" The Scriptures are trying to assure us that if Enoch could live and walk with God by faith in the midst of his sinful generation, we like wise should be able to follow his example, because the human race is the same and God is the same! " - A.W Tozer -

 

På onsdag vill jag gå ut i traktatmissionen igen, så vida det inte regnar. Jag brukar alltid stå i korsningen Gamlabrogatan - Drottninggatan.

Det är nu närmare 40.000 traktater som jag delat ut sedan jag började. Det är ingenting! Det är bara en börjat. Stockholm har över två miljoner invånare. Men skulle endast en enda människa avgöra sitt liv för Jesus tack vare denna traktat mission och få vara med den dagen vi samlas hos Gud - så har det varit värt det! Det betyder ju allt för den människan. 

Tänk vilka nyckelpersoner vi kristna är, egentligen. Det är vi som kan inverka på vår samtids människors eviga väl eller ve. Det är svindlande och allvarligt samtidigt.

Jag uppmanar dig att följa mitt exempel! Påminn människorna på din ort om Jesus och vägen till honom. Du kommer att möta motstånd - inte minst från de som du inte förväntade dig det. Det får man ta i beräkningen. Låt inget hindra dig! Ha fokuset klart och målet att nå så många som möjligt med evangelium.

 

Idag besökte jag en stor frikyrklig församling här i Stockholm. Ja, att Hillsong är huvudleverantör av gudstjänstlivet också i vårt land är ingen hemlighet för någon. Det handlar om en gudstjänst utövning som passar samtidsmänniskan.

Vid slutet av gudstjänsten bjöd man in till frälsning. Det är ett stort och svårt beslut. Det gamla livet vill gärna hålla den enskilde fast och tillbaka. Och djävulen som är en verklighet! Men när Guds ord har fått verka, när det är som det ska, och den som överlåter sig är mogen för att lämna sitt liv åt Gud - då blir man född på nytt.

Men i denna gudstjänst, som i så många andra, så uppmanade pastorn alla mötesbesökare att böja sina huvuden och blunda av respekt för de som skulle gå fram till förbön. Har det någon betydelse? Är det något att lyfta fram? Ja, det är det! Verkligen!

En gudstjänst har som sitt främsta syfte - frånsett att ära Gud -  att människor ska bli frälsta. Att avgöra sig för Herren. Det handlar om människor som i bästa fall upplevt syndanöd och som tar ett eget beslut att lämna sig åt Jesus. Det är också gudstjänstens klimax.

Men när den största av alla händelser ska ske då ska församlingen blunda... Då ska ingen se på. Guds ord säger följande:

"Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kommer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet."

Är detta då ett rätt förhållningssätt mitt i församlingen med denna vetskap? Det kan aldrig vara rätt. Men så gör kyrkan. 

Att i en kontext uppmana till respekt för de som lämnar sitt liv åt Gud under dessa former, hur uppfattas det av Herren, tror du? Jag tror den helige Ande blir bedrövad. Det är ur ett mänskligt perspektiv att sänka tröskeln för den frälsningssökande - för medlemskapets skull. Varför annars? Verkliga födslar frågar inte efter hur många som är i förlossningssalen. Då är det värkar på liv och död och inte ett anseende man har att vårda! Om det är en riktig födsel. Och om det enbart handlar om proselyt verksamhet, då är det naturligt för proselyten att vilja höra till sammanhanget! Varför då blunda?

På samma sätt finns det frikyrkor som applåderar när syndare kallas fram till estraden för att läsa någon annans frälsningsbön. En bön som ligger utom syndaren. Det kan aldrig vara rätt. Den nyfödde ropar själv med egen röst, med egna ord. Annars överlevde han inte. Det behövs inte något manus för sånt. Vare sig i det naturliga eller i det andliga. Varför applåderar man? För att syndaren tagit ett beslut!? Den glädjen ligger på andra sidan om förlossningen. Ingen gläder sig förrän barnet är förlöst, i överförd mening. Detta är show!

Jag upplevde verkligen att den helige Ande var bedrövad i mig vid detta inslag idag. Att välkomna nya i församlingen som ska bli frälsta och samtidigt blunda när de möter Jesus - är inte det en stor dementi? Hela gudstjänsten handlade ju om att människor ska bli frälsta och så ska vi blunda vid avgörandet. Jag kan inte se något hänsynstagande i det.

Himlen sörjer. Den helige Ande sörjer. Varför? Därför att han förhärligar Jesus i alla lägen och inte vår fåfänga eller någons anseende. Det är på Jesus betoningen ska ligga och inte på oss människor i hänsyn till att det ska bli så många som möjligt anslutna till föreningen, till kyrkan.

Vi behöver fler omvända till Kristus! Inte fler lättvunna proselyter till föreningen.

 

"Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva frälsta?» Då svarade han dem: »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det. Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.' Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och du har undervisat på våra gator.' Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.' Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade." (Lukas 13)

Jesus var en gatu evangelist. Han var ständigt ledd av Gud. Han visste vad som fanns i människornas tankevärld, hur de tänkte och resonerade. Också där man inte alltid var ärlig mot sig själv och det stämde med vad man sa.  Jesus hade på så vis förmågan att rätt kunna bemöta människor. Ja, det vore katastrofalt om Jesus - som vi - ofta felade i ord och gärning. Men nu var han inte full av brist. Han var full av nåd och sanning. Därför bör vi lyssna på vad han säger. Han vill oss väl.

Det står här i texten att någon frågade Jesus om bara "få blir frälsta eller räddade för evigheten". En uppseendeväckande mening som kanske borde redigerats bort, vilket kastar en skugga över Jesus evangelistgärning att alla inte heller blev frälsta genom hans verksamhet. Om inte Jesus lyckades röra och tilltala alla människor med lyckad utgång - vem är då duglig till samma verksamhet? Denne "någon" i texten som får stå representant för alla tiders verksamheter där resultatet till synes inte alltid står i proportion till insatsen. Jesus fortsatte ändå sitt uppdrag och gav oss sitt exempel. Människor har en fri vilja och Gud kör inte över den. Varje människa väljer själv om hon vill få sin synd och liv försonad med Gud. Det är bara han som kan förlåta och upprätta oss.

Jesus jämför den kommande himlen med ett hus, i texten. Alla har inte tillträde till alla hus. Det handlar egentligen inte om ett hus i konkret mening utan om ett utanförskap eller ett legitimt inträde och tillträde till huset. Himlen - vår eviga boning. 

Huset har en trång dörr, står det. Herren är husbonden som en dag skall stänga den trånga dörren på insidan. Vad är en trång dörr? Ja, den kan vara låg eller med höga dörrtrösklar.

 Jag bodde i ett torp en gång där dörren bara mätte 120 centimeter. Men det var en riktig dörr som skiljde innanför från utanför. Innanför hade vi vårt sovrum. En natt väckte min fru mig mitt i natten då hon befarade att vi hade inbrott i undervåningen. Yrvaket kastade jag mig upp ur sängen och störtade rätt igenom dörröppningen som var så låg. Jag missbedömde min egen hållning och körde huvudet rätt in i dörrposten. Ja, man måste anpassa sig efter dörrens mått oavsett när. Är dörren trång då kan man inte själv villkora inträdet. Man måste böja sig. 

Jesus säger att en dag ska husbonden stänga dörren för gott. Då uppstår ett tillträde eller ett utanförskap. De som inte ville böja sig för villkoren, villkoren att ge upp sitt "styvnackade" liv under synden, förblir utanför. "Där ska vara gråt och tandagnisslan.", säger skriften.

I evighetens värld finns också förmågan till sorg. Sorg är inte bara en salthalt i tårar. Sorgen sitter i själen och uttrycks under gråt. Själen är vår person och unika personlighet. Den kommer alltid att var vi, individuellt. Den kommer vi aldrig att lämna, om jag får uttrycka det så tekniskt. Vi kommer alltid att kunna känna. Vi kommer alltid att finnas i en evig tillvaro. Men är utgången av vårt eviga tillstånd utanför Guds himmel kommer den omgivande tillvaron att fylla oss med sorg. Det säger sig själv, egentligen. Det stora utanförskapet! 

Här står det att de där utanför skulle vara präglade av gråt och tandagnisslan. Vad betyder det att gnissla tänder? Är det verkligen något att upplysa om ur detta katastrofala tillstånd som många människor kommer att tillbringa sin evighet under? Gråten till skillnad från tandagnisslan går olika djupt i själen. Smärtan som sitter i själen. Den själ som Jesus kom för att rädda. Gud har ordnat med en bättre tillvaro för den som vill. Men han vill inte ha in synden dit. Då får vi samma missförhållande igen, om jag får uttrycka mig så enkelt. Därför måste själen befrias från synden här i tiden. Vi måste bli befriade här på jorden. En befrielse vi alla innerst inne letar efter. 

Jag tror att de som gråter i evigheten är de som inte tog tillvara på frälsnings erbjudandet i tiden. Men som hade möjligheten men sa nej. Jag tror att de som tandagnisslar är en värre grupp. Det är de som en gång lämnat sitt liv till Jesus men som fångades upp av världen, föll i synd, hamnade i bitterhet av tusen olika orsaker och som förlorade sin Guds kontakt och inte tog vara på sin frälsning. De handlade med sitt liv emot ett bättre vetande - drivna av inomvärldsliga förklaringsmodeller som då inte kommer att hjälpa dem. Den förlusten gör sig där påmind och det blir för dem värre, på så vis. De blev berusade av sina besvikelser och till synes legitima ursäkter. Grämelsens djupa eftertanke kan då inte överklagas eller avhjälpas. Då är det för sent. Det är därför Jesus säger; "Låt ingen gå miste om nåden! " Nåden som har sin verksamhet och sitt ackreditiv här på jorden och tiden. Inte sedan.

Min vän, sök att komma in genom den trånga porten, säger Jesus. Många ska försöka men inte lyckas. Jesus säger på två skriftställen; "Jag är dörren. Den som kommer till mig honom ska jag sannerligen inte kasta ut." Det är vår räddning!

Kom som du är till Jesus. Han känner dig utan och innan. Han tar emot dig som du är och han tar emot dig när du kommer oförställd. Han vill vara din pappa av stort format. Din Herre och Gud. Bekänn din synd. Upphör med den. Och överlåt ditt liv till honom i bön. Då kommer han att lyfta av dig din syndabörda och fylla dig med sin frid!

Det är att böja sig under den låga dörrposten. Att ödmjuka sig utan förbehåll.

Där inne ska det vara fest och glädje i all evighet.


 

Idag fick jag tillfälle under eftermiddagen att dela ut traktater under några timmar. Femhundra flyers blev det utdelade.

Särskilt vill jag lyfta fram två ungdomar jag fick tala med om Jesus. De var inte frälsta. Killen i paret hade en kamrat vilkens pappa var pastor, uppgav han. " Jag får kontakta honom och be att han ber för mig.", sa han när han gick. Det var ingen ironi i det. Det var ett seriöst samtal.

Ja, det låg över mig att vända i dörren när jag kom hem från mitt ordinarie arbete att gå ut på stan med evangelium idag. Men det är alltid meningsfullt att gå ut!

Be att det ska finnas ett evangelisationscenter här i Stockholm dit människor kan få samlas, dela gemenskap och få möta Gud. Vi behöver inte en ny kyrka. Vi behöver heller inte ett forum för en modernt framställd Jesus i konsertform under nattklubbsliknande former.

Vi behöver en mötesplats dit ofrälsta kan komma och möta Herren och få ett andligt hem.

 

" Om du vinner jordisk makt och ära. Vinner världens gunst och härlighet. Men förlorar vad Guds nåd kan giva. Tomt blir livet, mörkt din evighet.

Vad är vinst om du din själ förlorar. I en mörk och tidlös evighet. Vad är lycka om dess glans förbleknar. Inför dödens kalla verklighet.

Om i livets kamp du framgång vinner. Om dess mål som hägrar här dig når. Men förgäter själens dolda smärta. Fattig du i livets afton står.

Om du vinner vänner som dig prisa. Vinner jordens rikedom - vad mer. Om du saknar hopp för evigheten. All din vinning ingen trygghet ger.

Vill du vinna liv för evigheten. Och den härlighet vars glans ej dör. Räkna såsom intet vad du äger. Endast Jesus själen saliggör."

 Sångförfattare  - Elsa Eklund -

 

"Ty Kristi kärlek tvingar oss, eftersom vi tänka så: en har dött för alla, alltså hava de alla dött. Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom som har dött och uppstått för dem." (2 Kor. 5)

I morgon vill jag gå ut i traktatevangelisationen igen. Det är med upplevelsen av att det kan vara sista dagen det är möjligt. Därför är det så viktigt. Vi har ju inte ens garantier för morgondagen. 

I går var det ett år sedan första dopet i Sickla sjön. Mimmi fick följa Jesus i dopets grav och begrava den gamla människan. Det finns inget större! En fantastisk milstolpe i evangelisationen. Och en händelse som slår allt annat. Varför? Därför att det var just Mimmi. Jesus är en personlig Gud. Han räknar inte massorna. Han ser till var och en. Därför är det så stort.

"Kristi kärlek tvingar oss " , står det. Ja, är det hans kärlek till oss som tvingar eller den kärleken vi känner och ger tillbaka? - han som har älskat oss först. Oavsett måste den få uttrycka sig i ett handlande. "Tro utan gärning är död ", säger skriften. Tron vill alltid manifestera sig. Kärleken till honom gör det lätt.

Ett fantastiskt arbete som det är en ynnest att få utföra. 


 

"Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge." (Lukas 14:26)

Dagens text är Jesu ord och inte mina. Därför är de av särskild betydelse. Meningarna är mycket svårförklarliga bland människor som kan ha nog så dysfunktionella relationer och ber Gud om hjälp att avhjälpa menings skiljaktigheterna - så väl bland de som har de mest ljuvliga av familjeband. Ska inte kärlekens evangelium överbrygga motsättningar och lösa konflikter, primärt sett? Måste det uppstå fiendskap eller hat människor emellan när man följer Jesus? Är inte det själva kärnan av evangelium - att det är ett kärleksbudskap? Frågorna är fel ställda. 

Jesus är verkligen ute på djupt vatten när han presenterar sidoeffekterna av den hängivenhet i efterföljelsen som så många har upplevt genom seklerna. Att nästan hata... Hata till förmån för någon annan. Hur ska man kunna förstå något liknande? Sa Jesus verkligen detta? "Vi har ju lämnat allt och följt dig...", sa Petrus. "Vad ska vi få istället? " Det kostade något att följa Jesus, uppenbarligen.

Man hängav sig åt Guds rike i Jesu efterföljd och Jesus formulerar den brutala deklarationen. Ja, man hängav sig. Man gav sig hän. Man följde Jesus på kallelsen utan hänsyn - ja, hänsynslöst. Då ska vi också komma ihåg att människorna på Jesu tid verkligen inte levde ett så individualistiskt liv som vi gör idag. Den senare generationen var den äldres pensionsförsäkring, om inte annat. På Jesu tid var man förpliktigad på ett helt annat sätt att ta hand om varandra. Ja, jag kan själv som textredigerare av artiklar kunnat tänka mig att ha förmildrat Jesu ord när det gäller ordet om hat i denna text. Formuleringen är hård och svårsmält.

Är det inte det som händer när två människor separerar som tidigare förenats med den djupaste av mänsklig kärlek? Man hamnar istället i en hatisk relation. Inte alla kanske. Men i någon mån. Jag försöker mejsla ut Jesu text till något begripligt. Så jag lånar relations exemplet. Det är som att hatet bor vägg i vägg eller är den andra sidan av samma relationsmynt när kärleken tagit slut och övergått till en annan. Här står Jesu kallelse och efterföljd i stark kontrast till alla mänskliga relationer. För det är det han säger. Att följa Jesu handlar om prioritet. Det handlar om att sätta Guds rike först och det andra sedan. Allt det andra. "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.", säger han. Det låter som en slarvig utfästelse. Med få garantier. Ja, det låter som om Jesus försöker övertala oss mer än som ett löfte på andra sidan av uppfyllelsen. Men det är Jesus som säger det. Då kan vi vara trygga över hans garantier. Det är ett av hans många löften.

En vän och jag förde ett samtal om vad man får göra, kan göra, vill göra eller borde avstå att göra som en kristen. Har vår livsföring någon betydelse?! Hur avspeglas vårt kristusliv genom vår livsföring? Vår vandel. Som om det vi sysselsätter oss med eller inte utgör den kropp som synliggör vårt kristusliv. Eller dementerar det. Som om livet i Gud kunde påvisas utifrån vad man får eller inte får göra. Så gestaltas inte livet i Gud. Men gör det ändå. Det handlar om Guds rikes anspråk som skapar intressekonflikt i och över våra liv. 

Vännen ifrågasatte som ett exempel mitt deltagande i maratonlopp kontra andras urspårade medverkan i en allmän mänsklig intressesfär. Ja, våra intressen är olika. Alla springer inte maraton men gör annat ovidkommande vid sidan av Guds rike. "Hade du sprungit maraton när väckelsen brann för 45 år sedan, om du haft intresset och åldern inne ? " (Jag kokar ner vårt samtal och formulerar frågan här åt honom.) "Nej ", svarar jag. "Verkligen inte! " Hans påstående gjorde mig innerst inne glad. Det kan jag ärligt erkänna. Det gjorde att jag själv kunde ställa mig bredvid alla andra som hemfaller åt ett mer eller mindre sekulärt liv, än vi gjorde när väckelsen brann. Det var nyttigt. När väckelsen brann ägnade ingen sig åt saker som inte främjade Guds rike i dess mest vid tänkta mening. Man hade inte tid med sånt. Man brann för Gud och hans verk! Då var det andra värden man värderade högre. Man skulle rädda människor för evigheten. Var det fel? Men nu är vi bara upptagna med det vi skulle "hata". Under lärljungaskap. Mina ord är en oskalad kastanj. De sticker.

Låt oss läsa ett annat ord ur en liknelse av Jesus:

"Jesus sade till honom: "En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma. Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama. Och tjänaren sade: Herre, vad du befallde är gjort, och det finns fortfarande plats. Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och se till att människor kommer in, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er: Ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid." (Lukas 14)

Vi lever likt man gjorde på Lots tid. Vi lever i sista tiden innan Jesus kommer tillbaka. Som en blixt kommer han. Han kommer inte under en stilla mässa. Han kommer inte när det passar oss alla. Han kommer plötsligt. I ett nu. En ska lyftas upp. En ska lämnas kvar. Vi lever i de dagar då de fem tärnorna i Jesu liknelse har somnat och när de väl vaknar skall de be om att få av oljan de andra har. "Se våra lampor slocknar! " Men den ska inte räcka till. Vem är hågad att lägga ut den texten i en predikan? Det är då verklig energikris på det andliga området.

Vi har somnat in i andra intressen. Av andra intressen. Men vi ser det inte så. Våra intressen är ofarliga. Harmlösa, tycker vi, och förstår inte att just de är ett uttryck för förfall. De hör till det oskyldiga kulturlivet men stjäl oss själva. Vi är intagna och har ockuperats av värden som hör jorden till, att våra liv alltmer blir en dementi på bibelordet. Lärjungaskapets villkor. Inte som en inträdesbiljett. Inte för att avsvärja sig bekantskaper eller släktband men som ett uttryck för vad som är överst i våra liv. Innerst. Viktigast. Jesus eller människor. Oaktat vem!!

Kanske det var därför Jesus talade i så skarpa ordalag. Guds rike får i slutändan stå tillbaka för det och de vi älskar mest. Genom vår livsföring.

För att inte göra mig till en överträdare vill jag säga att jag värjde mig mot min väns "angrepp". Jag rättfärdigade mitt maratonlöpande med att jag inte gör det för de olympiska, romerska eller grekiska gudarna, utan det är ett rent löpande på tid och på distans. Helt oskyldigt. Ett motionerande under arrangerade former. Men han väckte mig över att det stjäl min tid och blir till en dementi. Det är ett prioriterande framför att vara en Jesu lärjunge - allt mer. Ett exempel.

Så här skulle vi kunna skala av våra liv och se att vi alltmer fjärmat oss från Jesu efterföljd. Vi har börjat älska det vi skulle "hata". Ja, jag sätter det inom citationstecken för jag har ingen rätt att be dig hata dina nära och det är inte heller andemeningen. Men Jesus beskrev det så utifrån h ä n f ö r e l s e n  över att följa honom! 

Jag har sett människor hänföras av Jesus. Som led förluster. De såg det aldrig som ett offer. Kristi kärlek omslöt dem. De kunde inte köpas tillbaka. Många lämnade sin egendom. Många förblev utan egen kärnfamilj eller förlorade den på vägen. De ville följa Jesus och det tog sig många svåra uttryck. Men man kan inte lämna allt och sedan sätta sig ned. Man måste följa Jesus! Gå vidare!! En pågående vandring. Annars kommer ett vacuum att uppstå och vår tid och våra liv att fyllas av annat och sekundärt. Sekulärt.

Vi behöver väckas på nytt. Andeuppfyllelsen i Jesu efterföljd slår sönder dygnets timmar och man blir inte trött. Vem kan förstå det? Det är kärlekens makt. Andeuppfyllelsen i Jesu efterföljd kan få en människa att under hänförelse sätta Jesus först och försaka annat.

Det är så långt ifrån en blasfemisk kristendom du kan komma, som har världen som sitt hem och världen som sitt framtidshopp.

Den värld som nu rister och raglar i en slags geologisk ångest över det faktum att Jesus kommer snart.

 

 "Stor är HERREN och högtlovad,  ja, hans storhet är outrannsaklig. Det ena släktet prisar för det andra dina verk,  de förkunna dina väldiga gärningar." (Psaltaren 145)

Jag blev mycket välsignad över denna vers. Varför? Ja, det står inte att "det första eller det tidigare släktet ensidigt prisar för det andra eller senare släktet om Guds verk" i ouppnålighet. Nej, det står att "det ena släktet prisar för det andra dina verk ". Det kan alltså likaväl vara den senare generationen som vittnar för den föregående generationen, som tvärtom. Det är den fulla utläggning av texten. Vad förkunnar de? Om Guds väldiga gärningar!

Ohh...det fyller med tro och hopp! Jag ber att som i fädernas tid, Gud skulle få framstå för vår samtid. Det kan aldrig vara en fel inställning inför Gud. Det kan aldrig vara emot Guds vilja. En sådan hänvisning, auktorisation och åsyftan kan inte Gud förbise.

"Det ena släktet prisar för det andra dina verk." Då var inte heller Guds verk genom fäderna förgäves. De ropar till varandra, ja, det ena släktet till det andra om Guds väldiga gärningar.

- Halleluja !!

 

" If one should spend one´s whole life for God, and win only one soul by the most earnest and devoted efforts, it would be a rich reward to see that one star shining forever in the firmament of heaven, to see that one gem glistening forever in the diadem of Christ, to see that one sheep feeding forever in the pastures of eternal life."    - Charles Spurgeon -


 

Det ligger över och på mig om ett evangelisations center i Stockholm. Det ökar. Det avtar inte. Det vill inte släppa! Himmel och jord må förgås men så skall ske! Gud ska bereda ett sådant center. Det måste till.

Där ska vi arbeta dygnet runt för Gud - som förr i tiden! Gud till ära och till människors hjälp.

Här en sång under förtröstan av Sara Vingren.

 

    " Gud bereder alltid en väg för den som ber. Du kanske aldrig tar universitetsexamen, du kanske aldrig blir rik, men Gud har alltid berett och kommer alltid att bereda en väg för en man som ber."

                                      - Kenneth Wilkerson -