Så var även detta lopp lagt till historia. Ett otroligt svårt lopp med kramp och långa passage av gång. Det gick inte. Min tid blev 5 timmar och 11 minuter. Det är i nivå med 2012 då det också var så där kallt och regnigt. Det är bara att komma igen !

Vet du... det står en ängel i varje gathörn. Och vid varje affär. De står och iakttar oss. De är utsända som på Lots tid. Gud sa att det skall vara som på Lots tid och Noa tid när Jesus kommer tillbaka. 

Jag vill inte slå mynt av det. Jag vill inte spekulera och inte heller hitta spektakulärt material i brist på annat att skriva om. Men att det är exklusivt är jag inte dummare än att kunna förstå. Men det förändrar inget i sak.

Det står en ängel vid varje tiggare i vårt land! De är här för att se hur vi förhåller oss till de i livet utslagna. Vi har vänt Gud ryggen. Vi tror inte på honom längre. Vårt liv är gudsförnekande. Därför blir vi prövade på vårt eget område - bland människor vi kan se och kan relatera till.

Har du sett dem? Änglarna. De kan visa sig i stor härlighet men också med stor och fruktansvärd makt. De kan uppegga fientliga krafter och bytas ut mot soldater i synlig skepnad i samma gathörn - om vi inte bättrar oss. Vårt välstånd är på andras bekostnad. Vårt förakt för den fattige prövar oss nu på hemmaplan. Jag har sagt det förr och säger det igen.

Varför går de östliga soldaterna allt oftare i militära rustningar i vårt närområde? Varför far deras flygplan likt en fiende som blivit uppbådad? Vi tror inte på Gud. Vi tror inte på änglar - möjligen på ockulta krafter men inte på levande Guds sändebud. Vi tror inte heller på dessa tiggande medmänniskor! Vi söker istället misskreditera dom och omgärda dem med fientlig lagstiftning och negativa rykten. Vi tror bara på vår egen komfort och vårt illusoriska välstånd.

Kanske vi kan tro på främmande härar istället. Synbara och påtagliga. Kanske vi då vaknar upp. Jag ser en direkt koppling här. Den finns och gör sig gällande med emfas. Vid varje gathörn står det en ängel - som ett sändebud och inhämtar information.

Det kan du vara förvissad om.

 

Då var Göteborgsvarvet 2015 avklarat. Vilket väder! Vilken fest. Bättre kunde det inte ha blivit. Sol. En frisk bris och bra uppladdning. Till råga på allt hade min GAIS tröja en oanad effekt med sig. Var tionde Göteborgare hejade ohejdat på just Gaisare. Till och med en IFK:are gav en ryggdunk och önskade lycka till innan han försvann som en blåvit linje längst med sidan av mig. Fantastiskt! Jag som trodde Änglarna och Makrillarna var antagonister. Nåväl. Bygdens son var tydligen uppmärksammad och väl emottagen. Allt för en GAIS tröjas skull. 

Efter ett par hundra meter från start kom en annan Gaisare upp jämsides med mig. Han var tyngd av svek då han inte närvarade vid Gaismatchen som tydligen pågick under Göteborgsvarvet. Jag, som sprang omkring "i lånade kläder", var rädd för följdfrågor på Gais. Kan noll och intet om dom. Jag sa att han såg stark och fin ut i hopp om att han skulle dra vidare och ifrån mig med de orden. Det lyckades! Han hörde antagligen att jag var en oäkting på dialekten. Jag behövde också ett eget fokus på loppet. När man spinger är det inte tid för samkväm.

Men det var härligt! Jag slog min egen bästa tid på detta lopp med 10 minuter och 15 sekunder. Det måste väl ändå vara ett framsteg. En sak är säker: Göteborgsvarvet är betydligt jobbigare än Stockholm Halvmarathon. Betydligt. Så det bådar gott till september!

Och tiden då...ja, 2 timmar 9 minuter och 33 sekunder. Det är inget man talar om så här. Min härlige bror tog distansen på 1 timma 49 minuter och 1 sekund. Jag som trott att han mejlat sina fina träningstider från skärmdumpar under våren, från någon EU-moppe. Man kan inte springa 17-18 km / tim. Men det gör han bevisligen. Hur bär han sig åt?

Om 6 dagar skall jag och han springa helmaran här i Stockholm. Det skall bli mer än spännande. Min bästa tid på den distansen utan borrelia och annat skräp i kroppen är 4 timmar och 48 minuter. Den tiden skall inte passeras.

När vi skulle åka iväg till loppet i Göteborg igår förmiddag så stod en av våra grannar på landet utanför sitt hus. George som nu åkt på sin tredje stroke var hemma för att säga adjö till sitt hem. Han kommer inte tillbaka hem något mer. Huset skall säljas. Han var nu rullstolsbunden och bor på ett hem för lika drabbade. Jag stannade bilen - så klart och fick en pratstund. Han greppade min vänstra hand eftersom den högra lagt av. Fast i handslaget och med en lika fast och klar blick strålade han eftersom vi inte setts på ett helt år. George som nu gärna ville berätta vart hans bästa kantarellstråk ligger var helt klar i tanken. Tidigare hade vi skämtat om att jag skulle behöva smyga efter honom för att få veta vart han hittar sina bästa svampmarker. Nu fick jag obehindrat ärva hans vetskap. Sorgligt men förtroligt, på nåt vis.

I sådana lägen, när man vet att det är sista gången man ses, då måste man ta sig an de stora livsfrågorna. Det har min pappa lärt mig. Det var en sak han aldrig slarvade med. Man måste öppna upp för det eviga perspektiven. Det finns ingen mer tid att förlora då. Jag är glad att jag gjorde det. Så klart skall jag inte röja vårt samtal mer än det om kantarellerna, men jag väntar mig att se honom hos Gud en dag. De sista stegen i livet och det trångmål det innebär att närma sig livets slut, hjälper faktiskt människor att reflektera över livet och tiden. Om inte förr. Och att ta rätt ställning. Det fick jag tillfälle att nå fram till honom med. Du läsare som beder till Gud kontinuerligt får gärna ta med George i dina böner. En himmelsk angelägenhet.

Gud hör bön och när vi lever med honom blir tillfälligheter oförutsedda och förutberedda gärningar något vi får vandra i.

Trots att man bär på en GAIS tröja.

 

Ibland raderar jag en text. Hela texter. Publicerade texter. Rakt av. Inte andras men mina egna. Varför? Därför. Det bara blir så. De har då verkat sitt syfte och går hädan.

Jag skrev en text härom sisten där jag i möjligen nedvärderande ordalag talade om de med alkoholmissbruk. Varför gör jag det? Alltså skriver i nedvärderande ordalag? "Fyllon", är det nedsättande? Ja, det kan det vara om syftet är föraktfullt. Men inte i mitt fall. Ingen som dricker sig redlös gör det med annat syfte än att kväsa delar av sitt liv och sina bekymmer, då man istället borde ge sina problem till Gud och låta de ligga inför honom. Låt de ligga där! Låt Gud bestämma när han skall ta sig an dina svårigheter. Under tiden gör han dig stark i att vänta på en lösning. Men drick inte under tiden. Annars förstör du hans handlingsutrymme och sitt verk i ditt liv. Sela.

Den andra kategorin av drinkare vet inte vilka faror de utsätter sig för när de dricker alkohol. De gör det kanske av välmående och av njutningens förevändningar och för att ha det glatt och roligt. Det vet inte bättre. De leker med djävulen och hans mest primitiva redskap att förgöra en människa på sikt.

Varför tar jag då ibland medvetet bort mina texter om det främjar ett gott syfte? Texterna kunde verka över tid... Det kan ju också ge en sämre image till min tjänst att helt plötsligt ta bort dem. Det kan verka ambivalent och ostadigt. Det kan verka effektsökande och publikfriande - och ur det perspektivet kontraproduktivt.

Vet du varför? 

En del texter är som dagssländor. De har bärkraft. De har vingar och når fram till mottagaren. Det är som med änglarna när de framför sitt budskap. En gång. Sedan försvinner de! De har då sagt sitt. Du vet, nåden är inte livslång. Nåden är nu. Nåden har inget bäst före datum eller sista förbrukningsdag. Frälsningens dag är idag. 

Det finns hos Gud en omedelbarhet. Han som kan vänta i årtionden på en människa. Han kan också i ett ögonblick ge en människa ett avgörande möte då det gäller att ta tag i det och göra vad som krävs precis då. Rik blir den människa som då går in under Guds vingar. Hans löften skall då bära henne vidare in på oanade områden.

Änglarna kommer en gång. Inget mer. Budbärare kommer en andra gång och påminner. Men inte fler. Guds ord förkunnas med emfas över tid och nitar synden i rockärmen för att syndaren skall kunna avklädas och iklädas oförgänglighet redan här i tiden. Det är frälsning det. Sela.

Därför, utan självgodhet, med självdistans och med en stor frimodighet så blir vissa texter dagsländor. De framförs där och då. De skäms inte. De vurmar för det eviga och saknar likt mannat konserveringsmedel. 

På lördag skall jag springa med ett par vänner och med min bror i Göteborg. Min bror är snabbast av oss alla. Vi springer likväl. Det är ett träningspass i det offentliga. Vi tar tid givetvis. Och vi kör släkt mot släkt. Det är en tyst överenskommelse. Släkt. Släckt! Ja, ännu är inte Herrens lampa släckt! Vill du ropa ut det tillsammans med mig? Det har funnits mörka tider och passage i historien men så länge en Herrens låga brinner finns det hopp. Lågan som behöver bränsle för att brinna. Det är du och jag. 

En tynande veke skall han inte utsläcka. Vi tynar inte. Vi kämpar! Men vi går heller inte i egen kraft. Det är viktig att ständigt vara beroende av Gud. Om man inte längre är beroende av Gud, då hamnar man till slut i ett horisontalt perspektiv på tillvaron, med mänskliga resurser och mänskliga lösningar.

Det räcker inte till.

 

Det är snart fyra år sedan inte mindre än tre klassiska frikyrkosamfund gick samman och blev en enda kyrka. (Snart är ordet frikyrka förbrukat. Ingen vet längre vad det stod för en gång.) Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Man döpte sin gemenskap till Equmeniakyrkan. 

Utan att hemfalla åt satir låter Equmenikakyrka som en semantisk konstruktion. Är det något latinskt eller grekiskt begrepp? Jag värderar det inte. Jag bara beskriver hur jag uppfattar det rent språkligt. 

När trosbekännelsen blir den största gemensamma nämnaren i en formel där teologiska meningsskiljaktigheter utesluts, är man inte då en samling som i praktiken exkluderar människor med tydlig biblisk trosuppfattning och odlar en strikt och särskild hållning till läran, i ekumenikens namn? Det man menar sig vilja ta avstånd från befäster man i praktiken - på bekostnad av tydliga bibliska skiljelinjer. Ja, det tål att tänkas på. Den allmänna kyrkan... Den ekumeniska kyrkan. Ett fullständigt främmande ord i bibeln. Ett konstruerat ord. En konstruktion. Ett människobygge.

Ett namn är ett namn. Det kan genom brist på identifikation bytas ut. Som vid en skilsmässa. Eller som någon gjorde. Man bytte ut sitt efternamn och tog initialerna från de närmaste medlemmarna och limmade ihop ett eget efternamn av bokstäverna. När det inte längre är noga med identiteten eller ursprunget. Eller då man vill markera distans från den man varit. Även samfundsnamn kan låta finare på latin. Ipse dixit.

I dagarna har Equmeniakyrkan haft sin årliga sammankomst i Göteborg. Jag förundras över dagordningen. Temat för sammankomsterna har varit "Förändra världen". Det är en gammal ide. Att göra världen god och människorna fromma. Ett hopplöst projekt som inte ens Jesus ställde upp på då Djävulen försökte rekrytera honom i öknen. Jesus, vilkens rike inte var av denna världen. Jesus verksamhet bestod i att frälsa från denna världen. Inte förändra den. Så elementärt.

Låt mig få göra ett nedslag i den bibliska historien i några korta meningar.

När patriarken Jakob, som väl ändå får anses som en förebild, kom till staden Lus  och fick möta Gud döpte han om platsen. Han kallade den för Betel. Det betyder "Guds hus". Så rörd och berörd var han. Det är det signifikanta och typiska. Det har med den religiösa människan att göra. Men låt oss inte klaga på Jakob. En hel generation kristna har till Jakobs minne uppkallat sina Missionshus och Kapell för just Betel - "Här bor Gud" eller "Guds hus" eller Betelkyrkan. Det har då varit en önskan bland människor att tillhöra och identifiera sig med Gud och hans närvaro. Det himmelska. Men man har då varit mindre upptagna med varandra. En framtidsvision kan aldrig sätta människan i fokus. Om än så många. Den måste ha Jesus i centrum.

Equmeniakyrkan. Var kommer detta uttryck ifrån? Och varifrån hämtar man sina manifest? Man talar om att "Förändra världen". En annan fråga har varit att uppnå "konsensus". Att komma överens. "Att förändra världen och komma överens". Ett renodlat politiskt språkbruk. Kristna talar också alltmer om "värdegrunden". En kristen värdegrund. Och man uppkallar sig med konstruerade namn med relationsutslagsgivande betydelser. När blev då den kristnes perspektiv primärt inomvärldsligt, jordiskt och politiskt? Ja, det är en lång process påskyndad av ett matrialistiskt välstånd. Men inte bara. Vi skriver också profetisk historia på ett särskilt sätt. Bibeln är bekant med utvecklingen och inget kan hejda den.

När Baptistkyrkan uppstod på 1800-talet var det en biblisk sanning som gav namn åt verksamheten. "Dopkyrkan" eller "The Baptistchurch". Det var likadant 1907 när Pingströrelsen kom till Sverige. Andens dop och gåvor stod i fokus. Pingstens vänner eller Pingstkyrkan kallades man. Det är åtminstone inombibliskt. Fråga företagsledare vad en logotype eller ett varunamn kan vara värt och betyda. Det står för inriktning, goodwill och renome. Det bibliocentriska är signifikativt för ett Guds verk och kommer så alltid att vara. När det himmelska visar sig och en stege firas ner - ja, då definierar man händelsen efter vertikala erfarenheter och namnger dem. Inte efter horisontella och sekundära. Sådana kyrkor finns redan. Gå upp i dom!

Equmenia. Equmeniakyrkan... "Låt oss bygga ett torn"... med säker teologisk vall omkring...en vattenvall...en gemensam dops vall... Men talar inte det om en mänskligt bygge? Var det inte Guds verk prästerna skulle bära? Hand bära. Den ark som en gång ramlade av en vagn på Levi söners tid och dräpte mannen som var fel ute i att hjälpa Gud och Guds verk. Verksamhetsvagnar efter Egyptisk modell med hjul på. Som om Guds verk var en kanoniserad instutition med bristande himmelska resurser!? Equnomika och synergieffekter med minsta gemensamma nämnare.

Vagnen. Verksamhetsvagnen... Prästerna skulle bära arken! Varför? Därför att om de inte bar arken skulle de plottra bort sig i det timliga och assimilera sig. De skulle bli kvar på vägen och slå sig till ro. De var ju på väg. Arken var helig. Komforten vid att Guds rikes sak kördes på en vagn skulle profanisera verksamheten och ohelga prästerna. Samtidsintresset. Förändra världen intresset. Det horisontala synsättet. På bekostnad av vad? Det vertikala. Det himmelska! Arken representerade Guds närvaro. Han som vill föra oss hem! Sela.

De kristna har tappat sältan. Därför behöver de varandra mer än Gud. De tappar Guds ords fasta grund och talar istället ett politiskt språk. " Värdegrund". Är det ett bibliskt talesätt? Nej. Bibeln är kategorisk. Himmel eller helvete! Varm eller kall! Synd eller mottagen nåd. "Lilla bibeln" - allt vad ni vill att människor skall göra er, skall ni också göra dem - är inte budskapet. Det är frukten! Har du inget liv i Gud saknar du frukt. Guds ord är inget politiskt manifest!

Konsensus. Värdegrund...Equmenicka. Förlåt mig alla. Jag tror att om Jeremia hade levt i våra dagar, hade han uppmanat kristenheten att ta ett helt kliv och konvertera. Den katolska kyrkan äger den politiska inriktningen i ett mycket bättre och tydligare format. Den har slagkraft och arbetar långsiktigt med ett horisontellt perspektiv. Den har alla tänkbara humanitära resurser och värdegrunder. Den har kapaciteten. Är då allt ekonomi, politik, samförstånd och ett blödande intresse att rädda den alltmer sekulariserade världen? Gå då samman med den Katolska kyrkan! Den kan tillfredställa alla de inriktningar som konsensus behöver på ett internationellt, inomvärldsligt och på det verksamma politiska planet. Ta klivet fullt ut och självmant. Du kommer ändå att dragas med dit med tiden. Ge dig då bättre frivilligt. Det blir då din straffdom. Själv köpte Jeremia en åker. I landet. 

"I ären jorden salt, sa Jesus, men om saltet mister sin sälta då duger det inte till annat än att kastas ut och nedtrampas av hedningarna".

Den nedtrampade skaran av kristna. "Om" saltet mister sin sälta..., sa Jesus. Han var betydligt mer orolig för om han skulle finna någon tro när han skall komma tillbaka. "Om"... ger ändå ett visst hoppfullt utrymme om förekomst. Förekomst av sälta.

De kristna tappar alltmer sin identitet. Det beror på många saker. Men tänk på Jakob. Tänk om han - och det legitimt eftersom han var patriark, hade kallat staden Lus för "Citadellet alla Patriarcalicum" - ja, då hade många kapell i vårt land haft en annan gudstjänstbild och varit mer upptagna med sekundära frågor, än med Guds rikes sak.

Låt mig få avsluta med några ljuva ord, trots allt.

Så kom Jakob till Lus. Där uppenbarade sig Gud för honom i en dröm. En stege sänktes ned från himlen. Jakob sov. Med en sten till kudde. Okomfortabelt. Budbärare gick upp och ner för stegen. Av änglar i dun. Det var ingen horisontal uppvisning eller mänskligt arrangemang. Det var himlasända uppenbarelser från Gud med ett evigt budskap.

Jag tycker det är så stort! Trons ögon ser alltid framtiden med hopp! En framtid och ett hopp.

Men under tiden får vi inte blunda för verkligheten.



 

En psalm av David.
 

"Herre , du rannsakar mig
 och känner mig.
 Om jag sitter eller står vet du det,
 du förstår mina tankar fjärran ifrån.
 Om jag går eller ligger ser du det,
 med alla mina vägar
 är du förtrogen.
 Innan ordet är på min tunga
 vet du, Herre , allt om det.
 Du omsluter mig på alla sidor
 och håller mig i din hand.
 Den kunskapen är för underbar 
för mig,
 den är så hög att jag inte kan
 fatta den".
 Psalm 139


Igår åkte vi på krokiga vägar i Västra Götaland. Vi hade som delmål att komma till Vara för att sedan återvända till Stockholm. Jag vill redan nu skriva en rubrik: Hör Gud oss? Ser han oss? Bryr han sig? Ja, det kan jag med övertygelse säga dig att han gör. Därför är Davids psalm också min psalm denna dag och jag är förvissad om att också du kan få erfara Guds omsorg. Lyssna.

Det kom så starkt för mig på bilresan... på vilket sätt och hur konkret har Gud genomfört sin plan med mitt liv. Har den förverkligats? Kan jag vara säker på det? Våra liv förändras ju över tid. Förutsättningarna kan också förändras beroende på hur livet utvecklar sig. Vi är ju inte någon av oss isolerade varelser utan finns i flera sammanhang. Jag kunde konstatera att mycket inte blev som man förutsatte sig som ung. Men det är av underordnad betydelse bara det blir som Gud har tänkt sig med våra liv! Inte sant? Vi hamnar nog där var till mans några gånger i livet. Vi reviderar våra uppfattningar om hur det blev eller inte blev. Fick Gud sin väg med oss. Frågeställningen är nyttig eftersom vårt liv är likt en vandring. En vandring med Herren - för glöm inte att till och med Jesus föräldrar en gång gick iväg under tre dagar utan honom - trots att de hade Jesus rent fysiskt närvarande i sina liv. Visserligen som ett barn men ändå. Det är ingen förmildrad omständighet. Tvärtom! Vi kan alla tappa bort Jesus i våra liv.

Går Gud med oss? Går vi med Gud? Det är frågan. Lever vi i hans plan och vilja med våra liv. 

Vi kom fram till Vara min hustru och jag.  Jag slog på radion på måfå i bilen i hopp om någon samtida P1 analys, efter bästa förstånd. Den kanal som slumpmässigt pejlades in av radion, när bilen var på främmande ort, var Radio Falköping. Där talade pastor Thomas Henning osökt i direktsändning från Pingstkyrkan över närrradion från mötet i Falköping.  Han skulle precis presentera ämnet för sin predikan, då jag slog på radion: "Guds plan för en människa". Gud har en plan för varje människa. Det var med stigande intresse kan jag berätta. Det blev till levande ord där och då.

Det står klart för mig att psalmen av David är en beskrivning om att Herren hör våra tankar. Och att han hör oss utan ombud. Han känner vår väg och han är intressad av våra liv. Han, Gud, är meddelsam. Så blev mina tankar inför Gud genskjutna och belysta genom en predikan från en kyrka i Falköping via närradion. Gud tillåter sig att tala på de mest skilda sätt. Han kan tala på det mest förunderliga sätt. Men just det tillvägagångssätten som han talar på blir då till en uppenbarelseform för den som det gäller. Sela.

Herren är god. Han vet om vi sitter eller om vi står. Han känner våra tankar fjärran ifrån. Innan orden är på min tunga så vet du det, Herren, skriver psalmisten. Det är så sant. Det är så sant. 

Resan gick mot Mariestad. Jag var rädd för att den korta räckvidd som närradiosändningarna har, skulle bryta hörbarheten. Men mottagligheten höll hela predikan ut. Jag behövde inte stanna bilen. Det hade jag annars gjort. Guds ord blev så dyrbart. Jag tänkte vidare: Så värdefulla dessa förkunnare är. De vet sällan i vilken omfattning deras tjänst når ut.

Tack Jesus! Tack Thomas!