Min pappa, del 2

Min pappa drog ut till Klädesholmen. Av andlig hunger och kamp. Till Manfred och den typiska doften av tång och öbornas särskilda intonation. Och sill. Manfred var fiskare och hade nog många gånger sin hela förtröstan till Gud om tillräckligt med fångst och en orolig hustru på land. För dem var Gud närvarande i förvärvslivet. Tveklöst. Min pappa och han möttes där i samma behov. Av samma behov. Gudsbehovet. Gudsbehovet, som kan ha olika inkörsportar i livet. Gudsbehovet som är att liknas vid att halta stödd på honom och att vara djupt fäst vid. Fäst vid Gud.

Vad är det som händer då hungern efter de eviga tingen sammanstrålar så hos två individer? Ja, det är som Jesus säger; där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er. Den glädje och frid som Jesus representerar den överglänser allt! Hans närvaro fyller då rummet.

Vad var det som gjorde att min pappa inte åkte ner till Göteborgs hamn och arbetade just vid de tillfällena han istället åkte till Manfred på Klädesholmen? Eller till sin svåger Erik och målade hus för att på det viset dela arbetsgemenskap och tjäna pengar. Det finns väl alltid ekonomiska behov att tillgodose även om man är en brinnande troende. Bön genererar ingen timpeng även om bekännelsen omtalar att Gud alltid förser och inte är någon något skyldig. Svaret är andlig hunger. Ovivelaktigt så.

Jag minns att de satt, pappa och Manfred, och samtalade om och kring Guds verk. Om andliga ting och över bibliska frågor. Det var som samtal i övrigt. För mig var det momentet möjligen den tråkiga timman i de vuxnas värld. Så såg jag det då. Men när de påbörjade sitt bönemöte på tu man hand då öppnades himlen. Då rördes även jag. Ibland var Manfreds hustru också med. Hennes rapsodiska och militanta stämma blev än mer högljudd då hennes salighet mötte sitt lyte. Det berodde på hennes dövhet. Hon hörde inte riktigt vad hon uttalade därför blev uttalet oprecist och högt. Manfreds hus på Klädesholmen kan jag bara svagt komma ihåg. Husen trängdes på den hårt villabebyggda och kuperade ön. Enkla dragiga hus med ont om ytor. Fisknät hängde i de små trädgårdarna och måsarna var i sitt rätta element. Det marina.

Vardagsrummet hos Manfred var som de äldres brukar vara. Lite eftersatta i modernitet. Trasmattor och ett gökur. Gamla porträtt på väggarna över tidigare generationer och porslinsfigurer stilmässigt ogenomtänkt införskaffade. Manfred var nog en trettio år äldre än min pappa vid den här tiden eller också var det sjölivets hårda villkor som fårat mannen. Tänk att jag inte kommer ihåg hans röst. Bara dialekten. Jag minns dock hans kraftfulla tungotal! Jag skulle kunna ordbokstavera dem. Men det vore att stjäla hemlighetsfulla ord riktade till Gud. Jag fröjdas över dem! Jag kan känna kraften i dem. Manfred som riktigt imploderade då han blev salig. Han kröp ihop till en enda kärnfull atom och sedan ropade han av salighet. Allt fnöske av obetydligheter i det triviala livet tog eld och brann upp. Lågdagrarna blev skinande ljusa i sinnet och stora problem blev till intet. Var det målet eller vandringen? Det var resultatet! Målet var gudskontakten och den uppnåddes.

Hur skall jag förklara de där bönemötena? Hur kan två röster fylla en torpstuga så att det blir lika mäktigt som i ett stort auditorium av bedjare? Här fanns inga lovsångsbedjare eller lovsångskörer under en halvtimmas repetitioner. De bad om varannan, efter varandra och bredvid varandra med höga rop, min pappa och Manfred. Deras ohämmade tillrop inför Gud och deras belägenhet var frigjordheten personifierad. Frigjorda... Ett utdött uttryck. Människoanden är då frigjord i Gud, inför Gud och hämningslöst frimodig ibland och inför människor. Men inte otyglat. Himlen var där! Jesus var där och jag är övertygad om att änglar närvarade. Jag bär deras frigjordhet med mig som ett levande minne som sätter standarden för mig och allt äkta gudsliv - ett minne mer värt än många jämnårigas upplevelser vid nya Ullevi och vid stadions fotbollsmatcher. Det vet inte min pappa om. Det är hans givna och postuma berättelse han säkert hade uppskattat. Han som alltid sökte Guds rike först och fick mycket tillfallet.

Hur lyckas man med bönemöten? Möten där bönen tar över. Där alla ingredienser av drivande och påskjutande faktorer får bönemänniskorna att bära på fradgan och lyftas till ett högre plan av salighet. Fult uttryckt men verkligheten. Försök gå en bibelskola och lära dig det! Lycka till men det går inte att tradera. Gudsumgänge är ingen metod eller teknik under överseende. Gudsumgänge är att söka Herren i nöd och av behov och hunger. Också! För hur skall jag kunna lära er att bedja utan genom nöd, säger skriften.

Min pappa och hans äldre vän böjde också knä på var sin stol. Är det nödvändigt? Frågan är fel ställd. De gudfruktiga gör mycket som ser oförklarligt ut men det lyckas. Vaddå med? Att få kontakt med Herren!! Ett utomordentligt unikt sätt att träffas på. Att böja knä på tu man hand. Jag vet ingen som gör det nuförtiden. Träffas man så gör man det av tusen andra skäl där Herren inte lovat vara "mitt ibland" eder. De två männen från två skilda generationer slog hål på tid och rum. De underminerade den eviga världen i sin slutenhet så totalt att tredje himlens bottenplatta gick ur och änglar i tusentals sänkte sig ner och närvarade. Ingen lurar en tioåring. 

Vi behöver kanske nödtider. Vi behöver bli seriöst kristna. Vi behöver bli mer än bekännande. Vi behöver bli trovärdiga och förnyade. Vi behöver bli väckta och vara vaknare. De eviga tingen finns bakom en slöja av vår likgiltighet. Vi behöver bli seriöst kristnade. Få tag i änden av slöjan och rycka verkligheten ned över oss. Den himmelska världens andliga välsignelser. Vi behöver hunger efter de eviga tingen - ja, efter Gud själv.

- Jesus, som infinner sig på ett särskilt sätt då två eller tre församlas i hans namn.