_DSC9211-2.Mobilen

Jan Myrdals uppgörelse med sig själv

En beteendevetare deklarerade vid ett ledarskapsseminarium att i all mänsklig samvaro måste vi förhålla oss till varandra efter givna regler. Ja, det kan låta självklart. Mänsklig samvaro kräver ju det. Annars får det återverkningar i gemenskapen. Och så kom det: "Om vi alla oavkortat skulle säga vad vi tänker och tycker om varandra, skulle det bli outhärdligt." Meningen fastnade i mig och jag tyckte det lät hemskt och det på flera sätt. Frågan har hamnat i karantän. Tänker vi gott. Tänker vi ont? Om andra.

Jag har läst Jan Myrdals bok "Ett andra anstånd ". Här menar Myrdal att han gör upp med sig själv eller som han själv beskriver det: "jag söker i ord och bilder skära upp jaget ända in i pulpan." 

Låt mig först få säga; Det finns en sida jag inte kan fördraga hos honom. Det är hans frispråkighet kring självmord. Det har jag skrivit och redogjort för honom. Jag träffade honom och Gun Kessle utanför Filadelfiakyrkan i Stockholm för många år sedan. Det var efter hans tredje och sista memoarbok  "Gubbsjukan " där han faktiskt inspirerar till suicidala handlingar - åtminstone anger som en möjlig sista utväg vid lidande. Det vi skriver får ju följare och blir till en skörd. Men han lyssnade inte till det. Istället har han än värre gått in för att proklamera den suicidala vägens möjligheter i sin senaste bok Ett andra anstånd. Det är ett stort misstag av 92 åringen som inte lever som han lär.

Myrdal är kanske en av de mest belästa skriftställare vi har i Sverige - hur man nu kan mäta det. Frånsett hans politiska inställning är han alltid intressant att läsa, med sin osedvanliga skärpa. En verklig stilist.

I boken Ett andra anstånd ger han sken av att han i brottstycken vill vara mer ärlig än annars. Biografier och memoarer är väl annars de mest tillrättalagda skrifter vi överhuvudtaget kan läsa. Men som den gode HR medarbetaren sa; Vi människor är alla ganska så lika. Jag vill tro så.

I boken Myrdal skrivit, menar han sig skala av sig själv likt en lök. En träffande bild egentligen - för vi är av syndig natur. Det är bara det yttersta skalet på löken som är fernissat och anpassat. Ja, vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare! En identitet, en natur.

Jag tycker om Myrdals försök att vara ärlig. För det är så typiskt. Hans rader vill bli till en bekännelse. En ateists biktbok. Han har en god vilja att bekänna sina moraliska försyndelser. En äcklig läsning. Men det finns andra sidor han inte ens vidrör. Ja, en lök är en lök. Och en syndare förblir en syndare tills Kristus fått stå fram i livet. Tänk att när människan skall försöka vara ärlig och bena ut sina innersta intentioner och uppsåt, då blir det bara ett rumsterande av samma sak. Ett katalogiserande av samma material. Ett status quo.

Människan är en syndare. Kristus är vår återlösare!


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln