_DSC9211-2.Mobilen

Gamla brogatan

Imorgon har jag möjlighet att gå ut med flygbladen om Jesus igen! Om några timmar. Det vilar ett sådant Guds välbehag över det att jag inte kan klä det i ord. Det är som att hela himlen följer med! Och tillståndet går inte över.

Evangelisation får aldrig vara resultatstyrd. Man måste möjligen bara vara lite målinriktad. Om ens det. Det handlar inte om teknik. Eller metoder. Det handlar om smörjelsen. Då går det lätt. Det är på något sätt att gå med Gud dit ut och man vet inte vad han kommer att göra. Allt kan ske! Och inget kan ske. Det spelar liksom inte någon avgörande roll. Det är detta att gå åt Gud som uppväcker all hans kärlek till verket. Det är en mäktig erfarenhet.

Förra gången jag gick ut på stan för att evangelisera tog jag som vanligt vägen om huset där jag blev frälst. Ja, platsen är lika helig för mig som Betel var för patriarken Jakob. Jag slog min hand i väggen på huset och gav historien mitt high five - som brukligt. Men då upptäckte jag att dörren stod öppen till trapphuset. Jag kunde inte låta bli att gå in. En saknad och ett vemod kom över mig men blandat med tacksamhet. Ja, det är som att all tid efter att min församlings uppbrott därifrån inte finns. Tiden därefter är fullständigt utraderad i mitt medvetande och i min tidsrelatering. Och jag är ensam kvar. Visionen som bär mig har djupa rötter från denna plats. Ja, kan det vara så att i tusenårsriket ska byggnaden åter intagas. Jag har inga andra preferenser att tillgå. Det är visionen som lever sitt starka liv! Hör du mig?

Jag gick in i huset och tog trappan upp - som jag i min ungdom så många gånger skurat som natt portier. Vissa fönster var kvar. Igenkännbara. Färgen runt dörrkarmarna var de samma. Nougatfärgade. Trappräcket. Dörrarna. Det svarta stengolvets förslitningar var desamma och de hälsade mig. Där mindes jag många människor jag saknar. Men alla är borta. Det är fyrtio år sedan snart. Och jag går dit som om allt skedde igår! Det gör jag varje gång. Förnyad, och som om jag hade tappat omdömet under salighet. Det har jag inte. Visionen som bär! Gud är däri.

Ja, det är visionen som bär och lever sitt märkliga liv och som har så djupa rötter. Huset ropar till mig när jag går förbi och jag svarar mitt Amen. Så se upp för Guds givna kallelse och visioner... - Du blir utom dig!

Gud vare lov! I morgon ska jag gå samma gata upp. Gamlabrogatan. Och jag ska genomföra ett dagsverk i Guds rike. Genom kvarteret Boken på Gamlabrogatan upp till korsningen vid Drottninggatan. Den är min! I glädje och med många tårar. Det brukar bli så. Det är så Gud stämmer instrumentet att tala efter Guds hjärta. Gud rör vid de innersta strängarna av tacksamhet till ett verk jag fick uppleva som aldrig kommer att lämna mig. Märkligt och kanske lite knasigt. Men jag bryr mig inte.

Vi ska se vad Gud kommer att göra i fortsättningen. I framtiden. Han som är i rörelse. Och när vi kommer i rörelse - då blir vi åt Gud ett fortskaffningsmedel.

Han som far fram på sina keruber, som profeten skrev.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Arbetet i Guds rike:  ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”

  • Leif Backman » Arbetet i Guds rike:  ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”

  • Leif Backman » Nyhemsveckan:  ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln