" Min Gud , min Gud, varför har du övergett mig!? " Matteus 27


Det här är Jesus ord på korset. Man har svårt att ta in det. Jesus som hela livet följde sin fader så ömt och respektfullt. Han som i egenskap av sin himmelska dignitet och tillhörighet hade kunnat ta saken i egna händer och gått sin egen väg. Hemska tanke. Här tycks han åtminstone i en upplevelsefas ha känt sig inte bara ensam utan övergiven. Övergiven när han behövde Gud som mest. Men Gud övergav honom inte. Jesus var ett offer för vår skull. 

Vi känner till förhållandet mellan Gud och Jesus. Det är ett fader och son förhållande. Deras ställning till varandra får oss att kunna pejla banden i våra egna liv med en fader och förekomsten av en son. Här finns djupa och ömma band. Det är ett hav av kärlek relaterat till utvecklingsfaser av tillhörighet i relationen. Bland människor kallat för harmoni. Det kan vi också relatera till eftersom vi får det med modersmjölken. Det är ett ypperligt bevis på att vi som människor också är Guds avbilder. Inte bara till rationalitet men som väsen. Men vi tenderar istället att bli dåliga kopior av oss själva. Vi tappar alltmer vårt ursprung i en gudlös värld.

Gud blev människa och gudomen valde en relation som människor skulle kunna relatera till. Det är också lätt att glömma bort att det inte är mänskliga relationer som är förlagan eller prototypen. Gud, Fader och Son var till före oss. Alltså har han genom mänskliga relationer plöjt ner insikter om gudomen som vi har stor förståelse av i våra egna väsen. Vi dyrkar och vi ser upp till varandra med ömsesidiga band där de inte är förstörda. Kärleksband som bygger på värme och energi. Dess motsats är att svalna. Avsvalna. Kallna är motsatsen till att värma på. I mörker bli det kallt. I ljuset blir det varmt. Han har skilt ut mörker från ljus. Gud har så fundamentalt lagt ner de skillnaderna i hela skapelsen och på många områden. Skapelsen vittnar om honom.

Det finns människor som aldrig kan få barn. Ett sorgligt konstaterande. Det är en sak om man väljer det så. Men inte om det är ofrivilligt. De människorna kan aldrig på djupet heller känna den innerlighet och de ömma band som finns i ett föräldraskap. De som har barn kan heller inte mäta djupet av den längtan som barnlösa får genomleva sina liv utan möjlighet att få egna barn. Den naturliga förmåga att relatera och känna är ändå nedlagt i oss. Mindre frekvent är dessbättre förekomsten av de föräldrar som överlever sina egna barn. Men som får begrava det liv de själva har fött. Det är förenat med smärtor som går utöver allt annat. Vi kan bara fattiga på ord beklaga den sorgen. Och medsörja i brist på tårar. Föräldraskap - och inte minst fader och son relation - ja, det har Gud alltså illustrerat på gudomlig nivå långt innan du och jag blev till. Vi har ett gemensamt språk och kontext med Gud att relatera till. 

Men här i bibeltexten ser det katastrofalt ut. Guds son hänger på ett kors och är på väg att dö. Det liknar ingenting. Han som ständigt blev vägledd av sin faders röst. 

Det är en obegripligt hög insats Gud tar till då han låter sin egen son dö på korset i mänsklighetens ställe - utan att gripa in. Det är till punkt och pricka förnedrande, våldsamt, osmakligt och under passivitet. Jämför gärna med egna mänskliga sammanhang där de är lyckliga och harmoniska. Här har de barnlösa inte samma djupa erfarenheter att relatera till kanske. Men en vuxen har i sin tur haft en far eller mor. I någon mån. Åtminstone längtan efter eller förståelsen av att äga en son eller en biologisk far relation griper oss. Det är djupt rotade våglängder i själens djup. Vi berörs av det. Kärlek mellan människor. Under lycka eller tragik. Gud lät sin son dö för vår skull. Det är svindlande. Ett av tidens och världens största vågstycke. Att offra sin son för ett högre syfte.

Jag vill avsluta denna dags text med ett av de mest varma bibeltexter vi kan finna i bibeln. Ingen hade vågat skriva det på egen hand eller bevåg. Ingen hade kunnat dra så långtgående slutsatser om det inte hade varit gudomligt konstaterat och sanktionerat. Det är verkligen evangeliums rika innehåll - det glada budskapet! Det bär upp hela den arsenal av förståelse inbyggda i vårt eget väsen - kärleken till de närmaste. Fadern som offrar sin ende son för att rädda människobarnen - du & jag. Det språket förstår vi oss på ända in på skinnet. Gud har talat med övertydlighet. Alla förstår det. Alla!

" Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv."

En dag skall vi möta Gud. Det kärleksbevis han visade oss redan innan vi var födda - trots att vi av olika orsaker vänt honom ryggen på ett personligt plan, kommer att bli den förödande evighet vi själva en dag har valt. Gud har talat kärleksfullt med övertydlig illustration. Varje människa är egentligen överbevisad bara sett till detta dramas oerhörda omfång. Ja, han har talat vårt språk. Kärlekens språk. Det språk som inviterar och lockar. Som manar och önskar. Men som aldrig tvingar sig på. Människans egna fria vilja, det är Guds stora riskmoment. Det gör dig myndig i frågan. Valet är ditt. Ingen annans.

Du har tiden till ditt förfogande att göra dig klar för att möta Gud som din personlige frälsare här i tiden. Men när jag vädjar till dig om att du har tiden till ditt förfogande så är det en högst osäker tillgång. Ingen har en aning om vad morgondagen för med sig. Det är ingen skrämsel. Eller taktik. Det är ingen manipulation. Också du vet att livet kan gå överstyr på bråkdelen av en sekund. Jag önskar att jag hade kunnat tala till dig lika tillrättalagt och inte bara skriva det. Atmosfären av de sanningarna hade då arresterat dig och du hade fått bättre hjälp där och då. Predikan är därför överlägsen. Den når inte lika långt som det skrivna ordet men drabbar där den framförs. - Du som är predikant - sluta aldrig att förkunna! Du vet inte vad du uträttar åt Gud. En dag skall du få se det. 

Går du in i evigheten som börjar efter döden - då är din själs tillstånd permanentat. I himlen finns inga nya räddningsinsatser för människor som inte är försonade med Gud. För att tala affärsspråk: Även kollektiva gruppförsäkringar har sina kriterier. Här i tiden måste du bli och vara personligen född på nytt av Jesus. Det är din ringa premie. En härlig premie! För det är bara på jorden som Jesus har makt att förlåta synder. Du blir renad till ditt inre och född på nytt. Du får en ny natur som växer till sig med tiden. Du är en syndare som behöver hjälp. Det vet du.

Jesus kommer förväntansfullt mycket, mycket snart! Då är sorger och nöd förbi och livet tar sig en ny början. Då flyttar vi till en bättre värld. Förvandlingen blir momenttal. 

 

Redskap är olika och verktyg har olika ändamål. Så är det också med instrument.

Min bror som för övrigt är en duktig gitarrspelare kan också särskilja på gitarrer. Han vet vilka gitarrer som betingar ett verkligt högt pris och andra som bara är massproducerade. För ett otränat öra som mitt är det omöjligt att bedöma det.

Men gitarrbygge är mer än en vetenskap. Träslag, växtförhållanden, årsringar, torktider ( läs torrtider ) och inte minst hantverket av gitarrbyggaren, har avgörande betydelse för ett riktigt exklusivt instrument. Det finns fioler som med tiden bara växer i välartade toner och i dyrbarhet. Det är till och med så att gitarrbygget måste passa trakteraren i ton och klang. Så speciellt är det. Allt är inte bara rena toner som ljuder.

Vi är instrument för Gud. Hans röst vill höras i och genom oss. Vi är till personligheter olika i intonation, bas och klang. Gitarrbyggare talar för övrigt mycket om återklangen i sitt hantverk. Återklangen. En gitarrmästares specialitet.

Vi människor kan i mångt och mycket tycka oss sakna förutsättningar för att vara ett dugligt instrument för Gud. Än mindre ett dyrbart eller exklusivt verktyg. Det har gudsmänniskor i alla tider brottats med. Kanske har också vi - precis som de - grundligt inventerat våra inre själsförmögenheter emellanåt och funnit att det finns både tonribbor och sarglister i vårt inre väsen som vi stör oss på - som också gitarren har osynligt limmade på insidan av instrumentet. Titta in i en gitarr så får du se. Vi kan oinsiktsfullt anse att de ligger i vägen för en bättre resonans, när de inre trösklarna istället framhäver de ljuvliga tonerna. Och förstärker dem! Vi förstår inte bättre.

Jag tänker på den väckelseburne predikanten Frank Mangs som hade ett svårt melankoliskt temperament. Ett inre lidande han emellanåt bar omkring på. Eller varför inte Paulus som led av en tagg i köttet som han upplevde begränsade honom. Ja, vi kan i olika grad identifiera många inre yttringar på det själsliga området som kan skava för oss. Gud har gjort dem till våra egna tjänare! 

Min vän, de tvärgående tonribborna på insidan av gitarren är satta just där av Mästaren för att få den rätta resonansen i klangbotten. På gitarren finns också i överförd mening en kloss som inte syns. Gitarren har peones och en inre fot. Ja, en inre fot. Det kallas så fyndigt för det. Allt har med resonansen att göra. Instrumentet skall också hålla ihop. Bräckligt som det är. Ju bräckligare - dess finare toner. Instrumentet får varken slå sig i kyla eller i värme. Då stämmer det inte. De fina tonerna som ryms i de tunnaste av skal.

Min vän, den klang du uppbär är din. Den har Mästaren tonartat. Så storartat! Se inte det inre av själens reglar som ett hinder eller som något som står i vägen för dig. De är Guds tillgångar i ditt liv!

De utgör den nödvändiga utrustning just du behöver för att göra ditt vittnesbörd inte bara unikt utan himmelskt.


 

" Men åt dem som vördar dig gav du ett baner att lyfta för sanningens skull . Sela. Fräls med din högra hand och svara oss , så att dina älskade blir räddade. Gud har talat i sin helgedom : "I triumf ska jag dela upp Sikem och mäta upp Suckots dal. Gilead är mitt, Manasse är mitt, Efraim är min hjälm och Juda min spira. Moab är mitt tvättfat, på Edom kastar jag min sko . Ropa av fröjd över mig, filisteer ! "                                                                                                   Psaltaren 60

Den kristnes gudstillhörighet måste någon gång få sitt gensvar hos Gud. Gud vill föra situationen dithän att lösningen blir överväldigande. Han vill föra sina barn fram under svårigheter för att skapa proportioner till sina segrar. Vi ser oftast problemen som stora. Medan Gud i motsvarande grad ser lösningarna vara grandiosa. En enastående lösningen på ett problem måste i motsvarande grad vara prekär. Inte sant? Annars är det ingen stort under! Här bjuds vi in. Det ser återkommande ut så också på bibelns blad. Inte sant? Det är då en betryggande läsning och insikt om Gud. Men svår att inse och att efterfölja. 

Profeten Daniel kastades i en brunn med lejon, står det. Är det Guds väg med en tjänare? Tydligen. Fallet ner i brunnen var livsfarligt i sig. Det var ingen vanlig trottoarkant han bara skulle forsera vid ett missbedömt vägval i livet. Bara det faktum att överleva lejonen - med Guds ingripande - kunde ha ställt honom inför nya risker inför en galen regent, då han tillsynes är utlämnad åt mänsklig makt. Gud vet att rädda när och var! Det fanns säkert för Daniel inget mer övertygande om att slutet var nära där och då. Ja, det nära förestående slutet vi skyr och kämpar emot. Gud längtar dit för att visa sin makt i överförd mening också i våra liv. Jag kan inte se det på annat vis. 

Vi väljer oftast lättare vägar vid vägskäl. Guds vägar är egentligen inget för visionära. Vi drömmer nämligen helt annorlunda än Gud. Guds handlande hör bara till våra berättelser i efterhand. Så har Gud fått nöja sig med. Han har sällan fått sina tjänare att bli riktiga medarbetare, per definition. De har oftast skakats av fruktan inför omständigheterna - mer än för Guds styrka för en lösning i hans val av tider och stunder. Endast de som har lärt känna Herren något vill oavbrutet vila i tron på att slutet blir lyckosamt. Låt oss påminna om det mycket uppfodrande Gud själv har sagt: - Skulle något vara så underbart att jag inte förmår göra det? Profeterna hade i mångt och mycket gjort upp med sig själva att de kunde bli medarbetare till Gud. De backade inte. De gick hela vägen med Gud och hade till ögonmärken ting som andra inte såg. Och det som de inte själva förstod litade de på att Gud hade en särkild avsikt med. De blev därför Guds ögonstenar i sina liv. 

Den som vördar Gud får ett baner att lyfta för sanningens skull, säger texten. Baner, det är inte ett tygstycke för vad som helst. Det är mer än en vimpel! Har du tänkt på vilka alldagliga orter och namn som Gud räknar upp här i den bibliska historien?

Sikem var en fristad för dråpare. En tillflyktsort för de som mördat men inte uppsåtligt. Till och med lagen rymmer ett viss mått av barmhärtighet. Inte sant?

Suckots dal - platsen där Jakob byggde hyddor för sina kreatur. Så alldagligt och vardagligt relaterat till. Så långt ifrån altare och heliga platser man kan komma. Bedragaren Jakobs sinnrika djuravel. Har Gud koll på så alldagliga och historiska platser utan att nämna patriarken vid namn? Det ser faktiskt ut som om Gud fäst sig vid varje fotsbredd av den mark hans barn gått över. Han skall mäta upp!

Gilead - Jefta den miserables hemstad som Gud gjorde till en domare i Israel. Han träder in i gudstjänsten som en troshjälte. - Har du inga bättre exempel, Gud, vid minnet av dina baner? Efraim, Manasse, Juda och Moab. Edom. Vilken brokig skara. Inte helt oförvitliga namn. 

"Åt dem som vördar dig"... Kärlekens Gud som alltid följer sitt folk på avstånd som på nära håll. Personer och händelser som väcker hans minne och löften till liv. Gud skall i triumf dela upp och mäta, står det. På Edom kastar jag min sko. 


"Ropa av fröjd över mig filisteer."

 

"Du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon är emot de stolta, du ödmjukar dem."
                                                                                                                          2 Sam 22.

Det är stor skillnad på att vara förtryckt och betryckt. Förtrycket kommer alltid utifrån. Betrycket inifrån. Förtrycket har sina tydliga orsaker och sina spårbara avsändare. Det kan orättvist göra sig gällande och skapa maktlöshet inför den utsatte. Då känner vi oss beklämda och förtryckta. 

Men betrycket har inte alltid en tydlig avsändare eller ett klart orsakssammanhang. Betrycket kommer oftast inifrån människan. Det uppstår mer subtilt och ospårbart. Det drabbades även bibelns människor utav. Det är trösterikt! Vi är alltså varken unika eller ovanliga här. Det vi drabbas av är därmed naturligt förekommande. 

Det inre betrycket kan vara nog så svårt. Det har inga föraviserade besökelsetider. Betrycket frågar aldrig om lov utan våldgästar oss alltid plötsligt. Det kan smyga sig på subtilt men kan också öka med stormens kraft. "Min själ är betryckt." Ett vanligt rop från psaltaren i bibeln. Ja, betryck, det känner Jesus till. " I världen lider ni betryck", sa Jesus. "Men se, jag har övervunnit världen."

Dagens ord säger att Herren frälsar ett betryckt folk. Det står inte att de var förtryckta. Men ändå - min tes till trots - så är nästa sats i versen om stolta förtryckare påvisade: Herren skall ödmjuka dem! 

Vi upplever oss ibland väldigt svaga. På gränsen till det övermäktiga. Ibland känner vi oss också starka i Gud. I det ena fallet är vi starka i Gud och i det andra ynkliga i oss själva. Herren som ser alltsammans har barmhärtighet med vår svaghet. Men han är också klar över att den styrka som vi besitter, den äger vi uteslutande i han. All ära till honom!

När vi har kommit så långt i självinsikt att vår styrka härrör från honom - ja, då har vi nått fram till en mycket dyrbar insikt på vägen.

Han som styrker oss i vår svaghet.


 

Det finns anledning för mig att framöver lägga upp You tube klipp på denna sida över min förkunnelse. Stora ord! Ja, Guds ord rymmer stora ord. Och vem som helst kan uppleva sig liten i sammanhanget.

Jag tycker det finns ett oändligt behov av predikan ur Guds ord. Predikan är ingen teologisk konstform. Det är inte heller en talekonst. Ändå kan man ur en predikan finna de mest ljuvliga dispositioner för ett budskap. Predikan är ett tilltal från Guds ord. Det är vad predikan är. Den helige Ande har ännu kraft att spänna bågen i en människoande att ordet får fart och träffsäkerhet. Pretantiöst? Absolut. Men låt mig först komma till skott. Ge mig lite tid och en bit in på sommaren så skall jag undersöka hur jag skall kunna sjösätta min första presentation. Allt som har liv växer! Inte sant? 

Jag kommer inte att sitta framför kameran med lärosatser eller dogmatiska ställningstaganden. Jag kommer enbart att ägna mig åt förkunnelse och predikan. Predikan med glöd. Guds ord som i grund och botten är välsignande!

Låt mig redan nu få avisera och ta tag i min bloggs första tema i det första programmet:  "Israels barn åt manna och vaktlar i öknen."

" Men den Gud som har din ande och alla dina vägar i sin hand, honom har du inte ärat." Daniel 5: 23

Daniel var en av flera unga män som var fångar i Babel. De som hörde hemma i Jerusalem. Daniel, ett mäktigt och märkligt människoöde. Det allt väsentliga är det som bibeln själv deklarerar om honom: "Daniel hade en enastående ande." En annan bibelöversättning säger "en hög ande ". En hög ande är förmer än bara en nobel. Du blir inte en enastående ande bara för att du arbetar med aristokratin eller under en oligark. Så lättvunnet är det inte.

Versen jag refererar till är hämtad ur ett sammanhang där Belsassar håller en fest. Belsassar är den siste av de babyloniska kungarna innan perserna invaderar och nedgör Babylon. 

Belsassar gör det stora misstaget att han använder de kärl som man stulit ur templet i Jerusalem, för sin profana fest. Ett krigsbyte. Det blev klimax på hans maktfullkomlighet. Kärlen var ämnade för Guds verk! Man kan antaga att både förbundsarken och ljusstaken togs vid detta tillfälle som krigsbyten, då hans far Nebukadnessar invadera Jerusalem på sin tid. De pjäserna har aldrig sedan dess återfunnits i historien. 

Om man har tid att röva med sig mängder av husgeråd - templets husgeråd - då har man säkert också bemödat sig att ta med nådastolen. Och arken. Den har åtminstone ett förtretligt affektionsvärde för det judiska folket. Den är ju bara av bladguld. Man har säkert också struntat i att bära den och bara kört iväg den på en vagn. Det går lättare så för människor. En stulen nådastol! Sätet för Guds närvaro som förebildande skulle bäras för hand. Lagtavlorna av sten tog man säkert också bara ur arken och slängde i något dike i Kidrons dal. Dalen där många profeter har gråtit. 

Ja, man kastade säkert tavlorna i förakt. De medförde bara onödig tyngd för transporten hem till Babel. I Babylon fanns finare stenar att skriva på. Med begriplig text. Man förstod inte språket och de riktlinjer som tavlorna vittnade om. Guds bud. Den dyrbara ljusstaken den tog man för guldets skull och förstod inte att den var sätet för ljuset. Ljusbäraren. Guds lampa. Företeelser och rovdrifter som går igen och igen av kulturer som drivs av trender och nycker. 

Guds folk blev bortrövade och fick tjäna som slavar. Igen! Ja, det gick till och med så långt att de inte fick behålla sina egna namn. Det kan låta överkomligt men tänkt dig in i situationen: Att först ofrivilligt bortföras. Separeras från familj och vänner. Bortdriven från sitt hem och sitt land. Utsiktslöst förslavas och vara hårt hållen och präglad på en ny kultur och en främmande statsreligion. Och dessutom bli berövad sitt tilltalsnamn och given ett nytt namn med en enda stavelse snarlik regenten - tyrannens namn Belsassar. Det vore som om någon ofrivilligt skulle få heta Triumf och tjäna under Trump - även om exemplifieringen här bara är en lek med ord relaterat till det allvarliga i sammanhanget.

Guds budbärare och profiler får ibland underkasta sig de mest obegripliga förhållanden utan att Gud griper in. Det tål att sägas. Varför då? Ja, i denna berättelse handlar det om att Daniel kallas in för att tyda ett budskap, på Guds vägnar, som dömde ut den högste potentaten. Belsassar. Till det behövs det karaktärer. Gudsmänniskor.

Skriften säger att Belsassar var påverkad av vin vid det här tillfället. Han var full helt enkelt. En hand utan kropp börjar skriva på väggen. "Mene, mene tekel u farsin." Kungen kallar in sina sakkunniga som inte kunde tyda skriften. När han tillfrågat alla departement utan någon lösning på frågan, fick kungen istället ett råd av sin mor. Hon tipsade honom om Daniel eller Beltesassar som kungen kallade honom. Han hade utmärkt sig tidigare. Var trofast i din tjänsteutövning! Du vet aldrig när din hållning skall föra dig fram inför furstar. 

Belsassar och Beltesassar, det namn kungen gav Daniel. Så snarlikt men så olik. Den ene en kung med oinskränkt makt. Den andre en förslavad gudsman med karaktär. Har du hört att människor idag kan känna sig kränkta? Vi har lång väg kvar på lidandets väg - om det är en väg att gå.

Oavsett var du hamnar, oavsett vad du får gå igenom - oavsett - stå kvar i din karaktär. Stå fast i Gud! Får jag säga det så: om man står kvar under svåra förhållanden så kan en helt avgörande uppgift ligga alldeles framför. Guds vägar att föra sin sak fram går i och genom människor. Att vara hans budbärare kräver mycket av karaktären. Tänk vilken rakryggad profil som uttyder texten, Daniel. Babylonierna kunde inte läsa meningen på väggen då de saknade förståelse för de avgörande vokalerna. Än mindre uttyda dem. Men Gud skrev på väggen med den bokstavskombination som gudsmannen kände till. Gud måste få dit Daniel på ett eller annat sätt. Det skedde tumultartat - som för Josef, Jakobs son, på sin tid.

Versen för dagens blogg är den lämplig att frambära till en dåtida kung? Eller som när Mose går till en ännu större maktfullkomlig befattningshavare och säger: "Släpp mitt folk ! " Det vore antingen en spontan eller överlagd galenskap till och med för "en enastående hög ande " att frambära ett sånt budskap. Men Daniel framför det! Hur kunde han göra det utan rädsla? Jo, han hade övat sig i uppriktighet. Det hade skapat trovärdighet. Trovärdigheten besitter ett kapital som öppnar dörrar. Att vara en karaktär är inte alltid att rebelliskt framhärda i allt man tror eller står för. Men att alltid vara sann! Då är redskapet så fogligt och användbart för Gud - för redskapet har gått i Guds skola - att Daniel bara lyfts fram och läser av och tolkar texten och säger vad som är sant. I de lägena är det viktigt att trovärdigheten är grundmurad. Att karaktären äger integritet och är trogen Herren. Det gäller i alla tider! Daniel kröntes med en dräkt av purpur. Och en guldkedja om sin hals. Daniel blev den tredje mannen i riket.

Det kunde likagärna ha slutat tvärtom med en blodsudlad klädnad och en rostig nyckel på andra sidan gallret. Men han hade vunnit i trovärdighet. Oinskränkt trovärdighet. Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung. En era tog slut.

Läs om Daniel! Hur formas en kristen karaktär? Åh, på många sätt! När tiden är inne då skriver Gud på väggen. Kulturväggen. Ditt lidande kan då ha varit din daning. Din färdväg genom obegripligheter kan ha varit din skola. Din lejongrop kan där vara din examen. Det blir också ditt personliga bevis på en trofast Gud för dig! Han som stoppar till lejonens gap. En konungs moder har koll på dig och kommer att i överförd mening ställa dig i din uppgifts zenit. Var kom hon någonstans ifrån i berättelsen? Vad har hon med saken att göra? Säg det. Gud har redskap överallt. Han kallar på dem när man minst förväntar sig det.

Guds rike har alltid framgång.


 

"De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem." Mark.6



Står det inte att de gick ut !? Jo. De gick ut! Det behöver inte vara att man gick utomhus - för då hade det stått så. Men det är inte det avgörande här. Det centrala och det betonande är rumsadverbialet. Där det sker!

Rumsadverbialet - var någonting händer - var är det någonstans just nu i Guds rike? Ut. Ut! "Guds rike är inom er ", står det i skriften. Det som är inom er måste ut! Därför gick de ut. I förföljelsetider fick de första kristna hjälp med den saken: de blev alla kringspridda, står det. Budskapet skulle ut och inte låsas in i slutna sammanhang.

Vad gjorde de när de uppfyllde de första stegen på en betydande förändring i deras eget och för andras liv, då de gick ut ?! De predikade att människor skulle omvända sig.

Men de onda andarna vill inte omvända sig. Varken nu eller då. Dem är det inte lönt att predika för. Den onda andliga och osynliga verkligheten som framstår i och genom människor. Där hjälper inga resonemang. Kampen förs inte på det planet. Far ut!!  Det är verkningselden.

Man smorde också många sjuka. Varför gjorde man det? För att människorna som ville göra bättring led, så klart. Far ut!!  Var helad! Man botade dem.

Vad består bättringen i ? Att erfara sin skuld. Sin synd. Sin hjälplöshet inför en helig Gud. Den bättringen sker i sinnet och består inte i att skapa gärningar som motvikt. Religionerna är fulla av sådana krav. Men inte i Guds rike. Där finns bara en uppmaning: Synda inte mer! Omedelbart så ställer Guds rike sina resurser till förfogande och Gud föder en människa på nytt. Han driver iväg det onda ur henne och helar hennes kropp. 

Rumsadverbialen och meningen med livet är nödvändigtvis inte där man är. Rums - adverbialet är därute. Bland människorna! Inte bland de kristna människorna primärt sett. Där har du samkvämet. De är förmodligen redan förbättrade och kommer att bekräfta varandra till döds och på bekostnad av de som verkligen behöver dem.

Gå ut och predika evangelium!! Var är ut i förhållande till där man befinner sig någonstans? Ja, någon annanstans än där du är, möjligen. Rörelse. Rörelse! Ut är en rörelseriktning. Så var det också med Siloamdammen. Vattnet rördes upp.
  -Skynda dig ner i vattnet, uppmanades det. Ett rumsadverbial med hast. Kvinnan vid Sykars brunn hon sprang in i staden och vittnade så hela staden kom i rörelse. Det var hennes rumsadverbial. 

Guds rike går fram och människor rycka det till sig.

 

Det finns passage i livet som inställer sig utan att fråga om lov. De kan vara så övermäktiga och påtagliga att endast det värsta och ovissa bortom döden kan mäta vår förskräckelse.

Plötsligt står vi där och vet varken ut eller in. Alla mänskliga instanser är konsulterade och hänskjutna till högsta instans men utan att bli avhjälpta.

Det finns omständigheter där gudsmannen - till och med - endast kan gå i god för ett alternativ: "Herren skall bereda en utväg." En utväg. Inte två. Ja, en utväg men inte vilken. Då vilar lösningen i bestämd form hos Gud genom Kristus. En lösning, blir det!

Förtröstan på Gud i de svåraste stunder i livet har inga referenser att mäta sig med. Bara löftet om. Det är det svåra. Det dittills oprövade försätter oss i skräck och fasa. Det skapar fruktan och utsiktslöshet. 

När våra livsvillkor drastiskt begränsas och framtiden ses vara oss fråntagen, då vilar vi i orden:  "Herren skall bereda en utväg." Ja, en utväg finns alltid. Det fina är att vi tryggt kan förtrösta och vila i att den utväg vi drabbas av - den har Herren valt !

Den bästa av utvägar.

 

A.A Allen växte på tidigt 1900-tal upp i ett alkoholisthem. Det var fattigt och eländigt. Det var ett hem som inte fungerade ur några aspekter. När Allen var 14 år fick han nog. Hemmet hade inget mer gott att erbjuda honom. Han flydde.

Men Allen blev frälst och en djupt medkännande kristen. Allen åkte sedan runt i hela USA tillsammans med R.W Schumbach och hade tältmöten. Hans sätt att tillämpa evangelium blev stilbildande för hela den övriga kristna världen. Den är väldigt lik Jesus och lärjungarnas primära verksamhet. En standard.

Till Allens möten kom människor som var plågade och som inte hade någon annanstans att gå med sina behov. Sjuka och sargade. Det här är det basala i evangelium. Evangelium som betyder det glada budskapet. Evangelium om Jesus!

https://www.youtube.com/watch?v=CCMDqYbNS4g

 

Tänk så mycket vi håller på med som är sekundärt. Vi helgar metoder och förhållningssätt i livet som inte har någon som helst betydelse för evigheten. Gång på gång går vi i formalismen fälla. Tillbaka till det ursprungliga uppdraget!

Kvalitèn är undermålig i dessa inspelningar men det är en tydlig kontrast till alla helgmålsböner vi är vana vid idag. Vi saknar kraft. Kraften! Den helige Ande.

Vad är det som gör att Allen inte kan stå still ett enda ögonblick på dessa filmer? Fundera på det. Det är mer än en fråga om temperament. Han är så full av Guds kraft att han behöver uttrycksmedel som han saknar i sig själv. Är det inte så?

Evangelium, Guds kraft till frälsning!


( Jag tog bara ett av alla de program som ligger ute på YouTube. Det finns fler exempel även med också avlidne evangelisten R.W Schumbach.) 

 

" Naaman, den arameiske kungens högste befälhavare, hade stort anseende hos sin herre och var mycket aktad, ty genom honom hade Herren givit seger åt Aram. Han var en modig stridsman men spetälsk. Arameerna hade en gång dragit ut på strövtåg och som fånge från Israels land fört med sig en ung flicka, som kom i tjänst hos Naamans hustru. Flickan sade till sin matmor: "Tänk om min herre vore hos profeten i Samaria, då skulle han befria honom från hans spetälska."  2 Kungaboken 5.

Livet är tveklöst vackert men omständigheterna kan ibland vara fruktansvärt grymma. Hyggligt folk kan genom sina handlingar bli exponenter för ren och skär ondska. Av egoism. Av hämnd. Av fall. Av avfall. Ingen av oss går egentligen säker.

I det här sammanhanget fanns det en ung flicka som betjänar en överbefälhavares fru. En ÖB. Ett lands högsta chef över militären som står direkt under en kung. Texten säger att man "fört med sig henne ". När vi läser texten förstår vi att hon var bortförd. Ett levande krigsbyte. Så får man inte göra under någon jurisdiktion. Det är emot folkrätter. Likväl händer det. Och kommer att hända igen. Var fanns hennes mamma och pappa någonstans? De som kunde göra anspråk på och borde få ha flickan hos sig - för flickans skull om inte annat. Mer än så vet vi inte. Men en sak vet vi: det ligger mycket lidande bakom denna berättelse. Något har gått fel och Naaman bär det högsta etiska ansvaret. 

Bibeln förhåller sig ändå mer neutral i den delen av beskrivningen. Den har liksom i små ordalag gett förkunnare ur alla tider att identifiera den smärtan för sina samtidas barn. Den som bär på den smärtan behöver inte få den förklarad. För dessa är den inte till en vink för förhärdade samveten. Den är för dem redan ett bekräftat jordskred. Det kunde lika gärna rört sig om en adoption såväl som ett levande krigsbyte i berättelsen. Men det står att flickan var fånge. Då var det så. Likväl tar Guds ande sikte på den ovärderliga insats den lilla flickan fick vara med om att utföra. Den är enorm! Ja, även ditt vittnesbörd är enormt. Det kan man aldrig avgöra på egen hand.

Kanske den namnlösa unga flickan föreslår Naaman att åka till profeten i Israel för att hon längtade hem. Säkert. Ett klurigt sätt att omtala om profeten där hemma för att få en chans att fly. Fly hem. Det vore väl konstigt annars - hur väl än ett fosterförhållande söker koagulera ikapp med blod som är tjockare än vatten. Flickan får inget namn i skriften. Hon hette väl något. Det gjorde Lots hustru också. Hon som manifesterar ett tidlöst exempel. Men den unga flickan hade sett profeten göra under. Under i Gud! 

"Tänk om min herre vore hos profeten", säger barnet. Att hon dristade sig att säga det. Jag kan känna igen Esters röst i hennes. I Esters bok - "för en tid som denna". De små människornas hjältemod och insats. Tjänarnas. Betjänarnas.

Vi förstår av texten att hon inte i första hand var ett gullebarn. Hon var en fånge. Säkert hårt hållen. En slavinna satt under tillväxt som fick benämna sin fosterpappa med "Herre". Mer sällan undkom de sina förtryckares släktträd i sina egna liv. De blev en del av dem. Ofrivilligt. Hur det slutade för den unga flickan vet vi inte med säkerhet. En sak är säker: Gud tog hand om henne! Vare sig hon blev återbördad till sitt ursprungliga sammanhang eller ej. Gud har sin väg! Han kan bruka vem han vill. Och låt mig skynda och säga: vill du bli använd av Gud - bli en tjänare! De har alltid haft nyckelpositioner i Guds rike.   A l l t i d !! 

Det finns också en mycket dyrbar insikt i början av den berättelsen. Det står att Naaman hade "stort anseende" och "Han var mycket aktad av sin herre ". Det vill säga av kungen. Men det finns en övergripande orsak här: ...ty genom honom hade HERREN givit seger åt Aram ". - Herre, vad är början av dina gärningar? Din hand som skymtar förbi i våra liv och blir till väldiga gärningar. Sela.

När Gud utför sitt verk så kan vi omöjligt överblicka eller kontrollera allt. Inte ens med facit i hand. Det han gör är så finmaskigt att man omöjligt kan hålla koll på alla trådar.

Men i slutändan blir det ett underbart verk!

 

" Ge åt Herren , ni Guds söner, ge åt Herren ära och makt! Ge åt Herren hans namns ära,
 tillbe Herren i helig skrud!"  Psaltaren 29

Det finns en sång från 70-talet av Pelle Karlsson med följande text hämtad från Psaltaren. Den är biblisk så det är inget påhitt. En hit är den.

"Ge åt Herren "... Kan vi ge något åt honom? Ja! Vi kan ge ära och makt. Han som tronar på vår lovsång. Ge! Giv åt Herren! Ära och makt. Tillbed i helig skrud.

Hela Psalmen introduceras med att Guds söner skall ge honom makten - genom äran. Fortsättningen av psalmen är en Gud som drar fram i full kraft. Är det inte det vi behöver? Att få se Guds mäktiga hand som förr. Jo!

Jag vill gärna göra första raden till ett facit över Guds tillträde. Och inträde! Tillträde och inträde till våra liv och vår samkväm. De efterföljande raderna uppvisar en Gud i full aktivitet. Är det inte det vi saknar? " Hans röst som får hindarna att föda. Herren som sitter på sin tron när syndafloden kom. Gud den härlige som dundrar över stora vatten... Kadesh öken bävar för honom."  

Är det inte så att den utlösande faktorn här är den mänskliga aktiviteten? Och dess förutsättningen för mottaglighet? Lovsång och tillbedjan! Såsom i himlen så och på jorden. Åtminstone är det en aktivitet utom Gud. Bland människor och änglar. Den sätter Gud i rörelse.

Om inte Gud har en utpost på jorden, då kommer han aldrig att manifestera sig. En kropp beredde du åt mig!  

Så ge åt Herren ära och makt. Tillbed i helig skrud.


 

En god vän påminde mig idag om F. A. Boltzius och myntade utan att veta om det ett ordstäv. Han nämnde om predikanten F. A. Boltzius som levde mellan 1836 -1910 i Skåre, i Värmland. Människor vallfärdade på sin tid från hela Europa med sina sjukdomstillstånd till honom. Boltzius bad för dem och de blev friska. Ett museum finns idag i Skåre där man kan besöka hans hem och se vad Gud gjorde genom hans påtagliga tro på Gud. I det huset levde han och där dog han också. 

" Boltzius levde så rent att Gud var tvungen att svara på hans böner. "

Vad är renhet? Det handlar om ett rent liv ur alla aspekter. Gud är svag för sånt.

" Saliga är de renhjärtade - ty de skall se Gud!  "