_DSC9211-2.Mobilen

Lidandets skola

"Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp. Ja, ännu medan vi leva, överlämnas vi för Jesu skull beständigt åt döden, på det att ock Jesu liv må bliva uppenbarat i vårt dödliga kött. Så utför nu döden sitt verk i oss, men i eder verkar livet." (2 kor. 4:7-12)

Paulus talar här om förhållandet av att kunna vara ett kärl i bruk för andra. Det är lidandets återverkan och essensen på det han beskriver. Han talar här i vi-form och i ni-form. Lidanden är nödvändiga för en gudsmänniska. Lidanden som sker på så många olika sätt. Vi stirrar oss ofta blinda på just våra umbäranden och vid dess utförande och beklagar att de har skett på just det eller detta sätt. Allt lidande sker inte på samma sätt. Många lidanden tycks vara onödiga och triviala. Men lidandet som inverkan på en gudsmänniska är helt avgörande för denne. Gud vet hur han ska vårda sig om oss genom lidandets ugn. Det har vi många bibelord på. Paulus går så långt här att han säger; "Så utför nu döden sitt verk i oss. Men i eder verkar livet." Märkliga ord som rymmer djup av hemligheter.

Jag vaknade denna morgon med hjärtklappning. Hjärtat rusade i kroppen och mitt inre grät. Min själ kved likt tagen ur en omvänd mardröm. Jag var fullständigt sänkt av djupaste sorg. Jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder. Men det var bara en dröm.

Jag drömde att jag kom in ett stort rum och längst in i rummet för sig själva satt min dotter i vuxen ålder med sin dotter bredvid sig. Ja, hon är vuxen nu men har ingen dotter i verkligheten. Den dotter som satt där bredvid henne var hon själv som barn. Fyra, fem år gammal. Hon satt alltså bredvid sig själv som vuxen. Hon var så fullständigt verklig och så levande som om att mötet skedde på riktigt. Mitt hjärta greps så fullständigt av glädje då jag såg henne. Och av den djupaste av djupaste sorg. All världens sorgeflor kan inte skyla den sorgen och saknaden. Jag vrider ur allt tyg. Och det skvätter på alla.

Jag gick fram till henne i drömmen och böjde mig ned i ögonhöjd. Drömmer jag eller är jag vaken, tänkte jag. Jag tittade in i hennes runda ansikte, såg hennes vita hår och jag mötte hennes klarblåa ögon. Av glädje. Hon log och jag smalt. Jag tog mina alltmer fårade händer och la dem om hennes kinder och vi sken ikapp av igenkännandets glädje. En kärlek inga hav kan dränka. Sedan drogs jag bort ifrån henne och vaknade. Jag tänkte vid mitt uppvaknande; Nu kommer jag att dö idag av brustet hjärta. Det här var för hårt. Jag träffade henne ju, liten som hon var.

Det var en riktig session där lidandet fick sig en påminnelse och en genomkörare - för hur ska vi kunna medlida med andra som kristna om vi aldrig erfarit lidanden? Det är en omöjlighet. Hur ska en gudsmänniska kunna äga medkänsla om han aldrig fått känna av och känna på? "Döden utför sitt verk i oss, men i eder verkar livet "...

Det stod klart för mig att så här har Gud ömma drömmar om sina barn utöver jorden all vaken tid, de som är på väg emot förtappelsen. De som vandrat bort ifrån honom. Min evangelistkallelse fick sig en rejäl lektion. " Thommy, du måste älska dem med min kärlek. I ökad grad." Här hjälper inte att projicera egna fel och brister i sin reaktion på andra. Då når man dem inte! En evangelist ska inte sanera synden men möta syndaren och erbjuda befrielse. Överdoserad av Kristi kärlek!

Att så påtagligt ha fått se in i min dotters klarblå ögon och se hennes leende av samhörighet och kärlek - om än för någon minut i en dröm fyller mig än med värme. Men samtidigt med en avgrundsdjup saknad. Här har vi himmel och helvete i samma möte. Ett möte Herren ständigt står inför. Av förlust. Av längtan. I kärlek. Därför behöver han tjänare som älskar syndare men som inte ser till synden. Den tog Jesus hand om på korset. Men därmed inte sagt att vi ska legitimera synden. Där går en gravvall och ingen ska simma däröver!

Förundra dig inte om du som kristen får lida. Du får lida på ditt sätt. Eller på den väg Herren funnit vara avvägd och lämplig för dig. Varför? För att du ska kunna föra liv till andra. Från död till liv!

Vi som kristna måste in i lidandet så att vi börjar känna och kan medkänna. Vi måste in i lidandet så vi kan medlida med andra. Gud behöver inga stolta förståsigpåare som tar avstånd från andra så fort de inser hur fel alla har - likt ett konsumentverk som testar av allt och alla. Han behöver krossade kärl!

Hesekiel förlorade sin hustru samma dag han fick besked om det. Vi vet inte hur hon dog. Vi vet bara att Gud inte förhindrade det och till och med upplyste om frånfället. Jag har aldrig hört en predikan om det. Lidande är tabu. Vi växer i tjänsten under lidande. Den är ofrånkomligt nödvändig.

"Herre , hjälp oss att kunna rymma både kärlek och sorg samtidigt. Dessa djup och höjder. Gör oss känsligare för din Andes inkännande av andra, hos andra och för andra. Kom med din Helige Ande och intensifiera uppdraget. Tiden är kort och arbetet är så stort."


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln