därför att de enbart skulle få ägna sig åt bönen och åt ordet. En renodlad uppgift.  De praktiska bestyren kunde andra göra. Var det verkligen rätt eller har det ingen betydelse? Är det bara en praktisk fråga? Eller är det så att kraven på de som utvaldes till och med var för andliga? Konsekvenserna är åtminstone strukturerande för kyrkan i alla tider, där det tillämpas.

Vi kan gott se att här startar embyot till den elitism inom kyrkans värld som vi ofrånkomligt får dras med tills vi lämnar den. När bibeln talar om tjänstegåvor; apostlar, profeter, herdar, evangelister och lärare så var det funktioner för att skickliggöra Kristi kropp i ett allmän prästadöme. Inte för att bli en elit. De skulle vara tjänare och inte en exklusiv toppelit. Här har det gått helt fel.

Så vad gör apostlarna? De utväljer sju stycken som är nästan lika dugliga som de själva men som inte är apostlar för att utföra vardagliga sysslor. Det är i sig en motsägelse för om de själva inte kunde plottra bort sin tid i oväsentligheter, varför skulle då förmågor som Stefanus göra det? Också han ses ju vara en andesmord Herrens tjänare - för har du läst hans predikan, hans tal, innan hans religiösa samtid stenar honom? Ska Stefanus och Filippus syssla med matfördelning?! Båda så andesmorda?! Jag bara frågar.

Så har vi byggt Guds rike med väsenfrämmande strukturer som gör att ingen frälsning finns utanför kyrkan och dess elit. Det är åtminstone så vi agerar och försvarar kyrkans verksamhet. Det har sin rot i dessa vägval.

Men mina vänner, en ängel kom till den andesmorde Filippus! "Gå ut på vägen som leder till Gasa". Den är tom på folk"... Gud använde Filippus - precis som han kan använda vem som helst som lever nära Herren! Eller Ängeln kanske gjorde ett myteri, han gick till serveringspersonalen i kyrkan och lät denne bli en högt stående budbärare bakom ryggen på ledningen. Han frågade ingen av apostlarna om de var villiga att medverka på bibelns blad i denna händelse. Ja, helt ovetandes och oemotsagd.

Låt mig få avsluta med Stefanus svanesång till sin religiösa samtid. Han som var andesmord, vis och betrodd. Eller var han inte det längre? Borde inte han ha talat lite mer broderligt till sin samtids religiösa och av hänsyn till sin låga ställning. Så icke representativt. Så hård. Så kall. 

"I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.» 

När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom." Apg. 6:51-54.

Jag kan försäkra dig. Stefanus hade inte ens fått anställning vid de kyrkliga borden idag - om man än så hade behövt honom!

Guds ande kan man aldrig fånga på flaska och samfundsmärka. Guds Ande finner sanningen i budbäraren och uttalar den. Så framlevde också Johannes döparen sina dagar.

Tills hans frilagda huvud under en måltid bars fram på ett fat.

 

"Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla.Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem." Apostlagärningarna 6.

Stefanus är församlingens erkänt första martyr. Men vi vet inte om det är så. Ja, på bibelns blad men vem vet vad som skett i hemlighet i historien, där de religiösa genomfört sina tjuvnyp. Gud vet!

Låt mig ta dig med i ett textsammanhang under några bloggar som har så många förödande inslag - ja, det slutade faktiskt med ett vittnes död. Stefanus som blev stenad "av sina egna". De fromma. De religiösa. Det är profilen på detta vittne jag slutligen vill stanna vid. Det ställer många frommas undfallenhet till svars och uppdagar mörka, dolda krafter i rörelse. Låt oss sätta allt i sin kontext. 

Bakgrunden till denna text handlar om att de tolv lärjungarna stötte på missförhållanden i gemenskapen. Sånt följer med oss människor och är närmast en allmänmänsklig naturlag. Här var det ett fördelningsproblem med anseendefrågor i botten som skavde. De grekiskt talande judarnas änkor blev nämligen förbisedda framför de infödda hebrèerna vid utdelningen av mat. Man blir trött redan inledningsvis. En rent mänsklig egoistisk fråga och inte en andlig fråga mitt i gemenskapen - även om vår rättfärdighet eller brist på den slår igenom i det vardagliga livet. Synden har sina inkörsportar och slinker in obemärkt men aldrig osynligt förbi.

Redan i detta textavsnitt så skär det sig. Apostlarna ville ägna tid åt bönen och ordets tjänst. Menigheten, eller din församling om du så vill, var eniga i det beslutet. Ja, det står åtminstone att "talet" behagade dem. Kanske var det antalet sju och inte själva idèn som bifölls. Jag gäcklar hela idèn just nu och offrar den demokratiska processen till förmån för andra sammanhang och värden jag funnit i episoden.

Men det står också att Guds verk hade framgång efter deras lösning så vi ska inte kantra i vår bibelläsning!

Man beslutade att utse sju män till att ombesörja matbespisningen. Det går inte att bygga in främlingsfientliga relationer i församlingen. Och det behövdes tydligen inte vara folk som gått i kockskola eller vara av sin tids servitriser som skulle betjäna. Man såg till andra kriterier.

Vilka var det då man valde till denna syssla? Det är intressant att följa. Ja, vi som har texten över hela Apostlagärningarna vi kan följa dessa sju individer. Hur gick det för dem där vid serveringen eller i skriften i stort? Det blev ju deras uppgift i kyrkan.

Alla företag vill ha bra folk. Profana som religiösa. Det handlar om kvalifikationer, ordningsfrågor, kompetens, tillitsfrågor och att värna om varumärket och missionen. Männen som här togs ut var Stefanus, Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 

Låt oss också titta på deras kvalifikationer. På deras CV. De skulle ha "gott vittnesbörd om sig", "vara fulla av ande" och "vishet". Det var deras företräden. En mänsklig urskiljning och en rent mänsklig urkorelse. "Gott vittnesbörd"...ja, de skulle säkert vara renliga. Artiga. Hälsa på folk. De skulle kunna "ta folk" och ha skött sina kort väl i livet. Funktionsdugliga ur olika aspekter.

Vidare så skulle de "vara fulla av Ande". Här skaver det betänkligt. Skulle inte lärjungarna uteslutande ägna sig åt ordet och bönens tjänst - de som också var fulla av Anden? Jo. Men de var ju apostlar, säger historien. Ja, det är riktigt. Men redan här startar kyrkans sin hierarkiska indelning. Varför tror du Gud i ett senare skede tvingas skicka en ängel för att få iväg Filippus ut "till vägen som ledde mot Gasa" för att döpa den etiopiske hovmannen? Jo, därför att det krävs sanktion av en högre församlingsledning till sånt. Varför var inte den inblandad? Apostlarna... De tolv lärjungarna... Inte vem som helst kan döpa på eget bevåg. Varför kom då ängeln till Filippus och inte till en av de tolv med särskilt betrodd status? Därför att Filippus var fylld av den helige Ande! Men hade han hållt sig till sin uppgift given av människor skulle han torkat borden efter andras ungar också vid detta tillfälle. Han var ju betrodd efter mänskliga värderingar.

Apostlarna stävjade en ordningsfråga men byggde samtidigt in en ännu värre som fått förödande konsekvenser för den Helige Andes manöverutrymme i tiden. Hör att jag säger det! Och många har fått sätta livet till och blivit aborterade i sin linda i evangelitjänst och det har passiviserat tusentals bänkvärmare. Hierarkiska strukturer! Ska änglar behöva säga till om att gå och döpa någon och det utanför ett församlingsmöte med vedertaget beslut? Änglar har möjligen andra viktiga sysslor att sköta. Jag spetsar till det lite. Men det ligger mycket i det för det var vad som hände. Man kan också anföra att man kan faktiskt torka utspillt på bord efter andra medlemmar och även dopförrätta - om än inte samtidigt. Men det förklarar inte hur Gud genom änglars försorg går förbi strukturerna, de strukturer som alltid försvaras och som orsakade Stefanus död "då era fäder stenade honom "!

När jag tittar på dessa namn så finner jag två av dem sticka ut. Får jag använda ett så modernt uttryck? Sticka ut... Det är Stefanus och Filippus. De andra försvinner bort i historien i anonymitet - åtminstone har inte den helige Ande ägnat dem någon mer särskild uppmärksamhet på bibelns blad. Kanske för att de inte tog konfrontationen. Den oundvikliga.

Mitt utrymme tar slut här. Jag lovar återkomma så ska vi se hur Stefanus ohämmat slår med Simsons käkben mot dem han borde varit blidare mot. 

Då kanske han fortfarande hade levt.

 

För fyra år sedan hade vi en inbrottsvåg i området där jag tidigare bodde. En liga genomförde åtskilliga räder i bostäderna. Grannarna i huset bredvid hade startat upp en Grannsamverkan med hjälp av polisen. Man satt i trapphusen och jobbade hemifrån för att vakta sina bostäder i skift.

Jag anslöt mig till verksamheten då otryggheten kröp allt närmare inpå. Flera av oss installerade larm och övervakningskameror. Vi samlades hos en granne som var drivande. Fem, sex stycken. Det handlade om att organisera oss, patrullera nattetid, sätta upp dekaler och att dna-märka värdesaker. Allt för att stöldspåra. Att få frivilligarbetare är svårare än man tror. Många har inte tid, helt enkelt.

Men jag fick ganska snart en ingivelse. Jag tog med den till gruppen och började samtidigt dörrknacka för att pejla intresset hos alla hyresgäster. - "Vi köper husen!" Vi köper husen! "Det blir den bästa grannsamverkan. Alla kommer att engagera sig och vara motiverade. Så stoppar vi inbrottsvågen."

Förslaget var mer än naivt. Ingen kan köpa hus som inte är till salu. Och dessutom när det inte finns någon finansiering. Två helt oöverkomliga faktorer. Utkastet var mer än malplacerat. Husen tillhörde allmännyttan. Kontrakt huggna i sten. Men hos förslagsgivaren fanns ett inre tryck. En överbevisande förvissning. Vi kommer att köpa husen!

Vid denna tidpunkt fanns det inga som helst indikationer på att Stockholms stad skulle genomföra en ombildningsvåg av allmännyttan. De politiska besluten och inriktningar på tjänstemannanivå man aldrig kan forcera. Ett hus som inte är till salu, är inte till salu. Punkt. De politiska kvarnarna som också mal långsamt genom all förvaltning går heller inte att genskjuta. Det finns heller ingen räls att lägga örat mot. 

Men jag fick med mig grannarna! Vi registrerade en bostadsrättförening. Den hann aldrig bli vilande för så snabbt gick det.

För att göra en lång och intensiv historia kort; Vi köpte husen för 247 miljoner utan ett enda öre i handpenning och till ett mycket bra pris! 

Vad lärde Herren mig? Ja, för det första hos honom är all makt. Och för det andra; Inget är omöjligt för den som tror! Jag är all vaken tid uppfylld av visionen om en biograf med en kaffeteria dit Guds ensamma och utspridda kan få sammanstråla och för att vinna andra människor för Gud! Den har jag burit mycket längre. Herren talar oavbrutet till mig om att detta är genomförbart. Kan man köpa två hus för 247 miljoner som inte är till salu och för pengar som inte finns - då är också detta möjligt!

Jag utmanar dig. Sluta depravera. Sluta resignera. Varje generation måste inta nya områden och förlorade områden måste också återerövras. Det kräver andlig stridsvilja och mod.

Bli med!