I dag har jag bett för och smort en böneduk med olja och adresserat till en vän. Jag gör det i tro till Gud. Gud hör bön! Detta är varken ett försök att plagiera någon helandetjänst eller att odla någon personkult. Jag skriver inte heller detta för att framhäva mig själv eller något annat än att det är Jesus som kan gripa in och hela från sjukdom. Det vill jag tydligt framhålla. Och det förstår vi alla.

Flera av de som tidigare lagt fram sina omständigheter har det gått bättre för. Vi är på god väg. Det tackar vi Gud för!

Vad är ett bönesvar, egentligen? Det är ett svar. Det är en mottagares gensvar på tidigare förfrågan, inte sant? Vi människor bönhör inte, alltså är det vi som måste sätta oss i rörelse mot bönesvaret. - Jesus som svarar på bön!

 

Under sommaren har jag varit uppe i Norrland några dagar. Jag hade naturligtvis med mig mina flyers. Vi har varit till Mora, till Karlstad. Vi har varit till Östersund och Borås. Och mindre orter däremellan.

Att ha en bunt flyers liggandes i bilen och stanna till vid någon stormarknad och dela ut, är ett ypperligt sätt att påminna människor om evangelium. 

Det är egentligen inte helt optimalt att lappa på bilar. Det är jag medveten om. Det är något av integritetskränkande för svensken att hitta en lapp placerad på vindrutan på sin bil. Men det kan inte hjälpas. Covid-19 förhindrar oss att verka man till man. Vid undantagstillstånd råder andra lagar.

Nu går en ny beställning med flyers snart iväg. 

Det är välsignat!

 

https://www.youtube.com/watch?v=u6JfusARA0c

 

Detta får bli min sista bild och inslag från Boltziushemmet.

En bild på människonaglar. Den är berättad av författaren Karl Linge. Jag har skrivit av texten i montern ovanför naglarna, på bilden som följer här nedan:

" Carl Hedman Säfsnäs född 15 september 1839. Död 2 maj 1892. Tjänade som dräng. Vid ett tillfälle välte hans sädeslass. Han förmådde inte räta upp lasset. I sitt raseri förbannade han sina lemmar och sin Skapare. 

Samma år insjuknade han. På fingrar och tår växte i naglarnas forts., ut förhårdnader likt rovdjursklor, benen styvnade och synen försvann. Han betecknades som krympling i 19 år. 

Han fördes till Boltzius vid midsommartid 1886. Stannade där i 11 månader och vårdades där av en särskilt anställd sköterska.

Efter någon tid föll förhårdnaderna bort och huden blev vit och len. Han återvände sålunda till hemorten som ett vittne om vad tro verksam i kärlek kan uträtta. "

Jag har tidigare hört att Boltzius omnämt att detta var ett mycket svårt fall, som han kämpade med i bön. Han skall också ha sagt att synen fick mannen inte tillbaka. 

En god vän till mig berättade att Boltzius vid ett annat tillfälle knäböjde 50 gånger utanför en mans hus och bad om frälsning för den mannen. Efter den 50:e gången så vann han honom för Jesus. Mannen blev en kristen.

Vi är inte i närheten av en själavinnares glöd, nit och karaktär.

- Men låt oss ta de första stegen!

 

Här ett bildreportage från F. A Boltzius museet. Tyvärr så är det svårt att kunna göra en bildutställning i detta format. Det är åtminstone ett bildbevis.( Klicka på bilden så bläddras de fram.)

1. Huset i Skåre ligger mitt i ett nutida villaområde på en hörntomt. Det är ett under i sig att huset och tomten inte övergått i annan verksamhet, utan att museet fått stå kvar. Ett fint vittnesbörd.

2. Farstukvisten. Här har människor stått på kö för att få hjälp av Gud.

3. En minnessten av Boltzius restes i slutet av 1990-talet på tomten.

4. Fredrik August Boltzius med tysk härkomst. Här vilar ingen inställsam eller karismatisk image. Här är det allvarsamt - även om också det kan vara en image bland människor. Jag tror nog att anletet mer än nog står i proportion till allvaret.

5. En bild tagen 1887. Här sitter han med sin bibel. Troligen den som jag fick hålla i. Finns där inte ett stråk av medlidsamhet i blicken? Fattas bara. Hur ska en nådegåva kunna fungera om inte genom kärlek?

6. F. A Boltzius kök. Inget indraget vatten. Huset hade ingen toalett. Till höger i bild kom man in i huset. Trappan upp ledde till hans privata del av huset. I nedervåningen hade han sin praktik eller mottagning.

7. Överallt i huset hittar man käppar. Varje käpp motsvarar ett lidande och en människohistoria. När Gud grep in och helade från krämporna blev käppen kvar hos Boltzius - likt en synlig trofè i andens värld.

8. Boltzius bibel med smörjelseflaskan. Möjligen den bibel som vi såg på portättet av honom. Detta porträtt togs 23 år innan han avled. Det är en lång tid och han kan ha skaffat en bibel senare, vilket skulle kunna vara denna, men förr i tiden var man av fattigdom säkert mer rädd om sina saker, vilket gör att det med största förmodan är samma bok som finns på museet.

9. Boltzius väl använda bibel. Boken saknade Jakobsbrevet. Så välläst var boken. Signifikativt eftersom det är i Jakobsbrev vi läser om att smörja med handpåläggning och bön för sjuka. Teorin gick över i praktik!

10. Käppar med inristade diarienummer. Möjligen kan de härledas till de verkliga personerna bakom, på Värmlands museum.

11. Här hade Boltzius sin mottagning. Här har många lidanden fått stå givakt inför en som tog allt på sig. Det gäller än idag. Vi är bara så dåliga på att tro och söka oss till det.

12. Boltzius bibliotek. 

13. Precis när man kommer upp för trappan till andra våningen möts man av käppar. På väggen med vit bakgrund fanns redskap för sjuka med åderbrock. En åkomma man förr inte klarade av att medicinskt åtgärda. Här blev de botade och kragade av sig det besvärliga redskapet man burit som lindring.

14. Boltzius skrivbord. Orört sedan han lämnade jordelivet. Skrivbordet var inte hans verksamhetsområde. Det behöver inte vara någon motsättning i det.

15. Boltzius bibliotek och hans resväskor. Wikipedia benämner honom som en särling och resandepredikant.

16. Här är soffan i Boltzius studierum. Här kunde han dra sig tillbaka och vila ut. Här sägs han också ha avlidit efter ett besök i Stockholm där han uppges ha blivit påkörd och aldrig riktigt hämtade sig från olyckan. Han blev trots allt 74 år gammal.

17. Proteser av alla de slag. Skon i mitten vittnar om en kraftigt låghalt dam. Ett ben måste ha växt ut på stående fot till sin rätta längd. Det är inget att hymla om. För en människa var det till befrielse.

18. Käppar, var man än gick i huset. Det säger mig att tron växte hos gudsmannen. Tron blev alltmer trosviss.

19. En broderad tavla. 

https://www.youtube.com/watch?v=3D-rMdvBUzM

 

Till veckan kommer jag att besöka det hem där Boltzius levde och verkade. Museiintendenten i Skåre har lovat ta emot mig och förevisa. 

Där var Boltzius verksam fram till sin död 1910. Om möjligt ska jag dela med mig av bilder därifrån.

Boltzius som var en vanlig enkel troende hade en odelad tro på Guds ingripanden när det gällde sjukdomar. 

 

"Och när jag kommer ihåg dina tårar, längtar jag efter att se dig, för att så bliva uppfylld av glädje, då jag erinras om din oskrymtade tro, samma tro som förut bodde i din mormoder Lois och din moder Eunice, och som nu -- därom är jag förvissad -- jämväl bor i dig."  2 Tim. 1.

Kött och blod kan inte ärva Guds rike. Men tron kan överföras! Hebreerbrevet 11 radar upp ett helt galleri av troshjältar och man får känslan av att skribenten skriver under tidspress. Han skriver upp namnet som han kommer på dem, som om han namngav dem under talspråk och ägnar inte ytterligare skrivbordsarbete vid det. Han skriver så; "vad ska jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om "...och så radar han upp Domarna, David, Samuel och profeterna.

Dessa var vitt skilda människor från olika tider och samhällsklasser. De hade olika begåvningar och förmågor. Deras tro gestaltades olika, framför allt. De utförde olika saker. Men de handlade genom tron i en miljö av omöjligheter. Tron har ju något i sikte utan inte kalkylera, den bara räknar med Gud. Sådant lägger Gud sin välsignelse till! Man skulle kunna säga att de var besjälade av tro. Det är dock en för ynklig benämning. Paulus definierar det som att tron var mantalsskriven och hemmahörande i honom. Tron bodde där! Den var inte på tillfälligt besök eller en nyck. Likväl kan tron flytta ut. Det är en fara för oss alla!

När Paulus skriver sitt innerliga brev till Timoteus hade han säkerligen inte en aning om att hans brev skulle läsas av miljontals människor under tidens gång. De många beröringspunkterna är så finlemmade att det är frågan om födelse av liv. Vi har alla i det naturliga varit i beroende av en moderkaka. Få av oss varken tänker på eller kommer ihåg den. Den förs ut och forslas bort ur tid och rum så fort livet är givet. Men det nya livet hade där sin avgörande förutsättning. Andligt liv med andligt släktband eller som Paulus också definierar det - en tro av samma slag!

