_DSC9211-2.Mobilen

Den förskräckligt snikne aposteln

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: "Varför sålde man inte den oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?" Det sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan för att han var en tjuv och brukade ta för sig av det som lades i kassan som han hade hand om. Jesus sade då: "Låt henne vara. Hon har sparat den till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid ."  Johannes 12.


Det är många frågor som hopar sig i denna text. På ytterkanten står Judas och lämnar många frågor obesvarade. Allt annat är mer än ljuvligt i Jesus sällskap, i denna text. Som exempelvis doften av den olja som Maria faktiskt offrar åt honom. Hennes agerande. Hon själv. Tillbedjan fick ett pris och ett offer. Så gör man inte utan vidare. Man bränner inte en årslön hur som helst - om jag nu får tala som en Judas och se allt utifrån pengars värde.

Varför fick Judas ha hand om resurserna - med Jesus goda minne - när han inte klarade av det? Han förstörde ju sig själv i hanteringen. Eller är det så att pengar förstör den som använder dem? Handlar det om att ha sinne för hantering av pengar eller brist på den förmågan? Vi är inte dummare någon av oss än att vi förstår pengars värde och de möjligheter dom för med sig. Resurserna lär vi oss redan som barn att uppskatta - även om inte alla får epitetet tjuv.

Hade det varit bättre om Johannes - som hade ett blödande hjärta för övrigt , hade tagit hand om kassan? Hade han kunnat hålla filantropin levande, i tro, i ett rent hjärta och sinne och i balans? Eller Lukas med sin strukturerade och disciplinerade förmåga? Eller Markus? Matteus...? Jag vet inte. Kanske de också hade blivit förstörda av dess makt och gått samma öde tillmötes i skarven mellan Jesus mirakler på området. "Giv ni dem att äta!" Det kunde det icke. Måste en vara fördärvets man? Ja, det står så. Vad är det som gör att Judas blir en tjuv - för så står det också.

Jag har kallat rubriken över honom för den snikne. För är det inte ett embryo till det hela - snikenheten. En mänsklig egenskap. Den sparsamma ekonomiska återhållsamheten som är så klokt försiktig och snål. Den tillbakahåller och går emot allt ödslande som Gud är så signifikativt för. I skapelsen, i nåden och i frälsningen. Gud ödslar och är frikostig i allt han gör. Men inte så den som är bestjälad av snikenhet. "Den som har fått mycket förlåtet - förlåter och mycket!" Men inte så med den snikne. Han får aldrig nog av det bakvända utgivandet. Han är som blodigeln: Giv hit, giv hit, giv hit! 

När Jesus konfronterar den rike mannen, vid ett annat tillfälle, så villkorar han att mannen först skulle gå bort och sälja allt han ägde, ge åt de fattiga och sedan komma och följa Jesus. Till lärjungarna hade han inget sådant besked. De bara lämnade allt ändå och följde honom. Märkligt.

Märkte inte Jesus att Judas stal ur kassan? Självklart. Bibeln säger ju det till och med. "Han var en tjuv och brukade ta ur kassan". Slutligen säljer han  Jesus för trettio silverpenningar. Hur sålde han honom? Genom att tala om var Jesus befann sig. Varför konfronterade Jesus aldrig Judas i dessa frågor innan det var försent? Han hade ju kunnat undvika den stora katastrofen åtminstone för Judas vidkommande.

Om vi tittar på Jesus exempel. Hans första under som sker i Kanaan. Där gör han vatten till vin. Jesus återkommer under hela sin gärning och skapar i realtid resurserna. Inte minst då vi tänker på brödundret när han mättar femtusen människor och får hela tolv korgar över. Något att ta upp i G12! Tur att det inte var elva rågade mått. Då hade räknetalet havererat. Gud är större än alla ekvationer ! Skriv upp det med ojämt antal bokstäver för det är sant.

Till slut. Varför lät inte Jesus påverka Maria att donera oljekruset till den kommande egendomsgemenskapen som sköt upp en kort tid efter Jesus bortgång? Jesus ställde ju krav på den rike mannen... Det hade kunnat blivit en god grundplåt till den utjämning som man sedan ville låta ske i gemenskapen, enl. Apostlagärningarnas andra kapitel, när Jesus inte längre skulle vara kvar i deras mitt. Jesus, han borde ju varit ängslig över att de lärjungar han själv kallat ut inte förmådde att bespisa de femtusen på saligprisningarnas berg. Varför lät inte Jesus hamstra resurser i Judas anda - dock med skillnaden att inte stjäla ur kassan? Jo, för Guds rike har ingen ängslan om morgondagen. Så som han burit oss fram till idag så skall han också bära oss framgent, är de trosvissas paroll!

Guds rike bunkrar inte resurser. Man lagrar inte manna. Man fryser heller inte in vaktlar i öknen. Vandringen ser inte ut så. Man kan heller aldrig låsa in Guds ande i ett krus och ta fram honom vid behov. "Guds rike består inte i mat och kläder, säger skriften. Det riket uppvisar helt andra kvaliteter. Det tar å ena sidan sikte på den förlorade människan och upprättar henne. Och människan gensvarar med att oförbehållsamt säga ja till frälsaren - Jesus Kristus. Det går i vart annat. Så gjorde Maria - så till den grad att väldoften från Jesus fötter var värt mer än allt det Judas skattade högt.

Så förhåller det sig med Guds rike än idag !


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv