I tre timmar har jag delat ut flyers idag och nått minst fem hundra människor. Bland andra ett underbart samtal som jag inte kan berätta om där Herren blev mäktigt överbevisande om sin kärlek. När den helige Ande får komma till då segrar Gud! Vi får av nåd samla skatter för himlen och det är väldigt konkret, kan jag berätta för dig. Men det finns samtal som jag inte har ensamrätten till utan Herren. Han är suverän! Allt annat vore att förhärliga sig själv och att störa den andliga konceptionen. Ingen säd gror i dagsljus. Och vetekorn läggs i dold jord.

Helt klart måste jag skaffa mig en mobilstativ så mitt utseende inte blir så vanställt som vid dessa inspelningar. Barn kan bli skrämda. Ja, mitt huvud är faktiskt större än min näsa på riktigt, om någon sett något annat. Det blir så vid kraftigt vidvinkel på mobilen. Lite kuriosa.

Tack för alla förböner ni som uttryckligen och hemligen bär Guds verk. Det är som att komma till ett kraftfält i denna korsning! Herren är med. Och ni är med och bär!

Ja, vem vet. Kanske vi till slut kan ha livesända predikningar från denna korsning. Den andliga floden stiger och allt är möjligt för den som tror! Nu ser jag fram emot nästa tillfälle då jag får påminna människor om Jesus. 

Så enastående centralt!

 

I morgon kommer jag att ställa mig i city igen med mina traktater. I korsningen Gamla brogatan - Drottninggatan. Det är angeläget. 

Om två veckor är det Stockholm Marathon som jag brukar deltaga i och jag hade egentligen behövt ett långt löppass för prestationens skull. Känner du igen dig? Livets dualism med alla anspråk och intressesfärer. Men här gäller det att prioritera rätt! 

Våra egna intressen krockar ibland och kommer i konflikt med något som är bättre och där valet är vårt. Ja, i Jesu namn ska många få ta del av den lilla påminnelsen om Jesus och evigheten via mina flyers på stan, imorgon! Kan något vara viktigare? Detta är ett träget och välsignat missionsarbete som skall fullföljas. 

Gud välsigna dig som inte kan vara med där ute men som förstår och värdesätter bönens makt. Var med och be att Guds hand blir uträckt och att Guds rike utbreder sig!

Amen.

 

"I skolen alltså bedja sålunda: 'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden... Matteus 6.

Jesu bön är vägledande. Det rymmer i sig en avsedd turordning och disposition i mötet med Herren. Den börjar inte i våra liv - hur nära det än ligger till hands - vi som är oss själva närmast. Den börjar i himlen. Det är där vi måste fästa blicken i början på vår andakt. Vi når aldrig fram till nådens tron om vi börjar i våra bekymmer. De egna. Vårt eget. Vår sikt kommer att skymmas och vår blick ser istället neråt och inte uppåt. 

I dag har ett enda ord i Jesu bön fullständigt vandrat in och ut ur mig. Med eller utan lov. Det rister inombords. Det har retat mig och jag får inte grepp om det. Som om den provocerade eller utmanade mig, men inte bara mig, utan alla som är andemeningen på spåret. 

Bönen börjar med Fadern. Bönen förnekar inte heller position och nivåskillnad. Fader vår i himlen... Men den avbryts abrupt och distinkt av en Herrens apostel. Hör vad han säger! "Vi är införsatta med honom, dvs. Jesus, i den himmelska världen." Införsatta. Det är ett mäktigt uttryck. Det talar om något konstant och bestående och inte om någon visit eller ett studiebesök.

Men det himmelska måste ner på jorden. Eller hur? Det säger bönen. Ja, han ber: "Tillkomme ditt rike!" Den andliga värld där Fadern bor måste bli kött och ta sin boning ibland oss, dvs. gestaltas. 

Och så kommer det..!

"Ske din vilja"... Ske! Vilket märkligt uttryck. Det har ansatt mig denna dag som inne är. Det står inte vad som ska utföras i bönen. Det nämns inte. Det är förborgat. Inte heller när så ska ske. Bara en önskan om att! Det kan vara väldigt mycket som Gud avser bör ske. Ja, också i vår tid. I vårt nu. Men något är det. Annars vore bönen meningslös. 

Vi måste alltså få veta vad Gud vill för att också veta vad som ska ske. Och hur ska det gå till? Bönen redogör inte för hur det ska gå till. Då vore det ingen bön. Bara att och det är påkallande! Ske! - Ske, din vilja. Vad betyder ske? Det betyder händ ! Utan infinitiv märket. I ett imperativ. Ske!

Det vilar lika mycket ett presens över uttrycket ske som om en framtida händelse - om inte mer! Inte sant? Så levandegöres detta ord idag. - Ske din vilja!

Jag vill avsluta denna inblick genom att provocera ordets svenska innebörd ytterligare och krama ur "creman" ur ordet. För idag är ordet obekvämt och pockande. Det flyttar på sig varje gång jag ska fånga det. Det ord som gäckar mig utifrån sitt sammanhang. Vad kan det översättas med? Ja, det  rymmer i sig betydelser: "Bli verklighet." "Utspelas sig." "Bli av!"

Så säg; är inte helt plötsligt bönen levande och inte bara en ramsa inför levande Gud? Är det inte en stark önskan som förbinder himmel och jord, Gud och människa, i det som Guds vilja i himlen vill utföra? Förvisso! Bönen är fullständigt dynamisk för den rymmer förändringar och bönesvar - mer än vi kan önska eller tänka!

Jag avslutar nu min text här i ett försök att bara citerar meningen och bönen rakt upp och ner som det står - likt ur en uppläst andaktsbok. Lakoniskt och melodiskt. "Ske din vilja såsom i himlen, så och på jorden."... medan ordet tumlar runt som om Gud ville ha något gjort och utfört. Och det uppslukar mig! Bönen är mer än levande och den för bedjaren likt bruden i Höga visan att leta efter dess mening och mål.


- Ske, ja, ske din vilja o Gud!!


 

I morgon kommer jag att stå hela dagen i korsningen Gamla brogatan/Drottninggatan. Ett sent möjliggjort beslut. Är det verkligen något att berätta inför varje tillfälle? - Ja, det är det! Det ger människor möjlighet att återkoppla om man träffats tidigare. Här gäller det att gå hela vägen! Dessutom så är det likt ett baner. Det är en högt buren fana i den proklamationen. Det handlar om att besluta sig för en sak och som Gud också kan lita på. - Vilka perspektiv det ger! Herren kan inte bygga något bestående på ambivalens.

Jag har väl tilltaget med flyers inför morgondagen. Temperaturen sjunker snabbt nu och vi går mot höst. Då blir det färre tillfällen att dela ut, kan tänkas. Därför skyndar jag!

Sist jag stod där i city så kom ett par väktare och klagade på att jag hade min ryggsäck fastlåst intill en stolpe. Människor får ”onda tankar” av att någon på Drottninggatan sitter fastlåst, uppgav de. 

Men ordningsväktarna får faktiskt gå vidare i livet. Den korsningen ska ha andra kännetecken fram över. Nu är det inte någon bomb i den ryggsäcken utan väskan är full av evangeliska traktater. Det är bara att vänja sig om vid det. Jag måste få ha den där. Den är inte i vägen för någon.

Min vana trogen så ska jag slå mitt ”high five” i dörren till huset jag blev frälst. Det är en segergest i det. Det vet Herren också. Han som alltid går med. 

Tack för allt stöd och alla förböner, vänner! Herren känner er och lyssnar till er. Tro inget annat ! Att gå Guds ärenden ger också honom auktorisation att verka och handla i våra liv.

Så har han själv begränsat sig genom hela historien men också underbart knutit sitt namn till de som vill gå hans ärenden.

 

Var bor Gud? Var ligger paradiset? Är det samma plats men bara olika benämnt utifrån vad som avhandlas? Eller är det två helt skilda platser?

Låt oss vägledas av ordet.

För det första; Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. Vi kan alltså slå fast att det är så pass lång bort från oss att inga teleskop kan se det ljuset - för ljus kan man se. Ljus är ingen metafor för något annat. Där bor Gud. Där är den verkliga himlen också teologiskt definierad. Men också bevisligen gömd av avståndet.

Var ligger paradiset, platsen dit de som dött i tro på Kristus och som tvagit sina själar rena i Jesu blod befinner sig? De har sin plats i den andra himlen. Vi som lever på jorden är logiskt sett omhöljda av den första himlen. Det är den atmosfär, stratosfär som vi kan se - även med hjälp av enorma teleskop. Det är himmel nummer ett. Här håller vetenskapen med bibelns uppfattning. Det finns flera himlar!

När Jesus hade låtit sig ses efter sin uppståndelse så står det följande:

”Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen.” Hebreerbrevet 4:14.

Jesus for upp genom himlarna. Om Guds vistelseplats skulle varit himmel nummer två då hade inte Jesus farit upp genom himlarna. Då hade han bara lämnat en himmel och farit till den andra. Plural är mer än en. Alltså bor Gud i tredje himlen.

Vad mer? Jesus sa till rövaren på korset att han skulle få komma till Paradiset. Vad säger han? Vi läser;

”Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.”  Lukas 23

Vi läste i Hebreerbrevet att Jesus farit "genom himlarna ". Det förutsätter vår himmel och åtminstone en till. Vad finns i den andra himlen? Paradiset! Ovanför vår egen jordiska himmel - för paradiset är en plats en destination i en himmel. Där lämnade Jesus rövaren i ett paradisiskt tillstånd. Men Jesus själv for upp och vidare. Där satte han sig på Faderns högra sida och manar gott för oss just nu. Det kan inte förstås på annat sätt.

Låt oss titta på vad Paulus säger som inte beskrivit Guds vistelseort så utförligt. Han kom ända till den tredje himlen men inte in i den. Det är skillnad på ända till och ända in i. Lägg märke till det viktiga ordet ”ända till”. Han betraktas alltså ha varit i paradiset under oklara förhållanden och hör saker man inte får eller kan säga. Men fortfarande utanför den tredje himlen. Och han säger det själv, "Uppryckt till paradiset."

Låt oss läsa om det;

”Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det. Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det — jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala." 2 Kor.12:2

Annat var det för Johannes på Patmos. Han fick se ända in i Guds himmel. Den tredje himlen. Vi läser;

”Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: »Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter."  Uppenbarelseboken 4.

Vi kan sammantaget konstatera att paradiset är ett mellanstadium, en mellantillvaro, innan de döda uppstår från ett paradisiskt tillstånd och vi som ännu lever kvar skall ryckas upp Herren till mötes, tillsammans med dem under verkställan av en Guds basun och en överängels överinseende. Paradiset har alltså sitt säte i den andra himlen. Hur långt är det dit? Oändligt långt! Vi ser inte ljuset från jorden. Det bekräftar alla stjärnor som ligger däremellan och som dokumenterat ligger så långt borta att vi nästan inte kan mäta avstånden i ljusår. Men en dag skall vi nå förbi paradiset och nå fram till Guds himmel. Ovan stjärnor klara! Där är det så ljust att ingen kan ta sig dit själv.

Men med Jesu medverkan kan vi få tillträde till nådens tron! Den står där Gud finns - han som bor i ett ljus dit ingen kan komma, just nu. Där skall ingen synd finnas.

Det var därför Jesus kom för att förbereda alla dem som vill och som tror på honom!

 

I dag fick jag några fina timmar i korsningen Gamla brogatan - Drottninggatan. Det är för mig obeskrivligt att redogöra för dessa tillfällen. Det är som om allt bytt position och platsen blivit jordens mittpunkt.

Jag vill berätta om mitt möte med en äldre man. Han fick en traktat och jag frågade honom: "Har du släppt in Jesus i ditt liv?"  Inget särskilt svar var väntat men då säger mannen helt uppriktigt och det hörde Herren! - "Halvt", sa han.

O...då var det som om en himmelsk tromb drog igenom hela min varelse och jag vet inte hur högt jag sa det men det var med mycket kraft: "Öppna upp helt för honom, min vän!" Det var ett omedelbart svar ifrån himlen som bara tog över.

- Halleluja!
 

Imorgon finns det skäl och tid för mig att gå ut på stan igen. Det får bli mitt på dagen några timmar med några buntar traktater. Min tid räcker inte till för en heldag.

Det är så många oförklarliga sammanträffanden som bara kan ha koordinerats av Gud i detta arbete, där en flyers i traktatmissionens tjänst blir länken till vägledning för andra. Traktatmission... Vilket härligt ord! För det är precis vad det handlar om. Många har gått före mig i detta. Det gör mig verkligen glad!

Det finns också ett Guds välbehag över att kunna bestämma sig för en insats i förväg. Den helige Ande kan så vägleda människor så att de kommer i kontakt med oss när vi går Herrens ärenden. Vi å vår sida får så leda dem vidare till Jesus! Där ligger vårt företräde och vår uppgift. Hur dessa behov eller möten kommer att gestalta sig är så vitt skilda. Det handlar bara om att stå till förfogande.

Det borde alltid finnas en sådan utpost någonstans. Gamlabrogatan/Drottninggatan är mig en sådan utpost.

Gud välsigna dig att också bryta cirklarna!

 

 "Ja, så säger Herren; sa jag inte tidigt till dig, du min tjänare, att jag skulle bära dig under och undan svårigheterna. Så har jag bevisat mig för dig och skall fram tills mina avsikter med dig inkarnerats,få dig att förstå det du nu inte kan se eller uppfatta, säger Herren Sebaot!" Amen.
 

"Då öppnade Jesus sin mun och undervisade dem och sade:
Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.  Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder." Matteus 5:2-12 

Ordet salig används aldrig längre i daglig tal. Hur ska vi då kunna förstå ordet och en människas tillstånd som är just salig? Jesus myntar nio ordstäv som täcker in olika områden i livet. Vad gjorde vi utan dessa uppenbarade hemligheter? Läs igenom dem. De förklarar din lycka du fridsamme, du saktmodige och du möjligen utfryste!

Salig kan översättas med överlycklig. Överlycklig! 

Har du varit överlycklig någon gång, då vet du hur lyckan tar över. Den tar över allt! Den är vad kolsyran är för stilla vatten. Det sjuder över men inte av värme utan av friskhet. Den har sin egen ohämmade bubbelpool i själen och den fröjdar sig. Det är den frisläpptes sommaräng för själen en högsommardag. Gud vandrar därinne med sitt välbehag till vårt välbehag.

Vad säger Jesus? "Överlyckliga är de som är fattiga i Anden, ty dem hör himmelriket till." Kan man vara överlycklig när man är fattig i Anden? Ja, Jesus säger det. Men inte som en tillfällig lycka utan i ett pågående tillstånd. Det är alltså ingen kommande löfte om överlycklighet. Det är en innevarande överlycklighet! Tack Jesus! Det brister så lätt ut av salighet då. Jag kan känna hur det spritter i mitt inre vid den förklaringen för det är så sant. Det är som om en duva fanns inom själens bur och han byter ställning och flaxar till med sina flygdugliga vingar i alla sin spänst vid den förklaringen. Anden som gärna tar sin flykt till Gud inspärrad.

Ordet överlycklig behöver inte förklaras. Möjligen saligheten. Det är en känsla som dominerar hela varelsen. Den är vad bubbelpoolen är för stilla vatten och en vattenkälla i öknen som inte går att få hejd på. Sådan är också frälsningen.

Har du märkt att Jesus utlovar hela himmelriket till två kategorier kristna? Två kategorier. Till "de fattiga i Anden" och "de som lida förföljelse för rättfärdighets skull." Också här spritter det till i den som är havande med Guds ord. Det säger: Ja och Amen! Och rösten vill ta tag i ord i Gud, aldrig uttalade!

Mina vänner, himmelrikets resurser är outforskade. De tillhör dessa kategorier av nödställda. - Saliga, saliga är de! 

- Ja, överlyckliga, överlyckliga är de!

 

"Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den." Matteus evangelium 7: 13-14

Denna bibeltext talar om två vägar. En som leder till livet och en som leder till fördärvet. 

Jesus sa vid ett annat tillfälle; "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det är väldigt kategoriskt sagt för det utesluter helt och hållet någon annan frälsare eller religionsstiftare i historien. - Jag är vägen. Vägen till Gud.

I denna text talas det om en smal väg - den leder till livet. Och en bred väg - som leder till fördärvet. Vi kan gott förstå av Jesu undervisning att han utgör den smala vägen. "Få är de som finner den", säger han. De finner den - ja, men går de in på den? Det blir den oroande följdfrågan i Jesu framställan. Har du funnit vägen men inte gått in på den? Det skulle vara mer än tragiskt. Då går du evigt förlorad. Än finns tid! Så länge det finns tid. Tiden den mest oberäkneliga av alla mått.

I fråga om den breda vägen som leder till fördärvet så var det däremot många som gick på den, sa Jesus. Så förödande. De inte endast fann den breda vägen. De trädde också in på den. Fördärvsvägen. Om det ändå vore tvärtom!

Innan Jesus börjar sin illustration så säger han; "Gå in genom den trånga porten." Det är som att vägen ligger oåtkomlig utan det passage. Eller hur? En port förutsätter ytterväggar eller murar på ömse sidor om dörren. Här tänkte Jesus helt säkert på de portar som fanns i städernas ringmurar på den tiden. Jerusalem hade en sådan kraftig ringmur precis som världens äldsta stad Jeriko med sina olika portar som vette åt olika håll. Hit kom karavanerna med sina kamelföljen och de var alltid tvungna att lasta av sig det bagage som putade ut från kamelkroppen, man samlat på sig på vägen. Annars kom de helt enkelt inte igenom porten.

Men i Jesu exempel är det ännu värre. Han talar inte om några kamelstora inkörsportar till frälsningen. Han säger att den porten är trång. Inte låg, inte strikt uttryckt smal. Men trång! Då är det snävt på alla håll. Vi måste böja oss ned.

Detta är en sinnrik bild på oss människor och våra bördor som vi bär på. Vi är fullastade av medvetna synder på ena sidan och våra laster på den andra. Vi kommer omöjligt igenom! Det gör porten också trång frånsett andra dimensioner.

Alla människor bär på en ryggsäck, säger psykologerna. Liten eller stor. Den tynger oss och får oss i Jesu illustration att inte komma igenom porten. Vi behöver hjälp med ett renat samvete och en pånyttfödd själ. Här finns inga mänskliga resurser att tillgå. Endast Jesus har förmågan att ställa allt till rätta igen i själens tyngda rum. Han inbjuder dig till en genomgripande försoning.

Gå in genom porten, min vän! Lasta av dig dina nedärvda bördor inför Jesus och börja gå på den smala vägen som leder till livet. Han ser dig och älskar dig!

Finn den inte endast! Böj dig för uppmaningen och träd in på livets väg.

 

"Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem; och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde. Och Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket." Apostlagärningarna 6:7-8

Apostlarna hade precis som Mose en gång i tiden funnit att det finns för många sekundära frågor att ta ställning till bland människor i grupp. Mose fick rådet att tillsätta 72 stycken som kunde råda och döma i timliga frågor. Det var för att avlasta gudsmannen. Så skedde också. Värdet av det har bibeln aldrig riktigt utvärderat. Vi får anta att det var en funktionell och en praktisk åtgärd. En människa har sina begränsningar. 

I beskrivningar om Stefanus så framträder han vid ett sånt här tillfälle då man behövde lösa ett problem i gemenskapen. De grekiska änkorna kände sig förbisedda av de judiska vid matutdelningen. Apostlarna fann det slitsamt att göra allting själva. De föreslår därför att de enbart skulle få ägna sig åt bönen och åt ordet. En renodlad uppgift.  De praktiska bestyren kunde andra göra. Var det verkligen rätt eller har det ingen betydelse? Är det bara en praktisk fråga? Eller är det så att kraven på de som utvaldes till och med var för andliga? Konsekvenserna är åtminstone strukturerande för kyrkan i alla tider, där det tillämpas.

Vi kan gott se att här startar embyot till den elitism inom kyrkans värld som vi ofrånkomligt får dras med tills vi lämnar den. När bibeln talar om tjänstegåvor; apostlar, profeter, herdar, evangelister och lärare så var det funktioner för att skickliggöra Kristi kropp i ett allmänt prästadöme. Inte för att bli en elit. De skulle vara tjänare och inte en exklusiv toppelit. Här har det gått helt fel.

Så vad gör apostlarna? De utväljer sju stycken som är nästan lika dugliga som de själva men som inte är apostlar för att utföra vardagliga sysslor. Det är i sig en motsägelse för om de själva inte kunde plottra bort sin tid i oväsentligheter, varför skulle då förmågor som Stefanus göra det? Också han ses ju vara en andesmord Herrens tjänare - för har du läst hans predikan, hans tal, innan hans religiösa samtid stenar honom? Ska Stefanus och Filippus syssla med matfördelning?! Båda så andesmorda?! Jag bara frågar.

Så har vi byggt Guds rike med väsensfrämmande strukturer som gör att ingen frälsning finns utanför kyrkan och dess elit. Det är åtminstone så vi agerar och försvarar kyrkans verksamhet. Det har sin rot i dessa vägval.

Men mina vänner, en ängel kom till den andesmorde Filippus! "Gå ut på vägen som leder till Gasa". Den är tom på folk"... Gud använde Filippus - precis som han kan använda vem som helst som lever nära Herren! Eller Ängeln kanske gjorde ett myteri, han gick till serveringspersonalen i kyrkan och lät denne bli en högt stående budbärare bakom ryggen på ledningen. Han frågade ingen av apostlarna om de var villiga att medverka på bibelns blad i denna händelse. Ja, helt ovetandes och oemotsagd.

Låt mig få avsluta med Stefanus svanesång till sin religiösa samtid. Han som var andesmord, vis och betrodd. Eller var han inte det längre? Borde inte han ha talat lite mer broderligt till sin samtids religiösa och av hänsyn till sin låga ställning. Så icke representativt. Så hård. Så kall. 

"I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.» 

När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom." Apg. 6:51-54.

Jag kan försäkra dig. Stefanus hade inte ens fått anställning vid de kyrkliga borden idag - om man än så hade behövt honom!

Guds ande kan man aldrig fånga på flaska och samfundsmärka. Guds Ande finner sanningen i budbäraren och uttalar den. Så framlevde också Johannes döparen sina dagar.

Tills hans frilagda huvud under en måltid bars fram på ett fat.

 

"Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män som vi kunna sätta till att sköta denna syssla.Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.» Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem." Apostlagärningarna 6.

Stefanus är församlingens erkänt första martyr. Men vi vet inte om det är så. Ja, på bibelns blad men vem vet vad som skett i hemlighet i historien, där de religiösa genomfört sina tjuvnyp. Gud vet!

Låt mig ta dig med i ett textsammanhang under några bloggar som har så många förödande inslag - ja, det slutade faktiskt med ett vittnes död. Stefanus som blev stenad "av sina egna". De fromma. De religiösa. Det är profilen på detta vittne jag slutligen vill stanna vid. Det ställer många frommas undfallenhet till svars och uppdagar mörka, dolda krafter i rörelse. Låt oss sätta allt i sin kontext. 

Bakgrunden till denna text handlar om att de tolv lärjungarna stötte på missförhållanden i gemenskapen. Sånt följer med oss människor och är närmast en allmänmänsklig naturlag. Här var det ett fördelningsproblem med anseendefrågor i botten som skavde. De grekiskt talande judarnas änkor blev nämligen förbisedda framför de infödda hebrèerna vid utdelningen av mat. Man blir trött redan inledningsvis. En rent mänsklig egoistisk fråga och inte en andlig fråga mitt i gemenskapen - även om vår rättfärdighet eller brist på den slår igenom i det vardagliga livet. Synden har sina inkörsportar och slinker in obemärkt men aldrig osynligt förbi.

Redan i detta textavsnitt så skär det sig. Apostlarna ville ägna tid åt bönen och ordets tjänst. Menigheten, eller din församling om du så vill, var eniga i det beslutet. Ja, det står åtminstone att "talet" behagade dem. Kanske var det antalet sju och inte själva idèn som bifölls. Jag driver gäck med hela idèn just nu och offrar den demokratiska processen till förmån för andra sammanhang och värden jag funnit i episoden.

Men det står också att Guds verk hade framgång efter deras lösning så vi ska inte kantra i vår bibelläsning!

Man beslutade att utse sju män till att ombesörja matbespisningen. Det går inte att bygga in främlingsfientliga relationer i församlingen. Och det behövdes tydligen inte vara folk som gått i kockskola eller vara av sin tids servitriser som skulle betjäna. Man såg till andra kriterier.

Vilka var det då man valde till denna syssla? Det är intressant att följa. Ja, vi som har texten över hela Apostlagärningarna vi kan följa dessa sju individer. Hur gick det för dem där vid serveringen eller i skriften i stort? Det blev ju deras uppgift i kyrkan.

Alla företag vill ha bra folk. Profana som religiösa. Det handlar om kvalifikationer, ordningsfrågor, kompetens, tillitsfrågor och att värna om varumärket och missionen. Männen som här togs ut var Stefanus, Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och slutligen Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 

Låt oss också titta på deras kvalifikationer. På deras CV. De skulle ha "gott vittnesbörd om sig", "vara fulla av ande" och "vishet". Det var deras företräden. En mänsklig urskiljning och en rent mänsklig utkorelse. "Gott vittnesbörd"...ja, de skulle säkert vara renliga. Artiga. Hälsa på folk. De skulle kunna "ta folk" och ha skött sina kort väl i livet. Funktionsdugliga ur olika aspekter.

Vidare så skulle de "vara fulla av Ande". Här skaver det betänkligt. Skulle inte lärjungarna uteslutande ägna sig åt ordet och bönens tjänst - de som också var fulla av Anden? Jo. Men de var ju apostlar, säger historien. Ja, det är riktigt. Men redan här startar kyrkans sin hierarkiska indelning. Varför tror du Gud i ett senare skede tvingas skicka en ängel för att få iväg Filippus ut "till vägen som ledde mot Gasa" för att döpa den etiopiske hovmannen? Jo, därför att det krävs sanktion av en högre församlingsledning till sånt. Varför var inte den inblandad? Apostlarna... De tolv lärjungarna... Inte vem som helst kan döpa på eget bevåg. Varför kom då ängeln till Filippus och inte till en av de tolv med särskilt betrodd status? Därför att Filippus var fylld av den helige Ande! Men hade han hållit sig till sin uppgift given av människor skulle han torkat borden efter andras ungar också vid detta tillfälle. Han var ju betrodd efter mänskliga värderingar.

Apostlarna stävjade en ordningsfråga men byggde samtidigt in en ännu värre som fått förödande konsekvenser för den Helige Andes manöverutrymme i tiden. Hör att jag säger det! Och många har fått sätta livet till och blivit aborterade i sin linda i evangelitjänst och det har passiviserat tusentals bänkvärmare. Hierarkiska strukturer! Ska änglar behöva säga till om att gå och döpa någon och det utanför ett församlingsmöte med vedertaget beslut? Änglar har möjligen andra viktiga sysslor att sköta. Jag spetsar till det lite. Men det ligger mycket i det för det var vad som hände. Man kan också anföra att man faktiskt kan torka utspillt på bord efter andra medlemmar och även dopförrätta - om än inte samtidigt. Men det förklarar inte hur Gud genom änglars försorg går förbi strukturerna, de strukturer som alltid försvaras och som orsakade Stefanus död "då era fäder stenade honom "!

När jag tittar på dessa namn så finner jag två av dem sticka ut. Får jag använda ett så modernt uttryck? Sticka ut... Det är Stefanus och Filippus. De andra försvinner bort i historien i anonymitet - åtminstone har inte den helige Ande ägnat dem någon mer särskild uppmärksamhet på bibelns blad. Kanske för att de inte tog konfrontationen. Den oundvikliga.

Mitt utrymme tar slut här. Jag lovar återkomma så ska vi se hur Stefanus ohämmat slår med Simsons käkben mot dem han borde varit blidare mot. 

Då kanske han fortfarande hade levt.

 

 

På fredag kommer jag att stå i korsningen Gamla brogatan / Drottninggatan igen och dela flyers. Jag kommer att vara där mellan kl. 09.30 - 12.00. Jag måste begränsa mig denna fredag - även om det bär mig emot. Uppdraget ligger över mig men framför allt i mig att gå ut med evangelium. Det är ett andligt skeende. 

Jag möter unga människor idag som när de möter budskapet om Jesus på mina flyers gensvarar; "Men jag är redan konfirmerad." Deras svar är att de redan genomgått något rituellt och på så sätt är halvt anslutna till kyrkan och därmed till Gud. "Vi hör ihop", menar de men med stelt leende och en tomhet i blicken och en svag övertygelse. Unga människor som tror att deras barndop är ett bibliskt dop när Jesus själv säger; "Den som tror och bliver döpt, skall vara frälst." Små barn tror ingenting. De är för små. Och ett dop utan tro är ingen frälsning!

Å andra sidan möter jag andra ungdomar som är så otroligt okunniga om Jesus och bibelns värld att det fullständigt saknas beröringspunkter. I deras begreppsvärld flyter alla religioner omkring i en enda soppa och inget är mera rätt eller fel i trosfrågor. Jesus är bara en bland alla andra. 

Konfirmationen å sin sida vad har den konfirmerat eller verifierat hos våra ungdomar? Har den lagt grunden för ett rikt inre liv med Gud? Eller är den bara ett minne likt en examen man genomgått, en studenten, sedan är man en kristen? En svensk kristen.

De evangeliska kyrkorna med sina understödda alfakurser där man i vuxen ålder ska lära sig grunderna i kristendomen per repetition och enligt koncept tills man så vant sig med allt som hör baskunskapen till att man upplever sig som en kristen igen. Kanske någon frälsningsbön unisont uppläst invid avslutad kurs. Trosbekännelser och mantra. - Men utan verklig omvändelse! Omvändelse från vad? Omvändelse till ännu mer kärlek men inte från synden. Blir man verkligen född på nytt? Det är frågan! 

Jag läste om en församling som nyligen döpte 100 stycken i ett möte. Jag är inte imponerad. Jag blir istället orolig. Det är inte ens nutidsenligt! Är det resultatet av en verklig väckelse? Eller är det en anslutning till en kristen ungdomskultur där gemenskapen fått kristna förtecken i en varm trendig gemenskap med lockande attribut? Består verket om den Helige Ande får granska rörelsen utifrån himmelska värden eller brinner rörelsen upp? Det är frågan!

Den unga generationen saknar barlast i Guds ord i jakten på gemenskap och andlig stimuli.

Jag känner en profetisk glöd sveda ytterflikarna på min mantel. Den ryker. Jag sparkar på religiös slagg och har ännu inte nått bar mark. Här har en långdragen katastrof ägt rum. När Guds folk sov då sådde fienden och vaccinerade människorna mot evangelium!

Mina vänner, vi ska växla upp, ge vår generation andlig vägledning, förkunna om synd, rättfärdighet och dom. Det är ett gigantiskt arbete framför.

Ett mudderverk från himlen skall så gräva ur gyttjan i folksjälen.

 

I dag var jag ute i folkvimlet mellan kl. 09.30-17.30. Då tog flyersbunten slut. Ett tusen tvåhundrafemtio traktater fick jag utdelat. Vilken enastående dag!! Så många unga människor också som blivit påminda om Jesus. Och flera som knutit kontakt som också vill vara med framöver. Det är hoppingivande!

En kristen kvinna från Farsta har stått med mig idag i två timmar och delat ut traktater. Henne träffade jag för en vecka sedan på stan och hon fann en uppgift i att också stå med och vittna om Jesus. En troende sedan många år. Igår var hon ute på egen hand. - Guds verk går framåt!

Traktatmission är en utomordentlig evangelisationsform, egentligen. Människor får möta budskapet direkt och knyter an om de vill. Så når man sökarna och man sår samtidigt bland de som är någon annanstans i livet.

Men en sak gör mig mycket bekymrad och det är att väldigt få människor relaterar till synd i sina liv. De frågar; Vad är synd? De har aldrig konfronterats med synden i sitt liv. De har alltid gjort så gott de kan och svär sig själva fria... Det har kyrkan en stor skuld i. Man har förmodligen inte med det i sin förkunnelse. Var det inte därför Jesus kom?! För att dö i syndarens ställe!? Om det inte finns någon synd eller några syndare - då dog ju Jesus förgäves!!

Människorna lever i uppfattningen att vi alla egentligen är goda och vi vill alla andra bara kärlek. Men så ser inte vår värld ut! Eller lever jag i en parallell värld? Bibeln säger att: " ALLA har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud! " Dessa två bilder går inte ihop. Synden är i ett symbiotiskt förhållande till oss människor att den är en del av oss. Det är därför vi måste födas på nytt! Det är något mer än att bara säga efter i färdiga och av andra formulerade böner som aldrig tagit vägen genom syndarens hjärta. Synd eller ej har inget med våra intentioner att vara goda eller inte att göra! Du kan vara hur god som helst men du är fortfarande en syndare tills du överlämnat dig till Jesus! Kärleken står i så fall Jesus för han som offrade sig för vårt dilemma! Han som har älskat oss först. Jag ropar nu, känner jag.

Förkunnelsen måste tyvärr röra vid synden - du publikfriare. Det är den som gör att människor går evigt förlorade! Förkunnaren har syndarens samvete på sin sida. Det är samvetet som måste väckas och få kontakt med den fallne. Där är Guds ord instrumentet för uppvaknandet.

Vi talar inte Guds ord. Vi försöker bara skapa relationer och samla folk till kyrkan. Eller för att utöva vår egen fromhet. Vad ska Gud med den till? Människor går evigt förlorade under tiden vi försöker vara smidiga i vårt själavinnande och på deras bekostnad.

Därför blir heller inga pånyttfödda.


 

Nästan på dagen ett år efter att denna videosnutt spelades in fick jag döpa Mimmi till Kristus i Sickla sjö. Och nästan på dagen tre hundra år efter att konvertikelplakatet slogs fast i Sickla den 24 augusti 1723 och blev en förfärlig och förtryckande lag i 132 år mot de kristna. Ja, koordinaterna är väckelsefolkets födelseplats. Bygden och orten.

Vem hade kunnat ana den kontexten på Skeppshulten för ett år sedan!?

Karl-George Rognstad från Oslo blev ett vittne till dopet mitt i en pandemi. Förlåt att jag upprepar mig men allt var oplanerat av människor men synkroniserat av himmelens Gud! Han är verkligen god och Herren bekräftar det vi gör för honom med åtföljande tecken och under. Arbetet fortsätter oförändrat med samma styrka och tillförsikt. Häv dig upp du biograf. Herren behöver dig!

Ja, det sjunger i mig denna morgon och strax ska jag ut på stan igen. Det är inte ensamt. Det är saligt!

"O vilken dag det blir då Jesus i sin härlighet så stor. Skall hämta oss till himlens sköna land. Vi vet att tiden snart är liden för vår vandring här på jord, Vi frälsta står på evighetens strand.

  Kör: Då är det slut på sorg och möda, Smärta, kval och otrons makt, När vi får inta porten. I staden tåga in, Och till basun och harpors klang vi sjunger Guds och Lammets sång. Vi prisar Jesus evigheten lång. "

Torvid Pedersen

- All ära till Jesus!

 

I morgon ses jag i korsningen Gamla brogatan / Drottninggatan igen för att dela med mig av evangelium. Det är lika stort och angeläget som första dagen jag ställde mig där i korsningen. Vi går mot höst och vinter då kommer det bli färre tillfällen till evangelisation. Därför vill jag ta vara på tiden nu. Jag är säkert där redan kl. 09.30 och går inte därifrån före 18.00 om det inte regnar.

Så fantastiskt spännande!

Vet ni? Jag tror att vi som är frälsta vårdar våra egna liv och problem för mycket. Hur då? Jo, de som inte tagit emot Jesus för att ingen visat vägen till honom de har en betydligt olyckligare tillvaro än vad vi som blivit försonade med Gud har i livet. Den tomhet vi tidigare upplevde, vår synd och skuld bär de fortsatt på! Det vet de alla gånger inte om - precis som vi själva saknade förmåga att definiera bördorna innan Jesus mötte oss. Detta vet vi djupast sett också om, annars vore inte frälsningen värd mer än en himmelsfärd - om än så stort. Men vi tappar perspektivet efter en tid och vi fixeras vid allmänmänskliga bekymmer som drabbar även oss. Får jag uttrycka mig så vardagligt och oreligiöst?

Nej, syndabördan och den glädje och frid som fyller hjärtat av Jesu närvaro i våra liv bär oss på ett helt annat sätt. Det vi förväxlar och som gör oss passiva och upptagna med våra egna liv och problem det är såna motgångar som hör mänskligt liv till. - Vi måste börja tänka på de som inte fått frid med Gud! De har det ännu värre!! Och vad värst är...de är på väg att gå evigt förlorade!!

Res dig min vän och låt dig inspireras, ta tag i ditt vittnesbörd om honom. Lägg det i din medkänsla för andra och låt dina ord förstärkas och bäras av Guds helige Ande. Gör dig tillgänglig att användas av Gud. Kärleken driver ut räddhågan.

- Jesus har inga andra vittnen än de han själv har frälsat!

( Dela gärna dessa texter med vänner du har, om du tycker det är angeläget. )
 

"Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön." Johannes 21:7

Johannes kapitel 21 måste läsas i sin helhet. Kapitlet är som en kungakrona med ädelstenar placerade i varje vers. Det är mer än av en språklig betydelse. Det är ande och liv! Det ligger där till reds med sin olika djup. Det här är ett ömt kapitel. Jag kan svårligen läsa det utan att vid flera skriftställen gripas till tårar. Jag är inte blödig men rörd.

Lärjungarna hade varit ute och fiskat efter att Jesus dött och uppstått. Nu visade han sig för dem i deras vardag under en sämre dag. Vi kan gott sätta oss in i deras belägenhet - för inte heller vi brukar träffa eller umgås med någon kär så särskilt frekvent som bevisligen har dött. Kanske någon kan identifiera känslan i sitt eget liv där det finns brutna relationer och där tiden och omständigheter lagt en ostkupa i glas över relationen. Man ser varandra men känner ingen "doft". Man lyssnar men hittar inte den andres frekvens. Man kanske ses men det finns inga band kvar. Endast minnen av något fint som gott förlorat står där i sin avsaknad. En distans har uppstått där framtiden inte längre bjuder på det som varit. Kanske var det så för lärjungarna för det står lite längre ner i kapitlet;

"Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de förstodo att det var Herren."

Bibelns kanske märkligaste stycke utifrån sammanhanget.

Lärjungarna hade lämnat allt och följt Jesus. Här kom han till dem efter uppståndelsen och de förstod att det var han men de dristade inte att fråga honom om det var han. De förstod, står det. En distanserad grupp kristna. Var är Maria som brukade tvätta hans fötter? Var fanns alla mänskliga yttringar? Jesus hade kommit till sina egna men de var inte som förut. De var bekännande kristna i överförd mening. Men de teg inför honom!

Johannes kände tidigt igen Jesus. Så väl det då. Men han konstaterade det bara. Petrus däremot kastade sig hejdlöst i vattnet på det beskedet. Han ville snabbt fram till Jesus av ren och skär glädje av att se honom igen! Man grips av det och röres. Vilket oerhört ämne för en ledare att vara så i Guds rike. Ser du sambandet? Jesus centreringen! Fokuseringen! Inriktningen! Kärleken! Innerligheten!

I början på berättelsen så står det att Petrus säger till de andra; "Jag går och fiskar." Inte för att ta en tyst minut utan för att livet var slaget i spillror. Till råga på allt fick de ingen fisk. "Ingen" , står det. Vi kan gott genskjuta berättelsen och säga att de på Jesu ord fick hundrafemtiotre stycken, till slut. Det säger oss att berättelsen är noggrant omskrivet - för vem räknar så många fiskar utan att gå över i kilogram? Jo, den Helige Ande som nyanserar och inspirerar vårt sinne att öppna och ta emot av allt Jesus ger. Då blir det omaka över! 

Simon Petrus hoppade i vattnet. Det verkar som han nätt och jämt hann få på sig kläderna - för han var oklädd. Annars brukar det vara tvärtom när man går i badet. Man tar av sig! Här har du Simon Petrus företräde om vi kan tala om det. Han brann i kärlek för Jesus! Här såg också Jesus hans oerhörda kärlek till honom som en tillgång i att betjäna andra människor i Guds verk. Petrus som hade fått de andra att följa efter honom och tillbaka till fiskarfänget. Ledare, vare sig han ville eller inte.

Texten uppvisar en annan sak.

Johannes som skrivit brevet omnämner inte Petrus som den Petrus Jesus hade namnbytt honom till. Nej, han omskriver med Simon Petrus. Jag ska inte förklara det. Det finns ett sammanhang här. Men när Jesus talar till honom och frågar honom; "Älskar du mig? ", då tilltalar han honom; »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra? Ohh...det visste Jesus redan! Hela episoden eller akten påvisade hans innerliga kärlek till Jesus! Han talade till hans innersta.  - Simon, Simon, Johannes son! Det är ömt!

Har du tänkt på att Jesus - förutom att han inte namngav honom Petrus här - inte heller frågade honom om han tyckte om att arbeta med människor, om han tyckte om människor eller var socialt kapabel till att leda människor. Om han var representativ. Han som var en fiskare till yrket! Nej, han frågade ; "Älskar du mig?"  - "Älskar du mig mer än dessa gör?"  Jag grips av detta och bölar. 

Här har vi det! Här har vi det!! Vi kan inte älska människor i arbetet för Gud utifrån egna kvalifikationer! Då kommer vi ganska snart att tröttna eller kanske till och med sårar eller gör någon illa. Vi kommer ganska snart att verka utifrån personkemi, vi kommer att distansera oss eller närma oss de som vi har mest eller minst nytta av ur ett eller annat perspektiv. Och vi kan inte heller älska utifrån en tillfällig erfarenhet av dem. Vi måste vara burna av Jesus kärlek från början till slut!

Min vän, ett leende varar inte hela dagen i det mänskliga. Det vore rent onaturligt. Vi kommer i egen kraft att bli besvikna innan solen gått ner därför att vi alla har en baksida av oss dit solbränna inte når skymd hy.

"Simon, Simon, du måste hjälpa de andra utifrån din kärlek till mig! Du måste tanka kärlek från den eviga världen i det jag betytt och betyder för dig." - är inte det kontentan av texten?

Jag har mött två människor i mitt liv som när de nämnt mitt namn så har jag fullständigt bevekats. Men bara två. Skriftordet "ett milt ord krossar ben" har i dessa gestalter fått sin uppfyllelse. Det har varit något i deras intonation som Jesus gett dem. Därför att de båda har varit och är Herrens tjänare. De har sett med Jesu ögon på mitt liv och därför har deras tilltal gått över i Jesu röst! Tro mig. Och vi är alla möjligen kallade att bära arvet vidare. Det är en kärlek som inte är en flickväns. Kan inte jämföras överhuvudtaget. Det är inte heller en förälders - om än så ömt. Nej, rösten har varit av gudomlig natur. 

Mina vänner! Vi måste vara med Jesus för att kunna vara själavinnare!

"Oh...vad det ändrar allt! Det ger åt hela livet, en ny och ljus gestalt!"

 

Mina vänner! Vilken enastående dag.  I hela åtta timmar har jag stått med evangelium om Jesus i korsningen som Gud har ställt mig. Ja, vi var faktiskt tre stycken som delade ut traktater den sista timman. Det är så stort! Det enkla vittnesbördet om Jesus är smittande och det frälsar både den som hör det och den som utför det.

Ohh...jag fick träffa mina dopkandidater. Mimmi och hennes syster. De ligger mig så varmt om hjärtat att jag har svårt att finna ord. Mina förböner följer dom all min vakna tid. Herren ska beskydda dem från allt ont!

Så många fina möten idag. Så många namn nämnda. Så många telefonnummer utväxlade. 

Särskilt vill jag nämna om två pojkar inte ens i tonåren. De ville veta om Jesus och varför han är bra. Jag fick berätta från min eget liv hur synden träder in i en ung människas liv och det ganska så tidigt i livet. Vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare! En inombords vilande katastrof. Syndens lön är ju döden.

Jag berättade om när jag och min bäste kamrat planerade en stöldkupp som tioåringar mot Bogö i Bergsjön, Göteborg. En ICA affär. Och en ålder i killarnas. Vi hade tagit på oss gummistövlar fastän det var fint väder. Vi hade en tanke med det och det var att vi skulle stoppa Dajm, Japp och Co-co choklad stövlarna fulla. Det vi inte kalkylerat med var att det blev problematiskt att gå med stövlarna fulla med chokladkakor ut ur butiken! Vi blev naturligtvis upptäckta. Och synden är aldrig så tydlig som när man blir ertappad!

Jag berättade att såna händelser skapar en skuld inombords. Den försvinner inte. Jesus kände till den. Och bara han kan lyfta av den skulden! Ett enkelt vittnesbörd om hur en samvetsbörda får sin lösning hos Jesus. Den ena pojken sa innan de gick; "Det var ju bra att Jesus kunde lösa det där!"  Ett ovärderligt samtal!

Mina vänner! Församlingen är Guds tanke som en Kristi kropp. Det arbete som jag nu fått gå in i är ingen motsägelse. Det här är en början på något nytt - och det är inte jag som föder det. Det är Jesus! Det kommer att komma flera dopkandidater i framtiden som vill inför sig själva och andra tydligt visa att nu vill man dra ett streck över det gamla livet och börja ett nytt med Jesus!

Ja, det går även att döpa vintertid. Vi får försöka låna ett badhus någon timma eller så. Eller hyra ett. Det kommer att lösa sig! 

"Bed skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin myckna skörd!"

Då några avsagt sig mina bloggutskick måste jag försöka bärga mig och inte skriva varje dag. Det är mycket svårt för mig. Det händer saker hela tiden. Men jag ska försöka vara mer återhållsam.

- Herren behöver snart en biograf! Sannerligen, sannerligen, säger jag er det.