_DSC9211-2.Mobilen

Tack för mig

Det här blir förmodligen min sista text i det här forumet. Jag har varit verksam i över sju år nu. Jag har skrivit och jag står för mina texter, så det är inte det. Men jag känner att jag inte har mer att ge. Om Gud vill annat - så blir det hans utmaning. Inte min. 

Jag är klämd mellan det faktum att Johannes bara var verksam i tre månader innan hans tjänst tog slut och det faktum att det inte fanns någon Guds röst i Israel från Malaki till Johannes, under 400 år. Gud har varit tyst förr. Kanske det är dags även för mig. Det känns så. Jag är trött.

Den svenska frikyrkligheten har tappat bort sin Jesus. Det har den. Och jag saknar ett andligt hem. Du kan vända dig till vilken gudstjänst som helst, så är det en verksamhet som bedrivs. Gudsrelationen skulle uppvisa den som råder mellan brud och brudgum. För den är särskild och omistlig! Jakob tjänade Laban under sju år - för Rakel. Men han blev lurad. Då tjänade han Laban i sju år till - och det syntes honom vara en kort tid! Där har du kärlekens fina driv. Men istället visar församlingarna upp sig själva. Man är inte längre hänförd av Kristus. Därför handlar verksamheten om medlemskap eller brist på medlemskap. Ekonomisk överlevnad och projektarbeten under fromma motiveringar. Det är profan verksamhet och det har vi nog av i arbetslivet.

Profeterna talade ofta om gudsrelationen som den mellan brud och brudgum. Bildspråket kunde ibland bli på gränsen till det oanständiga, för pinsamheter i en predikan i överförd mening, vem skulle kunna förstå det idag när brudmystiken saknas och där allt annat är det centrala bland människor. Vi har inga preferenser längre. 

Bruden har blivit en sköka. Hon spacklar sig som en i alla fall, med spotlights och annat knep och knåp. En teatralisk kristendom utan verkligt andligt liv. Utan Andliga ämbeten eller gåvor. Innerlig kärlek behöver inga hjälpmedel - för vad är rökmaskiner och färgade spotlights annat än ett ytligt bländverk - som inte borde hittat väg till en gudstjänstlokal. Det är skökans rouge och maskara. Läppstift - i överförd mening - och inställsamt psykosocialt tal. Det hör inte Andens ämbete till. Det är inte Kristus man är riktad mot. Man är inriktad på sig själva. Verksamheter som har sjunkit ner på ett allmänmänskligt plan. Bruden har blivit en sköka. Varför? Hon måste försörja sig för hon har tappat bort sin ungdoms kärlek.

Församlingens första tid är alltid hängiven.Galet hängivet! Som när ett par är förälskade. Det ser du lite av idag.

Jag skall inte skriva mer nu. Jag vill tacka er mina följare. Skulle Gud vara av en annan åsikt, så är jag säker på att det kommer att höras och synas. Jag är trött just nu och jag överlämnar mig i hans vård, som ger den trötte kraft och som kan föröka den maktlöses styrka. Jag har den stora tilltron till att Han på de mest förunderliga sätt kan visa på en väg. Där utmanar jag honom! Gud är inte för mig en totempåle, eller en sakristia. För mig är Gud levande! Jag köper inte heller den kristna ungdomskultur som importeras från Australien och som går under samma namn. Det är för mig vad den amerikanska, profana ungdomskulturen "Fame " var på 1980 -talet. En vågad jämförelse. Du får döpa hur många du vill. Men jag nöjer mig inte med mindre än att Andens tjänster och gåvor är i bruk.

Kristna musikkulturer har inget med andligt liv att göra. Det är bara ett uttryck för samma andefattigdom som råder i den högkyrkliga miljön, där "brud och brudgum" blivit lika ointressanta för varandra som maken eller makan som kan sitta och äta en måltid utan att säga ett enda ord till varandra, i samförstånd, av ointresse och av gammal vana. Sedan går de till beds och somnar om. Där kommer ingen ny födelse att ske. Så oattraktiv är inte kärleken till Jesus. Då är det något som tagit slut.

Vi behöver inte fler varianter på religioner. Där vill inte jag vara med i alla fall.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln