"Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.
Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud ."2Kor.5


Har du tänkt på att en anställning på en arbetsplats - för det kanske vi alla kan relatera till - bygger på förtroende. Tilltro och förtroende. Det handlar naturligtvis inte bara om förtroende men också om skicklighet i relation till det man är anställd för och utför.

Men det är ändå så att förtroendet väger tyngst. Man kan inte inom något område ha en underordnad ställning där det brister i förtroendet till den anställde. Man brukar tala om att man vid interna rekryteringar väljer "den vassaste kniven i låden". Slö eller skarp. Men det är verkligen inte allt. Det handlar övergripande och i grund och botten om förtroendet för någon. Det mesta kan en trofast människa lära sig. Inom rimliga gränser. Vi är alla olika.

Jag tänker på Petrus som förnekade Jesus. Han som fick se Judas begå det värsta av alla svek. För pengar. Petrus som hade bedyrat Jesus trofasthet under hela sitt liv - ja, om så intill döden. Han svek i sitt förtroende! Så väl att Jesus förutsåg det ! Och upplyste honom i förväg. Annars hade det varit ännu värre för Petrus. Den förutsägelsen är för Petrus en livboj på svekets hav. Han hade annars gått under. Det är det impulsiva temperamentets tjusning. De kraftfulla svängningarna i själen. 

Att bli anförtrodd. Då är man betrodd och har fått något att förvalta. För- trodd. Man är litad på innan man genomfört det. Någon tror på en! Vi kan gott känna igen förhållanderna här genom relationerna till våra arbetsplatser. 

På en arbetsplats - vilken som helst. Det finns tre sätt att förhålla sig till ett arbete, vill jag påstå. En katagori gör det för sin existens och därmed för sin utkomst skull. Det gör alla i och för sig men det finns de som utpräglat tillhör denna katagori. Det finns även de människor som i relation till det som de får betalt för, gör så lite som möjligt. Halvhjärtade. Av ointresse. De bryr sig inte om förtroendet längre. De missbrukar det kanske till och med. Och så finns den tredje grupp på en arbetsplats som uppslukas av arbetet. De gör vad de skall - förvisso - och de gör det också för sin utkomst skull. Men de gör det inte bara för pengar och plikt utan för att de blir uppslukade av uppgiften. Uppslukade! Jag gillar det ordet. Bibeln kallar det för att vara förtroende värd. Vi kan gott förstå tankebanorna i exemplet.

Jag vill gärna använda bilden här i hur vi förhåller oss till evangeli tjänst. Har Gud anförtrott dig ett uppdrag!? Ja! Uppdraget heter: "Låt er försona er med Gud!" Att vara anförtrodd med försoningens ord - till människor. Vi är sändebud för Kristus, skriver Paulus. Gud vädjar genom oss!!

Har du en chef och en arbetsgivare som du tjänar lojalt och troget? Tänk då på dessa bibelord i överförd mening. Gud har överlämnat till människor att förvalta och genomföra ett uppdrag. Det är dags att intensifiera verksamhetsgraden i det engagemanget. På ett och två sätt. Ja, på tre. 

Det går ett utrop från himlen ner till jord. Jag uppfattar det som ett upprop. Det är maktpåliggande och det skjuter på. Tiden hastar! Det är tid för ett arbete i Guds stora vingård. Ett församlingsarbete som är värt namnet - som inte bara har namnet om sig. Det har så många. Många har så olika namn och få har namnet om sig. Men du är död!

Jag var i en kyrka på söder för ett tag sedan. Förlåt att jag är så frispråkig. Jag namnger inte huset. Men det var värre än en begravningsakt. Det var varken sorg eller glädje. Kristus hade varken dött eller uppstått. Gränstrakten mellan liv och död är sjuk. Pianisten var frånvarande och anförde sånger under meditativa former och under ett halvtsovande engagemang. Församlingen var som föryogade. Bredvid stod två lika ointresserade duettister. Andligt svältfödda deitister! De sjöng om andliga ting. Men det fanns inga stridsrop eller nöd, varken glädje eller klar tillbedjan. Det var minnet av en svunnen tid. Vilken dementi för ett budskap!

I den profana världen ställs höga krav på framföranden. I Guds rike är uppfyllelse av den helig Ande en nödvändighet.

Vi behöver ett andligt uppvaknande till tjänst!! 

 

Förlåt mig men det är ofrånkomligt så att där Herrens ande är - där är frihet! 

Söndagkvällar är fest för mig. Då loggar jag in på mötet i Times Square Church och lämnar vardagens bestyr och deltar. Nu igen? Ja, nu igen.

Ta dig in på mötet! Lyssna på Vicky när hon leder den stora kören till Gregs piano. Vad kan inte en hängiven människa inför Gud utföra i tillbedjan med ett inre övertryck? Försagdhetens motsats med fruktan och bundenhet. Har du inte burit runt på den tillräckligt länge? Skaka av dig den !

Vad är frigjordhet? Är det bara ett själsligt tillstånd? Är det endast en tillfällig uppsluppenhet? När var du själv utom dig - inför Gud? Kontemplation är för modlösa! Det modstulna och försoffade köttet. Men lovsången fördriver din modlöshet. Skruva upp volymen, öppna fönstren och tillbe Gud. Det lyfter. Det lyfter!

 Tillbe Gud, människa. Med allt vad du har!  http://tsc.ms/s1
 

"Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva." 1 Kor. 14:1

"Kristi kärlek driver oss , för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött."  2 Kor. 5:14


Två versar från två olika brev ställda till församlingen i Korint. Sträva! Drivna! Det handlar i båda fallen om att vinna människor. Jag skulle vilja säga det - som om det vore första gången; Det är det som det kristna livet handlar om: Att vinna människor för Gud! Men utan kärlek till människorna går det inte. Kristi kärlek!!

De här två versarna - som i det ena fallet talar om den kristnes andliga utrustning, så börjar Paulus med att tala om en verklig förutsättning för gåvornas rätta bruk: att "sträva " eller "fara efter " kärleken. Och i det andra sammanhanget står det att "Kristi kärlek driver oss ". Kärleken står bakom och står framför. Den befinner sig inom och driver på till oanade resultat. Det är då ingen människas verk.

Den som är uppfylld av Gud finner uttrycksätt att gestalta det inre livet. Sträva efter kärleken och ivra för gåvorna! Det är intensitet i versarna. En rörelse och en verksamhetsgestaltning som vi saknar och efterfrågar idag. Kärleken är svaret! Kärleken till Gud.

Jag får frågor om biograf/teater som jag kastat ut här och om hur långt jag kommit i den tanken - som jag är förvissad om vore ett alldeles utomordentligt svar på människors sökande och letandet efter frid i sina liv. Där skulle förkunnelse utgå. Där skulle sång och lovsång utgå. Där skulle bön och kamp gestalta sig. Där skulle människor få hjälp att komma till Jesus!  Jag är övertygad om att det är en verksamhet Gud skulle verka för och medverka till. Jag vet inte hur det skall gå till. Det har bara framstått på så vis för mig.

Tänk att skala av alla timliga frågor i tiden och bara inrikta sig på att vinna människor för Gud! Så mycket som då löser sig självt. Det saknar vår stad! Om vi menar att tiden är kort, då är det ett verkligt fokus. Ett sådant Andens verk initierar Gud själv. Spännande? Så klart det är spännande med framtidsutsikter i Guds rike.

Gud skall bana en väg!!


 

" På gatorna stormar vagnarna fram, de kör om varandra på torgen. De ser ut som bloss, som blixtar far de i väg. Han kommer ihåg sina väldiga kämpar. De stapplar där de rusar fram. De skyndar mot stadens murar och skyddstaken görs redo. Flodernas portar öppnas, och palatset faller ihop. Det är bestämt: Hon skall kläs av och föras bort. Hennes slavflickor skall sucka som duvor och slå sig för bröstet. Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. "Stanna! Stanna!" Men ingen vänder sig om. Röva silver, röva guld! Här finns skatter utan slut, överflöd av dyrbarheter. Tom, tömd, förödd! Modlösa hjärtan, vacklande knän! Darrande höfter överallt! Alla ansikten är blossande röda." Nahum 2.

Två gamla testamentliga profeter blev på sin tid sända till Nineve. Först var det Jona - som mest är känd för valen han blev slukad av och den mindre kände Nahum, som trädde upp en generation senare.

Historikerna vet av att Gud verkligen skonade Nineve under Jona verksamhetstid. Men att domen verkställdes under Nahums tid. Då hade folket återigen vänt Gud ryggen och med allt vad det innebär. Då som nu! Nineve som i dag kallas för Mosul i Irak. 

Mosul har sedan ISIS påbörjade sina härjningar varit ett av deras högsäten. Där uppges staden rymma en stor del av ISIS styre. Eller IS. Just nu, i skrivande stund, genomför den irakiska armen en storoffensiv mot staden. Uppgifter cirkulerar om att IS manskapen är omringade och instängda i staden. De kan inte fly därifrån. Mosul är inte heller idag en liten stad. Man uppskattar att uppemot 350.000 barn nu är instängda i staden. Du förstår!..

Gud har i historien haft en kontrovers med Mosul. Eller Nineve. Jag vänder mig därför till texten av Nahum eftersom texten av Jona är historia. Det är en dramatisk redogörelse - för vad är det för fordon som kör om varandra på fälten med "bloss och blixtrar " ? Ja, det är då inte stridshästar under Nebukadnessars tid med abnorma väderspänningar. Det här måste istället vara frågan om moderna stridsvagnar. Texten är från 600 - talet f. kr. Den reella händelsen hör alltså hemma i en tid långt senare än både Nahum och Nebukadnessars tid och levnad.

Invid Mosul stad finns idag en väldig damm. Det kan man se bilder över på nätet. Men dammen är i dåligt skick. Det har man vetat länge. Men vad säger profetian?

"Nineve var sedan gammalt som en vattenrik damm, men nu flyr vattnet bort. " Stanna! Stanna! " Men ingen vänder sig om."

Googla på Mosuldammen på nätet. Skaffa dig en bild av hur den ser ut. Brister den kommer hundratusentals människor att sköljas med. Bibeln talar inte om att IS skall genomföra ett terrordåd där. Men att dammen brister det kan vi vara så säkra på. Vattnet flyr bort! Guds domar går över bibelordet. Den som har en tillflyktsort han har den hos Kristus.

Om domen står fast - ja, då står löftet om nåd också fast! Det är samme trofaste Gud.

 

"Som flyende fåglar utkastade ur fågelboet kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen. "Ge oss råd, döm oss rättvist. Låt din skugga vara som natten nu mitt på dagen. Göm de fördrivna, röj inte flyktingarna! "   Jesaja 16.

Till och från har jag vaknat till denna vers på morgnarna under en tid. Men hittade den inte omedelbart i skriften. Annat har legat på men idag stod den ensam kvar bland alla röster som pockar på uppmärksamhet och jag fann texten. Men vad kan detta trängda rop innehålla klätt i poetisk dräkt? 

Arnon - en gräns. Det var en flod som skilde Ammons barn från Moabs döttrar. Man kan genom namns felstavning hamna helt fel. För Arno heter floden som flyter genom Florens. Aron betyder något helt annat. Här betyder det strid. Arnon. En gräns. Ett vadställe. Inte ett val! För då kan man välja. Ett vadställe måste man över och igenom. 

Arnon har alltid varit en gräns. Den rinner ner och ut i Döda havet. All symbolik skrämmer därmed livet ur Moabs döttrar. Och alla andra. "Likt flyende fåglar utkastade ur fågelboet", profeterar Jesaja. "Giv oss råd, döm oss rättvist."

Jesaja skriver så ömt här. Han förstår. Jesus han talade också så ömt och förstår dessutom allt. Om människan likt en fågel. Lik sparven. Kanske de mest utsatta i skapelsen. Han som räknar huvudhåren. Han som vet var de faller. Han som gör en kvinna av ett enda revben... Han som reser upp ett helt folk av ben. Sela.

Vad finns bortom gränsen, gränsen dit Gud kan leda? Alltid någonting bättre! Eller har du lärt dig något annat om Gud !? Då har du endast erfarit gränsen, bifloden, gränslandet, striden. Arnon.

Gå över människa! Det är ett vadställe. Det kommer aldrig att bli någonting annat.

 

Det finns i världshistorien, den av bibeln förutsagda, tydliga milstolpar. Det är händelser och förändringar som måste ske för att Guds förutbestämda plan skall förverkligas. En sådan förutbestämd plan är vad som sker med och i Israel. För att sätta saker i begripliga och fasansfulla proportioner; kriget i Syrien är en sådan tydlig milstolpe. Det sker just nu och inte på Nebukadnessars tid.