Paulus uppger att tron var oskrymtad. Det var det mest framträdande draget. Det var alltså ingen trotsig tro i en anda av självgodhet eller självhävdelse. Tron föder inga ledare för deras egen saks skull. Tron är Guds svar i en människas liv på Guds rikes utbredande. Tro, som utan gärning är död.

Paulus mäter här karaten i en tro som först hade funnits i Timoteus mormor och sedan i hans mamma. Den var inte skrytsam, läste vi. Där tron ikläder sig ett arbete genomförs det arbetet inför Gud och inte inför människor. Om det sedan blir synbart för andra så är det en andrahandsverkan. 

Det är mycket rörande att förhålla sig till Paulus och Timoteus. Det finns en ängslan hos Paulus på ett djupt personligt plan gentemot Timoteus. Det är många nivåer här som det är svårt att lyfta fram. Paulus var ju på väg ut ur tiden och han ville både hjälpa, avhjälpa men också mana sin yngre broder till verksamhet - inte för verksamhetsmaskineriets skull - men för Guds rikes skull. Han skriver till honom att både uppliva och vårda sin nådegåva. Här är det pastorala momentet genombrytande och når längst. Den äger en moders röst och den når långt in i framtiden för den som hör den.

Gud har över hela vår jord stängt ner all offentlig verksamhet, just nu. Det har vi många bevis på. Många församlingar har redan innan pandemin hamnat i situationer där verksamheter gjort ett avbrott som inte Gud har avvärjt. Med blicken i backspegeln så ser vi att det som vi uppfattade som ett uteblivet bönesvar i själva verket var bönesvaret. En pandemi var på väg för Guds högre syften. Så har jorden lagts i träda. Jorden som här är en bild på människorna. Här drabbas all andlig verksamhet och siktas som vete. När vi kommer ut på andra sidan kommer han att vägleda oss in i de gärningar där evighetsvärden får större betydelse än gårdagens segrar. Vi ska få skjuta nya skott! 

Ja, tillser inte Gud nya vitsippor varje vår. Den ena är inte den andra lik. Saven och livssaften rör sig inte i ett slutet system - likt en herrgårdsfontän där vattnet cirkulerar runt i samma krets. Nej, Guds ande är eld och en vind. Den kan inte stängas inne och upptappat vatten förlorar sin friskhet till slut.

Gud skall blåsa med sin ande så allt får nytt liv igen. Den som då ställer sig i hans tjänst skall få brinna. 

- Se jag gör allting nytt, säger Herren!


 

"Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet." Lukas 9.

I början på sommaren tog jag alltid med mig en bunt av mina flyers när jag gick på ett elljusspår, där jag bor. Jag kom på att där kunde jag fästa traktater i sprickorna på stolparna. När promenerande grannar i omgivningarna då gick förbi så kunde de ta med sig en handaffisch och blir påminda om Jesus.

Men jag stötte på patrull. En man skrev till mig och förkastade mitt tillvägagångssätt. Han menade att jag skräpade ner i naturen. Det låg nu lappar i hela terrängen, uppgav han. Det mannen inte visste om var att jag alltid brukade gå den vägen dagen efter och sondera terrängen för min evangelisation, så att inga lappar blev kvar på marken. Men denna gång gick jag ut direkt för att se över "allt skräp" jag bidragit med i naturområdet. Det fick bli en halvmil till.

Jag fann att mannen inte talat sanning. Det jag däremot kunde konstatera var att många hade sökt sig till min blogg. Ett utslag för att många hade tagit av lapparna. Nästan alla av traktaterna var borta. Mannen menade att verksamhetsformen stod i vägen för budskapet. Man skräpar ju inte ner i naturen!

Jag ger mannen rätt. Man ska inte skräpa ner i ett naturreservat. Men det är också en så väldigt typisk reaktion från någon som är emot budskapet om Jesus. Det kan vara av tusen skäl. Men ändå. Jag kan säga att mannen stoppade mig och en utomordentlig verksamhetsform där jag nådde väldigt många människor på stövtåg, med enkla metoder. Gud vet allt!

Coronaviruset lägger fortsatt band på allt vad evangelisation heter. Men jag har funnit ett annat sätt - då kärleken är uppfinningsrik! Jag kommer att dela ut mina traktater till parkerade bilarna på stormarknader. Det kan jag göra under stor hänsyn. Jag tar på mig engångshandskar och lappar bilarna. Det är visserligen också anonymt, vilket jag inte föredrar, men det väsentliga är att människor blir påminda om evigheten. Det finns inga skäl att passiviseras!

Jesus gav i sitt testamente till alla tiders kristna att gå ut med evangeliet om honom och inte förtiga sanningen för sina medmänniskor. Här vänder han sig till de i texten som känner Jesus och har erfarenheter av honom, men som ändå skäms över honom. En sådan märklig sits. Hur kan det bli så? Vilka konsekvenser det kan få en dag!

En man sa till mig vid ett tillfälle att kristna ofta har en för hög bekännelse. Han menade att bekännelsen är större än vad man har täckning för.

- Javisst!! Låt oss äga en hög bekännelse!

Det är mycket, mycket bättre än att vara en namnkristen.

 

"Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga Guds nåd, att det bliver utan frukt. 

Han säger ju: »Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag.» Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag. 

Härvid vilja vi icke i något stycke vara till någon anstöt, på det att vårt ämbete icke må bliva smädat. 

Fastmer vilja vi i allting bevisa oss såsom Guds tjänare, i mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under mödor, vakor och svält, i renhet, i kunskap, i tålamod och godhet, i helig ande, i oskrymtad kärlek, med sanning i vårt tal, med kraft från Gud, med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra, under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom villolärare, då vi dock äro sannfärdiga, såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds, såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl ägande allt." 2 Korintierbrevet 6.

Man blir ju stärkt bara av att läsa det!

 

"Jesus visste att allt nu var fullbordat. Han sade sedan för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Där stod en kruka full med ättikvin, och de satte en svamp full med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått ättikvinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande."  Johannes evangelium 19

Det sista en människa bjöd Jesus att dricka var ett ättiksvin från en svamp. Är det inte förfärligt? Inte ens våra mest objudna gäster behandlar vi så. Jag har omnämnd det förut men romarna drack inte ättiksvin på det viset. Det hade man till annat och den svamp som här avses var den tidens avskrädesredskap och inte för spa och skönhetsvård. Man hade vid denna tid ännu ingen tillverkning av saniteter, för att uttrycka mig fint.

Men Jesus tog inte fasta vid drycken. Det är poängen här. Inte heller den förnedring som svampen i realiteten innebar. Det gör ofta vi när vi får gå igenom prövningar. Rekvisitan, omständigheterna, avkall på bekvämligheter, det okomfortabla, skavsåren och fåfängan. Nej, Jesus hade ett högt stående uppdrag. Det var hans fokus. Det är nästan som att Jesus följde ett manus med sitt liv - även om det är fel att beskriva det så. Han var ju människa som vi och kunde ha valt en lättare väg och hamnat utanför skriftens ramar och Guds vilja med sitt liv. 

Det är intressant att Jesus talar om att han var törstig utifrån att "så står skrivet ". Jesus visste att snart var allt fullbordat men han kände till att i skriften så stod det skrivet så om honom att han skulle uttrycka sig så: "Jag är törstig." Ohhh....om jag hade fått varit där och klättrat upp och gett honom ett glas vatten. Jag hade åtminstone kunnat ge honom något och fått en profets lön... Nej, hans uppdrag var större än så! Han hade ett offer att ge för att genomgripande frälsa min själ och inte för att ge mig något av yttre favör. Det räcker nämligen inte.

Är inte törsten en realitet under förblödning på ett kors i solgass? Var det inte ett verkligt behov han uttryckte, Jesus? Refererade han bara till att han var törstig för att det stod så skrivet? Var han inte törstig? Var det bara en replikrad? Så klart inte. Men hans egna behov var underställda uppdraget. Här krockar det timliga och det eviga. Det är hans stora exempel för oss här. Han både prioriterade och demonstrerade det. Jag är övertygad om att Mellanösterns sol tog på honom - för vem vet inte hur törsten upplevs en högsommardag, så säg? Men - det står skrivet!

Vi kan se att Jesus var väl förtrogen med skiften - Guds ord. Han var i ordets rätta bemärkelse en fundamentalist. "Det står skrivet!" Han ville fullfölja sin uppgift, sitt kall och göra det i alla stycken. Det är nästan som att den sura smaken av ättikan framstår som något underordnat i sammanhanget. Förmodligen fanns det ingen annan dryck därute på Golgatakullen. Eller också var det så illasinnat erbjudet. Han fick något hemskt att dricka under förakt. Men oavsett vad som fanns att tillgå av vätska så korresponderar det med törst och det var förutsagt hos profeten att han skulle törsta. Vad ska vi säga om svampen? Ingenting! Den är bara ett transportmedel i hanteringen av det faktum att Jesus myntar de ord som var förutsagda över hans gärning. Jesus kastar sig oavsett törstig eller otörstig in i den meningen då han i allt ville fullborda sin gärning att dö för dina och mina synder. Vi kommer aldrig förstå djupet i den kärleken. Men vi kanske kan försöka utifrån våra egna preferenser.

Sedan hov Jesus upp sin röst under det att kroppen inte klarade av något mer. "Det är fullbordat! " Detta är ingen litterär text. Det är en predikotext i och under den helige Andes ledning. Ja, detta är Guds kroppsspråk. Det vidimerar till hundra procent att det han säger är sant och riktigt.

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv! " Johannes 3:16

https://www.youtube.com/watch?v=tlXjB4Q4OdQ