_DSC9211-2.Mobilen

En blind man

Klarabergsgatan i Stockholm. En högväxt man brukar gå ett kvarter fram. Jag har sett honom förut. Den egentliga sträckan är kanske längre. Vad vet jag. Mannen skapar ett ständigt utrymme för sig där han drar fram. Han plöjer sig en zon och drar ögonen till sig. Mannen är blind. Det säger hans vita käpp.

Jag vet inte om det är rätt att klassificera våra olika sinnen eller leka med tanken att hellre vara halt än äga en förtvinad hand. Resonemanget går inte att pantsätta, för vi är i behov av våra förmågor för att få ett fullvärdigt liv.

Mannen ser ingenting. Hans vita reflexprydda käpp tickar likt en väldig pekpinne utan förevisning och rör sig likt en pendel. Likt armen på en vindrutetorkare i ett torrt land. Rörelsen är taktfast och skapar den skenbara trygghet för honom som gör att han kan ta nästa steg och nästa. Det är bara att försöka föreställa sig hur det är.

Jag stannar upp för att titta på mannen. Guds ord och bibelberättelserna börjar tala till mig. Om mannen vid "Sköna porten" som var lam och då Johannes med Petrus kom förbi. Men låt mig först få mejsla ut mina intryck i ord innan jag lämnar den blinde mannen vid bussen.

Mannen som jag stannat för att iakttaga har förmodligen inte varit blind hela sitt liv. Han kanske är i sextioårsåldern. Högrest och lång. Det är inte samma sak. Mannen lutar lite åt sidan med båda axlarna lite uppdragna mot öronen. Den ena sida går lite högre upp än den andra. Hela motoriken aviserar att han rör sig i ett ovisst land där varje hinder plötsligt kan överrumpla honom, som om han frös fastän han var riktigt klädd. Hans intryck på mig ger ledtrådar till att han en gång kunnat se, men nu är blind. 

När mannen kommit halvvägs sitter det en tiggare på gatan. Ansiktena i omgivningen stelnar till eftersom den blinde mannen kommer att fäkta till tiggaren med käppen, om han inte flyttar på sig. Han flyttar sig dessbättre. Och den stegrade spänningen avtar något. Den blinde verkar ha vant sig med sitt handikapp men alla som tittar på är ängsliga, oroliga över en blind mans inlåsthet i en mörk och släckt kropp, där ljuset inte når in, där ögonen - själens lykta, är släckta.

Längre fram står en cementsugga. Du vet en sådan där man sätter upp för att stänga ut bilar från gågator. Okey. Mannen slår cementsuggan med sin vita pinne med ett rapp och han får snabbt omdirigera sin färd. Plötsligt stannar han. Han känner räfflorna i gatustenen man installerat som hjälpmedel just för blinda. Där vet den blinde att det finns en busshållplats nittiograder till vänster och han hittar in i busskuren och stannar där i väntan på bussen.

I Apostlagärningarna 3 kan vi läsa om Johannes och Petrus. De var på väg till helgedomen. Då passerar de en man som inte kunde gå. Mannen ropade om en allmosa eller om lite pengar. " Silver och guld har vi inte , svarade Petrus, men det vi har ger vi dig: I Jesus  Kristi namn, stå upp och gå! " Mannen fick hjälp att resa på sig och kunde sedan använda sina ben fullt ut.

Många har fastnat vid att Petrus och Johannes inte hade guld och silver - som om det överhuvudtaget har någon betydelse i denna text. Vad kan silver och guld göra åt lamhet? Mannen behöver få styrka i benen. Den blinde mannen med käppen behöver få ett vidrörande så att han kan se. Här hjälper ingen självvald asketism. Inte heller enorma rikedomar. Vad är det för kristendom jag själv representerar, som mäter allt i ädelsten men saknar kraft? Det är inte Petrus eller Johannes som helade den lame mannen i bibeltexten. Det är Jesus. I namnet Jesus. Så står det i texten.

Vår tids kristendom har inte den närheten till Jesus att man går i hans namn för andras behov. Tänk om jag hade gjort det? Med samma inkännande medlidsamhet som jag faktiskt ägde intill den blinde mannen.

Mannen tog bussen och for iväg. Kvar stod jag med min teologi och långsynthet. 

Det är någonting som inte stämmer. Jag har själv skrivit om det och så även utmanat mig själv. Min tro må vara stark eller svag och den är mindre än ett senapskorn. Vi kluvna kristna som antagit ett bibliskt synsätt.

En tro som utan gärningar är död.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln