Imorgon kommer jag att stå hela dagen med mina flyers på Gamla brogatan/Drottninggatan. Det har blivit ett hedersuppdrag. Jag har konkret erfarit att det bästa utgångsläget för att tjäna Gud och möta människor är att ingenting tro sig vara. Lät den meningen konstig? Ja, betoningen ligger på ingenting. Därav! Och att inte spekulera i resultat och effekter. Att bara vara sig själv och ingen expert. Då kan man bli användbar av Gud. En brevbärares lott. En brevbärare vet sällan hur många brev han skall dela ut på förhand. Han är bara en mellanhand. Så är det för en evangelist. Här kommer den helige Andens inflytande in.

Att vara en evangelist är situationsrelaterat och man är utsatt och hjälplös på ett mänskligt plan. Det är nog därför gathörnen är tomma på evangelister. Många har provat. De har misslyckats i egen kraft - för egen kraft måste mäta framgången och egot måste få sitt stimuli. Men Guds ord har alltid framgång och den som mäter framgången är Gud själv!

Om ni visste hur priviligierad jag känner mig! Det som varit dolt i årtionden har nu blivit uppenbart och så dyrbart. Jag säger nog inte så mycket därute, vad jag vet. Sedan får situationen leda. Jag bara pekar på Jesus och det har en sådan kraft och inflytande på människorna. 

Detta är inget nytt "speakers-corner" som etableras. Då förlorar man syftet och Jesus kommer aldrig på tal. Diskussionforum som aldrig föder någon till liv i Gud. Evangelium - det glada budskapet som presenteras i predikoform.

Jesaja fick höra hur man i himlen frågade en gång; "Vem ska vi sända och vem vill vara vår budbärare?" Jesaja svarade: "Här är jag sänd mig. "

Till Gideon kom en ängel med ett uppdrag. Men han sa inte att Gideon skull gå "i sin" kraft. Vad sa han?  Gå "i denna" din kraft!! Det är stor skillnad på det. Ja, helt avgörande!

Gud välsigna varje möte under morgondagen!

 

En familj i Örebro kontaktade mig för en tid sedan om att de var i behov av en bostad. Det kan emellanåt vara extremt svårt att hitta bostäder och än värre om det brådskar. Det vet alla Stockholmare, åtminstone. 

I morse när jag la fram det inför Gud så var det med besvär. "Ska det vara så svårt att Herren inte kan hjälpa i en sådan situation?"!? Det ter sig rent trivialt, tänkte jag, och det tryckte på. Men det var som att böneämnet blev övervunnet.

Så fick jag en hälsning nu ikväll att det hade löst sig. Ja, det hade löst sig redan för en vecka sedan. - Gud är inte låst till tid och rum!  Hör du mig?

Vad är ett stort och vad är ett litet böneämne... för den som äger det? Lika stort om än på en skala! Vi tackar Gud och glömmer inte ens efter att vi bott in oss, att Herren var trofast.

Tack Jesus att du förmår hjälpa den enskilde!

Det är det som är syftet med denna uppriktiga berättelse.

 

Ett inrapporterat bönämne som varit aktuellt och pågått en tid i Nicaragua i Sydamerika, har nu fått sin lösning och det på två fronter. Det är så mycket jag kan berätta. Gud är trofast och hör bön! 

Underbar rapport, tycker jag. För Gud finns inga avstånd i tid och rum.

- Var välsignade!

 

"I sjunde månaden, på tjugoförsta dagen i månaden, kom Herrens ord genom profeten Haggai. Han sade: Säg till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållare i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till dem som är kvar av folket: Vilka är kvar bland er som har sett detta hus i dess forna härlighet? Hur tycker ni att det ser ut nu? Är det inte som ingenting i era ögon? Men var nu frimodig, Serubbabel, säger Herren, var frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son, var frimodiga, alla ni människor i landet, säger Herren. Arbeta, för jag är med er, säger Herren Sebaot. Det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten, och min Ande är mitt ibland er. Var inte rädda! Så säger Herren Sebaot: Inom kort ska jag än en gång skaka himlen och jorden, havet och det torra. Jag ska skaka om alla hednafolk, och alla folkens skatter ska komma hit. Och jag ska fylla detta hus med härlighet, säger Herren Sebaot. Mitt är silvret och mitt är guldet, säger Herren Sebaot. Den kommande härligheten hos detta hus ska bli större än den förra, säger Herren Sebaot, och på denna plats ska jag ge frid, säger Herren Sebaot." Haggai 2.

Haggai tillsammans med Sakarja, Malaki, ståthållaren Serubbabel och prästen Josua var de som kom att göra avtryck i Israel efter återvändandet från exilen i Babylon. Fångenskapen Jeremia många gånger hade varnat för. Hesekiel och Daniel, föregångarna, hörde till de bortförda. Daniel som tidvis råkade riktigt illa ut hade inte samma lugna tillvaro som Hesekiel. Han som uppger att han "satt bland de fångna " men inte bekände sig som en fånge. Han som i Anden tog dagsturer med Gud och lyfte modet hos de andra. Prästen och mer profeten.

De gamla testamentliga profeterna som återkommande varnade för katastroferna och inte mindre sällan stadfäste Guds röst med oryggliga domsord. De bar på individualitet. Individualism och individualitet är inte samma sak. Här på Haggais tid var Guds tjänare av ett annat uppdrag. Därför var redskapen och profilerna annorlunda till sin beskaffning och utrustning. "Vi fäster oss så gärna vid invand älskad karisma - likt förkärleken till Ben Gurions vita silkesburriga hår i kontrast till Golda Meirs gråa hår av tagel i knut och grova anlete. "Eller varför inte till Lewi Pethrus dynamos under karbon av eftertidens bleka kopior - som om Herren hade dött på nytt." Det är för Gud provocerande! Men de hade att återuppbygga staden, muren och återinföra gudstjänsten. Det är Guds verk som är i centrum! Inte mänsklig förkärlek. Haggai appellerade till minnena hos folket. Till de kvarlevande. Om kulten. Likt Sakarja. De hade att stå värn utåt och vägleda inåt. Och föra verket framåt.

Haggai ägde inte Jeremia intensitet i sin tjänst. Det ter sig naturligt. Att bryta ner eller bygga upp kräver sina outgrundliga förutsättningar. Haggai var inte lika statsmannamässig som Daniel men skulle ändå bli sin tids Kaleb eller Josua. Haggai skulle vara med vid återuppbyggnadet av det som gått förlorat och få folket med sig. Ibland kan han inte hålla inne glöden, den glöd som distanserar och utmärkte honom från de andra. Då blir han nästintill undervisande frågvis. Men inga domsord. Ingen särskild poetisk kraft i verktygslådan. Men han profeterar! Då är Gud med i talet.

Någon har karaktäriserat Haggais framtoning likt mannen " som hade sin harpa ännu lutande, likt de som hängde sina harpor i pilträden vid Babels floder ". Det är Guds visdom i det redskapet. Det fanns både inre och yttre motstånd till vad som behövde göras. Ett framryckande krävde sin kraft men fick inte samtidigt slita sönder gruppen som behövde ledas i visionen. Det stora arbetet som tyvärr blev försenat 15 år på grund av Samariterna. En yttre fiende och ett djävulens motstånd. Detta tvåfrontskrig vid ledarskap. Guds rike som alltid vill synliggöra sig.

Låt oss lyssna på Haggai. Till en förhistorisk inspelning:

"Vilka är kvar bland er som har sett detta hus i dess forna härlighet?", ropar Haggai. Här ringer väckarklockan hos Guds folk. Ja, meningen ställd i frågeform skär genom tidsåldrarna till alla eventuella rester. Till en kvarleva. "Vilka är kvar?" "Bland er"... "Som har sett detta hus i dess forna härlighet"!!?  Den helige Ande driver upp pulsen och den som läser med ropet i sitt bröst kastas in i väckelsemöten. Meningen är sökande. Upprepande. Väckande. Och uppfodrande med en kuvad intensitet. Ja, den är lockande och en balsam för den som hängt sin harpa i ett pilträd men som gnolar på Sions sånger inombords - för man sjunger inte Sions sånger i Babylon. "Vid älvarna i Babylon satt Israel i sorg. De tänkte på Jerusalem på Sions sköna borg ". De som hade väntat på kungabudet. Nu var det här.

"Hur tycker ni att det ser ut nu?", frågar profeten, gentilt och försiktigt fast målmedvetet och lika provocerande efter svaret. Han liksom mäter kvarlevans position i Gud - ty Gud, templet och landet var i symbios med varandra. Landet som hörde till deras utkorelse och kallelse. Så har vi människor kommit att älska vår kyrka - likt Gud bor däri. Likväl bor inte Gud i hus gjorda av människohänder. Han bor i ett öppnat hjärta för honom! Strukturer kan gå sönder men aldrig den själ som öppnat sig för honom, där har Jesus besittningsrätten. För du lämnar väl inte Herren kvar i kyrkan? Du tar väl honom med dig ut därifrån också, och gör något för honom? Annars är det en religion blott och bart med museala funktioner. Sakramentala institutioner som vårdar reliker har idag alldeles för stort inflytande. Sedan urminnes tider. De har sina rötter i Sinears land. Där ondskan i form av en kvinna blev nedsänkt i en sädeskorg. Hon, ondskan, besmittar utsädet. (Sakarja 5) Blylocket som profeten talade om vilket för länge sedan åter är lyft. Tryck tillbaka det! 


"Är det inte som ingenting i era ögon?", vädjar Haggai. Profeten snubblar vid tredje frågan och är överdrivet försiktig. "Inte som ingenting "... Hans journalistiska förmåga att pejla intresset eller rättare sagt den andliga nivån hamnar i en undersökande härdsmälta. Han brinner av den inre glöd som han bär på men måste tygla sig för att inte skrämma bort lyssnarna, att han bryter mot god intervjuteknik och riskerar att påverka intervjuoffren och få ett orent svar. Det är ömhet i bröstet hos honom. Han nitälskar för Guds verk. Likt duvan som står fågel för den helige Ande med sin melankoliska vädjan. Han ropar och vädjar ur alla tonarter, med risk att uppfattas nostalgisk. "Minns ni!?" "Finns det några kvar som minns hur det var ?" Han riktar dem och deras svar under vädjan och låter sitt egen inre syn pådriven av ett gudomligt givet hopp för framtiden. "Min Ande är mitt ibland er! Var inte rädda! ", säger Herren. På liknande sätt hade Israels barn tidigare i historien varit rädda "likt fåglarna vid Arnons vadställe". Framtiden som är som ett vadställe. Man vet inte hur djup floden är.

Haggai och Sakarja, hoppets profetröster som inte resignerat och som inte fallit offer för tidsandan. De, vilka varken låtit sig nöjas med replika av det förgångna eller en kloning av liv i Gud i brist på annat, under repeterande frälsningböner utom människan, och inte inom. Förvandlingen som måste till inifrån och inte utifrån. Livet i Gud som lever och växer efter dess inneboende art och livskraft - vilket aldrig kan plagieras eller traderas. Frälsning bland människor är ingen massproduktion. Det är frälsning för var och en enskilt och för den som tror. Det är unika födslar. Så skriker också varje nyfött barn men olika och inte efter noter i det naturliga. Häv upp din röst inför Gud om du har liv! Det är din livsyttring. Kungabarn har rätt att fröjda sig.

Till sist.

Gudsmannen kommer med denna samsyn som ursprungligen är Guds. Då profeterar han. Profeten är ingen funktion. Det är en funktionär. Han är bärare av Guds konklusion. Så prövbart och ovedersägligt. Vad säger Haggai?

"Den kommande härligheten hos detta hus ska bli större än den förra, säger Herren Sebaot, och på denna plats ska jag ge frid, säger Herren Sebaot."

Det talar om en framtid och ett hopp om än just nu så skymt bakom situationen. Det uppväcker himmelsk glädje och det skapar hopp - i tron. Det är tacksamt att historien uppvisat värre tidsläge än vårt - om än vår tids människa inte heller "kan skilja på höger och vänster". Men då griper Gud in.

Han har varken lämnat den enskilde, sin församling eller sin skapelse åt sitt öde. 

Sela.

Ja, Sela.


 

Jag vill välkomna dig som fått en traktat idag på stan. I mån av tid står jag alltid på den platsen i korsningen Gamla brogatan/Drottninggatan och delar ut mina flyers, för att jag vill göra Jesus känd. I den utsträckning jag lyckats leda dig ett steg närmare Jesus och det faktum att du kan få uppleva befrielse från din synd, så är mitt mål uppnått. Det är mitt segment. Du min målgrupp.

Ytterligare en dag får vi vakna upp till skottlossningar som skett någonstans i Sverige. Gängbrottslighetens Sverige. Ofattbart! Ska det aldrig ta slut? Det verkar istället eskalera. 

Synden är orsaken. Den är så djupt nedärvd i oss att våra verkliga intentioner och impulsiva handlingar sammanflätas värre än vätskorna i en cocktail. Vem kan separera ut dem? Evangelium! Evangelium är det glada budskapet om att det finns befrielse från synd. Synden är den nedärvda och djupast liggande orsaken till att saker går fel. Synden som skiljer människan från Gud. Den är både det vita och det röda i polkan. Syndare, du som dansar på din väg mot avgrunden!

När en brottsling tillfångatas ska de rättskipande myndigheterna avgöra om förövaren varit tillräknelig eller inte vid brottstillfället. En psykiatrisk utredning i vid eller inskränkt mening ska genomgås för att se om uppsåtet låg instinktivt i psyket eller renodlat i tanken vid genomförandet. Brottet ska vägas utifrån hur många millesekunder brottsimpulsen låg i medvetandet innan det verkställdes eller om det var med berått mod som skjuts gavs åt saken. Synden som är bundsförvant med djävulen. Det är hans inteckning i människan. Han inspirerar till onda gärningar och människan låter sig ledas och hon vet många gånger inte varför hon syndar - alla förklaringsmodeller till trots. Synden är en makt i och med människan. Den är ett med henne. Därför kan en människa aldrig gå fri.

Sedan väntar ett straff. Vård eller fängelse. Människan har då förstört sitt liv i det yttre och är oförklarligt en potentiell återfallsförbrytare i att skada andra och sig själv. Under straff blir hon så ytterligare skadad. Men desto bättre är inte alla våldsverkare. Människans register är ändå brett. Tyvärr så mäts inte synden utifrån vår godhet. Då kunde den perfekte gå fri. Nej, vi är alla syndare och vi gör det vi är. Det är vår natur. Kultiverade eller ej. Men det finns hopp! Hopp och framtidstro hos Jesus!

Min vän, Jesus är den ende som kan rena från synden och göra ett samvete helt och rent igen, för en rätt livsföring. Det kan ingen människa. Medmänniskor inom sin profession kan möjligen göra dig medveten om dina brister och sätta etiketter på ditt beteende men aldrig befria dig. Det kan bara Jesus! 

Så många människor genom årtusenden har mött honom och är ett levande bevis på det. Så även jag! Du kanske inte är en värsting. Men en syndare är du. Det är och var vi alla. Men Jesus erbjuder oss frälsning.

Sök dig till honom. Överlämna dig själ åt honom. Han älskar dig utan andra avsikter än just kärleken till just dig. Pröva honom. Låt Jesus få chansen att möta dig i ditt liv.

Så idag ska jag klämma in någon timma ute på stan med mina flyers. Det är en Jesus förlängda arm i att erbjuda dig frälsning och evigt liv.

- Välkommen!

 

"Petrus sade till honom: "Se, vi har lämnat allt och följt dig." Jesus sade: "Amen säger jag er: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv." Mark. 10 

Petrus var en av Jesu lärjungar. Han var en fiskare till yrket och förmodas ha fiskat både på Genesarets sjö och i Medelhavet. Israel är ju ett kustland. Kanske var Petrus och hans team ute veckovis ibland, fullt möjligt ända bort till Libyens kust eller till den Apenninska halvöns farvatten i syfte att skaffa sig utkomst. Petrus var inte sämre utrustad än vilken annan fiskare som helst. Bättre och större nät ökar fångsten. En ny och större båt som alltid ligger högst på en sjömans önskelista. Större fångst ger ökade inkomster och friställer en fiskenatt till annat. Man är inte dummare bara för att man är en fiskare i en möjligen akademisk värld. Ökad utkomst ger en bättre välfärd. Det handlar om vanligt bondförnuft mellan att vara självförsörjande och att vara en strategisk företagsledare. Insikten är av samma art. Det handlar bara om vidden. Om räckvidden i förmågan. Och i förverkligandet.

Petrus låter uppgiven. "Vi har lämnat allt... ”, säger han och gör sig till talesperson hos Jesus. Som om han såg sig tillbaka i ett kollektivt armod. Varför har bibeln tagit med detta samtal? Det låter så kluvet bland alla under och framgångar. Därför att svaret är så viktigt och når också oss! Jesus öppnar upp regelboken och tillämpningen som gäller för alla som vill följa kallelsen. Bortom försakelsen finns rika löften. Den som vet, den vet, brukar vi säga.

Petrus som predikade och tre tusen blev frälsta… En underbar framgång. Inte sant? Men detta är ju nästan en halv förnekelse. ”Den som satt sin hand till plogen men ser sig tillbaka, är inte skickad för Guds rike ”, står det. Men Jesus förebrådde inte Petrus här. Ingen tupp gol. Han kunde ha sagt: "Du valde själv att satsa på Guds rike. Du lämnade båten och din ort. Jag tvingade dig inte. Du följde mig frivilligt, om än på min önskan. Men det är på ditt eget ansvar. Och lönen kommer en annan dag.” Nej, Jesus förstår Petrus upplevelse av det dualistiska livet. Att det kan skava och att vi är i världen och underställda mycket av det som finns där. Det hade kostat något. ”Men se, jag har övervunnit världen! ”, sa Jesus.

Men hur började det för lärjungarna? Ja, Jesus rekryterar fiskare till att jobba med människor. En helt unik rekryteringsbas där yrkesbakgrunden verkade spela en mindre roll och var mera underordnad uppdraget.

"Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till människofiskare. Strax lämnade de näten och följde honom." Matt. 4.

Det måste ha varit en väldig dragningskraft i Jesu kallelse. En kärlekens makt. Man såg också vad Guds rike åstadkom bland människorna. Strax lämnade de båten och sin bakgrund, står det. Ordet strax är ett tidsutrymme under vilket man slutför någonting man håller på med. Det är själva slutförandet av något som är avgörande för hur långt tid ett strax pågår. Strax kan betyda omedelbart eller inom kort. Men förstås bäst i betydelsen av en liten tidsfördröjning. En liten tid som utifrån sammanhanget sett kan vara nog så kort.

Men Petrus saknar något här. Likt en plötslig tomhet. Eller så var han som vi ibland är både modfällda och slitna. Han liksom mäter utfallet i tjänsten för Jesus med stimulansen av att dra upp näten och få mycket fisk. Kanske relaterade han till pojken som kom med de fem bröden och de två fiskarna som fångats av grannens byalag, sålda på marknaden i Joppe. Petrus kände kanske hur han i egen kraft kunde ha bidragit till Jesu verksamhet utifrån de egna premisser, på detta område istället. Kanske sög det efter sjön i båtsman.” Giv ni dem att äta.”, hade ju Jesus sagt. Ja, fiska det kunde han. Jesus som vid den förnyade kallelsen till Petrus visade prov på att veta var fisken gick i stim. ”Kasta ut på andra sidan.”, sa Jesus då. Mästaren som mer ville visa på himmelrikets resurser och tillgångar än att slå ner Petrus yrkesstolthet - för när vi brister så täcker Jesus våra brister! Allt annat vore både fel och kontraproduktivt. Så lär oss Jesu bön också: ”Giv oss. Giv oss idag! Vårt dagliga bröd.”  Varför? Därför han är en givare utan hårda ord.

Vilken fantastisk livförsäkring Jesus läser upp i det finstilta. ”Amen säger jag er! ”, introducerar han. En riktig inskärpning. Och svaret Jesus ger som är så viktigt och inkluderar alla. Alla berörda under alla tider! Få hundrafalt igen! Och det redan i tiden. Av vaddå? Det man förlorat för Jesus skull! Och för evangeliums skull. Det man gått miste om i relationer, till och med. Att även få fastigheter under förföljelser. Hur går det till? Ja, Gud är trofast och kan skydda lagfarter under personförföljelser. De digitala dokumenten. Han är också mäktig att uppväcka barn, systrar och bröder och peka ut tomträttens hörnstolpar i ett blivande ägande av åkrar. Det säger oss texten.

”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Matt. 6:33. Ett ofta citerat bibelord. Mer sällan utfört.

Här skaver våra liv rejält mot apostlarnas framgång i Jesu tjänst. Det är mitt ärende här. De som bekänner sig ha förlorat allt rönte till synes större framgångar för Guds rike än vad vi gör. Lama sprang. Blinda fick sin syn. Döva hörde igen. Vi som ger oss hän åt Guds verk på fritiden eller på söndagar men tryggar vår tillvaro efter mänskligt rationellt tänkande resten av tiden. Därför får vi inte heller del av de andliga framgångarna. De når oss inte. Vi vågar för litet. Vi satsar för litet. Vi överger för litet - för Jesus skull och kommer därför inte heller att tillhöra kategorin ” Ingen som…”, på samma sätt. 

Jesus förebrår inte Petrus i texten. Det gör han inte heller med oss! Kärleken förebrår aldrig. Den väcker upp längtan och lusten att, igen! Och tar nya tag. Nej, tvärtom så gav han Petrus ett rikt löfte. Och inte bara till honom - om än vi just nu kanske står på fel sida om efterföljelsen dyrbara garantier.

Trons äventyr sträcker sig så långt vi är beredda att gå. ”Av tro - till tro ! ” Försakelsen har inget ensidigt pris. Det är ett tillfälligt pris! Låt oss börja längta efter att finna trons väg på vår vandring där Guds omsorg får dominera utifrån att han alltigenom är god. ”Herren är min herde, mig ska intet fattas.” Så diktade profeten som var både smord till kung men som jagades på flykt under långa tider. David som än idag har ett torn uppkallat efter sig och en stjärna i nationalflaggan. Han som är prototypen för Davids son som förbarmar sig! Det är en alldeles enastående och välbehaglig kallelse att följa Jesus. Han som förmår göra mer än vi kan bedja eller tänka. Det är en inbjudan som väcker mersmak. Mersmak att gestalta kärleken till honom i efterföljelse. Han som är villig att leda oss i små eller stora steg och vi får se hur ”han förvandlar vatten till vin.” Han ska hjälpa var och en att finna uttryckssätten i att gestalta Guds rike - om än det skulle innebära försakelse. I det stor hela så ligger det till reds ett löfte om evigt liv i den kommande tidsåldern.

Vilken enastående livförsäkring på vandringen med Gud!