Det kommer ett stort och omfattande krig också mot Israel. Inom kort. Där skall Ryssland vara huvudaktören.Tiden är kort! Har du märkt det? Guds ord säger att det är Gud själv som lockar ner Ryssland till krig men de kommer att lida ett stort nederlag. Med "krokar i käften" skall han draga ner. Käften, retorikens huvudsäte.

Men den kristne sitter inte och väntar på den saken. Den kristne sitter inte heller i Guds utlovade land och dagdrömmer i baden-badenstol om det messianska riket. Det är en onyktert förhållningssätt. Församlingen har annat att göra. Vi har annat att göra!

Det är ytterst intressant att följa vad som nu sker i USA. Amerika som plötsligt blivit Donald Trump. Man kan gott och väl tala om en stor förvirring inom hela den amerikanska administrationen - massmedias oerhörda fäbless för att vilja underblåsa och förstärka obetydligheter till trots. Men tilliten institutioner i de amerikanska förvaltningen emellan, genomlider just nu en språkförbistring och ett inbördeskrig. Informationer står i korsdrag och i motsats till varandra och trovärdigheten är starkt ifrågasatt ända upp i rättsväsendet. Det skapar turbulens. "Den enes svärd dras emot den andre - på samma sida om fronten." Ett typiskt andligt fenomen ofta förekommet och beskrivet i Guds ord.

Jag vill här minna om David Wilkerssons syn han hade. Han talade faktiskt om ett regelrätt inbördeskrig där delstater begärde självständighet. Där är vi inte än.

Profeterna säger att Israel skall stå ensamt då Ryssland anfaller. Det kräver ett påtagligt försvagat Amerika. Eller åtminstone väl upptaget med annat. Donald Trumps vågstycke att göra "America great again" blir en verkligt ödesdiger uppgift.

Vi kan vara nära den tidpunkt då Ryssland blir den dominante. Det ser vi redan.

 

"När kungen satt i sitt hus, sedan Herren hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring, sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält." Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Herren är med dig." Men den natten kom Herrens ord till Natan: "Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren : Skulle du bygga mig ett hus att bo i?  Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten, ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. " 2 Sam.7


Det är kung David som talar med profeten Natan om Guds angelägenhet i texten. Vi föres in i deras privata samtal där det refereras från deras innersta och uttalade tankar. David och Natan är egentligen på rätt spår. Guds djupaste intentioner var att bygga sig ett hus. Templet. Det vet vi av historien.

Men "det är Guds ära att dölja en sak och kungars ära att utforska den." Ord.25.  

Det är kungen som påbörjar samtalet och inte den vanligtvise Natan som vet att fånga David i gåtor. Kungen som också är av profetisk anda väcks av Guds rådslut och Natan får svårt att sova. Ja, vad är från människan och vad är från profeten bland gudsmän? Här en omvänd ordning i deras särskilda gemenskap. Men det var också ett förslag av David som Gud inte var sen att svara på. Ty "Det som är fött av Ande - det är Ande! " Tanken om ett Guds hus pulserade i samma trons sfär som Gud verkar i. Natan kunde inte tiga stilla. Han var en kärv men bra medarbetare. Han dagtingade inte. Han skrädde inte orden. Ja, det är profetens tjänst. 

Det är förvisso så att en människa i sitt rätta element blir ett med uppgiften. Det gäller också rent profant. Egenföretagare i vilken verksamhet som helst, har i stor utsträckning valt sitt verk och förvärv själva. Många av dem dör med stövlarna på. I stroke eller i hjärtinfarkt. Det är det intensiva engagemanget som bäddar för det. Det är de förödande kärlskadorna som fäller hjältarna. Engagemanget och passionen. Och bekymren under möda. Gudsmännen som inte skiljer sig åt här i hänförelse - men för Guds sak. 

David var en enastående gestalt. Han var handplockad av Gud själv. Herren gjorde honom förmer än Saul. David var en diktare, poet, profet och kung. Det är Guds verk i en människa som blir allt det där som den helige Ande i honom verkar fram. Det konungsliga ämnet blev först djupt prövat av alla mänskliga instanser. I familjen. Bland bröder. Inför lejon och björn. Hos arbetsgivaren - kung Saul. Han blev fördömd. Självanklagad. Upprättad. Striden i hans eget hus skulle aldrig taga slut...och Guds härlighet för alltid!

Texten här kräver egentligen ett talets forum. Här finns nyanser av de finaste slag. Här finns intonationer bokstäver inte kan härbärgera. Här finns rop och syntax. Här finns sakupplysningar som varit fördolda i Gud. De brinner i eld och kan ej släckas. De vill uttalas! Angelägenheten över att Gud sänker sig ner mot jord och vill skapa en plats där människor kan möta honom i ett hus - det är så stort! Han som till slut uppenbarade sig i sin Gudason - Jesus Kristus. Han som genom Kristus just nu förbereder en boning där vi slutgiltigt skall få bo. I Herrens hus för evigt!

Natan, bäste Natan, var först med på noterna. Han kände igen att saken hörde hemma i Guds vilja. "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Herren är med dig ", säger Natan först. Men på natten får Natan bud. Han återkommer nästa morgon som den personlige rådgivare till David han är, med en blick som glöder. Med ett anlete och en uppsyn som för David säkert var omistlig och igenkännbar. Med en övertygelse om ting Natan har sett. Det är tyngd i orden. De blir till ett budskap:

" Nu förkunnar Herren för dig att Herren skall bygga ett hus åt dig", säger Natan till David. Vilken vändning! Gud sanktionerade och var med i visonen. Kan man säga så? Ja, men på Guds villkor och med sina direktiv.

Om Gud väcker en vision då tar han ansvar för den. Han kommer därefter att placera porten på huset med reglar som håller. Tunga är hans gångjärn. De som på Noa tid blev till ett Guds bogvisir.

"Ja, jag skall låta dig finna en öppen dörr - som ingen kan stänga. När jag upplåter - skall det vara upplåtet. När jag stänger, då ingen kan öppna".

 

" Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. Mose sände i väg dem för att bespeja Kanaans land och sade till dem: "Drag upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och tag med er hit av landets frukt." Det var den tid då de första druvorna mognade." 4 Mos. 13:17-21


I förtexten till upptakten i det vanskliga projektet att bespeja Kanaans land, så är alla tolv spejarna namngivna. De skulle bege sig in på fientligt territorium för att bespeja löfteslandet. En rekognoseringsresa. Gud hade påbörjat ett stort verk.

Man kan gott förstå att det krävdes en särdeles planering och gemensam logistik för detta. Man behövde vara en sammansvetsad grupp. Man behövde också ha checkpoints för vad som var iakttagelsevärt. Ett hårt prov på individnivå där tron, den enskildes tro, skulle sättas under prövning inför det man skulle få se och uppleva. Tron skulle frestas att väga för och emot. Trons bärare skulle få fritt utrymme att kalkylera med de resurser man själva ägde - kontra vad som krävdes för att invadera landet. Vilket vågstycke! Kan tron avgöra det vid brist under matematiska formler? Resursbrist. Detta ständiga dilemma. Vilken förebild för allt andligt arbete också på nytestamentlig mark. Vad ser du. Vad tror du. Har du trons blick för det som du skall gå in i ?

"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser ", säger skriften. Hur är det förenligt med detta bespejaruppdrag, kan man då undra. Man måste ha tro för det man inte ser men ändå se i övertygelsen av det man hoppas. 

Vi vet om facit av berättelsen att det bara var två stycken av tolv som hade en trosviss inställning till den bild av projektet som Gud hade. En samsyn. Kaleb och Josua var bärare av en annan ande. Trons ande. De trodde. Men inte vad de primärt såg. De såg på ett annat sätt. De räknade med Gud!

Det finns ett vackert men i den här texten. Har du upptäckt det? Jag blir lyrisk av det. Det är profeten Mose som sett något i Hosea. Mose agerar. Han markerar.

Vad är en profet för någonting? Han är en Guds samvete. Det Gud sam vet lägger han ner i profeten. Som här i Mose. Därför slår profeter ofta bakut eftersom människor går fel väg, inför Gud. Gud säger då nej. Här ser Mose något i Hosea som han tydligt gömmer i denna lilla vers. Då säger profeten klart ett ja. Gud säger ja! Han får namnet Josua.

Jag vill inte relatera till allt jag ser i den här meningen men det är ljuvligt att se hur Mose gömmer Hosea i ett kommande frälsningverk genom att byta och ge honom namnet Josua istället. Han överkläder honom. Jag skyndar mig till namnförklaringen för att röja Mose tankegångar och ge belägg.

Hosea betyder - "Frälsning". Men Josua betyder "Herren är frälsning!" Så helt avgörande för projektet. Josua som kom att bli den som ledde folket in i landet. Mose såg Guds hand över Hosea.

Profeterna. Dessa Guds sam-vet-en.

 

Det är skakande att läsa om den missbruksvåg som går över USA, just nu. Man räknar med att fler dör i överdoser än i trafikolyckor. Världens kanske mest biltäta kontinent. Under 2016 rapporterades det om inte mindre än 80 döda av heroin bara på Staten Island. 
Man räknar med att 2017 blir heroinet medelklassens drog bland de unga vuxna.

På 1970- 80-talen arbetade Times Square Church just med dessa problem i sitt samhälle. David Wilkersson fick en vision från Gud att möta behoven med evangelium. Då var det signifikativt att underklassen drogs med i missbruket i det amerikanska samhället. Idag är det ungdomar med helt andra bakgrunder som fastnar i eländet. De kör omkring i BMW och Mercedes och med en helt annan ekonomi. Takten på den här utvecklingen kommer därför att eskalera.

Jag tänker naturligtvis på arbetet i New York. På Times Square Church. Arbetet som så välsignats rymmer upp till 160 nationaliteter i gudstjänsterna. Det är ett välsignat tillstånd som nästa generation får njuta frukterna av. Man är medveten om det och är tacksamma. Men framtiden står för dörren.

Min far sa vid ett tillfälle: varje generation måste inta sitt löftesland, i Guds rike. Inte sitt eget men varje generations löftesland. Tänk vad sanna de orden har blivit! Det är en annan kamp att inta ett område än något som redan är annekterat. Samfund brukar vara bäst på att upprätthålla redan intagna domäner. Sällan vill man erövra nya. Man blir för bekväm för det. Det är en naturlag och gäller alla schatteringar.

Jag har funnit ett hem i TSC, NYC. Men tänk om samkvämet får ett egenvärde. Var helst det infinner sig. Det vore förfärligt! Vilken utmaning TSC står inför. Att nå de människor - på nytt, som var startskottet för en välsignad verksamhet på 1970-talet och inte stänga dörrarna för behovets barn på grund av gamla segrar för Guds rike. Faran finns där för all verksamhet och överallt. Därför beskriver jag det så. Inget får vara självklart på stridsfälten. Gamla trofèer är ofarliga. Levande vilda djur - livsfarliga! Fäll dem! Skjut dem!! De demoniska odjuren som berövar människor värdighet och liv. Församlingen skall vara ett fältsjukhus och inte en inrättning med bofasta städer. Vi är bara på genomresa till himlen.

När besökelsetiderna kommer - är vi då beredda att arbeta under Guds intensiva och hyperaktiva ledning? 

Jag kan inte se i skriften att man skall nischa ett församlingsarbete. Behoven är större och vidare än så. Det handlar mest om en betoning på en viss sida i en vision. Gud kan ändå ge en sådan! Men att församlingen skall och måste vara en tillflyktsort för de utslagna, det är bibelns hela tema. Från början till slutet. Snart är det slut.

- Innan dess en härlig intensiv fortsättning!

 

Jag vill mer än gärna rekommendera dig att lyssna på Tim Dilena som talar i söndagens möte i TSC, NYC. Ett verkligt gott budskap! Han talar på ett engagerat och rationellt sätt om hur Gud verkar för oss.

Vi kanske ofta och återkommande vänder oss till Gud i bön i något ärende. Men vi tycker att svaret uteblir. Gud som alltid hör våra böner är verksam för oss. Han berättar inte allt han gör för oss, men vi kan i efterhand förstå att han gjort "tio tusentals saker" för att svara på just vår bön.

Tim Dilena exemplifierar både från sitt eget men också från andras liv hur Gud iscensätter väldigt många saker för att bönesvaret skall bli till. Gud samverkar och sanktionerar. Sånt kan ta tid. Men då gäller det att invänta bönesvaret i tålamod. 

Ta dig tid att lyssna på Tim Dilena. Du hittar hans predikan ca. en timma in i mötet på min inbäddade länk härintill under: " Times Square Church Sunday Morning Service " eller om du läser detta i mobilversion, längst ner på min hemsida. Just den här predikan ligger kvar till nästa söndag på den här länken men kan sedan hittas i TSC arkiv på webben.