Den finska riksdagen godkände den 17 juni att importförbudet av kärnvapen på nationell nivå skulle hävas för landet. En för Norden helt unik händelse. Ett verkligt mått på hur allvarlig situationen är för Norden med dess omgivande stater. Det möjliggör i praktiken att Finland i relation till en kärnvapenstat kan husera kärnvapen på finsk mark, inom Natos fördrag och intentioner. De juridiska hindren är undanröjda. Kärnvapen - detta tveeggade svärd.

Det nederländska ministeriet för försvarsfrågor har tydligt uttalat att Ryssland förbereder sig för en långvarig konfrontation med Europa. " I värsta fall är ett begränsat krig mot Nato-länder möjligt inom om ett år efter slutet av kriget mot Ukraina", skriver man. Är inte det ett väldigt alarmistiskt uttalande? Ja, till sin karaktär kanske men mycket insiktsfullt sagt.

Vi möter och mottager varje dag information som har en agenda och ett syfte och de pendlar mellan informationen om att Ryssland alltmer försvagas - till att fronten står still och det väger. Men vi ska komma ihåg att ett land som redan är i krig och dessutom är den anfallande parten inte är så ängslig för en eskalering av en konflikt. Varför? Tärningen är ju redan kastad. Men däremot har våra Europeiska länder mycket att riskera och förlora genom att svara på ett begränsat eller större anfall och gå till motangrepp. Eller som det varit hittills då de europeiska staterna mycket återhållsamt intervenerat till Ukrainas försvar. Men biståndet ökar och modet tilltar i takt med att "status quo" upprätthålls. Var den bortre gränsen går vet vi inte. Röda linjer ritas upp. Men hela marken är nu rödfärgad. Vi vet bara att vårt lands profeter har talat om en dom över Sverige. Den förestår. Den skulle komma men blev uppskjuten, så sa man på 1950-talet. Utvecklingen har följt skolexemplet i Nineves spår på Jona och Nahums tid. De 70 åren är till ända och vi lever just nu på tilläggstid. Och det kommer inte att avgöras på straffar, min vän.

Det ser ut som om Herren förbereder sitt folk på andra tider. - Väckelsetider - då den falska, ljumma och den förvärldsligade-kristna-nöjeskulturen av namnkristna kommer att vakna upp med ett brak. De konsertkristna som sjunger "Helig, helig, helig är Herrens Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet." Ja, tills vi förstörde den - vi som skulle vara hans härlighets återsken! Andefattiga förkunnare. Estradörer och linslusar. Kristna ledare som slutat förkunna bibelns klara ord men som låtar udda vara jämnt och jämnt vara udda, i en sörja av ekumenik och tillämpade förtags strukturer på ett Herrens verk. En kyrka som leds av bristen eller tillgång på pengar men som saknar smörjelse och verkligt liv i den Helige Ande.

Jag stod på stan en förmiddag. En man kom fram till mig och ville bli döpt. Han brukade gå till Klara kyrka, sa han. Ett arbete med social profil bland utslagna. Men ett verkligt tillhåll för alla främmande andar och läror. Det är min uppfattning. Klara kvarteren i Stockholm, som en gång i tiden rymde en verklig evangelisk fristad för drabbade och sökande.

Jag möter nästa varje gång jag går ut med flyers människor som springer i den kyrkan. Och det finns ingen stadga hos någon av dem. Det är mer än en social fråga vill jag påstå. Ett sammelsurium av främmande läror på biblisk grund. Allt andligt ryms. Det är som att något hällt i T-sprit i soppan och du ska försöka filtrera bort den när du talar med dess människor. Det går inte. Det är Jesus och allt möjligt mellan himmel och jord i ett enda stort kaos. Dess besökare ger mig det intrycket. Sådan herde, sådant får.

Mannen ville bli döpt. Och jag ville få fatt i hans frälsningsvisshet. Den är grunden för vår tro och dop. Han kände väldigt mycket. Han upplevde väldigt mycket och han hade provat döpa sig själv en tid innan genom att doppa sig själv någonstans i vatten. Har du hört? Han behövde verklig vägledning. Ingen ordning på någonting. Noll insikt och kunskap från sin kyrka i Guds ord. En kyrka som kanske också döper vuxna under barndopets utformning!?, vad vet jag. Det finns liksom inga gränser åt något håll längre. Bara det inte är som bibeln lär.

Jag visste inte var jag skulle börja i att undervisa honom. Han var som en vildvuxen. Och bortkommen. Men utan någon andlig styrsel eller barlast. Plötsligt när jag börjat undervisa honom då säger han: "Nu känner jag negativa vibbar här i korsningen. Jag måste härifrån. Fort! " Och han var ingen knarkare. Jag blev inte förvånad. Allt var ju knepigt från början till slut i Klara kyrkas namn. Jag gav där och då inte längre det sociala arbetet i Klara kyrka något som helst andligt värde längre. Det var på bekostnad av evangelium, tyckte jag. Jag har mött för mycket av allt möjligt därifrån. Kyrkan behöver saneras ur ett andligt perspektiv.

"Nu måste jag gå", sa han. "Det är för oroligt här. Det är mycket negativa saker här i korsningen. Jag vill gärna prata med dig men inte här", fyllde han i. Jag som ganska snart i samtalet förstod att det inte fanns någon som helst möjlighet att få denne man på rätt köl. Han var fullständigt deformerad av alla de läror han hade sugit åt sig och minst den andliga sidan av saken. Det hade varit lättare att be för en djupt drogad, vill jag påstå. Jag släppte honom och han gick. När jag berättade det för en broder så sa han till mig: "Det var det du representerade som han reagerade emot". Så sant sagt. Och bedömt. Det tänkte inte jag på. Jag var ju i full färd med att orientera mig i honom. Klara kvarteren i Stockholm behöver en helt ny evangelisk regi. Den behöver resas upp på nytt av människor som förvandlats av evangelium och inte har evangelium som demonerna har - för också de tror och bävar! "De tror", står det. "Och bävar"!

Vi går en svårare tid till mötes, min vän. Jag tror det. Jag kan inte säga dig hur du ska förbereda dig. Men förbered dig utifrån Jesus ord om att "inte tappa besinningen". Läs om det i Matteus 24.

Men vi kan ändå i någon mån förbereda oss. Krig för människor och de kristna närmre varandra. Inte på grund av teologisk samsyn eller fullgod personkemi utan av andra orsaker. Elden kommer att luttra många och väckelsen som många trodde skulle bli härlig också denna gång, den kommer att bli helig. Gudsfruktan är vishetens begynnelse. 

Så vill jag tro. Och så tror jag. Jag är ingen profet denna gång heller. Men nu säger både våra militärer, våra regeringsföreträdare, MSB, våra politiker och myndigheter. Och Kustbevakningen stämmer också i: - Förbered er på krig!

Det har jag sagt sedan 2014 då Ryssland väckte upp oss bryskt i frågan.

"När de hade hånat honom, tog de av honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Sedan förde de ut honom för att korsfästas. De hejdade en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexander och Rufus. Honom tvingade de att bära Jesu kors. Och de förde Jesus till den plats som kallas Golgata, som betyder Dödskalleplatsen." ( Mark. 15:20-22)

Korsfästelsen var den romerska militärens plågsamma sätt att avrätta sina dödsdömda. Kanske det mest plågsamma sättet att långsamt utsläcka ett liv på. Att sakta tömma en människa på liv under sin egen vikt med vassa bultar genomdrivna händer och fötter. Ett lidande så djupt att Mel Gibson bara har kunnat illustrera det slaskigt i röd färg. Men utan verklig inlevelse under lidande. Hur skulle han kunna göra det - då han likt skenkristendomen inte står i evangelitjänst. Sker det dessutom mitt på dagen i gassande sol i Mellanöstern, så är villkoren än mer bestialiskt uppfyllda. Bjuder du sedan den döende och törstige på ättika att dricka ur en svamp som används för toalett besöken - ja, då har du verkligen tömt bägaren av ondska på alla plan. Det var vad man gjorde med Jesus. Sticker du dessutom förtalets spjut in i sidan av en sådan försvarslös, punkteras livet allt plågsammare. Kroppen vill vika sig. Men det går inte. Du sitter fast. Och blodet från törnekronan svider i ögonen och förmörkar till slut din syn.

När Jesus är på väg till Golgata får han likt andra dödsdömda bära på korsets övre tvärbalk. Det var nog inte en tre tums golvlist för att mejsla ut tyngden på stocken. Det var en rejäl pjäs för timmermannens son att bära. Jesus visste med säkerhet om att för att uppfylla korsfästelsens premisser så skulle han också behöva bära sitt kors hela vägen själv. Men mitt i all passionsbetraktelser så tar man ifrån honom det viktiga inslaget och det blir till en hånfull episod också det. En psykning i hans egen uppgift inom hans eget ansvarsområde - att bära mänskligheten synd upp på korset. Gode Gud! Som om bördan inte var tung nog.

Simon från Kyrene är mycket noga omnämnd i skriften. Vi får veta både namnet och namnet på hans barn. Hade det inte räckt med att anonymisera honom och göra honom till en förlaga för alla de människor som hjälper andra i deras prövningar i livet? Likt Lots hustru som på sitt sätt får stå portal för alla avfällingar men utan namn. Vi har alla ett eget kors att bära i våra liv. Den ena på det sättet. Den andra på ett helt annat sätt. Men det vi alla har gemensamt är att just det kors vi får bära både som människor men också i Jesus efterföljd synes oss vara så triviala och så onödiga. "Om bara inte detta skulle följa i mitt liv, så annorlunda och lätt allt skulle varit.", klagar vi och tycker det är så onödigt plågsamt. Paulus kors var en törntagg i köttet, skriver han. Spetsen av en tagg. Den ska ju inte sitta i en människokropp. Det är onaturligt. Och vi förstår olägenheten och kan relatera till honom. Så har vi det var till mans. Inte sant? Något som skaver i våra liv. Men han kunde inte avlägsna den. Och Herren lät den sitta kvar - oh, du djupa visdom under Guds handhavande. Så ropar också skriften över Jabes liv. "Hans mor hade fött honom med smärta." Det gör väl alla mödrar? Ja, men här är den särskilt påtalad för det var mer än en fysisk smärta. Annars hade det varit onödigt att nedteckna det.

Det finns i det individuella lidande som vi kan få uppleva i våra liv, ett avskiljande, en brandvägg, likt proppen som blockerar öppningen till diskhon. Ja, så fylls våra liv med svaghet. Varför? Ja, det är den svagheten som ska till för att kraften ska fullkomnas. Den fullkomnas i svaghet. Det är en gudomlig visdom vi aldrig kan utforska. Den ligger i överförd mening på cellnivå. Dit kan vi aldrig tränga in. Det är oss för stort och för smått att fatta.

Jesus fick hjälp av andra att bära sitt kors när det inte gick längre för honom. När han inte orkade. Där är vi varandra till hjälp. En mycket fin illustration och därmed bekräftad möjlighet för oss i Jesus efterföljd att kunna hjälpa varandra. Vi kan och får hjälpa varandra när vi dignar under bördor på vandringen hem till Gud. Och bör i möjligaste mån göra det. Om en lem lider då lider de alla. Ett litet diskbråck kan välta hela fysiken. Det vet en som haft det.

Det finns ett annat sätt att se på saken. Det är det som Paulus beskriver när han säger att han "uthärdat många lidandets kamp". Uthärdat. Det ordet rymmer så mycket. Då handlar det inte om att få hjälp i nöden. Då handlar det om att uthärda själv. Och med stor respekt för det kors Herren gett dig att bära - precis som Paulus hade törntaggen i köttet så är ditt kors avmätt efter din förmåga. Förmågan står aldrig i proportion till korset. Annars är det inget kors. Men likt Herren bär oss så bär han också våra bördor. Inte sant? Hade vi både behövd gå och bära bördan hade det varit helt och fullständigt omöjligt att röra sig framåt. Men nu bär han oss. Det är inte ett försök till psykoterapi. Det är en verklighet. Därför blir hans ok milt att bära. Ett märkligt ordval för övrigt. Mildhet har knappast med tyngdlagar att göra. 

Jag vill avsluta med några meningar av en respekterad gudsman som dog året innan jag föddes. Jag hör ju profeten i honom. Den obundne sanningssägaren utan inställsamhet. Men med en herdes milda vårdande röst. Det är A.W Tozers ord som kunde varit en broderad text på väggen i våra vardagsrum. Om vi levt i en annan tid.

" Be hard on yourself and easy on others.

Carry your own cross but never lay one on the back of others."

- A.W Tozer -

" Var hård mot dig själv och mild emot andra. 

Bär ditt eget kors men lägg det aldrig på andras ryggar. "

Det finns ett synsätt som handlar mer om än att äga en positiv inställning eller negativ hållning i livet. En del människor kan ju vara så positiva i alla livets förhållanden att de till och med blir besvärliga att vara tillsammans med. Den senaste sekunden är glömd och nästa vet de inte av. Medan andra letar fel i det mest gudomligt uppenbara.

För den troende som äger en levande tro på Herren så är varje inslag i livet där vi i realtid men också i efterhand kan se Herrens fotspår i våra liv, det mest betydande. När Gud möter våra behov med överbevisning riktigt gläds vi åt hans omsorg och tillvägagångssätt. Ja, varje hans ängels vingslag blir till en fläkt i hettan och varje tappad fjäder ett dun för vår kudde. 

Hur var det inte för Elia, gudsmannen? Gud sände torka i landet men han fick en egen källa, en vilostad vid bäcken Kerit. Där skulle han uppehålla sig. Gömma sig. Gud bjöd korpar komma med bröd och kött, morgon och kväll. Korpen var en oren fågel. Det är den väl än idag? Asätaren som upptäcker kadaver långt innan örnen fattar intresse för detsamma. 

Om Herren sände en korp till försörjning ser inte den troende då Herren i allt? Jo, en korp är intelligent. Men någon måste ha dresserat den. Lärt den. Undervisat den. Var fick korpen köttet ifrån? Låt mig spinna vidare och gräva djupare. Var det en överkörd grävling - om det nu hade funnits några i Israel på den här tiden som korpen hämtade upp i portionsbitar. Var fick asätaren brödet ifrån? Ett bröd är en produkt skapat av människohand - så vida det inte gick under änglamatens recept - likt mannat. Gode Gud, det nyper i bröstet på mig likt Johannes spratt till i Elisabeths moderliv då jag tänker på Herrens omsorg. Av en brinnande kärlek till hans godhet.

Korpen skulle komma varje morgon och kväll. Varför då? Vid ett senare tillfälle i Elia liv fick en ängel styrka honom. Varför kom inte han redan här vid bäcken Kerit? Det hade väl vara flottare och mer välsignat. Var arbetsfördelningen bland de himlaburna sändebuden så ansträngda under den här tiden att det inte fanns någon ledig ängel för den återkommande uppgiften att tillse Elia med mat? Uppgiften syntes ju inte vara Gud för liten. Och fanns det inte en risk att korpen glömde bort uppgiften och hittade på annat i sin natur att upprätthålla sin nyfikenhet på allt?

Varför kom korpen bara på morgonen och på kvällen med kött och bröd? Var är mellanmålet? Lunchen som hjälper till att mätta krävan inför en dåsig eftermiddags tupplur. Det hade hjälpt profeten att få tiden att gå. Trons välsignade acceptans för omständigheterna under den högstes beskärm är allt för en sådan trons människa.

Ohh, min troende vän som tappat den första kärleken till Herren...men för den som ser Guds hand bakom brödstycket, för den som ser proteinet på andra sidan en omhändertagande Gud, han ser bara storheten i välsignelserna. Han ser bara storheten i Guds omsorg.

Hade Gud låtit desinficerat näbben på korpen innan han fick hämta upp brödet och köttet till Elia? En korp är trots allt en korp med en farlig bakteriehärd. Gömde Gud sig bakom en otrolig insats i att först avloppa fjäderdräkten på korpen - av hänsyn till hans profet - bara för att låta insatsen få vara så exklusivt arrangerad som den trots allt var? Vi ser Guds ofattbara kreativitet i skapelsen. Vi kan aldrig sluta förvånas över hans höga och välregisserade vägar. 

Elia djupt präglade förtroende för Herren lät honom gå både emot förordningen om orena djur och förbud om att i ett senare skede förtrycka en änka, det som lagen talade emot. Allt som kom ur Herrens hand blev till mer och övernog för hjälten. För det var han. Finner vi inte dessa andliga giganters rika relation uppenbarad också hos en annan Herrens profet och på ett ännu påtagligare sätt, hos Hesekiel? Mitt öga tåras och jag grips. Magnituden av en sådan upplevelse faller tillbaka på förvissningen om att det Herren gör alltid är det bästa och att det ruvar på välsignelser framför. Oavsett. Och oaktat. Gud kan ibland behöva rädda den som rycks bort. Ingreppet är inte alltid menat för den som blir kvar - även om det är där smärtan uppstår under en barmhärtig Gud.

Jag vill sluta med att citera de bibelsammanhang från Hesekiels bok som jag tänker på. För en man är hans kvinna en antydan om en moder. De är av samma art med en förnyad betydelse. Så djupt rotad. Låt oss läsa och baxna. Det här är ingen uppgift på Herrens vägar för "en armviftande lovsångsledare under en estradörs njutningar under en halvtimmas framförande i en gudstjänst". Det är det inte. Det här är det höga kallets pris. Gud vare lov - trots allt dets djupa ingrepp.

"Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan eller gråta eller fälla tårar. Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom efter en död. Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda bröd som eljest är övligt. Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var befallt." (Hes. 24:15-25)

" If you don`t expect a miracle, don`t be surprised when you don`t get one."

" Om du inte förväntar dig ett under, bli då inte förvånad om du inte får uppleva ett."

- A. A. Allen -

"Och Amasja sade till Amos: " Du siare, gå din väg och fly till Juda land. Tjäna där ditt levebröd och profetera där! Men i Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel." Amos svarade Amasja: " Jag är inte en profet, en yrkesprofet. Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel. Så hör nu Herrens ord. Du säger: Profetera inte mot Israel och tala inte mot Isaks hus. Därför säger Herren så: Din hustru skall bli en hora i staden, dina söner och döttrar skall falla för svärd, din jord skall utskiftas med mätsnöre. Själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land." (Amos 7.)

De husförhör vi hade i Sverige från 1600-talet och ett par tre århundraden framåt i tiden när vår svenska befolkning skulle förhöras i Luthers lilla katekes, kunde föra enskilda individer till stocken. In med huvud och armar fastkedjade i stocken utanför kyrkan där det var tillåtet och nästan menat att man kunde slå en loska och säga några späfulla ord över brottslingen. En ohygglig tid lika illa ur ett kristet perspektiv som dagens fullständigt sekulariserade tillvaro, där allt som är ogudaktigt utövas och hyllas. Kyrkan hade en fruktansvärd makt över individen. Och drog sig inte för att använda den i Guds namn.

I dagens text är det profeten Amos som på ett ännu mer trängt sätt står till svars inför sin tids övermakt. Prästen Amasja i Betel.

Det är mer än intressant hur Amos svarar Amasja. Han låter som en anklagad som är påkommen men oskyldig - likt han av misstag hade mantalsskrivit sig på en annans adress och fyllt i namnunderskriften på fel rad. Som om han själv inte hade valt att lämna jordbruket och sin boskapsskötsel. " Herren tog mig från hjorden ", säger han. Hur gick det till rent rationellt och sedan praktiskt? En jordbrukare som brukar gå upp innan solen - för att se till sina djur och som känner varje djur vid namn. Han låter så oskyldigt bortförd från sin tillvaro av Herren. Inte sant? Var det inte med profetens egen goda vilja? Meningarna framspringer ur honom så oskyldigt och så näpet förklarat - likt en konflikträdd som absolut inte har gjort något fel. Det är nästan som att vi hör Adams röst när han påkommet säger: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Det är hennes fel. Gode Gud!

Vi kan kontrastera Amos trängda läge och den stora makt som prästen i Betel ägde med förhören av kyrkan under 1600-talen. " I Betel får du inte profetera mer, för det är en kunglig helgedom och ett rikets tempel.", säger prästen. Maktanspråken var inte bara tomma ord. Maktmissbruk har vi också i våra dagar där lagar stiftas för att värna om ogudaktigheten. Den följer människan som en skugga i varje tid och kastar sitt långa diaboliska mörker över varje kultur och samtid.

Amos hade verkligen blivit kallad av Gud. Det förstår vi om inte annat när den enkle mannen byter språkdräkt och höjer sig i maktanspråk över prästen i Betel. En fullständigt livsfarlig gärning. Den till synes undfallne boskapsherden reser sig under sin mantel och pekar med fingret rätt upp i luften och säger: "Så säger Herren!" Det finns inget eftersträvansvärt och idealt med det bland människor. Friktionen och utsattheten är total - hur mycket vi än på distans i tryggt förvar hyllar hjälten. Men han talar å en annans vägnar. Med en överväldigande kraft! Här emellan Amos egna ord och de ord Herren förmedlar genom honom så får vi två helt olika bilder av personen. En av mannen och en av profeten. 

Kan en människa iklädas en sådan skillnad i framtoning och gestaltandet av sig själv? Ja, det kan hon. Med den Helige Andes hjälp!

Låt oss avsluta detta trånga utrymme som inte tillåter mer text här med att läsa vad Amos säger till prästen Amasja. Det är minsann ingen rädd och påkommen tjuv av trädgårdsfrukter vi möter här. Det är ett tal från Gud där varje ord och betydelse kommer att skapa den verklighet som den själv uttrycker. Det är profetens signum. Därför är profeter föraktade. De är som de forna tiders brevbärare innan mejlen kom och fastnade i skräpkorgen, de är måltavlor för det som de bär fram. Jämför Amos meningar och ord. Hur han växlar från "Isaks hus" i profetian till att lägga tyngdpunkten på "Israel" istället. Det är möjligen mer än vad en oskolad bonde kan prestera i intellektuell kapacitet i ett så trängt läge, i all min fördomsfullhet. Varför har vi annars advokater som ska hjälpa oss att inte provocera rätten och makten utan så smidigt som möjligt försöka undkomma själva? Lyssna på orden! De är oerhörda. Ord så kraftfulla.

Varför valde Amos "Isaks hus" och inte Jakobs hus i polemiken? Det är betydligt mer förekommande i liknande sammanhang. Varför valde han att utgå från "Israel" och inte från Jakob? Låg inte Betel I Samarien? Hade det inte legat närmare till hands att utgå från ort och ställe? Från prästens socken, om du så vill. Namn och val av ortnamn med djupgående betydelser i ve-orden. Profetord som övergår budbärarens intellektuella överblick och förstånd. Själv får han i efterhand rannsaka orden. Och förundras över träffsäkerheten i ordvalen.

"Därför säger Herren så: Din hustru skall bli en hora i staden, dina söner och döttrar skall falla för svärd, din jord skall utskiftas med mätsnöre. Själv skall du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap från sitt land."

I den engelska bibeln så står det så här: "Then the Lord took me from tending flocks and gave me this commission."

Är det inte strofen av en hymn, så säg?

Lovat vare Gud!

"Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. Då ska hans härlighets makt styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt. Med glädje ska ni då tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som de heliga har i ljuset." Kolosserbrevet 1:10-12

Livet har många mål och delmål, minsann. Vi som är frälsta väntar på vårt slutmål - att vi ska vinna våra själars frälsning. Men här skriver Paulus till församlingen om ett ständigt pågående mål, hur konstigt det än kan låta. Är inte ett mål som begrepp en slutstation, en slutdestination för det och den som det gäller? Jo. En maraton löpare stannar inte vid fyra mil. Han fullföljer loppet för att komma i mål. Och den som sprungit fyra mil kan aldrig säga att den nått målet bara för att det fattas 195 meter. Inte sant? Då kom man inte i mål. Och man har de facto inte sprungit ett maratonlopp

Här pekar Paulus på det inre livet med Herren. Och han talar om ett mål. Att ha som mål att leva värdigt och behaga Herren. Jag grips så stort av bara den meningen. Vad skriver Paulus mer att vi ska göra? Vi ska göra det på alla sätt, skriver han. 

Paulus fortsätter sin undervisning.  "Genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud."

Vad ska vi säga härom? Målet är själva livsvandringen med Herren. I att behaga honom. Hur vet man när man uppnått det målet? Flyttar det på sig hela tiden? Är det lika långt hela tiden till det målet? Kan vi uppnå det? Och gå i mål?

Ja, det kan vi! Hans Andes välbehag manar inte bara gott för oss inför tronen. Han säger Abba Fader över våra liv och i våra hjärtan med en översinnlig glädje och salighet. Då kan vi veta att vi behagar honom. I en relation så låter ju parterna utväxla ömsesidighet. Inte sant? Det gäller i högsta grad livet i Gud! 

Vi skulle bära frukt... Ja, mycken frukt, säger Herren. Det är ofrånkomligt så. Livet är inte i avtagande för den kristne. Den är i ständigt tilltagande. Ära vare Gud!

Paulus avslutar här med att säga att "Guds härlighets makt skall då styrka oss och ge oss all kraft"- till att ge upp? Nej! Till att vara uthålliga och tåliga i ALLT. Lovat vare Gud! Här vill jag å min sida inte bara nå målet utan passera det med hästlängder. Kraften kommer från Herren och den har ingen gräns. Ty hans kärlek är helt utan gräns, den flödar fritt. Trots vad jag är, jag är ditt barn, han kallar sitt. Även om det högsta bergen falla och havet torkar ut och blir till sand. Om sol och måne dör, dig ingen skada gör. Hans kärlek sinar ej, han vakar över dig.

- Halleluja för denna beskrivning av den erfarne Paulus verklighet.

Den är och skall vara också vår.

Vi drages in i kriget. Förbered dig!

Mikael Oskarsson (KD) som är försvarspolitisk talesperson säger idag: – Ryssland behöver inte en militär överlägsenhet. Det räcker med att Kreml ser ett politiskt läge som är gynnsamt. Detta politiska läge kan i värsta fall vara nära förestående. Den svenska militära ledningen har länge varit av samma uppfattning. Men nu tar våra politiker i Försvarsberedningen bladet från munnen. Vi kan uppenbarligen inte längre utesluta ett militärt angrepp från Ryssland. Alla sannolikhets faktorer är borttagna i retoriken. Omvärldsläget har också försämrats sedan Sverige trodde sig kunna trygga sin framtid i ett Natomedlemskap. Det har istället ökat hoten genom fördraget. Kommer ett väpnat angrepp mot de baltiska staterna - ja, då är Sverige per definition direkt i krig. Vi är mina vänner, bara den utlösande faktorn ifrån!

Sverige har medvetet gått in i den allians som inte var annat än en genväg till direkt konflikt med Ryssland. Det som skrevs här och befarades på min blogg för tolv år sedan befarar nu också alla insatta ledande myndigheter i vårt land. MSB. Förvaret. Från politiskt håll och från våra myndigheter. Vi står på randen till att dras in i krig. Samtidigt pumpar vi in högteknologiskt krigsmaterial till krigets kontrahent. 150 JAS-Gripen plan är avsikts förklarade att exporteras till krigets Ukraina. Gode Gud! Det är en krigsförklaring i sammanhanget. Det kan aldrig gå ostraffat förbi. "Som man ropar får man svar", mina vänner!

Situationen är mer än alarmistisk. Ryssland bedöms vara försvagat men utifrån en väldig förmåga och förstörelsekraft. Den numerära överlägsenheten i kombination med alltför stora förmågor i sammanhanget, skulle få vårt land att stå inför tider vi aldrig tidigare skådat. Allt är inte av militär art. På det civila området finns det oändligt många funktioner den ryska underrättelsetjänsten i ett slag kan aktivera och slå ut funktioner som påverkar civilsamhället. Vi får inte veta allt, mina vänner! Varför stannar våra kärnreaktorer till och från, vintertid. Det slår ut energiförsörjningen. Jag vet inte hur många märkliga förklaringsmodeller vi hört under bakomliggande år. Vi kan bara konstatera: Vi är redan under attack på olika områden.

Det finns en uppfattning om att Ryssland just nu är försvagat av de ukrainska framgångarna med sin drönar verksamhet. Det triggar också det faktum att likt björnen som är skadeskjuten så uppträder regimen irrationellt och vågat. Anfall blir då det bästa försvar.

Vi får be till Gud att den luttring som det här kommer att medföra för en ljum och förvärldsligad kristenhet - uteslutande får vila i Guds händer. Att Guds folk kommer tillsammans igen på rätt grund och med rätta värden i ett evigt perspektiv, där gudsfruktan åter igen får var ledstjärnan för Guds folk. Det vill Gud! - Väckelsen kommer bestämt, Birger Skoglund, från Smygehus till Treriksröset. Men inte som vi förväntade oss att den skulle komma. Tårar må ha en och samma källa.

Men definitivt olika ursprung.

På onsdag nästa vecka kommer jag att stå i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan och evangelisera. Jag kommer att stå där från klockan 11.00 och hela dagen och dela flyers. Skulle jag inte stå där då är det för att det regnar. Om det inte regnar och jag ändå skulle fattas i korsningen, då är jag på lunch. Lunchen är en halvtimma. Så det är bara att vänta in mig i så fall.

Ära vare Gud att vi ännu har möjlighet att nå våra medmänniskor med kunskapen om Herren Jesus Kristus!

Var med i förbön för detta initiativ. Det är en gudstjänst.

Det norska kungahuset har under en tio års period varit synnerligen hemsökta av olyckor. Det började med prinsessan Märtha Louise och hennes skilsmässa från sin man Ari Behn som hon var gift med i 14 år. De fick sedan gemensam vårdnad om sina tre döttrar. 

Juldagen 2019 endast 47 år gammal förlorar kunghusets barnbarn sin pappa Ari Behn som uppgetts tagit sitt eget liv. Ett direkt slag emot kungahuset och dess representanter. Märtha ingår sedan ett nytt äktenskap med schamanen Durek Verrett. Paret har det gemensamt att de rör sig i den andliga världen och hon uppges av andra besitta förmågan till healing. Märtha Louise bekänner sig vara högkänslig. Märtha lär ha påstått att hon kan kommunicera med hästar, avlidnas andar och änglar. Hon upplever sig vara högsensitiv och har i flera intervjuer redogjort för det.

År 2001 gifter sig kronprins Haakon av Norge med Mette-Marit. Konungahuset av Norges tronföljare. Mette-Marit hade en lite pojk med sig in i det äktenskapet. En liten lintott som tog hela norska folket med storm. Han står nu åtalad för mängder av brott och sitter häktad i väntan på dom - trots en av sin tids bästa förutsättningar för en god uppväxt i ett av världens rikaste land. Arv och miljö. 

I veckan fick vi beskedet att Mette-Marit med stor sannolikhet inte har mer än ett år kvar att leva - om hon inte får nya lungor intransplanterade. Hon lider av en allvarlig lungsjukdom - samtidigt som drottning Sonja till och från hamnar på sjukhus på grund av hjärtproblem intill den åldrande kungen Harald V. I en enormt utsatt och påfrestande position finns där bara prins Haakon. Han som mycket drabbad får bära hela kungahusets ansvar själv. 

Var vill jag komma? Ja, se Märtha Louise i ögonen. Det är dit jag vill komma. Se hur de lyser i dem! Av andlighet. Är det Guds ande? Nej! Det är en ockult verksamhet bakom. Se hur det lyser i ögonen både på henne och hennes man shamanen Durek Verrett. Det är en oerhört farlig väg den forna prinsessan tagit in på - hon som under föresatsen att hon är högsensitiv legitimerar sig med det. Vad är hon känslig för? Vad är hon så mottaglig av? Den andliga världen! Hon säger det ju själv.

Var är hennes healingförmåga värd i prövningens stund då det egna kungahuset slits itu!? Ingenting. Ingenting. - Upp med dig med dina krafter - du som drager olycka över hela kungahuset med den onda andevärldens destruktiva krafter och resurser i släptåg. Det är dina följeslagare i den andliga världen som opererar. Men du ser det inte. Varför? Ditt stimuli från en ond andevärld kittlar ditt intellekt så gott i känslolivet. 

Bland de farligaste man kan ägna sig åt så är det den andliga världen utanför Jesus Kristus! Det finns en ond andevärld och den tar de ingångar den får genom olyckor som rationellt kan förklaras, men som har ett ont uppsåt. Hela paketet av New Age, Healing och Yoga verksamheter är inkörsportar till ett fördärv. Jag har många vittnesmål om yogans utövare som fått plötsliga migrän och svåra huvudvärk, koncentrationssvårigheter och andra oförklarliga men. Du är inte kompatibel med den onda andevärlden! Det är svaret.

Jag vill uppmana det norska kungahuset att bryta med detta spiritistiska par. Det drar olycka över det norska kungahuset.

- För se hur det går er!

Veckan som gått har jag stått vid ett riktigt vägskäl i livet. Ja, kanske det borde stavas vägsjäl. Det kommer sådana vägskäl i livet då valet får avgörande betydelse för framtiden, där förståndet och känslolivet försöker assistera utifrån de fakta intellektet kan prestera inför ett beslut. Jag vaknade därför i natt kl. 03.00 med bekymmer över framtiden. Själen behövde vakna lite tidigare för att jobba, så att säga.

Jag gick därför upp och satte på kaffebryggen för att möta tankelivets presentationer lite tidigare än vanligt. När jag då går upp så sjunger en gammal läsarsång osökt i mig. Det var Torvid Pedersens sång " En sång har jag fått ifrån himlen." Jag sjöng inte på sången. Jag sjöng mig heller inte fram genom textraderna i mitt minne. Men jag sjöng inombords på sången.

Jag tänkte jag måste få vägledning av Gud i denna situation i frågor som inte kan avgöras av andra. Helt spontant gick jag till bokhyllan och greppade efter sångboken Särlaregn. De väckelsekristnas rika skatt på andfödda sånger. Jag tog sångboken likt en som ramlat i sjön och som greppar efter en livboj, ett halmstrå att stå på. Min sångbok är inte utnött. Den är i nyskick. Finns inga veck eller våldsamma brytningar i bokryggen som skulle kunna fuska mig fram till en särskild sång eller sida. Sångboken rymmer 684 sånger av skilda slag, så det finns många att hamna vid.

Jag öppnade sångboken på måfå. Likt en tumvers i bibeln. Jag hamnade på sång nummer 490. Och hör och häpnas! Det var samma sång som sjöng i mitt inre.

Gav sången det som innehållet vill påvisa rätt in i min situation? Ja, det gjorde den. Hur då? Jag var i samklang med stegen. Den Helige Ande är en Hjälpare utsänd av Jesus. Han manar gott för de sina. Mitt inre vill ära honom! Mitt inre vill göra en high-five vid denne gode Herde. 

Blir själen alltid stilla vid ett tilltal? Inte alltid. Men trosvissheten får sig en riktig boost om man vill vila på löftena. Löftena som inte kunna svika.

En sång har jag fått ifrån himlen. En sång om Guds enfödde son. Den sången jag fick i mitt inre, Då Jesus jag sökte i bön. För sången fördriver all smärta Ja sången gör livet så skönt. Med glädje den fyller mitt hjärta, För Jesus mig älskar så ömt.

En sång om en konung jag sjunger, En sång om min vän vit och röd. En vän som är skönast av alla, Ja, trofast i liv och i död. Jag sjunger om Jesus min Herre, Jag sjunger för Jesus min sång. Han sökte och fyllde mitt hjärta Och tröstar min själ gång på gång.

En sång om en resa jag sjunger,En sång om en dag som är när. En resa med Jesus till himlen Han hem över skyar mig bär. I himlen jag sjunger om Lammet Som köpte mig fri med sitt blod. Han oskyldigt dog där på korset Men segrande åter uppstod.

Torvid Pedersen

Det är med en otäck overklighetskänsla vi igår fick bevittna hur Sverige som nation alltmer dras in i krig. Vår statsminister log nöjt ikapp med den ukrainska presidenten där för en gång skull hans prästkragade hustru saknades. De religiösa besvärjarna som går humanismens ärenden i Guds namn, vid livets maskerad, som om Gud var en psykoterapeut för alla under lugnande besked. Motivationen må vara berättigad. Det fruktansvärda kriget i Ukraina måste med alla till buds stående medel begränsas till ukrainsk mark. Istället går man rätt in i det man försöker undkomma. De fridsamma ska besitta jorden. Står det inte så?

Sverige genomför nu en gigantisk vapenaffär på 20 stridsflygplan JAS Gripen och skänker 16 av en tidigare modell. Det är oerhörda nyheter. Men det är bara den synliga delen av engagemanget. Det kräver en enorm logistik bakom. Det innefattar utbildning, underhåll och allt ner till skruv och mutter nivå för att smörja ett flygvapen. Avsiktsförklaringen är att Ukraina införskaffar 150 JAS Gripen plan inom ett antal år. I dagsläget finansieras köpet av pengar från EU. Sverige är förnuftsmässigt tvingade in i ett krig. 

Jag har skrivit om detta sedan 2014. Men den kristna hopen av olika samfundstillhörigheter är upptagna med att dryfta äktenskapsfrågan som klyver de troende i två läger - om det är bibeln som ska vara normgivande eller om det är människans drifter och böjelser som ligger till grund för ett bibliskt äktenskap. Vi lever i Lots dagar. Änglarna, de himmelska representanterna som drog in Lot i huset. De låste dörren, i frågan. Ett avskiljande ifrån en promiskuös värld. Fattas bara. Men kyrkan öppnar upp! Det är ett av Jesus tydligaste tidstecken på att han kommer mycket snart tillbaka. Avfallet. "Det stora avfallet", säger bibeln. Vi måste som kristna klara av att hålla flera bollar i luften samtidigt. Ett vertikalt och ett horisontalt perspektiv utan att duka under för tidsandan.

Jag är rädd för att vi kommer att skakas om riktigt i grunden. För Sodom finns ingen räddning! Utvecklingen har gått mycket fort och tagit sig vägar ingen kunnat förutsäga. Försvarsalliansen Nato är bara en påtaglig provokation ifrån att brytas sönder. Den allians som vi tryggat oss till genom ett Natointräde.

Ryssland har redan svarat på vapenaffären och varnat för terrorism med våra egna exporterade vapen. Ett regelrätt hot. Hur länge får flygflottiljen i Sotenäs där JAS piloterna utbildas vara i fred? Freden. Den ligger inte framför. Den ligger bakom. Initialt har kriget tagit sig en annan form och kallas för annat. Gängkriminalitet. Terrorism. Påverkans attacker via nätet som slår ut infrastruktur. Så länge människoliv inte drabbas verkar vi gå allt djupare in i en konflikt med den röda hästens ryttare.

Krigets dynamik har fått oss att bli en av de viktigaste vapenleverantörerna till kriget emellan Ryssland och Ukraina. Helt plötsligt står vi där själva utan skydd och hjälmar. "De fem tusen hjälmarnas nation." Vad förslår det? Bortskänkta för att de inte uppfyllde kraven längre. Symboliken är stor. Vi är så involverade i ett krig att det inte längre är en profetia.

Vi står med fötterna mitt i kriget och kan inom kort komma att sakna tak över huvudet.

- "God uses people who are weak and feeble enough to lean on Him."

- David Wilkerson -

Jag gick idag uppför Nobelberget. Namnet till trots är det varken högt eller särskilt utmärkande. En delvis asfalterad grusslänt i ett ytterkantområde mellan Nacka och Stockholm stad. Nobelberget, en plats för några hundra lägenheter i nyproduktion. Varje plats måste ha ett namn och en postnummeradress. Därav. 

Så kommer det en kvinna körandes på en mini-rullstol. En sån som är gjord för barn. I stolen sitter en flicka i 15 års åldern. Hennes ben bar alla synliga tecken på en lång tid av inaktivitet. Långa. Smala. Och livlösa. Som om de varken hade eget spring i benen eller kunde åtlyda ägarens önskningar för detsamma. De bara följde med viljelöst. Rullstolen förklarade allt. Benen var ur funktion i ett permanent tillstånd.

Flickan som satt i stolen, den rullbara, sken och såg så glad ut. Det förvånade mig. Mina tankar gick till henne och att hon kanske njöt av solen som lyste så för-sommaraktigt. Hon var glad för det lilla. Så gick mina tankar. Den betydligt äldre kvinnan som manövrerade rullstolen strax bakom henne hade allvarliga och trötta anletsdrag i varandras motsats. Om inte någon kör rullstolen bakifrån måste den drabbade rulla sina händer över hjulen eller dra sig fram med hela sin tyngd. En fullständigt omänsklig och anatomiskt vidrig åthäva. Man går med benen. Inte med händerna. De äger inte de kvalifikationerna. Gud hade tänkt det så. Hör du mig?

Jag hann tänka och säga: "Herre, jag vill så gärna resa denna flicka upp och ur rullstolen." För hennes skull. Jag står inte ut! Jag har gått förbi alldeles för många i mina dar. Vårt möte och den dubbla rörelsehastighet, eftersom vi gick emot varandra för en stund, blev mycket kort. Plötsligt hade vi gått förbi varandra och kvar vidlådde min innerliga önskan. Ogjord. Tillfället försvann. Också denna gång.

Vad är det för fel på tron!? Varför stannar inte jag den rullstolsbundne och erbjuder styrka till hennes ben? - Jesus Kristus helar dig!! Tag min hand så skall jag hjälpa dig upp! Det är allt som begäres.

Så många blinda jag ser. Överallt. Jag genomgår samma svidande nederlag varje gång. Jag som undervisar andra men gör inte själv... Vad är det för fel på vår kristendom, egentligen? Varför går jag inte och befriar flickebarnet i Jesu namn? Varför gör inte andra kristna det på bred front? Jesus gjorde ju det. Och han bad oss att göra detsamma.

Vad är karismatisk, egentligen? Detta anspråksfulla teologisk begrepp som alla vill legitimera sig med. Men som få uppvisar frukten utav. Hur tar man sig an ett liknande möte utan att utestänga himlens resurser? Svara mig på det! Proppen, blockeringen, utförandet finns hos de troende som underlåter att låta himmelrikets krafter bli synliggjorda. Vi tror vi är så karismatiska och smorda för att vi sjunger i snabbare takt än andra - de som gjort Gud till det´s mest fromma under högtidliga former. Vi skulle lösa de fångna. Sätta de bundna fria! Skulle vi inte det? Eller var det bara vissa särskilt utvalda? Om ens någon... Gode Gud! Människor lider i onödan för att vi inte gör det som Gud kallat oss till. Vi saknar utförandet. Allt annat i sammanhanget är bara fromhet. Religiositet. Jag lider över det. 

Här måste det till en uppgörelse med fegheten, namnkristendomen och avsaknaden av djupt medlidande, den som Jesus själv var besjälad av. Vad sa Jesus?

- Såsom Fadern har sänt mig så sänder också jag eder!! ( Joh. 20:21 )