"Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår. När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin.

Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem.  Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.
Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det."  1 Mos 35.


Det står att " när det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda." En bit kvar till Efrata i Sebulons och Naftalis land. Betlehem-Efrata... Guds tid var ännu inte inne för Jesu födelse och det här är bara början på Benjamins historia. Och slutet på Rakels. Sela.

Men det rister i profetian om "ett barn som varder oss fött, en son bliver oss given." Profetian om Jesus som också kom att födas i Sebulon och Naftalis område, i Betlehem Efrata. Det är som om evighetens värld här lättar på förlåten men sent biter sig i tungan. Och vi hemligen förstår.

Är det inte typiskt för födslar att de kommer lite olägligt - fastän många tecken lång tid innan aviserat en nedkomst? Och ankomst. Nedkomst...Guds son som steg ned! Snart kommer han igen. Ankomst!

I dagens text står det att Jakob bröt upp från Betel och när det var en bit kvar till Efrata började Rakel att föda. Förlossningen var svår, står det. Är inte alla förlossningar svåra - där och då? Jo. Men bibeln ger situationen sitt erkännande. Det var svårt och det blev svårare. Och när det var som svårast... Här tar predikanttonen vid och det rungar i mitt inres utrymme - för när det är som svårast för syndaren då manas denne till omvändelse! Syndaren som redan är skadeskjuten av sin egen upplevelse, i sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Överbevisning om synd och om nåd.

När man som jag lärt känna Jakob och Rakel i deras historia under minst fyrtio år är det svårt att inte gripas av sorg vid tanken på hennes bortgång. Det är skriftens förtjänst som lyft upp henne så. Vi vet ju hur högt Jakob älskade henne. Hur han tjänade Laban inte bara i sju år för att få henne - som vi ofta felräknar - utan i fjorton år. Likväl var de sista åren för honom som en kort tid. Det gör inte saken sämre.

Men vad säger texten? Vad säger barnmorskan? Den mest oomtalade personen i skriften. Barnmorskan - som här likt den helige Ande intar en central men anonym roll i berättelsen. Barnmorskan, förlösaren och tröstaren. Vad säger hon till Rakel på dödsbädden? Ja, på dödsbädden. Barnsäng är dödsbäddar. Barnsäng...vilket märkligt uttryck. Jakob som där måste släppa taget om sin Rakel - likt Rakel var tvungen att lämna kvar sitt barn i Rama. Vilken smärta! Vi önskar att det fanns ryggmärgsbedövning för sånt.

" Var inte orolig! ", tröstar barnmorskan. Är inte det en typisk ängels uppmaning, egentligen? För hur tröstar änglar i skriften? Med utropstecken! Det gör inte människor. Människor gör så gott de kan och tröstar utan verklig täckning för sina ord. Vi och vår sida synar de mänskliga intentionerna men blir inte hulpna. "Var inte orolig! ", säger barnmorskan. Det är samma imperativa fullmakt som Jesus talade då han ropar över Gennesarets sjö; "Tig! Var stilla! " Och spegelblankt vatten tog vid. 

" Var inte orolig! " Är inte det samma lakoniska tilltal ifråga om tilltro och förhoppning som när Abraham säger till sin son Isac; "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son." Det finns ett bergfast stiltje över en del uttalanden i skriften som går i god för att den framtid som på förväg skriver historia vidimerar att det kommer att gå som Gud föresatt. Det vill säga; det går vägen. Därför; var inte orolig.

Vad säger barnmorskan mera? För allt vad hon säger vill vi höra på. Hon som nu är identifierad som en budbärare och inte bara en barnmorska i texten. "Du får en son nu också !" Säger man inte; "det blev en son." Eller om man har tillgång till ultraljud; "du kommer att få en son." Förvisso! På denna tid hade man inga förkunskaper om vilket kön det skulle bli. Det fick verkligheten själv bekräfta när allt var över. Men det här är en pågående process där barnmorskan likt den helige Ande talar om för Rakel vad som kommer att ske och vad som döljer sig i hennes sköte. Benjamin var ännu inte född men var under progress. Ett presens.

Mina vänner! Det som varit kommer inte igen. Men det som skall bli är alltid i vardande. Minnet av Rakel är obeskrivligt. Saknaden. Skriet i Rama går aldrig att tysta. Det måste finnas där för kommande generationer att identifiera sig med. Det finns också ett rop på korset som ekar evinnerligen. "Det är fullbordat! " Det måste föras vidare. Via Jeriko och in till världens ände.

Jag säger det igen;

Stockholm behöver en stor salong. En före detta teatersalong som är övergiven och där verkligheten kan utspela sig. Ett kristet center som inte har som yttersta profil att konservera en ungdomskultur. Ingen Hillsong-regi med plagierade yttringar. Det har vi tretton på dussinet av! Vi behöver inte fler krämare på andens område för att konfirmera vårt välmående och välstånd eller för skaffa oss marknadsandelar på det religiösa området. Stockholm behöver en plats där behovets barn kan få möta Gud. Hur det skall förverkligas vet inte jag. Men alla hinder som skapar pseudovärden sedda ur evighetens perspektiv måste undanröjas.

Eller har du glömt det, du som varit frälst så länge att du själv glömt av syndarens ruelse; att bli frälst är en befrielse och löfte om evigt liv. Syndarens ruelsen ropar på dig. Du som är kallad att vara en förlösare, en barnmorska i Guds rike.

Av honom som har anförtrott dig försoningens ämbete.

 

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  Domarboken 11


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver såna!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Är det här du rekryterar dina tjänare, oh Gud!? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. En mänsklig tragedi, egentligen, så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem! Han som kan göra något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Han kom ju att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Bröderna drev bort honom från familjen. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin verkliga mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckanden i livet. Så tragiskt.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans hållning. Därför blev han brukbar. Det är det stora i Jeftas liv! Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom.

 Vi vet ju också att Jefta fick en dotter. En enda en dotter som han under en ed själv gav löfte om och som han sedan förlorade. Vi kan gott sätta oss in i Jefta själsliv när han ropar inför sin enda dotter och när hans liv än en gång drabbas på ett personligt plan. Hans första förtvivlade situation med sitt främlingskap bland halvsyskonen drabbade honom igen. På samma plan men djupare och hårdare. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade rört sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark! Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så håglöst? Ta mig hit. Ta mig dit... Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter på enorma äventyr - prestigelöst! Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här. Men där. Då vill jag slutgiltigt vara med honom. Med Jefta.

 Vid förmågan att gråta med dem som gråter.