"Se, Damaskus skall upphöra
att vara en stad, 
det skall bli en ruinhög.  
Aroers städer blir övergivna. De blir ett tillhåll för hjordar som lägger sig där, utan att någon skrämmer dem.   
Och Efraims befästa stad
skall inte längre finnas till, inte heller Damaskus kungadöme och återstoden av Aram. Det skall gå med dem
som med Israels barns härlighet, säger Herren Sebaot.   
När den dagen kommer,
skall Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra.   
Det skall vara som när skördemannen samlar ihop säd och med sin arm skördar axen. Han skall då vara lik en som plockar ax i Refaimdalen.   
Bara en efterskörd lämnas kvar, som när man skakar ett olivträd, två eller tre mogna oliver blir kvar högst uppe i toppen, fyra eller fem på trädets kvistar, säger Herren , Israels Gud."    Jesaja 17. 


Få tidstecken är så tydliga som Israels tillblivelse. Ett av det tydligaste tecknet på Jesus snara återkomst, för övrigt. Men därmed är inte fredsriket här. Många hyser messianska drömmar och tappar bort både sin egen och andras uppgift i tiden. Man glömmer både himmel och helvetet. Man blir flummiga och religiösa romantiker. 

Israels tillblivelse - om än med så många bosättningar, är inte startskottet för det tusenåriga rikets början. Bibeltexten talar rätt in i vår tid och är inte fåordig om det. Bibeln är inte heller konflikträdd. Guds ord fredsmäklar inte heller på en hårt efterfrågad marknad med för få bosättningar. Den deklarerar bara och talar om utgången av skeendet. Den talar om Jakobs nöd och andra nödvändigheter.

Vi påminns dagligen om de krig i Syrien, med rötter av konflikt i Irak, som med en lavins kraft väller fram okontrollerat. De ivrigaste förespråkarna i regionen just nu är IS eller också kallad Islamiska Staten sprängde härom dagen ruinerna efter ett Baalstempel från romartiden. Det är mer än intressant. Gud har alltid stått emot Baal. Jag drar inga fler eller mer långtgående paralleller än så. Jag bara konstaterar. Gud har också betydligt mer moderna och aktiva avgudar på kö att avverka. Därom råder ingen motsats. Men intressena verkar sammanfalla på ett tidlöst och osökt sätt. Gud brukar stå för vad han sagt. Sela.

Mitt i min födelsestad, Göteborg, stod idag hundra övergivna barn - dit smugglade och utan föräldrar och tillsyn. Socialtjänsten hamnade i akut kris. Tacka för det. På våra breddgrader lever var och en efter sitt eget behag och lämnar ut varandra på entreprenad. Jag gillar den formuleringen. För den är mer sann än självgod. Barnens hitkomst är en påtaglig konsekvens av de krig det samlade världssamfundet gett sitt bifall till och som Sverige också beblandat sig i. Också vi krigar på andra sidan jorden. Konsekvenserna minns och tar sig tillbaka. Barnen tros komma från Afghanistan och Syrien. Man skördar där man sått.

Låt mig i denna oroliga tid, där drunkningar verkar ha sin främsta utgång i livet, i gapet mellan de oroliga områden och den välbärgade världen i övrigt, få med oro peka på en sak. Låt mig få lyfta fram ytterligare en aspekt som Jesaja talar om i sin text. Versen inleds med att Damaskus skall bli en ruinhög. Det går inte att hindra eftersom den skall bli det. Och förmodligen i denna stund också är det. 

Vad säger Jesaja mer?

" När den dagen kommer"... vilken dag? Jo, när Damaskus ligger i ruiner och inte längre är en stad... När Aroers städer är övergivna... När Efraims befästa stad inte längre finns... När Damaskus och återstoden av Aram inte längre är ett kungadöme. Då!

Vad skall hända då?

Profeten vänder på resonemanget. Han byter historiskt perspektiv. Och säger: Det skall gå med dem som det gick för Israels barns härlighet. När skedde det? Ja, det är med ett kort tidsmässigt avstamp i historien. Israels barn kringspriddes ut över vår värld och de flesta gasades ihjäl i Europa. Nu sker det i lastbilar på de europeiska motorvägarna med andra folkslag. De omtalade folken kvävs till döds i båtar och i lastutrymmena. Utträdet ur livet är detsamma. Utgången är densamma som för Israels barn på europeiska järnvägar under tidigt 1940-tal. De kvävdes och gasades ihjäl. Tio miljoner är på flykt just nu. Jag bara citerar och reflekterar.

Min vän, vad säger ordet mer?

När den dagen kommer... Vilken? Den som inne är! "Då skall Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra." När? Då! När är då? När Damaskus ligger i ruiner och har upphört att vara en stad och befolkningen gått Israels barns tragiska öde till möte.

När profeterna talar om Jakob - till skillnad från Israel, då är det oftast med nöd i sikte. Jakobs nöd. Det är så. Det finns ett före och efter med denna portalfigur, Jakob eller Israel.

Nyckelordet är Jakobs feta kropp. Förlåt mig uttrycket. Ordvalet är profetens.

Är inte den judiska populationen i USA, den politiskt bärande och ekonomiska makten också att likna vid Israels kropp? Merparten av judar. Är inte de, den judiska statens garant ur olika avseenden? Militärt som ekonomiskt. Har inte USA varit den moderkaka som livnärt gossebarnet Israel sedan 1948? 

När det står att Jakobs härlighet skall förblekna och att hans feta kropp skall magra - ja, då förstår vi att det är sämre tider på gång. För Israel. Det behöver inte ha sin förklaring i Irans nya framtidsutsikter med lättade sanktioner på världsmarknaden och på världsscenen. Men det är inte heller ointressant. 

Israel ligger mitt i navet.  Mitt i konfliktcentret. Landet ligger där lika visst som den ofta förbigångna textraden ligger mitt i Jesaja profetia. Ofrånkomligt inkilad och fast beslutat. En utsaga med dagsaktuell dignitet. 

Hans feta kropp skall magra. När Damaskus ligger i ruiner. Vi känner igen oss. 

 

" Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade.
 
Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka: Ge oss av er olja, våra lampor slocknar! De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp.
 
Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Till slut kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Jag säger er sanningen: Jag känner er inte. Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer".
     Matteus 25.


Låt oss tröska texten. Det är en liknelse. En liknelse kan rymma viktiga detaljer såväl som rent övergripande information. Så också denna berättelse av Jesus. En liknelse har också sina brister och återvändsgränder, eftersom man uttrycker ett budskap i en illustration. Ändå kan en liknelse vara både pedagogisk och enastående träffsäker.

Låt mig exemplifiera:

När Jesus säger att det är tio jungfrur, fem är kloka och fem är oförståndiga, så är det viktigt att hitta rätt bland fakta. Däri ligger en liknelses styrka och svaghet. Det finns en risk att övertolka något. Förmedlaren vet vad som avses. Det är mottagaren som har svårigheten. Vad är relevant. Vad har relevans?

I denna text är det väsentligt att en grupp var kloka i att ta med sig olja i kärlet. De andra gjorde inte det. För övrigt: Har du tänkt på att brudgummen bara kände de som tagit olja med sig!? Texten säger så.

En icke faktor syns vara talet tio - som någon säkert skulle tillmäta en alldeles enastående betydelse. Eller att det blev två olika grupper och att grupperingar var lika stora.  Men det är inte textens budskap. Det kan vi lätt förstå. För hade det varit fyra i en grupp och sex i den andra, kunde det å sin sida betytt något alldeles särskilt. Men det är inte det Jesus framhåller. Lika lite som att de tio jungfrurna skulle vara mängden jungfrur i ett polygamiskt förhållande, eftersom det handlade om ett bröllop. Nu tar jag i. Men då hade vi också där textmässigt farit vilse. Jungfrurna som förövrigt är en underbar bild på de kristna som blivit renade och tvagna, fri från synd. Även de okloka var jungfrur.  Jungfruligare kan det ej uttryckas. Sela.

En annan insikt är: varför gick inte alla tio tillsammans när de väl vaknat och på så vis löst bristen på olja, unisont? De med olja i lampan kunde ju gå alldeles framför och lyst upp vägen och de med de tomma burkarna tätt i hälarna. De hade alla somnat, säger skriften. Du hemska tanke. Och vidare, vad är ropet för någonting i sammanhanget? I 1917 års översättning står det "Vid midnattstid ljöd ett anskri." Anskriet var ju helt avgörande för de fem kloka att komma på fötter igen. De fem oförståndiga - för sent. Det blev nu bråttom. Var kommer det avgörande ropet ifrån? Anskri är knappast något melodiskt.

Åter igen. De som hade olja i käril kunde gott och väl lyst upp vägen för dem allesammans - om de slog följe. Eller hur? Nej, här av förstår vi att det inte ligger på det kollektiva planet. Det kan se ut så. Men är inte så. Brist på olja är relaterat till individen men får sitt tragiska genomslag då den enskilde hamnar i en tillhörande grupp. De som kom med in till bröllopet eller de som blev kvar utanför. Det finns fortfarande bara två utgångar ur detta liv. Och två inträden i evigheten. 

Låt oss återvända till sömnen som egentligen inte är huvudbudskapet i texten - även om en vaksamhet hade kunnat rädda de oförståndiga att missa bröllopet. De hade då haft teoretiskt möjlighet att kunna gå och köpa olja - som de försent blev varse om. Den tiden hade sprungit förbi dem då anskriet ljöd. Gå ut och möt honom!

Det är oljan i lampa och kärlet som är det helt avgörande i Jesus liknelse. Vaksamhet kontra sömnaktighet är inte oväsentligt men inte huvudsaken. För vad säger Jesus? Jag känner er inte! Oljan. Panten. Inseglet på arvet. Det är länken till gemenskap och att lära känna honom - Jesus. Det hade inte de gjort som var oförståndiga. Dom gick bara i egen kraft tills omständigheterna stängde dem ute. I mörkret.
 
Låt oss gå till ett annat bibelord. Jesus är i Getsemane. Det är avslutningen på hans förkunnargärning. Han har nu endast det lidande och den död och uppståndelse som han kom för att genomlida, i sin jordiska kropp. Låt oss citera det avsnittet. Det är så centralt. Vad hände?

"Sedan gick Jesus med dem till en plats som kallas Getsemane , och han sade till lärjungarna: "Sätt er här medan jag går dit bort och ber." Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner, och han greps av sorg och ångest och sade till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna här och vaka med mig." Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: "Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
 
Han kom tillbaka till lärjungarna och fann att de sov. Då sade han till Petrus: "Så ni kunde inte vaka en enda timme med mig? Vaka och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt." Sedan gick han bort för andra gången och bad: "Min Far, om den inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så ske din vilja."
 
Han kom tillbaka och fann återigen att de sov, för deras ögon var tunga av sömn. Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord igen.
 
Sedan gick han till lärjungarna och sade till dem: "Sover ni fortfarande och vilar er ? Nu är stunden här då Människosonen utlämnas i syndares händer. Res på er, nu går vi. Han som förråder mig är här."
 Matteus 25.

Denna text är ingen liknelse. Texten är dokumentär. Den utspelar sig tidskronologiskt efter det att Jesus talat om de tio jungfrurna. Men den uppvisar samma ödesmättade förhållanden. Jesus är på väg ut ur tiden istället för tillbaka till jorden, som i liknelsen. Alla somnade även här. Inför en av de viktigaste stunderna i mänsklighetens historia, då somnar man. Vad säger Jesus? : "Anden är villig men köttet är svagt." 

Anden, människoanden, är beroende av den helige Ande för att kunna vaka. Andligen vaka. Där har du oljans funktion. Oljan i kärlet. Vi är kärlen. Den helige Ande är oljan. Du som talar i tungor vet vad jag talar om. Du kan uppbygga dig genom tungotalet. Du vitaliseras. Men främst av allt; du knyter relation till Gud. Svårt att förklara för det är att erfara och uppleva. 

På samma sätt som Jesus for upp skall han komma igen. Under likartade förhållanden. Det är få som orkar vänta, invänta och bedja i egen kraft. Alla somnar. "De blev alla trötta", står det... Skriften är full av texter där det uppmanas att vaka och bedja. Det handlar inte om att sitta uppe dygnet runt i fysisk gestalt. Uppryckelsen är inte beroende av det. Det handlar istället om människans själ och hennes ande i den helige Andes inneboende liv. Då kan man också vaka!

 Jesus säger att de som kom för sent var okända av honom. Hur är det möjligt? Är inte alla kända som är bjudna på bröllop - av brudgummen? Nej. Jesus säger så. 

Det handlar om att leva i den helige Ande. Hur skall han, den helige Ande, kunna ta från Jesus och ge till oss om det inte finns mottaglighet eller en mottagare? Oljan är en bild på den helige Ande. "Av mitt skall han ta och förkunna för er", sa Jesus. Saknar vi överflödslivet - ja, då saknar vi den hjälp som han sände oss. Det är med Jesus som med alla relationer, umgås man inte - ja, då lär man inte känna varandra. Det är hårt framställt men det är på det viset. Fråga de oförståndiga i mörkret utanför. En annan grupp av dem klagar:"Har inte vi i ditt namn"...osv...
- "Jag känner er inte", svarar Jesus. Samma bristande relation.

Den helige Andes närvarande och inneboende liv i oss lyser upp på vår väg. Han som också lyser upp Guds ord. Han är det ljus som gör oss till salt och ljus i tiden. Han är den kraft som skriften kallar för uppståndelsekraften. Han kommer att rycka oss hem en dag. Med olja i lampa och käril. Till skillnad från tomma burkar av brist.

- Se våra lampor slocknar... Vilket dilemma.

 

Grekland fick härom dagen en ny kredit beviljad av IMF. Det gör att man står sig bättre gentemot de gamla lånen. Räntan hålls nere. Fitch, kreditvärderings företaget ser därmed ljust på Grekland framtid. Fitch som i sin gradering höjer betyget från CC till CCC. Tänk vad en bokstav kan göra skillnad. 

- Ja, en bokstav till och vi har CCCP, du Javan. 

Tänk att soliditeten blir högre av att man får nya krediter att betala de gamla skulderna med. Vilken ekvation. Det är till syvende och sist inte räntan som är problemet. Det är skulden i relation till tillväxten. Den är monstruös.

I Stockholm går bostäderna idag för hundra tusen kronor per kvadratmeter. Världsekonomin är sjuk. Valutorna ligger i respirator på aktiebörserna.

Det här håller inte.

 

Idag stötte jag på en man i svår nöd. En familjetragedi där den ena parten inte vill fortsätta i en relation. Barn fanns med i bilden. Sådant slår hårt mot alla men kanske särskilt mot den som inte tagit det beslutet själv. Och kanske extra särkilt mot män, då de oftast blir utvisade från sina hem. Det är en svår förlust.

Mannen nästan krockade med mig. Han hade varit och köpt starköl. Människor med problem är inte dumma. De har inte tappat sin insikt. Men problemen blir dom övermäktiga och på något sätt behöver man stilla tankeverksamheten. Då ligger flaskan nära till hands. Tyvärr. Jag skambelägger inte.

Vi samtalade länge, jag och mannen. Jag visade honom den väg till Gud han skall ta. Kan ta. Bör ta. Det låter så receptbelagt. Men en människa som är i nöd, verklig nöd, tar hjälpen där man får den. Och hos Jesus finns alltid en öppen famn. Jag smet inte heller ifrån mitt medmänniskoansvar. Det är mitt ansvar. Inte Guds. Ja, det finns en obeskrivlig nöd därute och det finns inga hjälpstationer för människor i nöd att komma till. Väldigt få i alla fall.

Jag köpte ut hans öl. Han ville inte kassera den eftersom han köpt den. Han var själv övertygad om att den inte skulle hjälpa honom på sikt. Alkoholen som alltid förvärrar situationer. Han kunde istället tänka sig att ge biran till någon annan. Som en kompromiss. Ett minst lika dåligt beslut. Jag köpte därför ut honom. Gick hem till mig och hällde ut ölen i avloppet. I förakt. I demonstration. Mot ondskan som tärde på honom. 

Vill ni hjälpa mig att be till Gud för denne man, likt ett nätverk? Han har det svårt. Han får vara anonym men han lever i allra högsta grad. 

Hjälp mig be till Gud att mannen hittar fram till Jesus. Honom som vi reservationslöst och utan meriter får komma till. Han har varit prövade som vi.

Och mer därtill.

 

" Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade.
 
Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka: Ge oss av er olja, våra lampor slocknar! De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp.
 
Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Till slut kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Jag säger er sanningen: Jag känner er inte. Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer".
     Matteus 25.


I det fysiska livet är sömn en tillgång. Ja, en nödvändighet. Det är den tid då människans kropp relaterad till hennes själ eller psyke får återhämtning. Hjärnan renas då från restprodukter. Vi fungerar så. Vi skulle kollapsa om vi inte fick sova. Få ting är väl så avkopplande och uppfriskande som sömn. Den tidigare statsministern i den förra regeringen, Göran Persson, brukade ta en fem minuters sömn emellan sina många sammanträdesmöten, på ett eller annat sammanträdesbord lät han meddela i en intervju. Han gjorde jämförelsen av att ta en dusch. En mental dusch. En träffande illustration.

Men bibeln har en annan inställning till sömn då den används i ett andligt sammanhang. Då är den direkt livsfarlig. Bibeln talar verkligen om sömnaktighet. Ja, även om sömnaktighetens ande. Vi borde titta i de texterna. Vilka kusliga bibliska uttryck! Denna sömnaktighet ligger inte på det fysiska planet utan är en begripbar illustration för att vi skall förstå ett tillstånd som är negativt i det andliga livet. Sömnaktighet - att vara trött. Det är en betvingande kraft som kör över alla viljeansträngningar, alla ideal, alla utfästelser och bekännelser. Man slocknar och kan inte fungera som nödvändigt. När man väl somnat är man väck. Då behöver man bli det motsatta - väckt! Därav väckelse och väckelserörelser. En parantes.

Det står redan hos en gammaltestamentlig profil och profet - Sakarja - att han blev åter väckt som ur en sömn. Han blev riktigt och påtagligt omskakad. Profeterna som annars satte sin ära i att vara vaksamheten personifierade. Här går ingen säker! Det kan vara obehagligt nog när väckarklockan drar igång och oanandes får det den sömndruckne att rusa upp i puls. Att komma försent är ett dilemma de flesta ändå kan förstå sig på och identifieras sig med. Det är något negativt och kan få långtgående konsekvenser inför en anställningsintervju, till exempel. Jesus väljer sömnen som en avgörande faktor i sitt exempel. Så väl valt. Människor i alla tider kan förstå sömnens inverkan på människan och i exemplet.

Låt mig gärna få fortsätta i en nästa blogg, på detta doserande sätt. Det blir så när det är många enskildheter att hålla rätt på.

Håll ut.
 

Det meddelas att inte mindre än 6000 ensamkommande barn har anlänt till Sverige - bara i år. Så många som 1890 barn under juli månad. En enorm siffra. Samma uppgift gör gällande att hela 963 av dem har avvisats. Vilka tvära kast! 

Det är ett ödets ironi och livets nycker som får dessa utlämnade barn i nedre tonåren att hamna just här. I mångt och mycket ett väldigt bra land, jämfört med många andra länder att komma till. Men vad har dessa barn och ungdomar för förutsättningar och för framtid egentligen? Och ska vi verkligen ta emot dem? Självklart. Varenda ett av dem. Naturligtvis! 

Men vi borde kanske tänka oss för vad vi ger oss in på. Det är inte ett tillfälligt fritidsnöje att ta över andras föräldrar ansvar. Och det är inte ens möjligt fullt ut att göra det. Inte ens under de mest gynnsamma förhållanden. Förlusten av de biologiska föräldrarna visar sig om inte annat i den statistik som adopterade barn uppvisar genom årtionden av studier i ämnet. Om inte förr så senare i livet. Här har vi barn som kommer under helt andra och mer tumultartade förhållanden. Krig, död, trauman och elände. Vakuumet måste vara enormt och det känslomässiga minuskapitalet omättligt hos dessa barn med kärlek och omvårdnad på entreprenad. Jag förringar ingens insatser. Men jag talar utifrån barnen situation. 

Jag tänker på dessa barn! De som kommer att bli svikna. Som inte kommer att hitta de föräldrar de förlorat. Föräldrar är en sak. Fosterföräldrar något annat. Mamma och pappa. Far och mor. Det finns nyansskillnader i epiteten. Socialisering. Vett och etikett. Där allmänmänsklig kärleken inte räcker till. Allt är inte god standard och liberal fostran under förmyndarskap och god man under drägliga förhållanden i livet. Det är inte det. Föräldrarskap är så mycket mer än så. Det är ingen liten fråga jag lyfter.

Fosterpappa och fostermamma... det ser ut som en tanke att just så många ungdomar invandrar just till Sverige som har blivit världsmästare landet på att genom spruckna äktenskap såga isär förhållanden och limma ihop barn. Vi har kommit så långt att lagstiftarna juridiskt tvingats styra upp föräldraförsäkringen och anpassa strukturerna efter antiidealet. Vi har många gånger berövat barnen deras naturliga och biologiska föräldrar på grund av separation och fiendskap, långt bortom barnens väl och ve, medan flyktingbarnen upplevt livets verkliga tragik och sorg. Vilka spann! Vilka orättfärdiga skillnader också i lidanden. Gud måste lida. Medlida. Var så säker.

Jag tänker på de av mina vänner som redan står i och är på väg in i sådant arbete. Vilka viktiga uppgifter som väntar! Det känns angeläget att stötta sådana krafter. Den där sista meningen lät politisk. Men beskrev jag med harm det som vi utsatt våra barn för i vårt eget land, skulle jag tömma min sida på läsare och kontrasterna skulle bli groteska. Den svenska modellen till skam, personifierad i allt för många rotlösa barn och ungdomar.

Det har kommit att bli ett av våra allvarligaste välfärdssjukdomar i vårt samhälle.

 

Kan du inte göra stora saker för Gud, gör många små. Han skall lägga sina resurser därtill.

 

Så fick jag då texten till sången. Tack! Fantastiskt med dessa missionärer som är hemma ett tag. De tar nya tag och återvänder sedan mäktigt i tjänst. Vem vet. Tiden är ett utrymme och inget statiskt förbipasserande. Herren gör mäktiga ting i framtid som i forntid. Hälsningen är lika enkel som lösningen är påtaglig.

Jag för den vidare allt medan den rungar genom djunglerna mellan San Christobal och havsstränderna. Takten och melodin är trosviss. Du som kan den, vet.

"Busca la verdad donde Dios  - Sök sanningen hos Gud
 Busca la verdad donde Dios  
 Busca la verdad donde Dios  
 Busca la verdad donde Dios  

 El te la dara´  - Han skall ge dig den !
 El te la dara´  
 El te la dara´  
 El te la dara´  

Busca la en la noche, busca la todos días... - Sök den på natten, sök den alla dagar
Pero busca la verdad donde Dios!"  - Men sök den hos Gud !

Det är så med tilltal. Det kan innehålla vad som helst från Gud. Tilltalet blir dyrbart för den som får det. Och innehållet här var inte mindre innehållsrikt. Jag sjunger den svårligen. Då kommer tårarna. Patetiskt? Ja, må så vara. Guds Ande verkar. Då blir det så.

På återhörande


 

Hur lär man sig känna igen den helige Andes röst? Vilken viktig fråga! Men så svår att svara på. Den helige Ande har inget program. Han verkar inte efter ritualer. Han frammanas inte. Den helige Ande som är inneboende i den kristnes liv kan plötsligt göra sig starkt påmind. Det är så härligt när det sker.

Den helige Ande kan närvara på olika sätt. Ja, just närvara. Det är ett bra ord. Närvara. Man lär sig med tiden att känna igen hans röst. Det är min erfarenhet.

Idag som igår och sedan ett par dagar har det kommit en spansk sång till mig. Jag kan inte spanska, så det är utom mig, om jag får säga så. 

Jag bodde ju i Väst Indien som ung. Det är trettiofem år sedan nu. Så sången borde istället dyka upp strax innan jag skall dö eller då nostalgin gör ett vandring i det förflutna. Man återvänder ju bakåt i tiden då man blir åldring, sägs det. Men jag är ingen åldring. Inte ännu. Och sången försmäktar starkt inom mig.

Nej, det är den helige Ande som sjunger sången. Han sjunger den så starkt att den får mig att gråta. Varje gång. Kan du förstå det?! Kan du begripa något liknande? Jag kan ju inte texten. Jag kan inte orden. Och jag vet inte om dess innehåll. Men jag minns hur mäktigt den sjöngs därute i bushen sena vinterkvällar, i små garage, ute på landsbygden, utanför huvudstaden Santo Domingo. Den är en vallfartssång till takten. Man kan gott sjunga den när man skördar sockerbetor eller slår till djungeln med macheten, i takt till slagen. Den har en paradliknande eller militant rytm och kunde gott och väl vara landets nationalsång. Fast nu tar jag i.

Inte sällan var det kvinnorna som höll i sången. Stora, respektingivande kvinnor, med taumburiner och kastanjetter. Utanför lyste eldflugorna upp i mörkret. Syrsorna sjöng också i korus om än mindre taktfasta. En och en annan ödla ilade förbi rätt över väggarna. De brydde sig inte om deras vertikala förhållanden. De bara rusade vidare med sina sugproppsformade tår. Raskt och ömsom under tvekan.

Mötena började alltid med en knippe sånger. Svetten pärlade inte. Den rann. Värmen och luftfuktigheten var hög trots sen kväll och en och en annan fläkt som monterats i taken med blygsam verkan i det spartanska kyrkorummet. En av två var trasig. Inte en enda mötesbesökare sjöng rent. Det var en hop av olika stämmor och inte sällan sjöng den som anförde sången mest tondövt. Vi hjälpte alla till, för övrigt,  att pricka in de toner som ligger bredvid de gängse. Halvtoner, kvartstoner. Vad gör det! Man mötte upp i alla väder. Trots alla förhållanden och man sjöng hejdlöst. Gud var där. Gud blev tvungen att vara där. Av kärlek till människors barn. 

Jag har skickat förfrågan till några vänner om sången kan frammanas. Om jag inte vill gråta får jag tänka på annat än den här sången, just nu. Förstår du då? Jag kan höra dessa kvinnor från en svunnen tid sjunga till Gud. Om Gud och för Gud.

"Buscha la verdad donde Dios". Kan du sången? Sjung den! Sjung den för Gud och sänd mig texten. Gud är Ande.

Jag vet inte om den spanska texten stavas så. Jag bryr mig inte primärt om det. Jag skall få fatt i sången och se vad Anden menar. Lät det där konstigt? Kan hända. Jag är uppriktig. Den får innehålla vad den vill. Budskapet ljuder mäktigt.

Gud kommer i sången! Och han förkrossar med sin närvaro. Ja, närvaro.


 

Ledarskapsfrågor är ett outtömligt ämne och rymmer i sig alla de yttringar och egenheter som människor kan ge uttryck för. Det vill inte säga lite det. Människan är till sin natur mångbottnad, ja, flerbottnad. Hon är i första hand rationell men också medial. Människan har så många diametralt motsatta egenskaper och egenheter att hon inte riktigt kan rubriceras rakt av. Livet är också dynamiskt. Sådan blir därför också människan. Hon skulle annars aldrig klara av att leva utan sin Gud. Hon skulle brytas sönder. Därför är människan många gånger ombytlig. Hon är lika rationell som hon är irrationell. Det är ingen negation i det. Jag bara skissar.

Men för den som mött Kristus kommer nåden in som en upphävare av de andra kända faktorerna. Nåden är vad aerodynamiken är för flygplanen. Flygplanen som egentligen inte skulle kunna lyfta på grund av tyngdlagen. Planet väger nästan mest på jorden koncentrerat till några hjulpar. Aerodynamiken sätter naturlagen ur spel och farkosten lyfter rullandes från startbanan. Så är det med nåden. "Nåden fostrar oss", står det. Nåden är alltså en kraft och den är ett enastående verktyg som den helige Ande förfogar över i och genom våra liv. Den som är ledd av nåden - vill! Den som är ledd av lag - tvingas. Där har du skillnaden. Den ena rymmer kärlek till. Den andra rädsla för. 

Nu var inte mitt ärende att skriva om nåden. Det bara blev så. Jag tänkte skriva om Markus. Bibelns Markus. Han som skrev ett testamente - ja, ett av breven i Nya testamentet som även kallas för en av synoptikerna. Vilket härligt begrepp, för övrigt. Synoptik. Optik och syn. Evangelierna hade lika syn. Men ändå med olika infallsvinklar och betoningar. Synoptikerna. Det är teologi det.

"Markus" Johannes. Tänk att denne Markus höll på att distanseras ur gemenskapen. Av aposteln Paulus! Det gjorde många på apostlarnas tid. Fast de flesta drog iväg självmant. Andra tröttnade. Tänk, de tröttnade. Finns det ingen särskild nåd för den trötte? Den trötte som behöver vila. F ö r v i s s o !! Nåden har en förkärlek till dessa. Det kan du vara säker på. Andra föll momentalt döda ned i drabbningen mellan det mänskliga och det gudomliga. Dessbättre var de färre. Men sådana vittnesmål finns också från denna tid. 

Markus, evangelisten eller tjuren. Är det inte allvarligt att skribenten till Markus evangelium som i Johannes Uppenbarelsebok illustreras med en ung tjur, blev ifrågasatt till sin person? 

 Låt oss läsa:

"Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka bröderna i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det." Barnabas ville då ta med Johannes som kallades Markus. Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet. Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. Paulus däremot valde Silas och gav sig iväg, sedan bröderna överlämnat honom åt Herrens nåd. Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna".
  Apostlagärningarna 15:36-41

 Jag tycker att Lukas som är skribenten här, börjar med arbetsmiljöfrågor, om du tillåter mig att se det så. "Efter en tid...". Är det inte så att efter en tid så blir vi trötta. Trötta i oss själva. Trötta på omgivning och trötta på andra. Det är en form av arbetsmiljö det. Bäste Paulus som hade frustrerande bråttom att statuera riktlinjer genom sitt särskilda uppdrag, han som hade farit upp till tredje himlen och sett och hört outsägliga ting, han som kanske hade fått Nya testamentets största uppdrag näst Johannes döparen och Jesus själv ...han blev efter en tid trött. Trött på Markus! Konflikten blev så skarp att man skildes åt i osämja. Gode Gud!

Men i ett senare skede så skriver Paulus till Timoteus: "Ta med dig Markus hit. Han är till hjälp i min tjänst ". Han är till hjälp, vädjar han. Tjuren som heter mark...us, Markus, han står benhårt med bägge fötterna på jorden och låter sig inte så lätt rubbas... till vad det nu kan vara. Markus som senare skriver en av synoptikerna var bara till synes svår att ha att göra med - då han stod stadigt i något. Det är en oxe det. Hans evangelium var en ung tjur och han står sig än idag i en fundamental särställning i bekännelsen bredvid Matteus, Lukas och Johannes. Nåden. Nåden fostrar inte bara människor genom andra. Det fick Paulus lära sig.

Det är ljuvligt att observera tjuren Markus - om du tillåter mig att läsa in en natur på detta viset. Har du läst att man överlämnade Paulus åt Herrens nåd vid detta tillfälle!? Är det inte så det uppfattas i texten? Anmärkningsvärt och graverande.
Paulus å sin sida överlämnade själv vid ett annat tillfälle en annan man åt Satan. Det är en sämre utveckling. Bibliskt nödvändigt. Men här blev det under stor skism och vid ett vägskäl. Paulus tar med sig Silas och åkte till Syrien. Barnabas tar med sig Markus till Cypern. Vi har ändå att göra med en apostel med stora befogenheter i Guds rike.

Ledarskap är inte alltid lyckosamma. Inte heller i majoritetsbeslut. Därför var Gud emot kungadömen. Man får se upp så att man inte kastar ut barnen med badvattnet. Det höll på att kunna gå riktigt illa för Markus. Han skulle ju skriva Markus evangeliet. Rör honom inte.

Gud är god som själv vakar över sitt verk.