Det skrivs mycket om Filadelfiakyrkan i Stockholm och deras lärosäte Kaggeholm i kristen press just nu. De ekonomiska resurserna räcker möjligen inte till och man vill flytta in verksamheten till staden och få den närmare Rörstrandskyrkan. Eller avyttra en nog så värdefull fastighet intill kyrkan. En klok ekonomisk tanke. Eller en typisk ekonomisk tanke under samma galge.

Men under alla vackra tal om synergieffekter råder ett annat allvar. Det är andligt betingat.

För den - som jag, som äger ett helt bibliotek med skrifter från en levande pingstväckelse skriven under hela 1900-talet och som mottagit andedopet i kölvattnet efter ett tidigt andligt uppvaknande i vårt land, flera generationer före mig, så är det med sorg jag skriver denna blogg. Ja, för det handlar om mer än bara en reducerad omfattning av verksamheter eller om synergieffekter. Men låt mig först få säga; det handlar inte om styrkan. För Gud är vår starkhet! Ett värn i nöden väl beprövad. Ja, när han får vara det. Då är han det!!

I naturen när ett träd eller en växt inte längre får den näring som behövs, då drabbas först de perifera delarna. Trädet börjar vissna. Grenarna tvinar bort och dör. En relativt snabb process jämfört med att växa som tar mycket längre tid. Trädgårdsmästaren måste då knipsa av de torra grenarna. Utvecklingen sker inte över en natt men det kan i en andlig verksamhet gå väldigt fort. På en generation!

I det naturliga så är det också så att om en biologisk kropp under en relativt kort tid inte får energi för att producera värme till cellerna och inte heller kan upprätthålla värmen, där startar hjärnan en avstängningsprocess av de perifera delarna i kroppen - allt för att värna om livet i kroppens centrala delar. Fingrar och fötter blånar, svartnar och får sedan skäras av. Eller kort och gott ramlar av. Kroppen blir stympad. Om den överhuvudtaget överlever... En fruktansvärd bild som är träffsäker i sitt åskådliggörande. Varför? Därför det är symptomatiskt, typiskt och väldigt allvarligt. Vi har sett det förr!

"Om yxan är satt till roten "... då tar det ett tag innan hela trädet faller. Men det är likväl allvarligt dödsdömt. En hemsk jämförelse! De perifera delarna avyttras först... Jag tycker mig se ett samband här i mina osökta parallella exempel.

När den andliga värmen och temperaturen, den andliga standarden - om du så vill, sätts av ljumma vittnen, skolade estradörer, då sjunker den andliga nivån. Det säger sig självt. De perifera delarna slås snabbt ut. Kraften orkar inte bära upp verksamheten och skapa andligt liv av kvalitet. Det är en process som bara fortsätter och fortsätter tills begravningen är ett faktum. Eller trädet ramlar omkull.

Vill man verkligen rädda en församlingskropp så måste man ta itu med den andliga termostaten i församlingen. De som sätter temperaturen i den andliga striden. Regulatorerna. Förkunnarna! De andliga termostaterna. De ljumma.

Var finns de utpräglade tjänstegåvorna idag? Finns de kvar? Det är ytterst den mänskliga styrelsen som kallar och avsätter pastorer som bär fram främmande eld. Då som nu. Det är ett bibliskt tema. Inte mitt! Här är knäckfrågan. Frågan handlar väldigt lite om byggnader och ekonomier. Guds folk har aldrig haft så gott ställt som idag. Kyrkan som uppfördes av en Gudsman under värsta depressionen 1900-talet skådat. En ekonomisk motsägelse om något har påbörjat sin kräftgång. Det har andliga orsaker!

För den som menar att Kaggeholm har varit minst sagt en central knutpunkt för den andliga återväxten och skolandet av förkunnare - ja, då är det i så fall än värre än min diagnos gör gällande. Då har församlingskroppen börjat slå ut inte bara perifera delar - utan centrala. Då är min bild för ljus och diagnosen än värre.

Lyft ner och bär ut estradörerna! De ljumma artisterna. Rekrytera andesmorda förkunnare igen. En enda låga kan antända en hel skog.

Det vill Gud!

 

Har du för denna dag sträckt dig i bön till Gud? Har du lyft din själ till honom som befinner sig i den eviga världen eller lever du på gammal anda? Gammal anda som på sikt kommer att avsvimma dig.

Att hålla Andan är utsiktslöst.
 

Min pappa drog ut till Klädesholmen. Av andlig hunger och kamp. Till Manfred och den typiska doften av tång och öbornas särskilda intonation. Och sill. Manfred var fiskare och hade nog många gånger sin hela förtröstan till Gud om tillräckligt med fångst och en orolig hustru på land. För dem var Gud närvarande i förvärvslivet. Tveklöst. Min pappa och han möttes där i samma behov. Av samma behov. Gudsbehovet. Gudsbehovet, som kan ha olika inkörsportar i livet. Gudsbehovet som är att liknas vid att halta stödd på honom och att vara djupt fäst vid. Fäst vid Gud.

Vad är det som händer då hungern efter de eviga tingen sammanstrålar så hos två individer? Ja, det är som Jesus säger; där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er. Den glädje och frid som Jesus representerar den överglänser allt! Hans närvaro fyller då rummet.

Vad var det som gjorde att min pappa inte åkte ner till Göteborgs hamn och arbetade just vid de tillfällena han istället åkte till Manfred på Klädesholmen? Eller till sin svåger Erik och målade hus för att på det viset dela arbetsgemenskap och tjäna pengar. Det finns väl alltid ekonomiska behov att tillgodose även om man är en brinnande troende. Bön genererar ingen timpeng även om bekännelsen omtalar att Gud alltid förser och inte är någon något skyldig. Svaret är andlig hunger. Ovivelaktigt så.

Jag minns att de satt, pappa och Manfred, och samtalade om och kring Guds verk. Om andliga ting och över bibliska frågor. Det var som samtal i övrigt. För mig var det momentet möjligen den tråkiga timman i de vuxnas värld. Så såg jag det då. Men när de påbörjade sitt bönemöte på tu man hand då öppnades himlen. Då rördes även jag. Ibland var Manfreds hustru också med. Hennes rapsodiska och militanta stämma blev än mer högljudd då hennes salighet mötte sitt lyte. Det berodde på hennes dövhet. Hon hörde inte riktigt vad hon uttalade därför blev uttalet oprecist och högt. Manfreds hus på Klädesholmen kan jag bara svagt komma ihåg. Husen trängdes på den hårt villabebyggda och kuperade ön. Enkla dragiga hus med ont om ytor. Fisknät hängde i de små trädgårdarna och måsarna var i sitt rätta element. Det marina.

Vardagsrummet hos Manfred var som de äldres brukar vara. Lite eftersatta i modernitet. Trasmattor och ett gökur. Gamla porträtt på väggarna över tidigare generationer och porslinsfigurer stilmässigt ogenomtänkt införskaffade. Manfred var nog en trettio år äldre än min pappa vid den här tiden eller också var det sjölivets hårda villkor som fårat mannen. Tänk att jag inte kommer ihåg hans röst. Bara dialekten. Jag minns dock hans kraftfulla tungotal! Jag skulle kunna ordbokstavera dem. Men det vore att stjäla hemlighetsfulla ord riktade till Gud. Jag fröjdas över dem! Jag kan känna kraften i dem. Manfred som riktigt imploderade då han blev salig. Han kröp ihop till en enda kärnfull atom och sedan ropade han av salighet. Allt fnöske av obetydligheter i det triviala livet tog eld och brann upp. Lågdagrarna blev skinande ljusa i sinnet och stora problem blev till intet. Var det målet eller vandringen? Det var resultatet! Målet var gudskontakten och den uppnåddes.

Hur skall jag förklara de där bönemötena? Hur kan två röster fylla en torpstuga så att det blir lika mäktigt som i ett stort auditorium av bedjare? Här fanns inga lovsångsbedjare eller lovsångskörer under en halvtimmas repetitioner. De bad om varannan, efter varandra och bredvid varandra med höga rop, min pappa och Manfred. Deras ohämmade tillrop inför Gud och deras belägenhet var frigjordheten personifierad. Frigjorda... Ett utdött uttryck. Människoanden är då frigjord i Gud, inför Gud och hämningslöst frimodig ibland och inför människor. Men inte otyglat. Himlen var där! Jesus var där och jag är övertygad om att änglar närvarade. Jag bär deras frigjordhet med mig som ett levande minne som sätter standarden för mig och allt äkta gudsliv - ett minne mer värt än många jämnårigas upplevelser vid nya Ullevi och vid stadions fotbollsmatcher. Det vet inte min pappa om. Det är hans givna och postuma berättelse han säkert hade uppskattat. Han som alltid sökte Guds rike först och fick mycket tillfallet.

Hur lyckas man med bönemöten? Möten där bönen tar över. Där alla ingredienser av drivande och påskjutande faktorer får bönemänniskorna att bära på fradgan och lyftas till ett högre plan av salighet. Fult uttryckt men verkligheten. Försök gå en bibelskola och lära dig det! Lycka till men det går inte att tradera. Gudsumgänge är ingen metod eller teknik under överseende. Gudsumgänge är att söka Herren i nöd och av behov och hunger. Också! För hur skall jag kunna lära er att bedja utan genom nöd, säger skriften.

Min pappa och hans äldre vän böjde också knä på var sin stol. Är det nödvändigt? Frågan är fel ställd. De gudfruktiga gör mycket som ser oförklarligt ut men det lyckas. Vaddå med? Att få kontakt med Herren!! Ett utomordentligt unikt sätt att träffas på. Att böja knä på tu man hand. Jag vet ingen som gör det nuförtiden. Träffas man så gör man det av tusen andra skäl där Herren inte lovat vara "mitt ibland" eder. De två männen från två skilda generationer slog hål på tid och rum. De underminerade den eviga världen i sin slutenhet så totalt att tredje himlens bottenplatta gick ur och änglar i tusentals sänkte sig ner och närvarade. Ingen lurar en tioåring. 

Vi behöver kanske nödtider. Vi behöver bli seriöst kristna. Vi behöver bli mer än bekännande. Vi behöver bli trovärdiga och förnyade. Vi behöver bli väckta och vara vaknare. De eviga tingen finns bakom en slöja av vår likgiltighet. Vi behöver bli seriöst kristnade. Få tag i änden av slöjan och rycka verkligheten ned över oss. Den himmelska världens andliga välsignelser. Vi behöver hunger efter de eviga tingen - ja, efter Gud själv.

- Jesus, som infinner sig på ett särskilt sätt då två eller tre församlas i hans namn.
 

 

Det finns ögonblick i livet som är riktigt minnesvärda. Ögonblick som just då när de skedde inte var något särskilt utmärkande. De utgjorde bara en del av livet och den tidens händelser, även om våra liv kan te sig nog så olika. Men med tiden får de liv och börjar tala.

När jag växte upp i Göteborg var min pappa en obunden frikyrkoevangelist. Det är det mest fria du kan tänka dig. Min pappa var då i den ålder som min äldste son är idag. Ett svindlande perspektiv.

Jag minns och jag har förstått att när min pappa hade kamp åkte han till Klädesholmen i den Bohuslänska skärgården. Vad är kamp för någonting? Jo, det är när konfrontationen inombords och utombords blir lite svårare än vanligt. Då man får kamp. Man har kamp, helt enkelt. Det är mer än ett uttryck för dåligt väder eller att någon extra räkning dykt upp i brevlådan. Inte så. Vid kamp blir det jobbigare på ett andligt plan och det har inte så mycket med existentiella ting att göra egentligen - även om man också på det planet kan få sig en rejäl snyting. "-  Det är kamp - men det går igenom! " Ett mycket vanligt talesätt bland kristna när jag växte upp. Så sa man när man egentligen hade det gastkramande svårt, men inte ville lägga över bördan på någon annan. Man inväntade istället stilla att kampen skulle gå över med Guds hjälp i bön. Det här är ett ämne för en hel bok i sig att behandla. Den bäste författare bland människor att avhandla i ämnet är Emil Gustavsson och hans böcker. Ingen har trotsat stormigt själens hav som han. Också han är hos Gud idag.

Jag vill ta dig med till Klädesholmen för snart ett halvt sekel sedan. Min pappa kände en yrkesfiskare ute på Klädesholmen som hette Manfred. Honom åkte han ut till när det var kamp. Det är min bild av det hela. - "Ohh"... jag kan än idag höra de första satserna när den helige Ande - i tungotalet, fick Manfred att dra ihop sin kropp av salighet. Manfred var inte större än lilla Fridolf till sitt yttre. Klotrunt huvud med en liten gestalt. Men han hade en stor tillit till Jesus. Han hustru var nästintill döv. Hennes rappa militanta tal under hög volym gav relief till Manfreds ödmjuka hållning. Manfreds böner klarade inte av många meningar innan saligheten övergick i tungotal. De eldburna orden var som kulsprutekulor i den andliga världen. Fällda blev varje ond närvaro som där störde under hans lokala skärgårdsdialekt vid sina bi-anden. Han bad med ett förkrossat hjärta. Sådana lyfter de kampburna på örnvingar.

Jag minns en gång i Wesleykyrkan där min pappa hade sina möten hur Manfred profeterade anonymt att den som led av svår återkommande magvärk, framöver skulle få slippa den - i Jesus namn. Förklara inte för mig hur en tio åring kan snappa upp ett sådant tal och förstå att tilltalet var mitt. Värken har sedan dess uteblivit. Manfred, denne trogne Herrens tjänare. En vanlig broder och medmänniska. Saligheten drabbade honom och han fick tala ord från Gud. Det är ovanligt idag. Vi saknar bärare. Vi saknar ivrare. Ivrare efter de andliga gåvorna. Det är ju i dem som Gud verkar! Du söker Gud för dina timliga behov men du söker inte hans verktyg i den helige Ande. Bli upplyst. Bli medveten. Bli längtande. Gud behöver andliga funktionärer också idag!

Pappa åkte många gånger upp och ut till Klädesholmen. Till Manfred. När han gjorde det så var det kamp. Det har jag förstått. När det är kamp så vill man dela den med någon. Men absolut inte med vem som helst. Det måste vara en människa som lever på samma plan och som vet vad det handlar om. Det är lika självklart som att man inte talar med en bilmekaniker om cykelkadensen under löpning. Det är meningslöst. En bilmekaniker vet möjligen mycket om hästkrafter men inte ett dugg om att springa själv. Det är fel medmänniska och fel forum - även om bilmekanikern är ovärderlig på sitt område.

Jag ser nu att mitt textutrymme börjar tryta. Jag hann inte mer än till inledningen i denna blogg. Så brukar predikanter säga. Det har jag aldrig förstått mig på, eftersom man använder en sista dyrbar mening att slösa till att nämna om just tidsbristen. Knappast trovärdigt. Men idag förstår jag det bättre. När det trycker på med mycket att säga, då blir det tidsbrist. Min hustru som har förstånd där jag saknar, påminner mig ofta att mina texter ibland blir för långa. Men det är det enda hon har fel i. Själv gråter jag när jag skriver en text och vet att ett textparti kommer att gripa någon anonymt. Det är för mig ett dyrbart verktyg. Det är ett Andens insegel det.

Jag får återkomma till min måleriska bild om mötena ute på Klädesholmen vid nästa tillfälle.

Det lovar jag.


 

"Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske." Filipperbrevet 2


Livet ter sig inte bara. Det är inte bara en serie av skiftande händelser.

Texten säger oss att Gud verkar i vilja och gärning; alltså vad vi vill och vad vi sedan gör. Men det står att Gud verkar! Inte att han styr. Där är vi själva bemyndigade och satta över våra egna liv. Många gånger till vår egen olycka, dessvärre.

Guds vilja är alltigenom god. Det är grundförutsättningen för den människa som litar på Gud. Vi vet inte alltid vad som är gott för oss. Men han vet!

Det är en stor sak att förtrösta på att vad Gud än kan leda en människa in eller igenom, så gör han det under absolut kontroll. Har du tänkt på att Gud ibland tog sina tjänare på omöjliga uppdrag och vägar? Då hade Gud en särskild plan med deras liv. Se dina svårigheter som en transportsträcka dit Gud har något särskilt för dig eller för andra och genom dig. Då har du förunnats ett rikt liv!

Våra liv - som de gestaltar sig - kunde aldrig bli det som det blev om Gud hade talat om för oss i förväg, om allt vi skulle göra eller företa oss i livet i den riktningen. Det skulle vi aldrig klara av att iscensätta. Därför blir tilltron till att han leder rätt så dyrbar och avhängig honom, enligt texten. Vi får ständigt påminnas om; att skulle vi hamna i svårigheter så är det en ojämn väg vi kanske måste gå. Men han går med oss! Grusade vägar är som grusade planer inte alltid komfortabla. Landsvägar vid slingrande ödemarker. Men de är temporära i hans efterföljd. Han som inte har för sed att skissa på grusade planer. Han som leder på sikt.

För hur har inte de största segrar först sett ut som en ren och skär undergång för Guds folk? Det är mer regel än undantag. Det är där Gud bevisar sin stora makt och kärleksfulla omsorg. Det är då Gud intar sina väldiga proportioner.

Sela.

 

" Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud  "  1Kor 1:26

Predikanter sökes bland gudsmänniskor 

Det är vanligt med trainees på arbetsmarknaden. Man rekryterar människor som gått färdigt på universitetet för att sedan få en skräddarsydd utbildning dit man kommer. Man anställer människor som har alla hästar på plats. Nuförtiden får man genomgå tre intervjuer för en tjänst, på arbetsmarknaden. Ja, det tar tid att bli betrodd. Men av Gud får vi en fråga. - Vill du gå mina ärenden? 

I dagens text efterfrågar Gud enkla människor. Det behöver inte finnas någon motsättning i det. Men låt oss ta fasta på kriterierna i texten. De ansökande eller handplockade skall övervägande vara ovisa, ringa, enkla, svaga, obetydliga, föraktade - för världen. Ja, för världen.

Det kunde vara ett ämne för en mindre uppsats att fånga in alla aspekter på vad som gör en förkunnare bland de tillsynes ringa människorna. Förutsättningarna lär inte frångå det som Paulus räknar upp. Det är gudsrikesmänniskornas grundförutsättningar i det mänskliga. Gud vill inte dela en oförtjänt ära! Det vore oärligt. Gud som är sann, tummar inte heller på sanningen i detta avseende. Annars förstörs tilltron till betydelsen av ordet sanning. Gud som kan upphöja vem han vill. Men det är en annan sak. Äran tillhör honom!

Vad är en verkligt framgångsrik förkunnare - för det måste finnas skillnader i framgång också här. Låt mig få genskjuta frågan utan att trampa någon på tårna; 

Det finns förkunnelse vi lika gärna kunde varit utan. Förkunnelse som är att likställas med att trampa på torra kvistar i skogen. När oljudet knastrat färdigt kan de flyende djuren stanna upp i sin flykt och fågelsången återvänder. Estradörer, underhållare, föreläsare och föredragshållare. De mest utmärkande av dem utgår inte från Guds ord. Deras förkunnelse är ingen förkunnelse. De har inte Gud med sig. För dem har han blivit varken borta eller hemma. De har ett jobb men inget kall. Gamla testamentets profeter kallade dem för brödprofeter. De livnärde sig på Guds verk. Tänk hur fel det kan bli. Gud tvingar ingen även om du tvingas.

Det finns en hemlighet i att var så obetydlig i sig själv, som rekryteraren här i Guds ord efterlyser. Det gör det verkligen. Det handlar inte om en reducerad intellektuell kapacitet. Gud använder det människan har fått. Men det handlar om att i sig själv vara  r e d u c e r a d. Du blir reducerad, om inte annat. Det kan man vara på många sätt och inom många områden. Det ser du hos alla de portalfigurer som bibeln presenterar och där Gud haft sin väg med deras liv. Den ene är vackrare bruten än den andre.

O. Oh...Åhh... Jag älskar att läsa om Isak. Han var skumögd. Han såg inte längre. Han välsignade fel man på grund av det. Jakob fick välsignelsen som tvillingbrodern Esau skulle haft i det naturliga. Men inte enligt Guds sätt att se det. Isaks lyte blev till välsignelse för Guds verk. När Jakob i sin tur förmedlar sin välsignelse lägger han på samma sätt händerna i kors över Manasse och Efraim. Pappa Josef insisterar. Men Jakob som bar på ett annat lyte, han var nämligen halt, kunde inte undgå att profetiskt tala rätt. Han som hade ljugit en gång. Gud fick sin väg oavsett lytena. Här får jag gåshud och mitt inre leviterar. Gud är suverän!

Det finns så många pastorer och förkunnare där deras styrelser borde lyfta ner dem från talarstolarna. Förkunnarna är många gånger inte smorda. De är numera ofta akademiker och kan många konster och äger många färdigheter. Visst! Men det räcker inte till. Det är fel element. De saknar klart en andlig gåva och de har inte Andens vittnesbörd över sina liv. Annars hade vi för länge sedan sett och hört det. De utgör ytterst sett en förlängning av den mänskliga organisation och inriktning de är avlönade av. En styrelse som bekräftar hur illa besluten är tagna. 

Vad är boten på söndertrampade kvistar i akademiska-, välformulerade-, retoriska-, intellektuella-, anekdotdränkta-, vackra och oförargerliga estradörers egna försök att lyfta den andliga nivån, i ett torrt gudlöst tilltal till sin åhörarskara? Låt mig få lämna negationerna här. Och bli konstruktiv.

Att vara en predikant det är det mest påtagliga man kan vara med om som människa. "Du får ett budskap. Du får bära ett budskap. Du får dela ett budskap." Det är mer än ett trestegsprogram. Det är förmer än tre underrubriker i en meny till en trerättersmiddag. Det är tre fruktansvärda och härligt obeskrivliga processer. Där finns himmel och helvete. Där finns vånda och kamp. Där finns seger och segervittring. Och nederlag! Många är de som har blivit övergivna på grund av det. Många. Du som är en av dem; din lön väntar bortom gyllene sol. 

Att vara predikant är som att umgås med en treenig Gud, som var och en av dessa är en personlighet. De kommer helt plötsligt överens om att säga något. Och dessa tre personer har verkligen alla hästar på plats. De vet allt. Och vi får vara deras språkrör! Då blir orden levande och tar fyr. De rymmer en dynamis som påverkar tid och rum och samhälle - utan politiska utskott. Då rister det i alla de mänskliga förmågorna.

Vem bryr sig då om att balansera på torra kvistar i skogen och försöka att undgå att uppfattas hur tom predikanten är? Predika ordet! Tala aldrig om din moster och hennes hund. Hunden kommer att avlida. Och din moster kan inte heller frälsa dig. Gå inte akademiskt på tå! Du väsnas bara. Gud, han kalhugger alltsammans och framstår i egen härlighet. Då blir hela tillvaron ett paradis. 

Predika ordet och du blir som Tirsa i Höga visan. 

" Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, överväldigande såsom en härskara." Höga visan 6.

 

Jag hade en dröm som tolvåring. Den har följt mig i alla år.

Jag drömde att jag står på en estrad med en röd ridå emellan avsatsen och den stora salen i övrigt. Ja, möjligen så kunde ridån i Times Square Church vara en sinnebild. Men det är inte tvunget. Miljön är ändå en teaters. Möjligen en biosalongs. Det här draperit som jag i drömmen står och fibblar med i kanten mellan estraden och min oanade exponering ut mot salongen, kunde man dra i sidled. Varför berättar jag det nu och det mer än fyrtio år senare? För den har väckts till liv i en ny förståelse. Jag har upptäckt att jag skrivit om liknande miljöer under vintern utan att själv ha tänkt på det. Jag har nämligen inte gjort den sammankopplingen tidigare. Drömmen har alltid följt mig.

Det har vilat något profetiskt över den drömmen. Det har jag alltid vetat i och för sig. Den har till sin betydelse varit kryptisk och svårförstådd. Jag har aldrig riktigt begripit hela innehållet av den. Den kunde möjligen på ett psykologiskt och mänskligt plan förklaras av alla de gånger min pappa tog mig med som liten till olika scener där det var väckelsemöten. Ett miljöintryck. Jag var ju barn när jag drömde. Men drömmen var och är annorlunda. Annars skulle jag inte slösa mer tankar på den. Den har börjat förklara sig själv. Kan du tänka dig?

Scenen var mörk. Som före eller efter en föreställning. Det fanns bara någon sidokägla av ljus som gjorde att vi kunde urskilja varandra. Vi var bara tre stycken där på scenen. Det var något apokalyptiskt över de få minuter jag drömde om att befinna mig på plattformen. Hur skall jag kunna beskriva den atmosfär som fanns där? Hur skall jag kunna ta dig med i det ödesmättade tillstånd som vi befann oss i? Ja säg det. Möjligen analog med atmosfären i ett andeburet väckelsemöte där Frank Mangs mejslar ut orden med sin finlandssvenska intonnation. Den gastkramande nåden. Snart minns ingen honom längre.

Tänk dig ett svart trägolv. I matt färg. Ett scengolv. Jag och två personer till står på estraden. I salongen är det kolsvart. Drömmen är för övrigt barskrapad på rekvisita och eventuellt distraherande intryck. Jag minns att jag hade min bibel i min hand. Den allt väsentliga. Det hade de andra två också haft. Men inte längre. Precis en sådan bibel jag många år senare i det verkliga livet gav till honom som stod där på scenen. En predikantbibel i skinn med trärygg och nitar som höll ihop alltsammans. Lösa blad man aldrig så enhetligt och fulländat ihopfogat utan dogmatik. En predikants bibel med breda pärmar.

Atmosfären var likt den man kunde uppleva under krigsåren i Europa. Men det var inte heller kriget som var hotande - för vi stod och väntade på Jesus återkomst. Det var alldeles solklart så. Tillståndet bland oss var ödesmättat. Kvinnan som var med på scenen och pastorn som stod där, uppmanade oss att samtidigt kasta våra biblar i en hög på en bestämd plats på estraden. Det var en jättegrav av biblar där redan. Tusentals hade tidigare kastat sina biblar i den klyftan. Möjligen där sufflöserna brukar stå. En handling jag aldrig förstått. Kanske inte förrän nu. Uppmaningen var att vi skulle kasta våra biblarna innan något var för sent. De andra två hade precis redan gjort det i föredömligt och självräddande syfte. De manade på mig att följa dem i samma sak. Vilka obegripligheter för en tolvåring. Och att göra det försent var synonymt med Jesus återkomst. Det handlade om några få sekunder kvar bara. Jag minns att jag kastade min bibel utan att förstå varför. Jag hann precis kasta den innan drömmen avslutades. Ja, det handlade inte om att kasta boken men man skulle ändå lägga Guds ord där tillsammans på ett bestämt ställe. Bilden börjar trögt klarna.

Har jag inte skrivit om just denna sak i detta forum under hela vintern, egentligen... Om estraden. Lokalen. Behovets människor utan räddning. Jesus snara tillkommelse. Förkunnelsen. Guds ord i en central roll. I en gemensam sak. Jo. Drömmen, jag inte hade en enda tanke på då. Men se upp! Jag försöker inte legitimera mig.

Gud har inte satt kanal 10 och webbmöten mitt i vardagsrummet. Men han har satt! Gud har i församlingen satt sina tjänster och givit människorna gåvor. Gud vill församla. "För när ni kommer tillsammans så har var och en något särskilt att meddela." Det kan du inte göra framför din TV i en envägskommunikation. Visst kan du. Men det är synnerligen verkningslöst. Ingen hör dig. - "För att du skall frälsa dig själv och de som hör på dig, uppger Guds ord i Hesekiels bok. Det talar om gemenskap. Inte om ett isolerande forum. 

Ta dig en titt på Times Square Churchs söndagsmöten. Vet du vad det är? Det är ett tält. Något basalt mot väder och vind. Ett modernt tält - om du vill. En lokal. Dit kan människor komma utan att finna motstånd i att komma hem till någons privata sfär under existensiella krav.  - "Se, jag sänder er som får mitt ibland ulvar",  sa Jesus. Här får all traderad kristendom sin givna revision och sättes på prov. Vi bygger in oss. Och bygger ute andra! De som är i nöd hittar inte fram! Höjen i portar edra huvuden och hyvla ner alla trösklar, så människor kommer in.

På gamla testamentets tid fanns det fristäder. De var inte till för annat än de dömda och jagade. Städerna var inte till för Guds folk i sig och deras egna principiella företräden. De som flydde dit hade anledning att fly dit. En mäktig bild bland alla andra bilder på städer som inte var en fristad eller hade Jerikos murar omkring sig. Gå runt muren så den rasar!

Jag ser den unge David Wilkersson i sin begynnelse. Han retar mitt öga likt en vagel och jag får inte bort honom från min näthinna. Vad gjorde han? Han gick ut på gatorna och sökte upp de som med övertydlighet var körda i botten av synden. Han gav dem människovärde och inte en samfundstillhörighet vid påhittade principer. Han gav dem Jesus! Så gjorde Jesusfolket.

Låt förlåten rämna. Den har rämnat förr.