_DSC9211-2.Mobilen

Kamp & Seger!!


Det blev många fina samtal idag på stan under de tre timmar jag stod där. Dagen började riktigt kampfylld då jag upplevde det som att "fursten över Persien" - som det står skrivet om i Daniels bok, flyttat till Stockholm och bosatt sig just över mitt tak. Jag tänkte; Israel har drivit bort honom. Nu är han här. Bättre går det inte att beskriva det. Det är första gången jag tänkt så; Jag åker inte in med traktaterna idag till stan. Jag ids int´! 

Men jag mindes då min pappas hållning i sådana lägen när det blev motigt. Då gick han ändå. Då gasade han istället. Han hade lärt sig av egen erfarenhet. Och jag översatte det inre motståndet jag kände i en stegrad betydelse för gärningen på stan. Nu förstår jag också varför det var motigt. Gud vare lov!

En man kom förbi mig och fick en traktat. Han stannade med sin rullator. Jag frågade om han var troende, en del äldre är ju det. Men han var inte det, uppgav han. Jag började vittna för honom. (Och jag berättar gärna lite om det här så du som också fått en traktat idag kan få ett vittnesbörd du också, ifall att vi inte hann talas vid.)

Bland de saker jag sa till mannen var att vi ska alla lämna jordelivet och vi måste ha vår sak klar med Gud innan vi lämnar det. Jesus kom för att frälsa och rädda oss. Därför måste vi ta emot honom i våra liv som han erbjuder det. Vi får komma till Jesus med alla våra förtjänster. Med allt! Allt gott vi har gjort i livet men även våra tillkortakommanden och vår fel och synder som vi utövat på skilda sätt och som vi vet om. Vi får komma till Jesus som vi är - eftersom han älskar oss!

Jag sa mycket annat också till mannen för att understryka vikten av att kapitulera och överlämna sitt liv i Guds hand, innan det är för sent. Jag vet inte vad som grep mannen av det jag sa. Inte heller vilket av det som jag talade med honom om som helt plötsligt gjorde honom mogen för ett möte med Jesus. Men mannen började gråta. Jag frågade om jag fick be tillsammans med honom där på gatan, men det är inte helt bekvämt för alla att göra det och han avböjde där och då. Men var inte avvisande på något sätt. Mannen tog min hand medan han grät och jag sa till honom att Jesus kan man möta på tu man hand i bön också. Vi har ofta roller och vi förställer oss utifrån miljöerna vi är i, för att vi ska gå hem i de olika sammanhangen vi rör oss i. Vi förställer oss kanske lite bland andra. Vi vill ju vara omtyckta. Vi är bara människor! Men på tu man hand behöver vi inte förställa oss inför Jesus. I vår ensamhet är vi både små och vi är "pojken" eller "flickan" vi var en gång fast vi bara blivit lite äldre..., sa jag till mannen.

Mannen höll ett fast grepp om min hand och sa; "Du är en verklig profet." Jag vet inte vad som träffade rätt hos mannen i det jag sa. Jag vet bara att den bekännelsen är lika värdefull som när den Samariska kvinnan sa det till Jesus. Att vara en profet är att säga rätt saker vid rätt tillfälle - som förlöser barnet. Inte sant? Det var hans bekännelse på att han var drabbad av sanningens förlösande ord!

Jag frågade vad han hette. Vi utväxlade namn med varandra. Jag sa att jag vill så gärna se dig hemma hos Jesus en dag. Och jag kommer att se efter dig där en dag när vi nått dit. "Ta dig dit! Gå till Jesus!", uppmanade jag honom och han hade svårt att stå emot sina tårar. Han nickade instämmande och kategoriserade sig med rövaren på korset som sa till Jesus; "Tänk på mig när du kommer i ditt rike." Vad svarade Jesus rövaren intill honom på den subtila vädjan? " Sannerligen, sannerligen, säger jag dig. Redan idag ska du vara med mig i Paradiset. "

Mannen som inte var en troende där på Gamla Brogatan började röra sig med andliga begrepp. Och vi skildes åt. "Vi ses hemma hos Jesus.", sa jag, när han gick. Och han nickade. Jag som inte vet ett enda dugg om honom. Men Herrens Ande genomlyste honom. Mannen nickade jakande till min uppmaning när han gick men inte bara artigt eller undkommande, utan han hade redan mött Frälsaren genom de ord som talades till honom. Han hade tagit emot och blivit berörd av Herren!

När han hade gått så var det som att Jesus hade varit mitt ibland oss. Det fanns en värme av andlig art som var så stark och himmelsk. En atmosfär som "evangelisten" hade drunknat i för ett slag och inte såg. Men som han simmade ut ur och upptäckte att han stod på helig mark, invid den dubbla strömmen. 

Kamp och strid men seger! 

- Gud vare lov!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln