_DSC9211-2.Mobilen

Genom sorg förmildras anden

I min bibel har jag några ordspråk eller levnadsvisdomar nedtecknade. Man kunde gott kalla dem för mina egna marginalanteckningar. Förr hade de riktigt påkostade biblarna lösa blad man kunde lägga in bakom skinnpärmarna, vilket möjliggjordes genom två mässingsskruvar som man lossade på insidan och som frilade alla bibelbladen. Där kunde man skriva ner sina egna anteckningar på de oskrivna bladen. Utförandet kallades för predikantbibeln. De finns inte att köpa längre. Det finns ingen marknad för det.

Låt mig skynda till saken. Till ordstävet. Det är säkert ett taget ordspråk. Men det viktiga är inte om det är självpåhittat. Det centrala är om det stämmer. 

" Genom sorg förmildras anden och känslan förfinas."

Sorg har sina uttrycksmedel. Sorg kan också vara ett tillstånd. Jesus sörjde på sin tid och han sörjer. Jesus grät men han beder. Jesus grät i Kidrons dal där nuförtiden gravplatserna tränger varandra hårt i sluttningen upp mot Oljeberget, i dagens Jerusalem. Graven som är det tydligaste monumentet över sorg, ett vidrigt och nedslående minnesmärke där blommor har brutits av med rötterna för att visa kärlek men som så sakta delar gravarnas öde. Få kommer undan sorg i livet.

I min text inför fars dag när så många barn saknar en äkta papparelation blir den glädjens dag istället solkad av sorg. Naturligtvis inkluderar det också alla de pappor som berövats sitt faderskap. Ja, de får då sörja dubbelsidigt. För dessa kategorier av människor är farsdagen en sorgens dag och inte glädjens. Mors dag är en annan dag.

Ja, genom sorg så förmildras människoanden. Guds ande är alltid mild och blid. Inte så människans. Gud kan förmildra!

Profeterna, på sin tid, grät i högre grad. Av andra skäl. Bibeln säger att de var föredömen i att uthärda lidanden. Lidande som kan skapa sorg. Profeterna grät kanske mest av alla. Också Jesus grät när Lasarus hade avsomnat. Ja, alla grät. Men sorg den förmildrar människoanden och känslan förfinas, påstår ordstävet. Det tror jag den norske predikanten Severin Larsen också hade skrivit under på. Han är hemma hos Gud nu. Men också han kan vara bortglömd och inte längre sörjd.

I den mån mitt ordstäv - som jag inte ens vet hur det har hittat plats på insidan av mina bibelpärmar kunde kanoniseras, i den mån dessa kloka ord hade genomgått Guds sjufaldiga redigering, så kunde det vara till tröst och hjälp också under en fars dag. Profeterna hade ett språkbruk som under deras av Gud givna diagnos och verbala framtoning försatte dem själva i ett farligt läge. De kunde nämligen bli lika hårda som orden de talade. Det är deras rekyl - för skjuter man så kommer rekylen. Gud behövde hålla deras hjärtan mjuka och fogliga. Det är den ena sidan. Den andra sidan var att den helige Ande behövde ett mänskligt instrument som var känsligt. Är inte sorgen en otrolig uppfostrare till det? Till känsligheten. Till mottagligheten. Jo. Då är sorgen en gåva given mitt i bedrövelsen! Sela. Guds gåvor och handlande går över vårt förstånd - för är inte en gåva ett positivt laddat uttryck? Motsvarar inte en gåva en uppskattning, ett berikande? Ingen ger väl någon en orm om man ber om ett ägg? Gåvor är goda!

Genom sorg förmildras anden och känslan förfinas. Känslan och människoanden blir till det instrument som den helige Ande kan spela på. Då hör vi bättre Guds röst. Då talar han rätt in i vår gemenskap. Då blir det Guds dag! Fars dag.

"Underbar frid, underbar frid, en frid som ej världen kan ge. När Han förde min själ ifrån mörker till ljus, fick jag underbar, underbar frid."

"Den väg vill jag vandra som Han mig befallt och göra hans vilja var stund "...
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln