_DSC9211-2.Mobilen

Flyktingbarnen

Det meddelas att inte mindre än 6000 ensamkommande barn har anlänt till Sverige - bara i år. Så många som 1890 barn under juli månad. En enorm siffra. Samma uppgift gör gällande att hela 963 av dem har avvisats. Vilka tvära kast! 

Det är ett ödets ironi och livets nycker som får dessa utlämnade barn i nedre tonåren att hamna just här. I mångt och mycket ett väldigt bra land, jämfört med många andra länder att komma till. Men vad har dessa barn och ungdomar för förutsättningar och för framtid egentligen? Och ska vi verkligen ta emot dem? Självklart. Varenda ett av dem. Naturligtvis! 

Men vi borde kanske tänka oss för vad vi ger oss in på. Det är inte ett tillfälligt fritidsnöje att ta över andras föräldrar ansvar. Och det är inte ens möjligt fullt ut att göra det. Inte ens under de mest gynnsamma förhållanden. Förlusten av de biologiska föräldrarna visar sig om inte annat i den statistik som adopterade barn uppvisar genom årtionden av studier i ämnet. Om inte förr så senare i livet. Här har vi barn som kommer under helt andra och mer tumultartade förhållanden. Krig, död, trauman och elände. Vakuumet måste vara enormt och det känslomässiga minuskapitalet omättligt hos dessa barn med kärlek och omvårdnad på entreprenad. Jag förringar ingens insatser. Men jag talar utifrån barnen situation. 

Jag tänker på dessa barn! De som kommer att bli svikna. Som inte kommer att hitta de föräldrar de förlorat. Föräldrar är en sak. Fosterföräldrar något annat. Mamma och pappa. Far och mor. Det finns nyansskillnader i epiteten. Socialisering. Vett och etikett. Där allmänmänsklig kärleken inte räcker till. Allt är inte god standard och liberal fostran under förmyndarskap och god man under drägliga förhållanden i livet. Det är inte det. Föräldrarskap är så mycket mer än så. Det är ingen liten fråga jag lyfter.

Fosterpappa och fostermamma... det ser ut som en tanke att just så många ungdomar invandrar just till Sverige som har blivit världsmästare landet på att genom spruckna äktenskap såga isär förhållanden och limma ihop barn. Vi har kommit så långt att lagstiftarna juridiskt tvingats styra upp föräldraförsäkringen och anpassa strukturerna efter antiidealet. Vi har många gånger berövat barnen deras naturliga och biologiska föräldrar på grund av separation och fiendskap, långt bortom barnens väl och ve, medan flyktingbarnen upplevt livets verkliga tragik och sorg. Vilka spann! Vilka orättfärdiga skillnader också i lidanden. Gud måste lida. Medlida. Var så säker.

Jag tänker på de av mina vänner som redan står i och är på väg in i sådant arbete. Vilka viktiga uppgifter som väntar! Det känns angeläget att stötta sådana krafter. Den där sista meningen lät politisk. Men beskrev jag med harm det som vi utsatt våra barn för i vårt eget land, skulle jag tömma min sida på läsare och kontrasterna skulle bli groteska. Den svenska modellen till skam, personifierad i allt för många rotlösa barn och ungdomar.

Det har kommit att bli ett av våra allvarligaste välfärdssjukdomar i vårt samhälle.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv