_DSC9211-2.Mobilen

Ett hembud...


I natt nådde mig beskedet att Lisa Wikström fått flytta hem till HERREN efter lång väntan. Hon blev över 103 år gammal. Lisa, en bönens kvinna. En lågmäld och glad kvinna med hyperkänsligt inkännande för andra människors tillstånd. När oro kom över henne för någon annan människa, bad hon för dem. I hemlighet. Så lärde jag känna henne. Jag skrev om henne för några år sedan här på bloggen och vill återpublicera det i allt väsentligt. Nu har hennes lopp avslutats i triumf och hon är i skrivande stund hemma hos JESUS.

Tack JESUS! 

Jag vill till hennes minne berätta om ett av många tillfällen då jag satt hemma hos henne och jag beklagade mig något över en HERRENS tjänare. Ibland kan man bli besviken på människor. Det är så för alla. Jag är inte frommare än någon annan. Lisa lyssnade. Bemötte mig inte. Men sa sedan utan några över eller undertoner;" Jag talar inte illa om dem. Jag beder för dem." Orden perforerade mig och gav mig så mycket. En korrigering som smälte samman.

Nu har ett enormt stort hål uppstått i universum. Igen. Ja, det är ett av de gigantiska svarta hål som forskarna ibland finner i rymden. Någon måste genomträngande ta sig an i rop till Gud och fylla det svarta hål, framöver, som Lisa lämnat efter sig. Bönevägen till HERREN! Där har det nu blivit så tyst av rop, av åkallan, av tillbedjan från jord. Lisas röst har tystnat.

Jag vill här åter publicera min text över henne här nedan. Mina minnen av Lisa. "En moder i Israel." Verkligen. "Tack Lisa! Tack för ditt stöd, din karaktär. Vi ses igen på uppståndelsens morgon."

-----------------------------

Lisa in Memorandum

En späd liten kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längs hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längs vägen. Så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är över tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa var en bönemänniska. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen hennes som behövde fria ytor åt höger sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap. Mödrar som föder fram Guds verk.

Amen.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln