"Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen och Samarien. Några gudfruktiga män begravde Stefanus och visade djup sorg över honom.
 
 Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse.
 De som nu hade skingrats gick från plats till plats och förkunnade evangeliet. Filippus kom ner till staden Samaria och predikade Kristus för folket där. De lyssnade alla noga till det som Filippus förkunnade när de hörde och såg de tecken han gjorde: från många som hade orena andar for dessa ut med höga rop, och många lama och halta blev botade. Och det blev stor glädje i den staden.
 " Apg.8

En bibeltext från församlingens eller kyrkans första tid. Det är i någon mening samma sak.

Jesus hade lämnat jorden och de som han hade kallat var samlade i kyrkan - det är församlingen. Den fysiska platsen för kyrkan kallades först för den "övre salen". Kanske det är därför kyrkorummen i historien har fått sina tinnar och torn påbyggda ovanpå. Man vill nå upp till en ”övre sal”. Men man har tappat bort varför man kallade rummet så. Inte sällan sätter man också en tupp längst upp på tornet, som kronan på verket. En illa dold åskledare som kanske har ett sinnebildligt ursprung i den tupp som gol när Petrus hade förnekat Jesus. Vad vet jag.

Man kallade alltså samlingssalen för ”övre salen” därför att lokalen inte var belägen på markplan. Samlingssalen/kyrkobyggnaden var på denna tid en helt neutral plats och fyllde bara sin funktion och hade inget sakralt värde. Några år senare kom "övre salen" att bli "hemma i husen". Man samlades hemma hos varandra, helt enkelt. Det blev en husförsamling. Vidare flera husförsamlingar. Många ser även idag dessa som ett ideal över hur en kristen gemenskap skall konstrueras. I små celler och enheter. Man vill vinna närhet och gemenskap och söker sig ”in i huset”. Ofta är det den enda möjligheten i de länder där det är förbjudet och livsfarligt att vara en varmt levande och praktiserande kristen i offentligheten. Då och där är husförsamlingen eller cellgruppen ingen romantisk dröm om samkväm som en lösning på ointresset för Guds rike. Då är det enda sättet att komma tillsammans. I smyg.

Men det står att en svår förföljelse utbröt i Jerusalem. Man skingrades. Församlingen förskingrades. Församla eller förskingra – det är varandras motsatser. De som så gärna ville samlas och vara tillsammans i "husen" blev utdragna därifrån. Stefanus hade blivit stenad och hoten var uppenbarligen livsfarliga för de kristna. Det var förföljelsetider och det var på allvar. 

Den krossade gemenskapen blev egentligen till evangeliums framgång. Sätt meningen "in i hus och släpade ut dem" mot det som sedan skedde i texten, nämligen att de gick "från plats till plats" och förkunnade evangelium, så upptäcker du att det som skedde där ser ut som en tanke. Förkunnarna kom på benen och Guds rike utbredde sig. Fienden släpade ut de kristna och förkunnarna började gå ut med budskapet. Allt är inte som det temporärt kan se ut att vara! Framtiden kan uppvisa en alldeles enastående himmelsk strategi - trots fallenhet för kotterier och samhörighet med likasinnade. (förlåt mitt starka uttryck här )

Det var under förföljelsen Filippus kom till Samarien och började predika. Då kom han iväg och ut! Ibland vill vi bevara julefriden "i huset" och vi vill inte att Stefanus skall stenas. (förstå mig rätt) Han var ju en sådan sympatisk uppassare vid måltiderna och andesmord i gemenskapen. Men martyrerna är kyrkans utsäde. Det är inte bara ett bevingat ord. Det ligger mycket i det.

Evangelium måste vidare!

”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: "Din Gud är konung!", skriver profeten.

Låt inte ensamheten i uppdraget fälla ditt mod. Se inte uppgiften som för liten eller för ringa. Du vet: en ambassadör är otroligt ensam i sin uppgift. Han verkar på främmande mark men han har ett mäktigt sammanhang bakom sig. Han är utsänd från ett rike med stora och viktiga intressen. Och han har ett budskap till de höga ledarna på främmande mark såväl som till de små! En ambassadör har perspektiv. Han har ett historiskt perspektiv och han verkar mot en bättre framtid. Inte sant?

Har du tänkt på att Gud redan vid språkförbistringen under Babel slog sönder de mänskliga konglomeraten. Förföljelser har utbrutit på olika sätt genom historien. Evangelium måste vidare. Livet hittar nya vägar där Gud leder den enskilde. Det är inför honom vi var och en enskild skall stå fram en dag. Vi skall ta oss tillvara för tiden är ond. Och vi skall ta vara på varje missionstillfälle. Var en Guds ambassadör!

"Om du inte kan göra stora saker för Gud, gör då istället många små".

 

Jag läste under min resa till Thailand om nordafrikanen som med sin muslimska bakgrund kom till Sverige på 1970-talet. Boken heter: "Alla dörrar var inte stängda". Den kom ut för något år sedan men finns säkert att få tag på än.

Huvudpersonen hamnade i ett till synes profant sammanhang där de som drev ett hotell och verksamheten han kom till, var kristna. Boken är till sin disposition en nästintill minutiöst dikterad biografi där nordafrikanen berättar om sin muslimska uppväxt och traditionella samhällstillhörighet. Boken ägnar mer än hälften av sidorna åt det innan den når fram till det kristna sammanhang, där han sedan kom att bli en varm och levande kristen. En fantastisk resa måste man säga. Så rent och bitterfritt skriven. Boken håller en fin ton och tar fasta på det väsentliga utan att tappa fotfästet. 

Väl i Sverige träffade han helt utblottad på ett par, tre individer, som på ett avgörande sätt tog hand om honom på hotellet han kom till. Och det verkade de ha gjort med en sak för ögonen - han var en främling och hade inte hört om evangelium. En främling utan någonstans att bo. Och utan resurser. Den enkla och okonstlade men alltmer ovanliga medmänskligheten synts ha varit den initiala beröringspunkten. Att värdera en annan människa. Är inte det kristendomens bästa förpackning, så säg?

Under normala omständigheter är det ju helt kontraproduktivt att bedriva hotell och ta hand om gäster som inte kan betala för sig. Det är ju affärsmässigt likställt med att såga av den gren man sitter på, kan tyckas. Men här var det andra värden som stod i centrum. Människan. Den enskilda människan utifrån ett Guds perspektiv. Vilket berömvärt förhållande att ha den människosynen som en kristen! Att se individen som Gud ser henne. Det framkommer så fint i boken.

Boken berättar för övrigt hur de som tog sig ann den i Europa kringresande muslimen, upplevde att mannen skulle bli ett framtida redskap för Gud. Några andra nyckelpersoner på hotellet, i den kristna regin, etablerade personliga relationer i syfte att vinna honom och erbjuda frälsning genom Jesus Kristus. Det lyckades, om jag kan uttrycka det så.

Det är en verkligt fint smakande och närgången upplevelse att läsa om dessa enskilda personligheter som tar sig ann mannen från Afrika och lotsar honom fram till det gudsmöte han fick uppleva genom vardaglig gemenskap och bibelsamtal. Utan deras själavinnande kunde det ha tagit sig helt andra vägar för författaren till boken.

Så enormt betydelsefull var och en kan vara, om man tar tillvara på sina möjligheter att vara en medmänniska med själavinnande som sin främsta uppgift! Vinn en och en.


Jag kan då varmt rekommendera dig att läsa boken.


 

En natt i Thailand hade jag en stark dröm. Jag drömde att en man som stod i omedelbar beroendeställning till mig kom och frågade om han kunde få mat. Han var hungrig och försänkt. Han kom emot mig i drömmen och hela mitt inre tyngdes av hans situation. Jag minns så väl både hans utseende men också hans karaktär och de ärrade men läkta sår han hade på kroppen. Drömmen sänkte mig verkligen. Jag minns att jag hjälpte honom på något sätt i drömmen. Men inte hur. Därefter vaknade jag. 

Två dagar senare åkte vi taxi mellan Ao Nang och Krabi. Taxi i detta fall är en pick-up minibuss där två bänkar är monterade på flaket mitt emot varandra med ett soltak ovanför. Enkelt, sinnrikt och ett billigt sätt att samåka på. Man betalar tjugo kronor för två mil, enkel färd. Vad som tillhör bilen eller vad som är specialmontage är inte alltid så lätt att urskilja i denna del av världen. Men det fläktade bra i värmen på flaket.

Hur som helst.

Jag och Anne hoppar på först. Anne längst in och jag bredvid. Efter vägen hoppar fler liftare med. Vi satt nog sex stycken på varje säte. Två stod desutom på kofångaren eller trappsteget. Och en satt bredvid chauffören.

När vi åkt ett bra tag så känner jag igen mannen jag drömt om. Han sitter mitt emot mig! Såren på hans ben. Hans hårda yta bakom en egentligen snäll själ. Hans ögon som vädjade ordlöst om sin utsatthet. Det var som om jag förstod hans levnad alltigenom. Men ordlöst. Vad är det här? Där sitter ju killen i drömmen mitt emot mig! Han hade korta slitna shorts. Helt fel för kroppsarbete. Ben och armar var mörkt solbrända som många av de haitianer jag mött då jag bodde i Västindien. Allt tydde på att han jobbar utomhus under stark sol. Mer än andra. Han bar på gamla slitna blå badtofflor. Han gav intrycket av att vara en byggarbetare i fel mundering. Den fattiges mundering. Kort sagt: kroppen och skadorna talade för att han var en kroppsarbetande man under povra förhållanden.

Jag konfererade med mig själv. Vad skulle jag göra? Han var ju hungrig i drömmen... Han slog in alla väggar till mitt inre. 

Vi kom fram till Krabi och vi skall då betala för resan. Jag rotade efter taxi pengarna. Jag hade då intentionen att hjälpa mannen med något. Men jag var orolig för att han skulle hinna försvinna innan jag hann tala med honom. Jag ville inte utöva bistånd inför allas ögon. Det är förödmjukande. Kan vara.

Jag kommer av taxin sist av alla. De flesta drog iväg åt var sitt håll. Anne försvann också. Kvar står mannen och tittar på mig. Jag går fram till honom. Talar du engelska? Han bara ruskade på huvudet med sina sorgsna ögon och av sin av livet hårt prutande mun. Jag räcker honom beloppet motsvarande ett helt häfte rikskuponger i thailändskt pengavärde. Han var ju hungrig i drömmen... Han sträcker fram handen och tar dem. Räcker sedan ut den andra handen för att tacka med. Jag visar att det kom från mitt hjärta med en gest som inte kan missförstås. Då omfamnar denne starke man mig som om han var en liten pojke och som om jag var hans pappa. Sådan var känslan. Han var senig och stark till det yttre men punkterad till det inre. Han gick iväg och jag såg på honom tills han försvann. Det var samme man jag hade mött i min dröm. Märkligt. Och märkligt att ha varit med om. 

Jag är övertygad om att jag blev honom till hjälp. Varför vet jag inte.

Man blir förkrossad av dylika.