Rakt utanför Simrishamn, mellan Borgholm och Öland, ska Ryssland under mitten på nästa vecka utföra militära övningar, på internationellt vatten. Det erfar DN.se. 

Aldrig tidigare har rysk militär varit så långt ner och djupt positionerade i Östersjön, utanför svensk kust. I början av 1980-talet gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård och kränkte svenskt territorialvatten, men det var i en helt annan kontext. Den här övningen ligger bara en Ölandslängd ifrån Karlskrona och aktuellt område. Och den sker inte i hemlighet. 

Det är naturligtvis uppseendeväckande att inte den ryska marinen i det här fallet utför sina tester norr om Murmansk, utan långt ned vid Östersjöns inlopp. Också att notera är att man inte använder sig av gasledningen som är dragen längst med hela Östersjöns botten som förevändning för sin närvaro. Det här är ingen skenmanöver. Det här en öppen och föraviserad robottest. Avfyrningen som skall ske på internationellt vatten och luftrum, övervakat av svenska myndigheter. En varning har därför sänds ut av svenska Luftfartsverket till flygbolag och till Försvarsmakten, skriver DN. Nu tar Ryssland luftrummet i besittning.

Räckvidden på den här roboten beräknas vara 400-500 kilometer. Luftrummet rätt upp ända till stratosfären måste avlysas, under de här två dagarna. Men det är en överflödig kunskap. Bara det faktum att man drar ihop robotarsenal strax utanför Sveriges kust är alarmerande och otroligt oroväckande.

Militära bedömare anser Gotland vara en avgörande plats i Östersjön - till skillnad från Öland. Den anses äga ett hangarfartygs potential, dvs. den som äger Gotland äger in/utfarten av Östersjön. Att Ryssland så ogenerat förlägger sina robottester än djupare ner vid infarten av Östersjön, kan inte nog poängteras. Den här arsenalen kommer att gå rätt upp i luften mellan Borgholm och Långe Jan på sydligaste Öland och kunna ses av många. 

Ibland uppvisar Donald Trump en särdeles förmågan att rasera den sköra balans västvärlden genomlever. Att Ryssland är en profetiskt utpekad aktör, det råder det inget tvivel om. Det har det skrivits om förut. Men det här är en påtaglig och viktig markör. Om Ryssland börjar ockupera delar av internationellt vatten så nära svensk mark, då är det frågan om dominans och geografiskt inflytande. Då är dagen nära. Då kan vi vara små steg ifrån en konfrontation. Vår kultur behöver hjälp av gigantiska mått. Det har jag skrivit om länge.

Det här är inget profetisk budskap. Det här är ingen villkorad information.

Det är just nu bara påvisade fakta.

 

Jag kände en gång en pastor med många betjänter. Den här pastorn deklarerade vid ett flertal tillfällen sina intentioner att avgå som "ordförande" för verksamheten. Ingen och aldrig förstod någon sig på det där. Han kunde ju inte försvinna från sig själv, tyckte vi. Åtminstone tyckte jag så. Han var ju själva funktionen han ville träda ur sig själv. Så ett var han med sin tjänst och uppgift. Ibland tuppade han också av utav utmattning inför sitt auditorium. Betjänterna, så många de var, strömmade till med blodtrycksmätare och sina upplivningsförsök. Vi som hade varit med förr, visste inte vad som var äkta eller möjligen teatraliskt betingat. Vi hade ju bara våra egna snäva referensramar och våra ytliga observationer. Allt syns inte i kampen. Men det fanns ju varje gång en risk att det just denna gång var på riktigt. Det blev med tiden rätt parodiskt för alla visste att han inte kommer att avsluta sitt ordförandeskap. "Den här mannen kommer att dö med stövlarna på. Nu tror han att han skall ta av sig dom, livs levande." En omöjlighet.

Jag deklarerade för bara något dygn sedan mina intentioner att avsluta mitt författarskap i detta forum. Försök med det! Jo, jag har försök med det. Det första som händer är att min moster stoppar mig i grind. "Du behöver bara vila lite ", skriver hon och sätter fokus på annat. Hon som brukade rusa hem till min mor som just hade fött mig. Jag vet inte hur lång lunchrast man hade på 60-talet, men hon sprang som 20 åring hem till oss för att gulla med sin systerson under arbetspausen. Man blir ju rörd utan att var medveten. Som nyfödd är man inte medveten. Numera är man det och det är plågsamt. Hon gullar med sin systerson än och bevekar honom. Hon måtte fått en särskild gåva. Ja, det är plågsamt att det inte går att stänga ner den här sidan. Jag skulle aldrig börjat.

Vet du vad Gud kallar sig? " Jag är." Man kan inte sluta vara den man är. Att vara är pågående och tills det tar slut.

Det väljer man inte själv.

 

Det här blir förmodligen min sista text i det här forumet. Jag har varit verksam i över sju år nu. Jag har skrivit och jag står för mina texter, så det är inte det. Men jag känner att jag inte har mer att ge. Om Gud vill annat - så blir det hans utmaning. Inte min. 

Jag är klämd mellan det faktum att Johannes bara var verksam i tre månader innan hans tjänst tog slut och det faktum att det inte fanns någon Guds röst i Israel från Malaki till Johannes, under 400 år. Gud har varit tyst förr. Kanske det är dags även för mig. Det känns så. Jag är trött.

Den svenska frikyrkligheten har tappat bort sin Jesus. Det har den. Och jag saknar ett andligt hem. Du kan vända dig till vilken gudstjänst som helst, så är det en verksamhet som bedrivs. Gudsrelationen skulle uppvisa den som råder mellan brud och brudgum. För den är särskild och omistlig! Jakob tjänade Laban under sju år - för Rakel. Men han blev lurad. Då tjänade han Laban i sju år till - och det syntes honom vara en kort tid! Där har du kärlekens fina driv. Men istället visar församlingarna upp sig själva. Man är inte längre hänförd av Kristus. Därför handlar verksamheten om medlemskap eller brist på medlemskap. Ekonomisk överlevnad och projektarbeten under fromma motiveringar. Det är profan verksamhet och det har vi nog av i arbetslivet.

Profeterna talade ofta om gudsrelationen som den mellan brud och brudgum. Bildspråket kunde ibland bli på gränsen till det oanständiga, för pinsamheter i en predikan i överförd mening, vem skulle kunna förstå det idag när brudmystiken saknas och där allt annat är det centrala bland människor. Vi har inga preferenser längre. 

Bruden har blivit en sköka. Hon spacklar sig som en i alla fall, med spotlights och annat knep och knåp. En teatralisk kristendom utan verkligt andligt liv. Utan Andliga ämbeten eller gåvor. Innerlig kärlek behöver inga hjälpmedel - för vad är rökmaskiner och färgade spotlights annat än ett ytligt bländverk - som inte borde hittat väg till en gudstjänstlokal. Det är skökans rouge och maskara. Läppstift - i överförd mening - och inställsamt psykosocialt tal. Det hör inte Andens ämbete till. Det är inte Kristus man är riktad mot. Man är inriktad på sig själva. Verksamheter som har sjunkit ner på ett allmänmänskligt plan. Bruden har blivit en sköka. Varför? Hon måste försörja sig för hon har tappat bort sin ungdoms kärlek.

Församlingens första tid är alltid hängiven.Galet hängivet! Som när ett par är förälskade. Det ser du lite av idag.

Jag skall inte skriva mer nu. Jag vill tacka er mina följare. Skulle Gud vara av en annan åsikt, så är jag säker på att det kommer att höras och synas. Jag är trött just nu och jag överlämnar mig i hans vård, som ger den trötte kraft och som kan föröka den maktlöses styrka. Jag har den stora tilltron till att Han på de mest förunderliga sätt kan visa på en väg. Där utmanar jag honom! Gud är inte för mig en totempåle, eller en sakristia. För mig är Gud levande! Jag köper inte heller den kristna ungdomskultur som importeras från Australien och som går under samma namn. Det är för mig vad den amerikanska, profana ungdomskulturen "Fame " var på 1980 -talet. En vågad jämförelse. Du får döpa hur många du vill. Men jag nöjer mig inte med mindre än att Andens tjänster och gåvor är i bruk.

Kristna musikkulturer har inget med andligt liv att göra. Det är bara ett uttryck för samma andefattigdom som råder i den högkyrkliga miljön, där "brud och brudgum" blivit lika ointressanta för varandra som maken eller makan som kan sitta och äta en måltid utan att säga ett enda ord till varandra, i samförstånd, av ointresse och av gammal vana. Sedan går de till beds och somnar om. Där kommer ingen ny födelse att ske. Så oattraktiv är inte kärleken till Jesus. Då är det något som tagit slut.

Vi behöver inte fler varianter på religioner. Där vill inte jag vara med i alla fall.

 

"Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd." Hebr. 4

Tydligen så hade översteprästen svårt med mänskliga svagheter. Eller svårt för dem. Kan man tolka texten så? Ja, för bibeln sätter Jesus som är vår överstepräst inför Fadern i motsats till andra i prästfunktionen och deklarerar att Jesus kan ha medlidande med våra svagheter. Översteprästen kunde kanske inte ha medlidande för sin professions skull. Synden behövde stå där i fullt fokus och fördömas. Förklaringen är inte otänkbar. Översteprästen var den högste inom den mänskliga kulten, Guds hus förvaltning. Han borde egentligen ha stort medlidande. Med vad? Med synden? Nej. Med svagheterna! De kan vara många och på olika plan i livet.

På ett annat ställe heter det att "människorna var illa medfarna ". Är inte det många gånger vår lott? Vi drabbas av livets tillfälligheter - som med tiden visar sig vara bestående och långsiktiga. Själafienden är en verklig strateg. Han vet hur vi fungerar och han gör allt för att fälla vårt mod och grusa vår framtid.

Alla bär vi på en karaktär, en natur, med egenheter och själsliga särskildheter. Ja, någon är för impulsiv. Någon är för hämmad. Sättet vi förhåller oss till vår natur - vare sig vi forcerar vår personlighet eller vi önskar att vi vore annorlunda, det kan försätta oss i trångmål. Ohhh... vilka rika ämnen för Guds ömhet! Jesus som såg och hälsar till Petrus innan hanen gol. Han använde en tupp som tidskronologiskt riktmärke. Det är medlidande och ömhet det.

Nyckelordet är frestelse. Jesus var också frestad - fast utan synd. Vår natur en insjö av frestelserna. Det är våra reella svagheter. 

Elia var svag vid ett flertal tillfällen. Då sände Gud ängeln. Han sände också korparna. Varför då? I det ena fallet är det övernaturligt. I det andra fallet som med korparna är det onaturligt men inom ramen för Guds ordning. Det är så fantastiskt! För när såg du senast korpar komma och mata dig, de svarta fåglarna med eget skarpsinne, som ständigt vakar över stora områden för en mumsbit för egen del? Sällan. Nej, aldrig.

Vi behöver ibland Guds änglars hjälp. Ibland behöver vi något mer närliggande men med Guds särskilda omsorg inbakad i lösningen, på våra problem. Då kan Gud sända en korp med kött och bröd. Det är ju lika stort!

Vi behöver tillkortakommanden. Vi kommer att frestas över vår förmåga - och falla. Det är ingen fin rubrik. Men hur skulle vi annars vinna frälsning? Om inte nåd fanns? Hur ofta har inte Herren mött upp med sin stora förståelse och lyft varje uppriktig själ tillbaka till hans hjärta igen? 

Vi har inte en Överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter.

 

"Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig." Hesekiel 11:25


Bortförda. Detta enda ord slog ner i mig som ett kerygma denna morgon och mitt medvetande började få träffar i skriften, som delvis bor i mitt minne. Det var inte få träffar det i hjärnans googlecentra. 

I den bibliska historien finns det gott om tillfällen då Guds folk blev bortförda. Även som segerbyte. Arken blev bortförd - till och med. Som om någon kunde stjäla Guds ord. Ja, det kan man. Man kan undanhålla Guds ord så till den grad att ordet blir bortfört.

Att bli bortförd kan ske medvetet eller omedvetet. Det heter om oss att vi tidigare lät oss "blindvis bortföras till de stumma avgudarna". Ovetandes, alltså. Det är en process. En fientlig invation med annektering är tydligare och brutalare men ett sakta bortförande har samma destination. Man blir bortförd.

Jag vill ändå stanna vid Hesekiels ord denna dag. Han som också blev bortförd. Han som satt bland de bortförda vid Kebar i Babel. Han var till det yttre fånge men Gud lät honom göra reguljära resor i den andliga världen. Han blev återförd med Herrens visum!

"Jag talade alla de ord som herren uppenbarade för mig ", skriver han. Jag grips av det. Det ligger så mycket bakom den meningen. Han talade till sina landsmän. De bortförda.

Det finns något motvilligt i det begreppet - bortförda. Omständigheterna, vilka de än må vara, är inte riktigt okey utifrån det begreppet. Guds folk skulle inta landet...men inte bortföras.

Vad är motsatsen till att bortföras? Ja, det är att intaga! Det är det. Men innan man kan intaga så måste man återföras. Att återföras är ett vidare begrepp än att återvända. De skall man inte blanda ihop.

Hesekiel fick kom tillbaka till husets tröskel, står det. Han var inte bortförd i vanlig bemärkelse. Men han kom tillbaka till en position. Där har du kärnan! Och där lyfte den dubbla strömmen honom så han tappade all kontroll. 

Så uppfyller Gud allt i alla!


 

Om vi idag, just nu, skulle få se in i himlen där Gud är med alla de som gått före oss i tron bland änglar och den härlighet som Gud äger, då skulle vi naturligtvis längta dit. Det gör vi ju ändå. Men vi skulle också i våra liv orka härda ut lite mer ur ett jordiskt perspektiv. Lite till och lite mer. Det gäller att ha blicken fäst vid målet. Ja, vi skall ha blicken fäst vid "Jesus, trons hövding och fullkomnare". En märklig bestämning. Målet är inte bara resan värd, det är vårt slutmål.

En man sa till mig för en tid sedan att han varken trodde på något evigt liv eller att evig lycka var något eftertraktansvärt. Han trodde att ständig lycka skulle tråka ut honom i längden. Åh... det är ju ett jordiskt sätt att mäta och resonera! Den som aldrig upplevt glädjen i frälsningen och den salighet och kraft som finns i ett närmande till Gud, förstår inte den nya naturen. Och hur Gud upplivar människoanden. Vår glädje och lycka här på jorden är aldrig konstant. Den är temporär. Många lever avskalat för att hålla ledan och glädjen på en acceptabel nivå. Andra konsumerar ihjäl sig. Därför att vi är människor som längtar efter Gud.

Bibeln är bekant med att även en frälst människa upplever att hon vill härifrån. Vi längtar, säger Paulus, att få ikläda oss eller överkläda oss den nya kroppen.
Till dess skall vi kämpa vidare och inte låta modet svikta. Jesus lever och han kan komma in i vår tillvaro, likt solen helt plötsligt bryter fram ur gråtät molnig dag.

-Ha en bra dag!