Det norska Stortinget tror sig inte få igenom lagförslaget mot nationellt tiggeri. Ja, det är inte staten som förbjuds att tigga utan ett rikstäckande förbud mot tiggeri.. Lagen avser de icke önskvärda europeiska gästerna. Vilka annars?

Man hade i sitt utkast även förslag emot medverkan till tiggeri - vilket kunde tolkas att den som ger åt tiggare också skall innefattas av förbudet. Men nu har de alltså inte fått den majoritet som krävdes. Ett lyckligt beslut! Det hade inte gått väl annars. Det säger sig självt.

I en konstruerad händelse kunde det annars varit två familjemedlemmar som gör varandra till biståndsgivare och biståndstagare. Båda åker fast under den nu icke antagna lagtexten och hamnar i häktet. Under tiden får båda personerna husrum, tak och mat för dagen. I Norge så är dagpengen sextiotvå kronor om dagen - exklusive boende och mat för interner. En kanske hygglig lösning för den som varken vet ut eller in i tillvaron. Exemplet kan låta parodiskt men skulle naturligtvis få den norska kriminalvården att fullständigt kollapsa av antalet fängelsekunder. Vi får se var frågan slutligen landar.

En sak är säker. Vi kommer att få en invasion av fattiga europeer till våren och sommaren här i Sverige. Och till vintern kommer det att vara fler än befarat. 

Hur kan vi hjälpa dem? Har du något förslag på vad vi kan göra? Det handlar inte om romer i synnerhet. Men även romer, så klart!

Det handlar om människovärdet och vår skyldighet. Men under frivillighet. 
 

Jag har lovat referera till det föredrag om Jeremia som den förre överrabbinen Morton Narrowe höll den 3 februari i Storkyrkan i Stockholm. Det visar sig vara svårare än befarat. Populärhistoriska föredrag rör sig ofta svepande över många sammanhang och skulle ta ett ohyggligt stort utrymme i anspråk för att en text skall kunna ge någonting. Så skedde också här. Att tala är inte att skriva. Men något kan jag säga. Jag menar skriva.

Jeremia kom från det norra riket. Israel hade delats efter det att kung Salomo gått ur tiden. Man talade om det norra riket och om Juda - sydriket. Jeremia var således en norrlänning och kom från orten Anatot en knapp mil nordost om Jerusalem. Han är av prästbörd men av fel prästlinje. Han tillhörde helt enkelt fel familj.

Jeremia har egentligen en slutändelse i sitt namn eller ett suffix som den hebreiska bibeln bevarat men som Bibeln inte tar med. Hans namn betyder - "lyfter upp" eller "ger dig ära". Jeremia talar den norra dialekten till skillnad från Jesaja som är från södra riket. Sydriket styrdes av ättlingar från kung David. Där rådde successionsordning. Men i norr där var det krig och karismatik som rådde. Den som lyckades ta makten blev regent.

Profeterna var bildade och medvetna människor, enl. Narrowe. De citerar ofta varandra. T.ex. citerar Jeremia ofta Hosea. Men det finns en mycket tydlig skillnad emellan Jesaja och Jeremia - förutom att Jesaja är en sydlänning i sammanhanget. Jeremia lägger inte betoningen vid Sion och Jerusalem som Jesaja gör. Jeremia har uttåget ur Egypten som ett viktigt underlag för sin förkunnelse. Gud, Israel och uttåget ur Egypten. Jeremia bryr sig inte på samma sätt om Sion - som för övrigt ligger i sydriket med Jerusalem som huvudsäte.

Jeremia var, som Narrowe lärt känna Jeremia, ingen lätt människa. Han var patetisk och oberäknelig. En norrlänning. - Jag hade inte tyckt om honom, sa Narrowe. Han predikade förstörelse och han är destruktiv. Men när allt är förstört enligt de utsagor Jeremia själv tidigare förkunnat, då blir han den mest trösterike profet man kan tänka sig. - De vackraste meningar i bibeln har Jeremia skrivit, menar Narrowe.

Samhället under Jeremia tid bestod av tre stånd. Prästerna, visdomslärare och profeterna. Och kungen givetvis. Prästerna var konservativa i sin utövning. Vishetslärarna var konservativa relationsexperter och profeterna var oberäknerliga. De var den kraft som vände upp och ner på samhället och som inte godtog ett status quo. Profeterna uppvisar en utomordentlig kunskap om hur deras samhälle fungerar, menade Narrowe. 

Jeremia var sexton, sjutton år då Gud kallade honom. Jeremia insisterade på att inte ta uppdraget - likt Mose gjorde, men var ändå inte lika negativ som profeten Jona. Jeremia blev utvald och fick ett uppdrag som han inte ville ha. Den tjänsten förstörde hela hans liv, underströk Narrowe och tillskriver årtalet för hans kallelse till år 627 f. Kr.

Mellan år 627 till 603 f. Kr. så är Jeremia verksam och har endast ett enda budskap: - Terror runt omkring ! Jeremia blev utdriven från sin stad, övergiven och ensam på grund av det. I tjugofyra år predikar Jeremia innan det som han talat om förverkligades. Tjugofyra år av ouppfylld förkunnelse. Inte många hade genomlevt det. Jeremia talar om ett "undangömt" fientligt folk som skulle invadera Israel. (Lättare då att peka ut mer bestämt. Men vet man inte så vet man inte. Också det en renhårighet vid frambärandet av det som förkunnas. min anteckning. ) År 603 f.Kr invaderades Israel av detta främmande och undangömda fientligt sinnade folket. När de sedan hade utfört vad Gud ville, straffade han dem minst lika hårt.

Jeremia är den profet som bjuder mest på sig. Han beskriver utifrån sitt liv. Händelseförloppet i kap 26 beskriver bakgrunden av det som uttalas i kapitel 7, i Jeremia bok. Och fortsätter efter kapitel 36 i det som sker i kapitel 26. Profeterna var oftast ensamma. En eller två. De hörde annars till en grupp som sjöng och dansade sig in i hänryckning. När Amos, t.ex. talar om att han inte var en profet så är det utifrån den vetskapen. Han hörde inte till ett skrå. Profeterna hade också egna budskap. En profet hade rätt att predika, enl. Narrowe

När templet förstörts i Jerusalem och det Jeremia profeterat gått i uppfyllelse och när folket är ledsna, då skriver Jeremia de vackraste av texter. Kapitel 31, 32 och 33 i Jeremiabok. De är de underbaraste i hela bibeln, enl Narrowe. " En tid skall komma!"  Narrowe avslutar med att Jeremia tittar framåt mot ett nytt förbund.  Testamente. Ett nytt testamente. Han hänvisar till Jeremia kap. 31. 

Jeremia fick också det som han skrev ner förstört av kungen. Men Baruk hjälpte Jeremia under diktamen att återskapa texterna. Det är förmodligen den Jeremiabok som vi har tillgång till idag.

Avslutningsvis kan sägas att Narrowe nämner om Jesus, att han säger att han inte hade kommit för att upphäva lagen och profeterna utan han hade kommit för att uppfylla "lagen och profeterna". Då kan man notera att de visdomslärare som stod för sin del av det Israeliska samhället inte inkluderades av Jesus. En iakttagelse av Narrowe. Bibelkommisionerna har också lagt de profetiska böckerna alldeles före evangelierna där Jesus omtalas. Logiskt och följdriktigt. Men så inte i den hebreiska bibeln. Och det har sin förklaring i judisk tro.

Narrowe talade fritt och varvade ordagrant från det hebreiska grundspråket och citerade från många gammaltestamentliga bibelsammanhang, som inte går att nämna här eftersom det är brottstycken och kräver sina bakgrunds förklaringar.

Detta referat borde inte ha utlovats eller nedtecknats av mig. Det ger inte rättvisa åt föredraget. Inte på långt när.

Men det kan ju inspirera någon att läsa vidare i ämnet.

 

Igår morse när jag passerade Sergels torg såg jag två polisbilar åka ner på plattan tätt flankerade av två piketbussar. Som kronan på verket rullade också en polishusbil med i ekipaget. (Varför en husbil? Tragikkomiskt av polisen att använda ett sådant fortskaffningsmedel när man skall köra bort hemlösa. En husbil.) Nu fick alla de romer som brukar sova där, sig ett otrevligt uppvaknande. Polisen var där för att köra bort de kringflackande människorna enligt ordningslagen som säger att man inte får utomhuscampa mitt i staden.

Allt gick fredligt till. En tolk samlade hela gruppen och en polis dikterade informationen. Jag kunde se att det var en grupp socialarbetare från Stadsdelsförvaltningen där också. Naturligtvis var de uppdragsgivaren för handräckningen. Och Peab som skulle konfiskera deras sängutrustningar för att elda upp dem i Högdalen där många Stockholmare får sin fjärrvärme ifrån. Världen är ur led.

Romerna blev alltså ivägkörda och deras attiraljer - allt från lastpallar till halva soffkuddar togs i beslag. De flesta verkar sova på kartonger. Polisen uppgav att man från stadens sida ordnat med ett inkvarteringsobjekt i Vårberg utanför Stockholm, där de nu skulle få övernatta i max 5 dygn. Bra!! Men inte mer. Stockholmarna har tröttnat på oredan. Det medför mycket skräp och annat i det offentliga rummet. Fem dygn är som en måltid. De tar slut. Vad händer sedan? En människa kan inte gå upp i rök för att ordningslagen har åsikter på ens existens. Vi är alla fysiska och måste få ta plats någonstans...

Men man förstår inte riktigt problemet. Man sopar hela tiden saken under mattan. Eller som Polisbefälet som verkade leda insatsen sa till mig när jag försökte kommunicera med den medmänskliga delen av hans insats: - Hur klarar de av att sova så här i kylan, natt efter natt? - De är vana från sina hemländer där dom inte har det så bekvämt heller, svarade han.

Som om kylan och evolutionen utrustat sådana uteliggare med både päls och späck bara för att man brukar frysa, tänkte jag, i all sarkasm och ironi över det plumpa svaret. Det var människor du talade om. Som frysa, frös, fryser ihjäl...

I bakgrunden stod hela det väldiga Kulturhuset upplyst, tomt och stängt. I botten på byggnaden ligger biblioteket med en yta på flera hundra kvadratmeter. Där är det varmt och behagligt. Och det finns toalettmöjligheter så det förslår. Där står böcker som ingen läser som ett monument över en svunnen tid och över den attraktiva och interaktiva mediala teknologiska världens genombrott. Befälets kalla svar sträckte sig ungefär så långt som man kan förvänta sig i det läget.

"Dom har fryst hela livet och kan så fortsätta med det." Vilken tur att de finns. Vilka? Poliserna. Så att socialarbetarna kan få handräckning. Eller om det skulle bli inbrott i biblioteket.

Böckerna är ju viktigare än människorna.

 

 

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: "Varför sålde man inte den oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Det sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan för att han var en tjuv och brukade ta för sig av det som lades i kassan som han hade hand om. Jesus sade då: "Låt henne vara. Hon har sparat den till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid ."  Johannes 12.


Det är många frågor som hopar sig i denna text. På ytterkanten står Judas och lämnar många frågor obesvarade. Allt annat är mer än ljuvligt i Jesus sällskap, i denna text. Som exempelvis doften av den olja som Maria faktiskt offrar åt honom. Hennes agerande. Hon själv. Tillbedjan fick ett pris och ett offer. Så gör man inte utan vidare. Man bränner inte en årslön hur som helst - om jag nu får tala som en Judas och se allt utifrån pengars värde.

Varför fick Judas ha hand om resurserna - med Jesus goda minne - när han inte klarade av det? Han förstörde ju sig själv i hanteringen. Eller är det så att pengar förstör den som använder dem? Handlar det om att ha sinne för hantering av pengar eller brist på den förmågan? Vi är inte dummare någon av oss än att vi förstår pengars värde och de möjligheter dom för med sig. Resurserna lär vi oss redan som barn att uppskatta - även om inte alla får epitetet tjuv.

Hade det varit bättre om Johannes - som hade ett blödande hjärta för övrigt , hade tagit hand om kassan? Hade han kunnat hålla filantropin levande, i tro, i ett rent hjärta och sinne och i balans? Eller Lukas med sin strukturerade och disciplinerade förmåga? Eller Markus? Matteus...? Jag vet inte. Kanske de också hade blivit förstörda av dess makt och gått samma öde tillmötes i skarven mellan Jesus mirakler på området. "Giv ni dem att äta!" Det kunde det icke. Måste en vara fördärvets man? Ja, det står så. Vad är det som gör att Judas blir en tjuv - för så står det också.

Jag har kallat rubriken över honom för den snikne. För är det inte ett embryo till det hela - snikenheten. En mänsklig egenskap. Den sparsamma ekonomiska återhållsamheten som är så klokt försiktig och snål. Den tillbakahåller och går emot allt ödslande som Gud är så signifikativt för. I skapelsen, i nåden och i frälsningen. Gud ödslar och är frikostig i allt han gör. Men inte så den som är bestjälad av snikenhet. "Den som har fått mycket förlåtet - förlåter och mycket!" Men inte så med den snikne. Han får aldrig nog av det bakvända utgivandet. Han är som blodigeln: Giv hit, giv hit, giv hit! 

När Jesus konfronterar den rike mannen, vid ett annat tillfälle, så villkorar han att mannen först skulle gå bort och sälja allt han ägde, ge åt de fattiga och sedan komma och följa Jesus. Till lärjungarna hade han inget sådant besked. De bara lämnade allt ändå och följde honom. Märkligt.

Märkte inte Jesus att Judas stal ur kassan? Självklart. Bibeln säger ju det till och med. "Han var en tjuv och brukade ta ur kassan". Slutligen säljer han  Jesus för trettio silverpenningar. Hur sålde han honom? Genom att tala om var Jesus befann sig. Varför konfronterade Jesus aldrig Judas i dessa frågor innan det var försent? Han hade ju kunnat undvika den stora katastrofen åtminstone för Judas vidkommande.

Om vi tittar på Jesus exempel. Hans första under som sker i Kanaan. Där gör han vatten till vin. Jesus återkommer under hela sin gärning och skapar i realtid resurserna. Inte minst då vi tänker på brödundret när han mättar femtusen människor och får hela tolv korgar över. Något att ta upp i G12! Tur att det inte var elva rågade mått. Då hade räknetalet havererat. Gud är större än alla ekvationer ! Skriv upp det med ojämt antal bokstäver för det är sant.

Till slut. Varför lät inte Jesus påverka Maria att donera oljekruset till den kommande egendomsgemenskapen som sköt upp en kort tid efter Jesus bortgång? Jesus ställde ju krav på den rike mannen... Det hade kunnat blivit en god grundplåt till den utjämning som man sedan ville låta ske i gemenskapen, enl. Apostlagärningarnas andra kapitel, när Jesus inte längre skulle vara kvar i deras mitt. Jesus, han borde ju varit ängslig över att de lärjungar han själv kallat ut inte förmådde att bespisa de femtusen på saligprisningarnas berg. Varför lät inte Jesus hamstra resurser i Judas anda - dock med skillnaden att inte stjäla ur kassan? Jo, för Guds rike har ingen ängslan om morgondagen. Så som han burit oss fram till idag så skall han också bära oss framgent, är de trosvissas paroll!

Guds rike bunkrar inte resurser. Man lagrar inte manna. Man fryser heller inte in vaktlar i öknen. Vandringen ser inte ut så. Man kan heller aldrig låsa in Guds ande i ett krus och ta fram honom vid behov. "Guds rike består inte i mat och kläder, säger skriften. Det riket uppvisar helt andra kvaliteter. Det tar å ena sidan sikte på den förlorade människan och upprättar henne. Och människan gensvarar med att oförbehållsamt säga ja till frälsaren - Jesus Kristus. Det går i vart annat. Så gjorde Maria - så till den grad att väldoften från Jesus fötter var värt mer än allt det Judas skattade högt.

Så förhåller det sig med Guds rike än idag !


 

Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Där ordnade de en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en hel flaska dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: "Varför sålde man inte den oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Det sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan för att han var en tjuv och brukade ta för sig av det som lades i kassan som han hade hand om. Jesus sade då: "Låt henne vara. Hon har sparat den till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid ."

En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna för att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus.  Johannes 12:1-11

 
Knappt en vecka innan Jesus skall avsluta sin gärning och dö på korset inträffar denna händelse. Berättelsen är gripande och har många anknytningspunkter.

Visste Jesus vid detta tillfälle om att han skulle dö? Förvisso. Påsken är förebilden på Jesus död och uppståndelse. Jesus var förmodligen medveten om det redan som tolvåring att han skulle dö en påskhelg. Det var ju därför han kom. Och han säger det sex dagar innan den årligen återkommande påsken just detta år: ”Hon har sparat den till min begravningsdag.”  Hur många år hade hon sparat oljan? Hur många påskhelger? Det vet vi inte. Men Judas visste nog. Vilken samvaro det måste ha varit med den vetskapen i bakgrunden. Jesus hade ju talat mycket om sin bortgång och gjort sig trodd utan att för den skull vara dödssjuk. Så ödesmättat det måste ha varit. Påskalammet.

Det finns i denna berättelse så många sidor av Guds rikes närvaro. Så många uttryck för den enastående frihet som det för med sig att vara i det riket. Och å andra sidan denna världens sätt att mäta och väga som inte går att förena med Guds rike. Det finns överhuvudtaget ingen bro att hänga däremellan. Det är en oöverkomlig avgrund befäst där emellan.

Först vill jag nämna om Lasarus. Det är ju inte den Lasarus som jag tidigare skrivit om i mina texter. Det här är Lasarus som Jesus uppväckte från det döda. Denne Lasarus verkar faktisk vara en av Jesus personliga vänner. Vi vet inte så mycket om honom. Han säger aldrig något. Han skriver aldrig något. Evangelierna berättar stundom om honom och då i en mer alldaglig och vardaglig gemenskap med Jesus. Johannes, Jakob och Petrus tog Jesus med sig då han på ett särskilt sätt var verksam i sin gärning. Men om Lasarus läser man inte om sådant. Lasarus kallades inte till lärjunge. Han är inte med och förkunnar om Guds rike. Han botar inte sjuka. Han predikar inte. Men Jesus ligger ofta till bords och umgås med honom. Han verkar ofta vara tillsammans med Jesus. Lasarus, Maria och Marta. De var med Jesus men inte för att göra saker utan bara för att vara med honom. Jag tycker det är så gripande. Kanske de på ett mänskligt plan motsvarade de tre apostlarna: Petrus, Johannes och Jakob. Jag tror i och för sig inte man kan göra den jämförelsen men om du är med i en G12:a, så har du nåt att bita i och kan foga en mattetabell ytterligare till visionen. Du som går dig trött av människobud. Sela.

Har du tänkt på att Jesus helade en soldats öra när han greps i Getsemane. Men han återuppväckte inte Judas Iskariot i en förlåtande anda då han hängde på korset. Det kunde Jesus ha gjort! Judas hade ju fullbordat sin uppgift. Han var fördärvets man. Av fri vilja. Jag skriver det igen: A v   f r i   v i l j a. Jesus kom och han dör på ett kors med de iscensatta händelserna. Men nej, Judas förblev fördärvets man och uppvisar en otäck sida hos oss människor. Den är inte specifikt hans. Den är allmänmänsklig. Däremot uppväckte Jesus sin vän Lasarus. Jesus personlige vän. Aposteln Judas...jag tycker det skär sig så. Likväl var han en av de utvalda. Kallad. Utvald. En förrädare. Fördärvets man.

Maria tar i berättelsen en flaska nardusolja som hon sparat till Jesus begravningsdag. Äkta nardusolja. Judas Iskariot med sinne för affärer har tydligen redan kollat upp vad Marias egendom är värd. Han googlar inte på priset för flaskan för han vet redan vilket pris den betingar. Trehundra denar. Svensk folkbibel uppger att en denar motsvarade en dagslön för en arbetare. Värdet var alltså tio månadslöner för vanligt folk. En ansenlig summa. Nästan en årslön. Hur många gånger hade Judas tänkt på Marias egendom? Många gånger! Och relaterat den till de fattigas behov? Inte en enda gång. Men nu vågade han det. För nu var den förbrukad och nu kunde han ge utlopp för sin egen egoism väl kamouflerad av sina fromma utfästelser. Han är som vi andra. Vi ger och vi blåser i trumpet. Vi delar ut och vi låter den högra handen få veta vad den vänstra har gjort. Det är bara andra sidan av samma mynt. Vi är alla i stigande grad besudlade av penningens makt och av vår egoism. Silo.

Låt mig få lämna Maria för ett slag – även om jag vill dröja kvar vid hennes exempel. Hon struntar helt tvärt i Jesus begravning och fokuserar på Jesus medan han är i livet. Likt en som köpt en present men inte orkar vänta att få ge den vid rätt bemärkelsedag. Jesus säger ju att hon sparat den till hans död. Hon balsamerar istället honom mitt i livet och bryter med alla seder och bruk. Hon kunde ha balsamera Jesus enligt egyptiskt sed – vilket det enligt deras sed anstår en Gud - och det hade varit lika dyrbart och fint ändå. Jesus, konungarnas konung och Herrarnas Herre. Svindlande större än Faraonernas Faraon. Men han lever i evighet så hon gjuter oljan över hans fötter och torkar dem med sitt hår medan han är i livet. En Guds rikets gärning fri från rum och tid.

Nu säger Judas Iskariot att man hade kunnat sälja flaskan och delat ut pengarna till de fattiga.  Judas som tydligen hade hand om Jesus och lärjungarnas medel.

( Jag vill fortsätta min text i nästa blogg, så håll utkik. Texten blir annars för lång.)


 

Massmedia rapporterade förra året om karismatikern och Livets ords grundare Ulf Ekman att han lämnar det sammanhang han själv byggt upp tillsammans med Robert Ekh, för att bli katolik. Vilket nu är en realitet. Det är en obegriplig resa. Nu meddelas det att Robert Ekh fråntagits sina pastorsbehörigheter i samma församling för att han lämnat sin hustru. Livets ord uppges också ha dragit in litteraturen med Ekhs undervisning i familjefrågor. Hans specialitet, tydligen. Så tragiskt.

Man kan ju fråga sig hur det stora flertalet av församlingsbor (vilket märkligt ord egentligen , församlingsbor, "att bo i församlingen") klarar av att förhålla sig till en sådan omvälvning. Två förebilder och ledare många följt och lyssnat till under många år. Men jag vill genast lämna nyheten om ekarna som har fallit och avfallit. Eken som är bilden på det långlivade och tåliga byggnadsmaterialet. Hur som helst inga glada nyheter. Jag vill skynda mig att bygga något gott av det. Evangelium är glada nyheter.

Det gäller att man har ett personligt grundat och rotat förhållande till Jesus och inte till andliga ledare. Det är lärdomen här. Man får verkligen se till hur man bygger på sin frälsning. Många har under historiens gång hört Guds röst i pastorns stämma eller i predikantens röst men som sedan förväxlat pastorns fall med Guds. Man har sedan lämnat sitt sammanhang och sökt sig till nästa. Och kanske blivit besviken också där. Man har inte klarat av att hålla isär rösterna utan felaktigt byggt sitt kristna liv på människor. Gud kan aldrig falla! Men hans tjänare kan göra de mest märkliga saker. Gud är ändå mäktig att resa dem upp. Sju gånger kan de falla och Herren reser dem upp igen. Hur många gånger skall vi då förlåta vår broder om nu Gud uppreser honom sju gånger - om vi nu så gärna vill göra matematiken till vår ledstjärna. Den siffran måste väl bli mindre eftersom Gud är mycket större än oss. Vad säger Jesus? Sju gånger sjuttiosju! Vi skall alltså se med större nåd. Ja, bibeln talar om att upprätta människor. Vi människor är till för människor. Varför då? För att Gud är till för oss! Hur kan vi gå Guds ärenden om vi inte har hans fokus?

Vi har svårt för att hålla isär på sak och person. Vi har svårt för att selektera det mänskliga från det gudomliga. Men Jesus är trofast i alla lägen. Följ honom och lyssna till hans röst. Se till att din broders fall inte också blir en dominoeffekt så att du drabbas av bitterhet. Bitterheten. Den är som röta för benen. Eller röta i trät. Den bryter ner tills ingen liv längre finns kvar. Bland ekborrar och annat fördärvligt. Trä-to-bröder.

Det vore för dig lika illa.


 

Igår var vi och lyssnade på Morton Narrowe som talade i Storkyrkan här i Stockholm över ämnet bibelns Jeremia. Föredraget hölls i en av de gamla salarna från 1400-talet där prästerskapet brukade hålla sina rådslag under den tid då Sverige styrdes av adeln och präster. Under senare tid har det varit salen där man prästvigt. Valven dignade av porträtt på stränga anleten och kända andliga potentater. Nu i en annan tid var salen fylld till bristningsgränsen av mest äldre levande människor som var nyfikna på Jeremia. Förmodligen mest pensionerade präster och teologiskt bevandrade, kan jag tro. Jag vill återkomma till Narrowes intressanta föreläsning och referera till den. Han kallade Jeremia för den "patetiske norrlänningen". Det är ju mycket glimten i ögat så klart när han säger så, men det är säkert också ett uttryck för det fack Narrowe själv tillhör. 

Imorgon bär det iväg till Sergels Torg. I går morse när jag var där för att räkna uteliggarna, kunde jag räkna till sextio personer. 60 personer ! Vi har nu förberett för frukost med macka, ägg, frukter, med kaffe och varm dryck till 27 stycken uteliggare. Det får bli så. En del är sjusovare har jag märkt, så det gäller att man är vaken när vi bjuder på frukost på säng. Vi ber att Gud skall välsigna det hela. Det har han gjort förr. Vi har inget postgirokonto du kan sätta in pengar till vår verksamhet. Så du får gå och följa oss i spåren istället. Missionsfältet är utanför dörren nu så man behöver inte heller ge avkall på bekvämligheten och åka ut som missionär. På tok för mycket resurser går åt för den logistiken. 

Jag vill återkomma till dessa människor och det faktum att vi kristna har ett särskilt ansvar. Jag skall be Anne ta några bilder imorgon om det går. Sedan har jag en tanke bakom varför den rike mannen och Lasarus för det resonemang han gör.

Hur skall jag hinna med allt nu? Det är tre, fyra bloggar till i ett kör. Jag återkommer!

Här en sång nedan av Lina Sandell. Den passar så bra. 


1. Gör det lilla du kan,
gör det villigt och glatt,
snart de dyrbara tillfällen flyr.
Efter vår kommer höst
och på dag följer natt,
då kanhända ej morgonen gryr.
O var flitig att så,
medan ännu är tid,
så att skörden kan mogna i frid!

2. Gör det lilla du kan
och se inte därpå
att så ringa, så litet det är.
För hur skulle du då
väl med lust kunna gå
dit din Mästare sänder dej här?
Är det uppdrag du fått
än så ringa i sej,
o, var nöjd att han gav det åt dej!

3. Gör det lilla du kan,
lägg ditt hjärta däri,
gör det allt för din Frälsare blott,
och var viss att han ska
inte döma som vi,
blir det fråga om stort eller smått!
Se, han själv gör ju allt,
vad betyder det då
om han ställt dej i led med de små?

4. Gör det lilla du kan 
och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå 
med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge!
Vilken fröjd, om en dag 
han ock säger till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"

Text: Lina Sandell 1885 (53 år)
 

Till veckan är det dags för mig och Anne att igen besöka några av vår stads uteliggare. Vi hade tänkt bjuda dem på frukost. Det finns ju ingen möjlighet att ta med dem hem till oss, utan vi får helt sonika ta med oss allt och bjuda dem där de befinner sig i kylan utomhus. Det känns angeläget. Det är också viktigt att göra det utan att jämföra med organisationer som äger större resurser. Då blir man apatisk och ger upp. Man får ta det för vad det är och inte spegla sig i andras verksamheter. Man kan också göra det utan att orda om det men det är också angeläget att fler hjälper till. Därför vill jag nämna om det i mitt forum. I min ålder hittar nog präktigheten andra områden att mäta sig i. Men visst det är lättare att bedriva filantropi med andras resurser än att jobba ihop dem själv. 

Till veckan skall jag gå och lyssna på Morton Narrowe. Det blir högtidligt. Jag vet inte senast någon höll ett föredrag om en biblisk person. Det hör inte till vanligheterna. Den smorde baptist predikanten F.B Meyer skrev ju från förra seklet biografier om flera av de bibliska personerna. Nu är det länge sedan man läste något så inspirerande. Hittar du böcker av F.B Meyer då har du en fin undervisning att återkomma till.

Det kommer mera!