Perspektiv

"I sjunde månaden, på tjugoförsta dagen i månaden, kom Herrens ord genom profeten Haggai. Han sade: Säg till Serubbabel, Shealtiels son, ståthållare i Juda, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till dem som är kvar av folket: Vilka är kvar bland er som har sett detta hus i dess forna härlighet? Hur tycker ni att det ser ut nu? Är det inte som ingenting i era ögon? Men var nu frimodig, Serubbabel, säger Herren, var frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son, var frimodiga, alla ni människor i landet, säger Herren. Arbeta, för jag är med er, säger Herren Sebaot. Det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten, och min Ande är mitt ibland er. Var inte rädda! Så säger Herren Sebaot: Inom kort ska jag än en gång skaka himlen och jorden, havet och det torra. Jag ska skaka om alla hednafolk, och alla folkens skatter ska komma hit. Och jag ska fylla detta hus med härlighet, säger Herren Sebaot. Mitt är silvret och mitt är guldet, säger Herren Sebaot. Den kommande härligheten hos detta hus ska bli större än den förra, säger Herren Sebaot, och på denna plats ska jag ge frid, säger Herren Sebaot." Haggai 2.

Haggai tillsammans med Sakarja, Malaki, ståthållaren Serubbabel och prästen Josua var de som kom att göra avtryck i Israel efter återvändandet från exilen i Babylon. Fångenskapen Jeremia många gånger hade varnat för. Hesekiel och Daniel, föregångarna, hörde till de bortförda. Daniel som tidvis råkade riktigt illa ut hade inte samma lugna tillvaro som Hesekiel. Han som uppger att han "satt bland de fångna " men inte bekände sig som en fånge. Han som i Anden tog dagsturer med Gud och lyfte modet hos de andra. Prästen och mer profeten.

De gamla testamentliga profeterna som återkommande varnade för katastroferna och inte mindre sällan stadfäste Guds röst med oryggliga domsord. De bar på individualitet. Individualism och individualitet är inte samma sak. Här på Haggais tid var Guds tjänare av ett annat uppdrag. Därför var redskapen och profilerna annorlunda till sin beskaffning och utrustning. "Vi fäster oss så gärna vid invand älskad karisma - likt förkärleken till Ben Gurions vita silkesburriga hår i kontrast till Golda Meirs gråa hår av tagel i knut och grova anlete. "Eller varför inte till Lewi Pethrus dynamos under karbon av eftertidens bleka kopior - som om Herren hade dött på nytt." Det är för Gud provocerande! Men de hade att återuppbygga staden, muren och återinföra gudstjänsten. Det är Guds verk som är i centrum! Inte mänsklig förkärlek. Haggai appellerade till minnena hos folket. Till de kvarlevande. Om kulten. Likt Sakarja. De hade att stå värn utåt och vägleda inåt. Och föra verket framåt.

Haggai ägde inte Jeremia intensitet i sin tjänst. Det ter sig naturligt. Att bryta ner eller bygga upp kräver sina outgrundliga förutsättningar. Haggai var inte lika statsmannamässig som Daniel men skulle ändå bli sin tids Kaleb eller Josua. Haggai skulle vara med vid återuppbyggnadet av det som gått förlorat och få folket med sig. Ibland kan han inte hålla inne glöden, den glöd som distanserar och utmärkte honom från de andra. Då blir han nästintill undervisande frågvis. Men inga domsord. Ingen särskild poetisk kraft i verktygslådan. Men han profeterar! Då är Gud med i talet.

Någon har karaktäriserat Haggais framtoning likt mannen " som hade sin harpa ännu lutande, likt de som hängde sina harpor i pilträden vid Babels floder ". Det är Guds visdom i det redskapet. Det fanns både inre och yttre motstånd till vad som behövde göras. Ett framryckande krävde sin kraft men fick inte samtidigt slita sönder gruppen som behövde ledas i visionen. Det stora arbetet som tyvärr blev försenat 15 år på grund av Samariterna. En yttre fiende och ett djävulens motstånd. Detta tvåfrontskrig vid ledarskap. Guds rike som alltid vill synliggöra sig.

Låt oss lyssna på Haggai. Till en förhistorisk inspelning:

"Vilka är kvar bland er som har sett detta hus i dess forna härlighet?", ropar Haggai. Här ringer väckarklockan hos Guds folk. Ja, meningen ställd i frågeform skär genom tidsåldrarna till alla eventuella rester. Till en kvarleva. "Vilka är kvar?" "Bland er"... "Som har sett detta hus i dess forna härlighet"!!?  Den helige Ande driver upp pulsen och den som läser med ropet i sitt bröst kastas in i väckelsemöten. Meningen är sökande. Upprepande. Väckande. Och uppfodrande med en kuvad intensitet. Ja, den är lockande och en balsam för den som hängt sin harpa i ett pilträd men som gnolar på Sions sånger inombords - för man sjunger inte Sions sånger i Babylon. "Vid älvarna i Babylon satt Israel i sorg. De tänkte på Jerusalem på Sions sköna borg ". De som hade väntat på kungabudet. Nu var det här.

"Hur tycker ni att det ser ut nu?", frågar profeten, gentilt och försiktigt fast målmedvetet och lika provocerande efter svaret. Han liksom mäter kvarlevans position i Gud - ty Gud, templet och landet var i symbios med varandra. Landet som hörde till deras utkorelse och kallelse. Så har vi människor kommit att älska vår kyrka - likt Gud bor däri. Likväl bor inte Gud i hus gjorda av människohänder. Han bor i ett öppnat hjärta för honom! Strukturer kan gå sönder men aldrig den själ som öppnat sig för honom, där har Jesus besittningsrätten. För du lämnar väl inte Herren kvar i kyrkan? Du tar väl honom med dig ut därifrån också, och gör något för honom? Annars är det en religion blott och bart med museala funktioner. Sakramentala institutioner som vårdar reliker har idag alldeles för stort inflytande. Sedan urminnes tider. De har sina rötter i Sinears land. Där ondskan i form av en kvinna blev nedsänkt i en sädeskorg. Hon, ondskan, besmittar utsädet. (Sakarja 5) Blylocket som profeten talade om vilket för länge sedan åter är lyft. Tryck tillbaka det! 


"Är det inte som ingenting i era ögon?", vädjar Haggai. Profeten snubblar vid tredje frågan och är överdrivet försiktig. "Inte som ingenting "... Hans journalistiska förmåga att pejla intresset eller rättare sagt den andliga nivån hamnar i en undersökande härdsmälta. Han brinner av den inre glöd som han bär på men måste tygla sig för att inte skrämma bort lyssnarna, att han bryter mot god intervjuteknik och riskerar att påverka intervjuoffren och få ett orent svar. Det är ömhet i bröstet hos honom. Han nitälskar för Guds verk. Likt duvan som står fågel för den helige Ande med sin melankoliska vädjan. Han ropar och vädjar ur alla tonarter, med risk att uppfattas nostalgisk. "Minns ni!?" "Finns det några kvar som minns hur det var ?" Han riktar dem och deras svar under vädjan och låter sitt egen inre syn pådriven av ett gudomligt givet hopp för framtiden. "Min Ande är mitt ibland er! Var inte rädda! ", säger Herren. På liknande sätt hade Israels barn tidigare i historien varit rädda "likt fåglarna vid Arnons vadställe". Framtiden som är som ett vadställe. Man vet inte hur djup floden är.

Haggai och Sakarja, hoppets profetröster som inte resignerat och som inte fallit offer för tidsandan. De, vilka varken låtit sig nöjas med replika av det förgångna eller en kloning av liv i Gud i brist på annat, under repeterande frälsningböner utom människan, och inte inom. Förvandlingen som måste till inifrån och inte utifrån. Livet i Gud som lever och växer efter dess inneboende art och livskraft - vilket aldrig kan plagieras eller traderas. Frälsning bland människor är ingen massproduktion. Det är frälsning för var och en enskilt och för den som tror. Det är unika födslar. Så skriker också varje nyfött barn men olika och inte efter noter i det naturliga. Häv upp din röst inför Gud om du har liv! Det är din livsyttring. Kungabarn har rätt att fröjda sig.

Till sist.

Gudsmannen kommer med denna samsyn som ursprungligen är Guds. Då profeterar han. Profeten är ingen funktion. Det är en funktionär. Han är bärare av Guds konklusion. Så prövbart och ovedersägligt. Vad säger Haggai?

"Den kommande härligheten hos detta hus ska bli större än den förra, säger Herren Sebaot, och på denna plats ska jag ge frid, säger Herren Sebaot."

Det talar om en framtid och ett hopp om än just nu så skymt bakom situationen. Det uppväcker himmelsk glädje och det skapar hopp - i tron. Det är tacksamt att historien uppvisat värre tidsläge än vårt - om än vår tids människa inte heller "kan skilja på höger och vänster". Men då griper Gud in.

Han har varken lämnat den enskilde, sin församling eller sin skapelse åt sitt öde. 

Sela.

Ja, Sela.