_DSC9211-2.Mobilen

Två mördare

"En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att ingen annan var där slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden." (2 Mosebok 2:11-25)

De två mest inflytelserika gudsmännen genom tiderna är trots allt Paulus och Mose. Paulus, som före sin kallelse "andades hot och mordlust " blev den kristna församlingens stora apostel och teolog. Han som skrivit merparten av alla skrifter i Nya testamentet. Paulus, som först kallades Saulus var med när Stefanus stenades men utan att ingripa trots sina långtgående befogenheter. "Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.", uppger Apostlagärningarna. Hans liv var så belastat att han likt Jakob fick ett nytt namn vid sin kallelse. Paulus.

I Dagens text så heter det om Mose så avklätt och naket att "en dag när han hade blivit vuxen." När han blivit vuxen?! Blir man vuxen på en dag? Det går naturligtvis inte att mäta. Men också vuxna gör förhastade och omogna saker. Ja, värre än så! Fullständigt obegripliga saker. Oh! Åh!...Det är då ett rikt trösteord för den som brutit mot moralens stränga förordningar. Det ger då hopp i Gud om en bättre morgondag i JESUS hägn. Gud värvade Mose. Och JESUS utvalde Paulus. Är det inte stort, så säg? Då finns det hopp!

Mose var kallad av Gud och när han sent omsider ville starta befrielseverket tog han saken i egna händer och påbörjade en strid han aldrig skulle kunna utföra själv. Han försvarade en hebrè mot en egyptier och dödade honom. Mose blev en mördare. Gudsmannen Mose, som senare skrev på stentavlor att man inte ska dräpa. Ja, långt senare i hans liv. "Lev som du lär", säger moralen. Men talar inte utifrån nåden.

Det finns väl knappast något brott som lagstiftningen dömer så hårt som just mord. Livstids fängelse. Hela livet. Bara dödsstraff kan verka strängare. Det mesta kan vi någolunda under försoning och konsensus reparera här i livet, men aldrig någon som bragts om livet. Den människan är inte längre talbar. Likväl - så blev både Paulus och Mose kristendomens, ja, mänsklighetens kanske största män i storhet och räckvidd.

Mose fick vara i en öken en tid därefter. Han förlorade också hela den kontext han var uppvuxen i och som han var skicklig i. Tänk dig gärna in i det. Det är inte små saker vi talar om här. Paulus förlorade också han vid sin kallelse sitt sammanhang med det ansenliga Sanhedrin där han var en av de främsta företrädarna. Den kanske mest ansenliga klubben i Israel på den tiden.

Det här ger hopp, min vän! Nåden är inget Sanhedrins män har någon erfarenhet av. Inte alls. Och egyptierna betraktade inte heller de nåden som något särskilt dyrbart. Farao kunde benåda efter humör eller för sin egen högfärd skull men inte efter ett Guds sinne. "Den som har fått mycket förlåtet kan också förlåta mycket ", säger skriften, och gör dygd av saken.

Mose gjuter på Guds befallning där i öknen locket till Arken där Guds lag förvarades. Arken, som innehöll Guds och mänsklighetens brottsregister. Förbundstavlorna. Förbudstavlorna! Det locket i guld kom att kallas nådastolen. Nådastolen? Ja, nådastolen. Lagen som är uppslukad av nåden i en låda! Där stänkte man offerblodet, vaktandes av två keruber i guld. Nåden gäller. Blodet gäller. JESUS blod.

Guds väg framåt för Paulus var inte i och genom Sanhedrin. Guds väg med Mose var inte heller i Egypten. Ibland är Guds vägar brutala för hans tjänare. Den bryter tvärt av! Vägen vänder inte åter men den sträcker sig framåt under bränd mark. Många gånger.

Det vilar en oerhörd tyngd och densitet över en människas liv i att vara kallad av Gud. Gud är inte en människa. Han är Gud! Han är verksam i tiden också bland människor vilka han har funnit behag till.

 Jag skriver någon till tröst. Utan nåd är vi alla förlorade. 

Mangrant.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln