_DSC9211-2.Mobilen

En ängel gick framför

"Så säger HERREN: Himlen är min tron och jorden min fotapall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en plats där jag kan vila?" (Jesaja 66)

När problemen hopar sig i livet så är Gud ändå alltid med. Ändå och alltid.

Vi kan ibland tycka att Herren som i texten här ovan är för stor för våra enskilda problem, svårigheter som alltid är oss själva nog och övermäktiga. Ja, ibland tycker vi att Herren är för stor, som profeten säger i bibeltexten under goda föresatser. Han kommer liksom inte riktigt åt och in i våra små livs skrymslen med sina väldiga händer.  "Himlen är min tron...jorden är min fotapall "... Hur stor är då inte Gud i en sådan kontext, oss alldeles för klumpig? Kan han se och uppfatta just mina problem - här och nu? Ja, min vän. Det kan han. Jag ville så gärna sätta ett utropstecken bakom den där meningen men det är inte tid för rop till svar, när man är i nöd i dalen och under svårigheter. Då räcker ett gott viskande ord, så väl. Kan Gud den store höra och se våra trångmål? Visst! Det gör han och det kan han.

Jag vill berätta för dig från mitt eget liv och jag har nog skrivit om det förut, men det är ett så fint exempel på hur Gud kan sända sin hjälp framför oss. Och han lämnar subtilt sina avtryck i sanden. I snön. Ja, framför dig. Om Herren går framför - då kan vi tryggt gå framåt i samma riktning. Även om det känns lika svårt som förutan. 

Jag var i ett uselt skick vid denna tid. Det är många år sedan nu. Jag körde tunnelbanetåg i mitt förvärvsliv här i Stockholm och hade en kvällstjänst. Jag minns att jag började strax efter kl. 21.00 på kvällen. Det var en sommar.

Jag hade talat med min gode vän och evangelist i Danmark på telefon under dagen. Jag var i behov av hjälp. Livet var mycket svårt. Min vän sa till mig: "När det är som mörkast i livet - då lyser Guds löften som klarast." Att finna tröst i Guds löften som inte är konjunktur påverkade, som inte devalveras, eller mister i värde är alltid en tillgång.

Men när jag några timmar senare steg upp på perrongen vid Alviks station för att börja mitt pass var orden av tröst från min vän som uppätna. De var för själen förbrukade. Den som har varit i uselt skick vet att livet är dynamiskt och inte statiskt. Av orden jag hade fått av min vän återstod endast poesi. Men utan attraktionskraft. Likt ett urladdat batteri. I sig.

När jag då går över plattformen till andra sidan för att ta emot mitt tåg som jag skulle köra och går förbi en av bänkarna där så ligger ett övergivet kollegieblock i A4 format, på en av sitsarna. Det fanns inte en enda människa på plattformen och vi hade som regel att alltid ta tillvara kvarglömda effekter som resenärer glömt på tågen, så jag tog pliktskyldigast det till synes oanvända blocket med mig för att lämna in på trafikexpeditionen.

När jag sedan öppnade kollegieblocket så var det skrivet högst upp på första sidan men inget mer nedtecknat i hela anteckningsboken: " Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer." Så stod det. Min vän som är bosatt i Köpenhamn kunde inte ha arrangerat detta från den position hann befann sig. Omöjligt. Och ingen annan än Gud kände till vårt samtal. En ängel gick framför!

När livet gastkramar dig, min vän, vet då om att Herren ser dig. Han har ett särskilt löfte för sina troende barn. Tro inget annat. När du som mest behöver det kommer han att möta dig på sitt överbevisande sätt och han vederkvicker din själ med värme och kärlek.

Jag blev styrkt av ordet på nytt. Jag som hade börjat se tröstens ord som ett poetiskt uttryck, endast. Då hade själen det svårt. Men Herren kom igen med sitt trösteord. Och jag ringde min vän nästa dag och berättade under glädje.

" Herrens arm är inte för kort, så att han inte kan frälsa, och hans öra är inte tillslutet så att han inte kan höra..." (Jesaja 59:1)

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln