"Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära." Jakobsbrev 5


Vi har under vårt liv frågor som är viktiga för oss. På ett personligt plan. Det har alla. Varje människas situation är unik men vi har ändå det gemensamt. Vi bär på frågor som ropar på svar. 

Jakob talar här om att vänta på Herren. Det är en uppmaning och en instruktion på samma gång. Vilken märklig deklaration egentligen. I alla andra frågor så är det Herren som väntar på oss. Inte sant? Men inte här. Här väntar vi och bibeln medger i uppfodrande form. - Vänta alltså tåligt. Man kan inte ens sätta ett utropstecken bakom den meningen. Det skulle bara inbjuda till otålig brådska.

Det är så intressant att Jakob använder jordbrukarens liv som förebild. Den agrara mannen som vet om att bara han överlämnar säden till jorden så kommer den att frambringa det han önskade skörda. Det säden representerar. Vad motsvarar då jorden i våra liv? Skulle man inte kunna säga att jorden är vår eländiga tid då ingenting händer. Alla dagarna. Den tid då vi inte tycker att någonting sker i den utsträckning vi hade hoppats på. Jorden som är den destination dit döden för sina avlidna av växter, människor och djur. Jorden som sjuder av liv men som betraktas som livets slutdestination. Ja, vi väntar ofta ihjäl oss på bönesvaret, tycker vi. Den svarta porösa med vatten blöta sörjan. Jorden. Vilken paradox! Jorden är sannerligen inte passiv. Jorden som kokar av värme under kompostens näringsmättade kraft. Gud har låtit sitt bönesvar vara underställd den - i överförd mening. " Oh... inför Gud i ett dolt liv med honom där sjuder det av tillväxtmöjligheter. Av liv och kraft. Men vi ser inte allt. Vi måste tåligt invänta det han redan ser och låta honom föra fram det i ljuset. 

Vad är det signifikativa hos en jordbrukare? Tålamod! Jag blir provocerad av det uttrycket - för vad betyder det egentligen? Det betyder att vänta. På Herren! Vad är det typiska vid väntan? Aktiv och pågående passivitet inför den som skall utföra det!! Du har inget annat val. För han kommer inte innan höstregn, säger texten. - Jasså, inte? Men det är ju långt till höstregnet... Han kommer inte heller innan vårregnet. - Men det är ju ännu längre dit !? Ja, men han kommer inte ens då. Han kommer efter vårregnet och en tid senare efter det också. När skörden i vissa fall ha vitnat. Vitnat till skörd. Det är långt dit. Ja, den måste vitna ytterligare någon tid. En cykel med obestämda datum. Fråga åkermannen. Mellan tummen och pekfingret räcker inte i dessa sammanhang. Sådan är och uppträder väntan. Tålmodig väntan tar ännu längre tid. Den verkar aldrig ta slut. Så bered dig. Men svaret kommer! Du skall få skörda oförgänglighet.

Vad viktigt det är att vi är uthålliga. T å l i g a. Väntande. Våga vägra annat än att vänta och invänta Herren i den sak det gäller. Gör det till ditt valspråk. Invänta men ge aldrig upp! Det är en rätt hållning. Prägla din mentalitet med den hållningen. Obändigt invänta i stillsam förtröstan. Då vilar du i Gud.

Vad skulle den kokande, på morgonkvisten, rykande kompoströken motsvara i våra liv då vi väntar och inväntar Herren om svar på bön, medan morgondaggen tar upp tävlan i köttets och fänadens rike? Jo, det rykande aktiva kompostlivet som bryter ner ämnena till jord, det är de timmar och dagar då du inte känner någonting alls. Ingenting! Inte ett dugg. Du ser ingenting av Herrens verk. Han som verkar underjordiskt, överjordiskt med och för dig. Då är han i färd med att bryta ner våra böner och lägga in svaren i våra liv. Likt en planta som trotsat dödens krafter så reser sig svaret. Från Gud. Bönesvaret är då ditt.

Det är i det här sammanhanget meningslöst att förhålla sig på annat sätt inför Herren än att låta honom utföra verket. Han överträffar i det stora hela allt och alla. Det är därför jordbrukaren underställer sig och väntar tåligt.

 

" När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren : "Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år." 1 Mos. 6.

Du och jag är iakttagna varje sekund av vårt liv. Av osynliga personligheter. Gud vakar över oss! Oavbrutet. Den onda andliga verkligheten har också ett öga på oss. Varför? Vi står i starkt fokus i den andliga världen. Vi är dyrbara inför Gud! 

Dagen text låter oss få blicka in i ett kusligt drama. Det heter att Guds söner började titta på människor med andra ögon. De fallna änglarna började intressera sig för mänsklig skönhet. För kvinnorna. Och inledde relation med dem. Kuslig tanke! Änglarna som hade för vana att oupphörligen tillbe Gud kom bort ifrån honom och började tillbe annat. Ja, annat.

När jag växte upp i frikyrklig miljö hade de troende kvinnorna "hucklen" på sina huvuden i gudstjänsterna. En sjal, helt enkelt. Ja, det finns ett bibelord som sätter detta utrotade fenomen på kartan. Jag tror att det har ett synnerligen djupt samband med dagens text.

Du vet likaväl som jag att idag hjälper inte giftermål för livslång kärlek. Och vice versa. Kärleken har blivit självständig och söker sitt. Inte den andre. De flesta ifrågasätter i vår samtid livslång kärlek. Att gifta sig idag är en formalitet, en episod som är mindre värd än äktenskapsförordet. Det tar bara sex månader att bli av med den man en gång djupt älskade. Ja, om man nu gjorde det. Allt är inte guld som glimmar. Sex månader. Sex. Ja, sex igen. Människans tal är sex, sex, sex, säger bibeln. Förr var det inte så. Gick man i giftermål så föregicks det av en prövotid. Och trolovningstid. Man fann under denna tid att man inte kunde leva utan denna personifierade kärlek - sin man eller blivande hustru. Man gifte sig. Idag kastar vi varandra överbord på de mest brutala och sofistikerade sätt. Under svek och i självförverkligande. Och vi skaffar oss redigt med alibi!

Låt mig till slut i det här hemska ämnet få referera till ett bibelord i Nya testamentet. Det är inte någon bra ide`att jag citerar hela sammanhanget. Texten är alldeles för otidsenlig. Men sanningen i de orden jag lyfter ur här är verkligen tänkvärda. Tänk om en kvinna - jag menar då naturligtvis den troende kvinnan -  i den andliga världen får sin rätta ställning på detta sätt, då är det mer än en trend eller en utrotad kulturell företeelse. Idag kan man möjligen hitta hucklena i slutna kretsar eller bland gudfruktigt folk som vägrar låta sig kuvas av tidsandan - den fräcka!

" Därför bör kvinnan ha en makt på huvudet för änglarnas skull. " 1 Kor. 11:10.

Jag dömer ingen. Bibeln dömer oss alla. Kristus ger oss nåd! Mottagen nåd.


 

" När en oren ande har farit ut ur en människa, går den genom ökentrakter och söker efter en viloplats men finner ingen. Då säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den kommer och finner det ledigt och städat och snyggt, går den och hämtar sju andra andar som är ännu värre, och de går in och bosätter sig där. För den människan blir slutet värre än början. Så kommer det också att bli för det här onda släktet. "
 Matt. 12.


En omöjlig text i dagens värld. Ändå rymmer den principiellt viktiga lärdomar.

En oren ande är alltid pådrivande. Identifiera det ordet i ditt liv. Pådrivande. Vad och när är du pådriven? En makt som driver dig med förförande inspirationer. I tankar och i åsikter. Den lägger sig så nära dig själv att du tror att den är du. Den är alltid manisk i sitt uppträde och full av inspiration. Väl dold i känslolivet och vid ditt viljebeslut. Du har god hjälp. Ond hjälp. Det är din lön för ditt öppnande av den. Ruset av inspiration i motviljan mot Gud. Den inspirationen smakar gott i ditt självmedvetande och agerande. 

Guds ande är alltid fridfullt ledsagande. Ljuvligt lockande. Aldrig pådrivande. Se upp! För den som har haft frid med Gud men av olika orsaker lämnat honom ryggen ter sig framtiden svår. På ett fallande plan hejdlöst utför. Det blir en vandring i nedåtstigande grad. Och det går fort på kort tid. Det ser du inte nu. 

Det finns glädje i världen. Absolut! Det finns en uppsjö av tillfredställande input för den som vill lämna livet med Gud. För alla smaker och inriktningar. Men den som lämnar sin tro och relation med Gud rasar fort nedför och utför degraderingens stup. Till oigenkännlighet.

Vad driver en människa initialt på avfällighetens väg? Besvikelser, kanske. Fullt legitimt. Vi blir alla besvikna i livet. En besvikelse medför ett brutet mod. Redan där stukades du. Omvärderingar genom vänners påverkan och ostadighet. Ändrade ställningstaganden i triviala ting - jämfört med en evighet utan Gud. Uppror... Med ett bättre vetande? Nej, mot ett bättre vetande! Avfällingen vet men lyssnar inte längre. Det har för honom blivit sju gånger värre. Inte sant? Du rasar mot allt vad du tidigare var och representerade. Hur kan det gå så? Trotset mot Gud i att ta avstånd för det som drabbat människan i en bruten gudsrelation, har en smakfull kraft inom sig. Där kan du åtminstone ge mig rätt. Men så bedrägligt.

Texten säger oss att det finns en andemakt som söker efter lediga rum. Hjärtats rum. Själens rum. Din person och personlighet. En andemakt har mycket inspiration att erbjuda. Det må du tro! Oj, vad du kan få känna in krafter och åsikter du tror är dina... Den erbjuder sarkasm och ironi. Självsäkerhet och självständighet. Javisst! Det finns spä och hån som ytterst sett har sin rot i en ond andemakt. Vi gör den till vår! Och rasar. Ovetandes. Och tror det är vi med vår pseudoauktoritet. Vi är drivna. Av Gud eller av annat.

Men i slutänden så står människan där fridlös. Just det. Fridlös! Den frid som endast Jesus som kan städa rent i vårt väsen kan ge. Den rena och underbara i själen. Den min vän, kan du aldrig finna i världen. Aldrig! Det vet du också. Men du är driven. Och framhärdar med destruktiv hjälp. Plågsamt driven.

Hur länge skall du låta dig sargas av onda makter med dynamisk kraft och makt att bedraga dig? Friden finns endast hos Gud!

I Gud.

 

" Och Gud såg att det var gott. " 1 Mos 1.

Har du tänkt på att vi människor blir tillfredställda när vi producerar. Det tänker vi kanske inte alltid på. Vi blir ju det ändå. Tillfredsresan är nog för oss. Målet för vårt skapande. Vår kreativa förmåga får utlopp men måste snart återupprepas av mersmak i en förnyad tappning. Då blir vi som mest glada. Titta! Det här har jag gjort! Vi är alla kreatörer inom olika områden.

När jag tänker närmare på det där så kommer jag fram till att vi är väldigt lite av skapare. Eller nyskapare. Vi är reproducenter. Men vi tillför sällan något nytt.  Vi bara ställer samman. Ta datorn, t.ex., som jag skriver på. Allt det råmaterial som mänsklig hand har satt ihop och förädlat har en annan för länge sedan plöjt ner inom olika områden i vår tillvaro. Det har Gud gjort!  Vi utvinner bara och fogar ihop. Gud har lagt ner måttliga mängder av guld i berget för att det skall betraktas efter tillgång och efterfrågan. Svårtillgången gör det dyrbart. Guld som blivit ett uttryck för dyrbarhet i alla tider. Guld, silver och koppar som finns i vår elektronik.

Tänk på de ord och meningar vi sammanställer. Det är begrepp om föreställningar som har sin förlaga i det Gud har gjort i skapelsen. Ord blir till meningar. Bilder blir till bildspråk. Hämtade från vår värld. Våra tankar och referenspunkter rör sig i redan existerade original och förlagor. Upphovsrätten har Gud. Vi plagierar bara. Och kokar ihop de råvaror Gud redan inhandlat på vår jord.

Tänk att vi också går så långt att vi dyrkar det vi skapar. Eller det Gud skapat. Så förfelat.  Jag fotograferar gärna och blir hög av lyckade bilder. Men det jag fotar av är bara en stillbild av den verkliga kreatörens verk. Jag har ju faktiskt gjort väldigt lite jämförelsevis. Jag har bara trakterat en maskin. Och lite till. Avbildat. Jag försöker stretcha differensen här.

Gud skapade himmel och jord, stjärnorna och universum. Han såg att det var gott. Det ser jag också. Och bedåras!

Tänk om Gud hade gjort allt lite sämre. Gjort allting lite mindre färgglatt. Eller tillvaron i svartvitt. Eller luften lite mindre syrebemängt. En kraftigare tyngdlag. En svagare sol. Lite längre bort. Eller en mindre sol. Ingen måne om natten, etc. Fåglar som inte kunde flyga. Enbenta människor och barn utan joddlande...Det vore förfärligt. Mindre gott i alla fall, per definition.

Gud har gjort allt så skönt men han är ändå bortglömd och ibland också hatad för saker han får skulden för. Det är sorgligt. Jag undrar om han ångrar sig. En gång gjorde han det, vet vi. Han var försmådd och såg bara ondska. Av vilka? Av de mest högstående han själv har skapat! Det är uppåt väggarna tokigt. Jag håller med Gud om att allt han skapat är gott. Kanske för gott på hans bekostnad. Människan blir skogstokig i hans skapelse men glömmer givaren. Han har gjort allt gott. Det förstår vi inte - fast vi borde.

Gud gjorde ett försök att börja om med oss människor en gång. Han sände sin ende son. Honom dödade mänskligheten - Jesus. Okey, det var hans plan i det stora hela att Jesus skulle ge sitt liv i en svår sak. Men vi fortsätter bara att dyrka det skapade framför skaparen. Vi är inte primitiva men vi dyrkar det sekundära. Hur kan det ha blivit så?

Är inte konstnären mer intressant - mer än konstverket? Om inte - så är det åtminstone bortom all galenskap att inte erkänna konstnären. Ingen tavla gör sig själv. Vi är ju hans verk.

Han har strött original överallt och vi hinner inte på en livstid plagiera av en bråkdel ens.