"Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas övergivit mig och har begivit sig till Tessaloniki." 2 Tim. 4:10

Detta är Paulus ord. Nya testamentets meste skribent. Paulus med ett sådant ljus över Kristi hemlighet. Här beklagar han sig inför Timoteus kring bröder som lämnat honom av olika skäl. Paulus skriver inte att Demas hade övergivit Herren. Bara honom. Men vi förstår gott och väl utgången av detta liv och öde på bibelns blad. Världen har ingen framtid att erbjuda en gudsmänniska. Det var bara en tidsfråga innan Demas likbildades med föremålet för sin kärlek. Samtidsandan. 

Demas var troligen från Tessaloniki med sitt grekiska namn. Därför återvände han dit. Demas är bara omnämnd tre gånger i skriften. Två av gångerna så hälsar han till Paulus adressater eller brev mottagare. Liksom att han slängde med en hälsning i Paulus brev; Hälsa från mig också! Så lite vi hör av honom i skriften.

Den tredje och sista gången vi hör talas om Demas så skriver Paulus att Demas hade fattat kärlek till något. Till vad? Ja, det vet vi egentligen inte. Paulus uppger att det var "denna tidsålders väsende " som han hade fattat kärlek till. Demas som hade varit en medfånge till Paulus vid hans första fångenskap i Rom. Därutöver vet vi väldigt lite om honom. Men vi kan förstå att han hade rika erfarenheter av både Herren och av Guds verk. Demas betyder "folklig". Så passande. Han kunde lätt byta miljö och fot i livet men med samma framträdande roll. En dygd. Men inte i hans liv. Han försvinner nämligen ut ur den heliga historien uppslukad av tidsandan.

Paulus skriver att Demas hade "övergivit " honom. Men det är inte samma verbs grundbetydelse som vi finner i ett annat textavsnitt, översatt från grekiskan. "Därför ska en man överge sin mor och sin far och hålla sig till sin hustru." Där betyder det grekiska grundordet "lämna efter sig ". "Därför skall en man lämna efter sig en far och en mor och hålla sig till sin hustru." En naturlig livsgång. I grundtextens ord över Demas så heter det strikt översatt: "att lämna i sticket ". "Ty av kärlek till denna tidsålders väsende har Demas lämnat mig i sticket "... Paulus andas förlusten av en vän, en broder. Märkbart saknad.

Studiebibeln översätter meningen ordagrant så här: "Demas, ty mig, övergav, efter att ha älskat den nuvarande tidsåldern." Ohyggliga ord. När någon är förälskad fungerar inte rationella påpekanden. Den inneboende kraften är för stor. Den kärleken tagit som sitt byte föres bort hjälplös men ändå under initialt gjorda val och ställningstaganden. Därför uppmanas vi att gå på den smala vägen och inte vika av från den. Den smala vägen som leder till livet.

Det finns två saker jag vill lyfta fram här. Det första är att Paulus talar om "denna tidsålder ". Den bestämda artikeln öppnar upp för att vi kan använda begreppet i presens och tala om "den nuvarande tidsåldern ", dvs vår tidsålder. Vi är nämligen lika utsatta. Av vaddå? Att fatta kärlek till den! Vi skulle leva i världen men inte av den.

Paulus kunde inte sätta fingret på exakt vad det var Demas drogs till. Det var så mycket. Det kunde inte Demas heller. Bilden var för komplex. Han hade fattat kärlek till kulturen och pulsen i den. Bekvämligheterna. Självförverkligandet. Utövandet av intressen. Kuriosa och kulinaria. Världen är full av resurser för det. Fattar du kärlek till den så är du såld, människa. Och du kommer att likt en otrogen partner finna ett yrväder av irrationella förklaringar på det liv du i avståndstagande lämnat. Du kommer likt en sinnessjuk att tappa förmågan till proportioner. Din rationalitet blir drucken och dina förklaringar blir skeva. Dina upplevelser med Gud kommer att blekna, ja, fullständigt avta med tiden. En sådan människa är intagen av kärlek till samtiden. Vad är samtiden? Denna tidsålders väsende! Man blir mer en samtidsmänniska än en gudsmänniska. Man finner glädje i den. 

Det är ohyggligt att läsa om Israels barn som gick under i öknen. Hela mitt liv har jag läst om dem och tyckt att de var så ogrundade i sina liv. Hur lätt de avföll. De hade så lätt att överge Herren och tappa sin identitet. Men värre blir det då man möter och upplever troende som tappat sin identitet på gränsen till metamorfos i sin egen samtid. Troende som lidit skeppsbrott i tron. Man har degenererats. Degraderats. Man likbildas med världen och man glider in i den obemärkt. Det är en ohygglig iakttagelse. Du kan inte resonera dig fram till ett uppvaknande hos dem. De har redan gått över gränsen och gått under likt Israels barn i öknen i andligt avseende. 

Av kärlek till denna tidsålders väsende... Det är starka krafter människan inte rår på. Ofta får dessa människor löpa linan ut. De får sina liv och år förstörda i en nedåtgående spiral - likt den förlorade sonen som till slut satt bland grisarna. Vid vägs ände - om de hinner - får de hjälplöst kasta sig i Herrens armar. Herren som alltid har en öppen famn för oss. Alltid! All- tid. Men bara här i tiden.

Demas är för oss ett varnande exempel som har tidernas avslutning inpå. Läs om de kringboende folken i Israels historia. De blev ständigt till deras fall. Intrycken och livsyttringar som successivt vilseförde Guds folk till att bedriva avgudadyrkan. Profeterna kallade detta för otukt. Dyrkan, har med kärlek till att göra. Och människan är densamma i alla tider.

Men Jesus är också densamme! "Han är likadan idag, han är likadan idag. Söker än förlorade, frälsar arma syndare, ja han är likadan idag! "

 

I över ett år har kriget i Ukraina pågått. Det sker successivt en upptrappning mellan Ryssland och Väst. Den eskalerar hela tiden under vår oförmåga att kunna ta till oss det som sker. När kommer vi att få se soldater från Väst i ukrainska stridskläder? Snart är varje del av kriget också vår. Av tvång. Av nödvändighet.

Vem minns inte den första stödsändningen till krigets ukrainska soldater med en försändelse bestående av 5.000 hjälmar. En symbolisk och trevande gåva under försiktighetsåtgärder. En gest till den underlägsne. Hjälmar är möjligen bra när man åker motorcykel men har ringa betydelse i krig. Sedan kom det svenska beslutet att skicka en åldrad version av bärbara robotar, Carl Gustav. För att inte sticka ut för mycket. De moderna behövde vi själva. Man kallade det för defensiva vapen. Man har rätt att försvara sig, enligt folkrätten. Nu har vi kommit så långt och vi har vant oss vid att pansarfordon skickas oavbrutet in i Ukraina. Runt om i Europa så flygtränas ukrainska soldater i att framföra västs stridsflyg. Väst förser Ukraina med högteknologiska vapen under pågående krig. Ukrainska soldater tränas på svensk mark. Förstår vi hur allvarligt läget är, egentligen?

I dag kom Försvarsberedningens analys och publikation "Allvarstid ". Den följer inte massmedias rapportering där det handlar mycket om att nedvärdera den ryska armèn. En besvärjande och onykter hållning. Vi har under ett års tid fått lära oss i massmedia hur undermålig den ryska krigsmaskinen är ömsom hur nära en statskupp Ryssland befinner sig i. Materialbrist. Brist på ammunition och strategi. Ändå så ser de delar av Ukraina som rysk militär angripit helt sönderbombade ut. Husen liknar durkslag och ingen vet hur många som fått sätta livet till i dem. Den svenska Försvarsberedningens analys sätter nu rubriken; "Vi kan inte utesluta ett ryskt anfall emot Sverige. Ryssland kan anfalla Sverige med flyg, fartyg, robotar - och kärnvapen." Vi lever verkligen under hot. 

Det är ett historiskt faktum att det enligt både Anton Johansson och Birger Claesson vilar en dom över Sverige. Sedan länge. Den skulle ha verkställts i början på 1950-talen. Birger Claesson som fick framföra de senaste budskapen sa att domen sköts upp. Då är domen en profetia. Inte sant? Var domen villkorad? Eller blev den upphävd? Nej, den var uppskjuten, menade pingstbrodern. Vad betyder det? Att den verkställs senare. När är senare? Nu!

I år är det sjuttio år sedan ett anfall mot Sverige skulle ha skett enligt dåtida dokument och förutsägelser. Sjuttio år är ett besvärande årtal i det profetiska ordet. Det återkommer igen och igen. Ett blixtanfall emot Sverige innan ett Natointräde - om vi överhuvudtaget kommer så långt - är fullständigt omöjligt att sätta sig in i. Då spelar årsmodellen på stridsvagnen mindre roll. Samtidshändelserna har då verkligen hunnit ifatt det profeterna sa. Vi får be till Gud att så inte sker! 

Men som jag skrivit många gånger. Ett uppvaknande kan ske under ordnade former men också obeställt under ren förskräckelse. 


 

"Herren, Herren har gett mig lärdomens ord så att jag vet hur jag ska stödja den trötte. Varje morgon väcker han mig till att lyssna på lärjungavis." (Jesaja 50:4)

Jag stod i valet och kvalet att springa Stockholm Maraton den 3 juni i år. Mycket tveksam. Jag har en konstaterad meniskskada som krånglat sedan förra sommaren. Så sakta har det gått upp för mig att det måste vara de vridmoment under timmar i evangelisationen, då jag delat ut flyers som orsakat detta. Överkroppen jobbar oavbrutet med att räcka över traktater i sidled. Än åt det ena, än åt det andra hållet. Då vrider man knäna omedvetet utan att lyfta fötterna. Man får belastningsskador. Det är samma skador som fotbollsspelare får som byter riktning under kontrarörelser i jakt på bollen.

Nu hör det till saken som löpare att man väljer löparskor efter hur ens egen fot tar mark. Det gör vi alla olika. Man kallar den vetenskapen för pronation. Att ha normal pronation till skillnad från överpronation. Det ligger mycket forskning bakom en dyr löparsko.

Men jag har sedan en tid haft en iläggssula som inte ursprungligen tillhör mina skor, som inte är framtagen utifrån mina behov av dämpning vid fotnedsättning utifrån skons uppbyggnad och min pronering. Denna kombination har jag sprungit med. Bra för dämpningen och ryggen. Men inte för knäna.

Jag har åtskilliga gånger lagt fram för Gud om mitt problem där vridmomentet vid traktatutdelningen tydligt har framstått som orsaken. Jag har nämnt för Gud att du måste hela mig! Jag måste kunna evangelisera för din sak! Men inget har hänt. Jag har staplat hem på onda knät många gånger.

Så hände det! Klockan 03.00 natten mot maratondagen så vaknade jag av en kristallklar tanke. Var kom den ifrån? Kristallklara tankar föreligger inte mig annars nattetid. "Det är sulorna som lagt grunden för din meniskskada. " Bara så där. Jag rusade upp mitt i natten och tog ur sulorna och testade utan dessa hjälpmedel för höga fotvalv och köpte på en gång denna påträngande tanke.

Oh...jag odlar och framhävdar att det var Guds hjälp! Tveklöst. Jag sprang 1 mil av maraton men fick bryta. Det gick inte. Men jag har nu märkt att menisken blir bättre för varje dag! Tack Jesus!! Foten trycker inte längre snett mot underbenet.

Ja, vad hade det hjälp om Herren helat mig men jag fortsatt med destruktiva fotinlägg? Ja, vad hjälper det med eliminering av syndens verkningar då vi inte gör upp med synden i våra liv?! Istället för att hela mig så väckte Herren mig och jag kunde genast förstå problemet.

Jag gick tillbaka till de kunniga i sportaffären och berättade för dem om mina slutsatser. "Om ni förespråkar en sula som upphäver skons egentliga egenskaper - ja, då sätter ni löparen i farlig sits. Vinklingen på foten kommer att fortplanta sig upp i knäna." Efter tre ihärdiga genomgångar gav skospecialisten mig rätt. Poletten ramlade ned. 

Förr klandrade man de kristna för att vara inbillningssjuka. Ohh...nej! Det här är bara Herrens fina omvårdnad om sina barn. Det är så mycket värme i det. Jag vet inte vad vi ska kalla det för. Du blir "lycksaligt varm" i hela själen. Herren talar. Det är ett så subtilt tal den helige Ande äger men den som lärt känna hans röst känner styrkan av den.

Nu har knät rätat upp sig och den brännande menisken är till freds. Det spritter av glädje - som hos mina döttrar då de var små och de bara var. Av glädje. Nu kommer jag kunna verka obehindrat igen.

"Jesus, förbliv alltid levande sann och håll oss i din famn. Tack att du är värd all ära på jord. En Herde för din fårahjord."

 

"Christians should be the boldest people in the world; not cocky and sure of ourselves, but sure of Him." -  A. W. Tozer -

 

"Gideon sade: »Om jag har din ynnest, ge mig då ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig. Gå inte härifrån, förrän jag är tillbaka. Jag skall hämta en gåva och ställa fram den åt dig.« Han svarade: »Jag stannar här tills du kommer tillbaka.«Gideon gick in och tillredde en killing och bakade osyrade brödkakor av en efa mjöl. Han lade köttet i en korg och slog spadet i en kruka. Sedan bar han ut alltsammans till ängeln under terebinten och ställde fram det. Guds ängel sade: »Lägg köttet och bröden på klippan där borta och häll spadet över.« Gideon gjorde så. Herrens ängel sträckte ut sin stav och lät spetsen röra vid köttet och bröden. En eld slog upp ur stenen och förtärde köttet och bröden. Och Herrens ängel försvann. Då förstod Gideon att det var Herrens ängel, och han utropade: »Ve mig, Herre, min Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte." (Domarboken 6.)

Har du varit förälskad någon gång? Säkert. Minns du eller kanske till och med kan identifiera den varma känsla för den kärleken gällde? Hur du ville bevisa den eller kanske än bättre uttrycka den kärleken.

Jag minns första gången, utan att säga för mycket, när jag ville köpa min kära ett smycke. Det var verkligen över budgeten. Man tar i vid sådana tillfällen. Och man lägger hela sin själ i att smycket, som det var i detta fall, skulle svara upp emot känslorna. Hela varelsen var engagerad. Förstå min bild hämtad från livet.

Så här är det när man vill behaga Gud. Man vill göra något för Jesus! Man får ingen ro. Annars är ofta våra böner riktade till honom om att han behöver ordna med så mycket i våra liv. Att ge till uttryck något som är "mig Gud välbehagligt! " Jag älskar det uttrycket. Det fångar det hela.

I detta kapitel över Gideon så hade han besök av en Herrens ängel. Gideon ville ge en gåva till detta sändebud. Offra något, om du så vill. Eller bjuda på något. Glöm nu inte att det var hungersnöd i landet. Verkligen. Ändå så tar han en killing som säkert var helt nödvändig för hans egen framtid och offrar den. Dödar du killingen så har du framdeles ingen get. Du får varken mjölk, kött eller ost. Offret var inte så litet sett ur det perspektivet Och han bakade brödkakor. Jag blir mycket rörd av denna berättelse. Ja, det var sådan matbrist att man till och med drömde om en kornbrödskaka i metaforer, som rullade in i lägret. Fullkornsbröd som mättar längre än vetebröd. Och krus. Tomma krus som man höll upp och ner. Tomma! Men det fanns facklor av eld i dem. Elden för Guds sak. Vi står på helig mark! Varför? Ja, därför det står en Herrens ängel framför Gideon.

Jag blev så gripen härom dagen när jag hörde om kristna vänner i Göteborg som fått döpa en kvinna under permission, som sitter i fängelse. Jag blev så gripen av det att jag utan att veta vem denna kvinna är eller hennes bakgrund, började be för henne de bakomliggande kvällarna. Tårarna strömmade av nöd för henne. Och jag kan inte börja be för henne - för då grips jag! Det är den helige Andes maning. Tro inget annat. Det är inget man kan välja. Det sker på den helige Andes fördelning av uppgifterna. Bönens makt i Guds rike som är stort. Att predika evangelium lönar sig! Skörd följer på sådd!!

Hur ska jag knyta ihop denna redogörelse? Jo, att jag är sjuk av lust att just göra något som är mig Gud välbehagligt. Och jag vill om möjligt smitta dig med samma kärleksglöd. Dig Gud behagligt.

Vi behöver rörelse i Stockholms stad också. Vi behöver nå människor med Jesus för Herrens skull! Jag glöder för detta. Jag har en vision för en biograf i Stockholm. Den kan komma i min tid. Den kan komma när jag har lämnat detta jordeliv också. Jag är inte central på nåt sätt. Visioner har inga bäst före datum. Men de är ivriga tills det man har sett är förverkligat.

Kanske en väckelse uppstår längre fram i tiden efter ett träget såningsarbete. Jag vet inte. Vissa grödor växer fort. Eken, den tar årtionden på sig. Men Gud vare lov som tänder denna låga! Gideon gjorde väl i att tillreda en killing och några brödkakor. Herren bekände sig till honom! Det är det allt väsentliga.

Ängeln sa till Gideon: "Lägg köttet och bröden på klippan där borta och häll spadet över."  Han skulle förflytta sig en bit bort från där han själv stod. Han fick maka på sig. Det säger mycket! Inte nog med det. Han skulle lägga köttet på klippan. "Kristus är klippan", anger skriften. Han fick bildligt talat utgjuta ett offer åt Herren. Det är en oemotståndlig kallelse när man hört den rösten. Ängelns röst som i nya testamentet är den Helige Andes röst. Det är han som manar!

Ja, som du förstår så kommer jag nu att skriva här att jag kommer att evangelisera till veckan. Vill inte också du göra något som är dig Gud välbehagligt?

På onsdag ska det bli närmare 30 grader varmt i Stockholm. Då kommer jag att i Jesu namn och till hans ära att stå i korsningen Gamlabrogatan - Drottninggatan inoljad med hög solfaktor. Med Jesus namnet! 

Äran till Gud!



 

En gyllne krona Jesus ej i världen bar, Hans makt var inte utav denna jord. Men de rubiner som uppå hans panna var. Det var hans eget dyra offerblod.

Kör: I kärlek stor med blod han skrev, För syndaren ett frihetsbrev. Han uppstod uti all sin prakt och visade sin frälsningsmakt.

En konungs purpurpurdräkt blev på hans skuldra lagd, Då blodet från hans rygg till jorden rann. Och från hans många sår en reningsström utgår, där också jag en härlig frälsning vann.

Av allt det hån och spott som han en gång har fått, Det blir ett äresmycke för hans brud. Vid graven satan log, men Frälsaren uppstod, Och klädde bruden skön i bröllopsskrud.

A rugged cross became his throne, His kingdom was in hearts alone. He wrote his love in crimson red And wore the thorns upon his head.

Ira F. Stamphill

 

" We cannot afford to let down our Christian standards just to hold the interest of the people who want to go to hell and still belong to a church."

- A.W. Tozer -


 

"Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?" Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju." Matt.18:21-22

Jesus övergripande uppdrag var att komma till de som var förlorade, till de sjuka och inte till de friska som ingen hjälp behöver. Det säger han själv. Ja, vi var alla förlorade av synden genom våra överträdelser. Nåden gläds vi åt för egen del när vi upplevt förlåtelsens verklighet men kan alldeles missa det uppdrag Jesus hade när vi tillämpar nåden på andra. Eller inte tillämpar den. Eller godtyckligt tillämpar den vid vår egen bortre uppdiktade gräns. "..min broder som försyndat sig... ", säger Petrus. Försynda sig? Vilket märkligt uttryck. Har synden en mildare form än sin egen genuint destruktiva betydelse?

Att Petrus här utgår ifrån talet sju har troligtvis sin förklaring i Ordspråksboken. Där framgår det att en rättfärdig kan falla sju gånger. Vi får förmoda att det är detta skriftställe Petrus utgår ifrån. "Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända i olyckan." (Ord. 24:16.)

Men Jesus slår här fullständigt sönder Petrus förkärlek till att göra brottet lagbundet till antalet och därmed utestänga någon från nåden. Jesus multiplicerar istället Petrus föreslagna antal gånger med sjuttio. Jesus gör som Petrus och förankrar det i skriften. Han tar fasta på talet sjuttio. De sjuttio äldste, möjligen. Sanhedrins antal. Sjuttio gånger sju. De äldste som kommer att fälla domen bland folket och göra uteslutningen av den som försyndat sig till ett faktum. Ja, inte bara det utan fullständigt omöjliggöra för den drabbade att kunna återupprättas. Ingen människa kan hålla räkning på sjuttio gånger sju i en annan människas liv, vid försyndelser. Nej, för här är det nåden som talar och gör räkneexemplet antal och nummerlöst. Nåden ser inte till brottet. Nåden ser inte till skadan. Nåden tar sikte på upprättelsen och räknar inte villkorligt. Villkoren som har sina begränsningar genom komponenterna för ekvation. X och Y.

Hur mycket kan vi inte lära av Kung David - som var en man efter Guds hjärta. Otroligt mycket! Han som fick ducka för Sauls spjut och många gånger var nära att bli dödad av honom. David som jagad fick fly ut i ödemarken och fick bete sig som en vettvilling, han utbrister lite längre fram i sitt liv; "Finns det ännu någon kvar av Sauls hus, som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull ?" (2 Sam. 9.) En underbar predikotext! Men man hittade bara en Mefiboset. Han som var ofärdig i benen. Som i sin självbild betraktade sig som en död hund. Han kom att få sitta vid kung Davids bord och äta med honom. Av nåd. Av nåd för minnet av Jonathan av Sauls hus skull. En ättling till Saul. David gav tillbaka allt som hade tillhört Saul åt Mefiboset. Ja, vi talar inte om några byggjobbare som hade olika uppfattningar om vilken skruv man skulle använda i bygget, runt bordet i en arbetarbod, eller några sliriga relationer mellan kreti och pleti i texten. Vi rör oss på konungslig mark. David gav. Han tog inte ifrån. Han gav av nåd! Nåden som Jesus bar i sin kropp räcker. Nåd utöver nåd!

Jag blir påmind om en pastor i en frikyrka i Uppland och vill påvisa hur nådens utövande kan förhindras och försvåras. Vi talar här om nåd och om upprättelser.

En pastor hade levt ett dubbelliv. Han var till ämbetet en lärare. Han hade ett betydande inflytande och hade ett stort antal skrivna böcker inom sitt ämnesområde. En bibellärare. Men pastorn brast i vandeln och hans egen lära gick sönder under hans fötter. Han inte bara försyndade sig utan bedömdes ha fallit i förkunnad synd. Vad gjorde församlingen? "De sjuttio" drog in och makulerade alla de utgivna skrifterna som församlingsledningen långt tidigare hade teologiskt godkänt utifrån Guds ord. Nu var det inte Guds ord längre utan pastorns - som hade försyndat sig. Det är ju oerhört! Så går man fiendens ärende en gång till och utrotar eviga sanningar! Låt mig få säga det. Guds ord står alltid på egna ben. Det behöver inte försvaras. Så förkastade man och försvårade man en mans framtida upprättelse genom att plocka bort biblisk undervisning som var rätt från början. Annars hade man väl inte givit ut den? Den var ju inte mindre bibeltrogen efter försyndelsen. Har jag rätt? Har jag fel? Döm själva.

Nåden, Jesus specialitet, den är av en sådan dignitet att den inte hukar för några fall. Den vill upprättelse! Varför?Därför att vi rör oss med eviga värden och inte primärt med de sjuttios stadgar. Petrus svor vid Jesus mest kritiska tillfällen i livet. Svordom som kanske är det mest primitiva av alla hållningslösheter bland pånyttfödda. Petrus som bedyrade att han inte känt den mannen, Jesus.

Nåden letar efter synder att få försona. Hör du det!? Den letar inte efter sju gånger. Inte heller efter de "sjuttios gånger" då äldstebröderna sagt sitt och bundit på jorden det som de kunde varit med och löst för himlen. Himmelrikets nycklar. De ska man inte kasta överbord på tidens hav!

Jesus blev vid några tillfällen rent fysiskt utåtagerande när han gick emot de religiösa. De som av egenintresse - vad helst det än var - fällde jäviga domar. 

"Se Guds lamm som borttager världens synd ", ropade Johannes. Det gäller än idag. Låt inte det som är fött av Gud dras ned i smutsen. Låt Guds namn vara ärat och var snar till att upprätta människor. Låt inte fienden göra två slag av saken. Det är djävulens specialitet då vi reagerar instinktivt mot försyndelser som behöver nåd och upprättelse. Vi ska inte tjäna honom utan han som gav oss ett försoningens ämbete; Jesus Kristus, mäktig till att frälsa.