"Om man in­te tar emot er el­ler lyss­nar till era ord, så lämna det hu­set el­ler den sta­den och ska­ka bort dess damm från era fötter. San­ner­li­gen, det skall bli lind­ri­ga­re på do­mens dag för So­doms och Go­mor­ras land än för en sådan stad." Matt.10

Det har blossat upp en debatt kring Birger Skoglunds profetia han framförde under en konferens i sommar. Skoglund som för ett antal år sedan talade om en eld som skulle gå över hela landet - från norr till söder - har så sent som i sommar talat om "att Guds tålamod med synden i Sverige är slut ". Vad uppgiften om en eld avsåg har med väckelsens eld att göra, har vi låtit oss förstå, under en sommar med många riktiga och svåra skogsbränder.

Den svensk-kanadensiske världsevangelisten Peter Ljunggren har öppet gått emot Skoglunds gudsbild i tidningen DAGEN. Han menar att Skoglund förmedlar "en obiblisk bild av en dömande Gud " (- om han är rätt citerad, vill säga. Man vet aldrig.) Ljunggren åberopar några medeltida munkar i sitt inlägg - som om de ägde en större auktoritet än Jesu undervisning i evangelierna. I kölvattnet av Skoglunds profetia har det också uppstått diskussioner om vad profetiskt tal är eller inte skall vara. Och inte minst om vilken gudsbild vi skall tillämpa. De teologiska experterna står på tå och vinkar för att vara med och korrigera bilden.

Mina vänner, bibeln har en alldeles enastående kunskap om vem Gud är i Kristus Jesus - genom skriften, genom skriftens tjänare, genom deras förkunnelse men också utifrån hur Gud handlat i historien. Det finns en väldigt hög tillämpad standard hos apostlarna och profeterna i bibeln. De, som uppträder likt ett verkställande utskott hos Gud.

I den text som jag här refererar till från Guds ord så är det ett distinkt förhållningssätt förordat åt Herrens vittnen. Ja, det är mer än en policy. Är den avstämd efter kärleken från Gud? Frågan är fullständigt felställd och texten står där fortfarande kvar. Hur mycket mer då när hela kulturer urartar! När skriften talar på det här sättet då är nådens tid utverkad. Är nådens tid förbi i Sverige? Det har jag inte sagt. Men jag frågar; hur många huströsklar, hur många av våra städer, hur många generationer av det svenska folket har inte fått evangelium sig predikat? Hur många besökelsetider? - Och vem trodde det budskap som predikades? Och för vem var Herrens arm utsträckt? 

Hur stor är nåden? Omätlig och stor! Hur långt räcker den? Oändligt! Hur länge? Tidsbegränsat. Tider och stunder som hör Gud till. Bibeln är bekant med mått. Tidsmått i relation till att fylla sitt syndamått. Då festen är slut. Så talade Jesus också om Kapernaum, Betsaida och Korasin. Han skickade dem till dödsriket i skarpaste ordalag och gav samtidigt Sodom och Gomorra besked om förmildrande omständigheter. 

Jag känner inte till Birger Skoglund profetia i detalj. Varken den visionära eller den uppdaterade. Men jag är övertygad om att antingen måste Jesus komma mycket snart eller också måste utvecklingen hämmas. Det har ingenting att göra med hur stor Guds kärlek är på en karismatisk barometer. Kärleken rymmer på omsorg. Det gör den. Och den kärleksfulla omsorgen kan ur ett gudomligt perspektiv sträcka sig väldigt långt. Hör! Man sår inte i fördärvad jord. Där finns inga växtbetingelser - lika lite som man skördar där inget utsäde kunnat slå rot. Där hjälper inte heller trädan. Inte ens i Afrika. Fråga Noa. Men fråga inte Lot. 

Bilden av en kultur i upplösning har med förrunnelsen att göra. En biblisk bild. När föruttnelsen gått för långt är det för sent att salta. Saltet - som vi skulle vara, det är till för att motverka förruttnelse och inte att salta samtidens vägar med. Det salt som kristna politiker genom kristen etik och moral urarmat så till den grad att evangelium i sin presentation mist sin sälta och kyrkan har dragits med. Vad säger bibeln... som är Guds ord... som rymmer på levande Guds intentioner...och är ett uttryck för Hans hållning... i nya testamentet? Då duger det till intet annat än att kastas ut och bli nedtrampat av hedningarna! Det är beskedet för salt som mist sin sälta. Vägsalt istället för salt i förruttnelsen. En sekundär uppgift bland de som slirar vidare i vinterlandet på väg mot ett evigt fördärv. Livet som för övrigt är en enda lång predikan om vad man gör med förruttnade element. I Egypten balsamerades man. Nej, man gräver ner det! 

Gud välsigne dig, Birger Skoglund. Du har ringt i klocktornet och får stryk därför. Det är en förkunnares lott. Ja, det är lättare att vara skarpordad på ålderns höst än mitt i tältkampanjer då bidragsgivarna är bosatta på bränd mark. Bry dig inte om de framlidna munkarna på medeltiden. De har uträttat sitt. 
Vi behöver en väckelse som skakar om. En väckarklocka. Ibland räcker det inte att jorden får ligga i träda. Ibland måste ett större ingrepp till. Ja, det har faktiskt hänt att jorden blivit så förstörd att man varit tvungen att schakta bort den. 

Jag låter möjligen hopplös. Ja, här gör jag det. Det är jag medveten om. Men det handlar inte om en dyster inställning till några väckelsekampanjer i Tanzania. 

Det handlar om tillståndet i Sverige.

 

"Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen." Rom 1.

Två gånger i människans historia har Gud på ett särskilt sätt varit initiativtagare till katastrofer. Bibeln framhåller särskilt dessa händelser för vår tid. Det var de olyckor som hände på Noa och på Lots tid. 

Vid båda tillfällena så kom det något från himmelen. Bokstavligen. Vatten forsade ner från himmelen över Noa samtid och elden föll från himmelen på Lots tid och förgjorde allesammans. Men låt oss aldrig glömma att Gud hade en frälsningsplan vid varje tillfälle! Däri bevisade Gud sin kärlek. En båt i Noa tid och änglars assistens på Lots tid. Men Gud har satt en bortre gräns. Varför är det viktigt att säga? Jo, för Guds vrede är inte av mänsklig sort. Guds kärlek och vrede är inte polära. Det är inte som hos oss. Antingen eller. Bibeln uppmanar oss till och med "vredgens men synda inte " - om vi skulle vredgas. Det finns alltså en legitim harm. Huru inte mycket mer då hos Gud som är helig. "Guds vrede uppenbarar sig"... Lägg märke till tempus. Det är ett pågående tempus. Ett presens. Alltså något vi just nu kan räkna med. Och låt oss skynda fram i meningen; "..över ALL ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen."

Hur skall vi förstå det som Gud avskyr? Ja, ogudaktighet är problemet och är vad det låter som; man följer inte vad som är rätt inför Gud och man exkluderar honom ur den mänskliga samvaron. Man räknar inte med Gud och i vår tid är all sann kunskap om honom bortskaffad. Det får direkt genomslag i att rätt förhålla sig till varandra i de mellanmänskliga tillvägagångssätten. En ogudaktig och orättfärdig människa kommer att gå över gränser, gränser Gud lagt ner som en ordning. Ligger det inte både ett aktivt och ett dolt uppsåt i begreppet "undertrycka "? Varför står det inte istället att man inte ville veta av sanningen? Nej, man undertrycker den. Man skruvar på sanningen. Tummar på den. Behandlar den efter eget gottfinnande. Godtyckligt.

Det finns ett mycket centralt uttryck i den här redogörelsen. Det är just ordet "undertrycka ". Vi använder inte oss av det ordet i vardagligt tal. Hur skall vi förstå ordet? "Förtrycka" känner vi till. Eller när vi utövar "påtryckningar". Vi kanske bättre kan förstå kraften i ordet "undertrycka " om vi speglar det i de andra uttrycken i vår begreppsvärld. Det är ord med medvetet uppsåt bakom. Men de kan likväl utföras påtagligt eller mer subtilt. Det är en motkraft till något. Mot sanningen. Guds vrede uppenbarar sig från himmelen mot allt sådant!

Fram till Noa tid hade det inte regnat på jorden. Vattenförsörjningen kom underifrån. Förmodligen genom daggen. Det var ett helt nytt naturfenomen. Men Gud följde sitt ord och sände sin uppenbarade vrede från himmelen. Inte sant? Likaså på Lots tid då eld och svavel föll från himmelen. Synnerligen ovanligt och helt oväntat. "De visste av intet ", står det. Gud har fortfarande skapelsen i sin hand...från himmelen!

Grekiskan har två snarbesläktade begrepp för vrede. Orgé och thymós. I den här texten är det ordet orgé som beskriver Guds inneboende harm. Hos Gud utesluter inte kärlek och vrede varandra. De kan samexistera. Man kan gott flika in att Jakobs son Ruben, som just därför inte skulle bli den främste, "sjuder över som vatten " - alltså kokar över. Sånt sker oplanerat. Där har du thymós. Den vreden är obehärskad. Den är plötslig, impulsiv och räknar inte med konsekvenserna. Annat är det med orgé. Den ligger i slutet på Guds tidslösa långmodighet när hans vrede uppenbarar sig från himmelen. Det finns fem olika nyanser av det grekiska ordet orgé på svenska; vrede, harm, förbittring, ovilja och vredesdom.

Det finns i den yttersta tid vi lever i ett begrepp som är helt unikt för både nya och gamla testamentet. Det är begreppet Lammets vrede. I hela skriften så framstår lammet som medgörligt och viljelöst. "Som ett lamm fördes han bort för att slaktas och han öppnade inte sin mun ", skriver profeten. Texten handlar om Jesus, mänsklighetens offerlamm. Men här bär lammet på vrede. Lammets vrede. Så tvärt emot av vad vi är vana att tro om lammet. Det är samma vrede som ordet orgé står för i grundtexten. Gud är inte schitzofren. Men han nitälskar genom Kristus!

Varför skriver jag allt det här, som egentligen skulle behöva än mer noggrant redovisas och plats i kanske fem, sex sådana här texter? Därför att Guds vrede uppenbarar sig i tredje person singular och i presens. Vi befinner oss mitt i detta presens. Den framträder från himmelen! Vilken? Vreden!

Vår kultur lever farligt. Och jag är övertygad om att den väckelse som både önskas och manas fram på sina håll inte har något fotfäste. Inte alls. En väckelse av historiska mått har inga förutsättning idag. Låt mig få illustrera det.

Noa skickade ut en korp ur sin ark för att se om den fann något fotfäste efter att jorden hade dränkts. Så lär bibeln. Det står att den flög fram och tillbaka tills jorden hade torkat upp. Därefter skickade han ut en duva ur arken. Duvan som är en bild på den helige Ande. Den har också fått stå symbol för andliga utgjutelser. Varför föregås duvan av korpens uppdrag hos Noa? Är det viktigt eller oviktigt? Har det någon som helst betydelse när han har hela båten full av fågelarter att välja mellan? Varför kunde inte en och samma fågel utföra hela uppdraget? Förslagsvis turturduvan som vi gärna föredrar. Nej. Han skickade först korpen. Korpen, olyckans fågel. Olyckans symbol. Du offrar inte heller en korp på altaret. Det vore fruktansvärt. Fel fågel vid rätt tillfälle. Duvan, väckelsens symbol med sin melankoliska vädjande ton som griper syndaren till botfärdighet den utsändes när marken är torr. När det finns grogrund för väckelse. Du kan inte utgjuta något som inte har en motsvarande mottaglighet. Profeten sände inte duvan först. Han skickade korpen. Den som först av alla påvisar dödens faktum. En kuslig fågel. Väckelsen kommer aldrig med korpen och korpen kommer före duvan. I domen utmätes straffet. De är synonyma begrepp. Nåden ligger i ett senare skede.

Jag lämnar bildspråkets värld här nu och tänker bli mer påtaglig.

Jag tror Gud sörjer över de politiskt aktiva kristna i vårt land. Jag känner till arbetshypotesen bland kristna om att vara "salt och ljus i världen". Politiken är inte den ljusstaken. Det är fel forum. Saltet är inte heller en så billig vara i Gud, att vi skall salta vår samtidsvägar för att göra kulturen mindre slirbenägen. Saltet kommer bara att förtrampas av hedningarna! Nej, vi är ämnade att vara ljus och salt i förruttnelsen i en helt annan tappning och för annat ändamål. Avskilda och heliga. Politiken - är kompromissernas forum. Det forum som dränerat Himmelriket på tjänstegåvor och gåvor som var satta i hans rike. Det går stick i stäv med evangelium som alltid är ett glatt budskap med evigheten som sitt yttersta perpektiv. Guds rike har utomvärdsliga perpektiv. Politiken är inomvärdslig och är insnöad i fördelningsfrågorna - därför att ogudaktigheten råder. Hur skall du få bukt med orättfärdigheten utan att först lösa frågan om ogudaktigheten? En omöjlighet. Nya födelsen i Gud är inget politiskt reformprogram. Evangelium är ingen surdeg. 

Låt mig få avsluta så här. Jesus kallade Herodes för räven. "Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, men på den tredje dagen når jag mitt mål." En avgörande bisats också för oss att beakta. Nå målet! Vad är ditt mål? Evigt eller så långt näsan räcker under fyra år under en mandatperiod i de horisontalas rike? Vem skall i överförd mening göra Jesu gärningar då du arbetar med andra perspektiv bland de svekfullas löften? 

Här har du en verklig kardinalpunkt. En vagel i Guds öga. De som skulle utbreda Guds rike har blivit upptagna med politisk verksamhet, som handlar om idéer som inte når över horisonten. Kärlen som skulle vara i Guds tempel befann sig under Daniels tid vara i fel sammanhang. De var tillfångatagna. Dem betraktade Gud som heliga. De ville han föra tillbaka. 

Den väckelse vi nu väntar är av ett annat slag. Ett hårdare slag.