_DSC9211-2.Mobilen

Profeterna - Guds samveten

" Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. Mose sände i väg dem för att bespeja Kanaans land och sade till dem: "Drag upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och tag med er hit av landets frukt." Det var den tid då de första druvorna mognade." 4 Mos. 13:17-21


I förtexten till upptakten i det vanskliga projektet att bespeja Kanaans land, så är alla tolv spejarna namngivna. De skulle bege sig in på fientligt territorium för att bespeja löfteslandet. En rekognoseringsresa. Gud hade påbörjat ett stort verk.

Man kan gott förstå att det krävdes en särdeles planering och gemensam logistik för detta. Man behövde vara en sammansvetsad grupp. Man behövde också ha checkpoints för vad som var iakttagelsevärt. Ett hårt prov på individnivå där tron, den enskildes tro, skulle sättas under prövning inför det man skulle få se och uppleva. Tron skulle frestas att väga för och emot. Trons bärare skulle få fritt utrymme att kalkylera med de resurser man själva ägde - kontra vad som krävdes för att invadera landet. Vilket vågstycke! Kan tron avgöra det vid brist under matematiska formler? Resursbrist. Detta ständiga dilemma. Vilken förebild för allt andligt arbete också på nytestamentlig mark. Vad ser du. Vad tror du. Har du trons blick för det som du skall gå in i ?

"Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser ", säger skriften. Hur är det förenligt med detta bespejaruppdrag, kan man då undra. Man måste ha tro för det man inte ser men ändå se i övertygelsen av det man hoppas. 

Vi vet om facit av berättelsen att det bara var två stycken av tolv som hade en trosviss inställning till den bild av projektet som Gud hade. En samsyn. Kaleb och Josua var bärare av en annan ande. Trons ande. De trodde. Men inte vad de primärt såg. De såg på ett annat sätt. De räknade med Gud!

Det finns ett vackert men i den här texten. Har du upptäckt det? Jag blir lyrisk av det. Det är profeten Mose som sett något i Hosea. Mose agerar. Han markerar.

Vad är en profet för någonting? Han är en Guds samvete. Det Gud sam vet lägger han ner i profeten. Som här i Mose. Därför slår profeter ofta bakut eftersom människor går fel väg, inför Gud. Gud säger då nej. Här ser Mose något i Hosea som han tydligt gömmer i denna lilla vers. Då säger profeten klart ett ja. Gud säger ja! Han får namnet Josua.

Jag vill inte relatera till allt jag ser i den här meningen men det är ljuvligt att se hur Mose gömmer Hosea i ett kommande frälsningverk genom att byta och ge honom namnet Josua istället. Han överkläder honom. Jag skyndar mig till namnförklaringen för att röja Mose tankegångar och ge belägg.

Hosea betyder - "Frälsning". Men Josua betyder "Herren är frälsning!" Så helt avgörande för projektet. Josua som kom att bli den som ledde folket in i landet. Mose såg Guds hand över Hosea.

Profeterna. Dessa Guds sam-vet-en.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln