I morgon är det verkligen dags för mig att gå ut på stan med traktaterna om JESUS igen - förbehållet om det inte regnar förstås.

I morse ställdes jag inför frågan; Om det vore den sista dagen i ditt liv, vad hade du då gjort, Thommy? Det första jag tänkte då var att jag går nog ut och delar traktater om JESUS. Faktiskt. Jag är rätt klar med allt här på jorden och så långt som på mig beror. Så jag hade nog frågat efter en akut semesterdag hos min arbetsgivare för att evangelisera. Livet är trots allt väldigt reglerat. Men det finns inget viktigare och mer verkningsfullt än traktatmissionen. Det handlar om eviga värden! Om man har sin sak klar med Gud för sitt eget liv då har man insikt i att försöka hjälpa andra.

Ja, i morgon ska jag gå ut igen med samma, stora förväntan. Man vet aldrig vilka man får möta, vilka behoven är, eller vad den Helige Ande kan inge för råd.

Har du ett bönämne som du brottas med i livet? Säkert. Det har vi alla. Det hör till livet och till livets slut. Det kan handla om vad som helst. Stort eller smått. Vet att Herren hör bön. Han svarar på bön. Hur skulle han annars göra sig hörd och sedd?

Men, det händer att han gör bönesvaret lite större än själva bönämnet eller orsaken till bönen i sig. I ett förvärrat läge, om man säger så. Det förvärrade läget som tar tid i anspråk och tycks göra problemen svårare ur ett mänskligt perspektiv. Ska man tala så som en trosmänniska? Javisst. Så var det med berättelsen om Lasarus. Det förvärrade läget som stod i proportion till Guds uppenbarade härlighet. Den tar tiden i anspråk. Onödigt mycket tid, kan vi tycka. Bönesvaret vill Herren ibland förlägga i en större kontext. Hur ska Gud annars kunna bevisa sig stor? Vi ser ju honom inte ens i hans skapelse längre, i vårt förmörkade förstånd, säger bibeln. Han som ofta tvingas ut i det övernaturliga för att bli sedd. Hans härlighets under och tecken.

Låt mig illustrera med en brutal bild. Hur ska en begravningsentreprenör kunna beröras av ett under i sitt eget gebit? En begravningsentreprenör blir inte imponerad av att febern plötsligt går ur en kollega. Det är en diagnos alldeles för naturligt hållen för honom. Men om en död vaknar upp på hans arbetsbord är det för honom ett ovedersägligt under. En övertydlig bild, möjligen. Men på samma sätt kan vi i överförd mening ibland få vänta på svaren. Där det ser omöjligt ut gör Gud allt möjligt. Abraham och Sara - Guds ögonstenar på den tiden - var överåriga när de blev föräldrar. Deras biologiska klockor hade stannat för länge sedan. Detta inväntade Gud. Den blev till Guds tid.

Det hör till Guds stora råd att svara när tiden är inne. Ja, det är inte tiden som ska vara inne utan när förhållandena är efter det som Guds avsikter strävar efter, då är den underordnade tiden inne! Här har Herren översikten och han verkar för att våra svar ska komma i rätt tid och miljö. I den välbehagliga tiden. Det är Guds tid.

Israels folk fick gå ända fram till Röda havet innan Gud delade på vattnet. Varför då? Var inte det onödigt sent gjort? Och riskabelt? Det hade han kunnat gjort själv dagen innan Israels barn tågade ut ur landet och under lugn och ro. Under en normal ebb och flod med lite eftertryck. Det hade varit bättre för då hade havsbottnen med säkerhet kunnat torka upp ordentligt innan de traskade över. Men nu ville Gud visa dem sin makt i realtid. Med en pinne. Genom Mose stav. Tala om trollstav! Och baksidan på detta blev ett trångt och svårt läge. Från alla håll.  Dessutom ville Gud eliminera orsaken till deras hot. Den egyptiska hären. Därför lät han dem komma hack i häl så att timingen blev exakt. De gjorde det hela lite mer trångt och besvärligt men bönesvaret kom i tid. Att de sedan gick över torrskodda hör till Guds stora och härliga förmåga. Det finns inga havsbottnar i det naturliga som erbjuder snustorr mark och låter sina badgäster gå över havsbottnen med torra skor. Desto trängre läge - desto större under! Desto större härlighet!! Desto, detta medeltida låneord från tyskan som betyder motsatsen till "less is more".

Vi ser här att under och tecken har Herren en förkärlek till. Till det omöjliga. Det storslagna! Det oemotsägliga! Ibland låter han undret vara så litet att bara trons öga kan se det. Då blir det stort för trons människa likaväl! Det har med hans härlighet att göra. Han vill uppenbara den över oss. Och för oss! I och genom oss.

Bed gärna för traktatmissionen. Det har hänt i historien att små insatser fått stora verkningar i ett senare skede - därmed inte sagt att en fördröjning alltid måste ske.  

Gud, han som kan svara på bön omgående!


 

Oktober månad 2022 har jag en sjukhusnotering med en dokumenterad knäskada. Meniskskador med broskförändringar och tendinopati med ganglion i knävecken. Ja, många främmande ord som beskriver besvärligheter för en löpare. Och inte nog med det. När man evangeliserar i traktatmissionen så vrider man knäna i ständig strävan efter människor som går åt olika håll. Det har verkligen hindrat mitt arbete och dragit ned på tempot.

Men jag försökte ändå löpträna och evangelisera under dessa år. Det gick inte bra. Verkligen inte. Knäna skavde och jag haltade. En vecka innan Stockholm Maraton, som jag brukar springa, så fick jag avbryta efter bara någon kilometer och sedan halta hem igen. Mina arbetskolleger kan vittna om hur jag haltat mig till och från arbetet under dessa år.

Nu var det så att jag redan för ett år sedan hade anmält mig till Stockholm Maraton 2024, i hopp om att bli bättre, som skulle gå av stapeln den 1 juni. Jag ville så gärna springa - trots att jag var otränad och fullständigt ur form. Mina kolleger och vänner sa att du kommer förstöra dina knän för gott." Jag springer så långt det går men starta ska jag ", sa jag.

För att göra en lång historia kort så hade jag en inspelning på YouTube som jag kallat:  - Uppväck de döda! Ett bibelstudium över Apostlagärningarna. Jag publicerade den inspelningen den 31 maj i år. Så länge pågick knäproblemen - fysioterapi och funderingar på operation till trots.

Dagen efter att jag hade lagt ut min YouTube inspelning så är jag på väg till bussen med startnumret för Maraton på bröstet. Envis och dumdristig. Otränad och mycket tvivlande på mitt eget deltagande i loppet. Min hustru sa; "Du får väl springa så långt det går då." Hon var van vid mina rumphuggna träningspass sedan två år tillbaka och trodde jag bara skulle komma runt hörnet.

Varje steg jag tog på väg till loppet så skavde det i knäna. Som om alla delar därinne var lösa och ett stort blåmärkte blev tryckt på med en tumme. Jag hann tänka flera gånger - jag får vända hem igen. Men jag tog mig till bussen på väg till Slussen. När jag kommer vid Londonviadukten så kommer det en tsunami av negativa tankar över mig. Det var som om hela min tro skulle sättas på prov genom en enda tanke. Så vill jag beskriva det. För jag blev kraftigt påmind om min egen YouTube inspelning om att de första apostlarna uppväckte döda... här satt jag själv som en ivrig förespråkare av tro och uppmanade människor och mina lyssnare att ha en allt större tro på Gud. Ja, till och med trotsa döden... Jag kände för ett ögonblick den våldsamma tankekraft som slog emot mig; "Min tro håller inte måttet! Här går jag under."

Men det var som om att hela det här väldiga anslaget emot mig vältrades över åt andra hållet i ett enda nu. Jag la mina händer på mina knän och så sa jag; "I JESU namn!! " Jag sa det hörbart och tydligt i bussen. Bara så.

Mina knän höll 42 kilometer under en dokumenterad och påtaglig skada. Benen löpte 62.171 steg den dagen. Och har hållit ytterligare fyra mil efter det. Lovat vare Gud! All ära till JESUS! Han som inte kan förneka sig själv eller sitt eget ord. Gud hör bön. Gud svarar på bön! 

Jag bar fram vittnesbördet om vad den Helige Ande gjorde på Jesus och apostlarnas tid på YouTube. Dagen efter konfirmerade Herren att han är densamme! Herren åtföljde med ett under.

Det blev till ett tecken.

 

En troende syster som skickat efter två bönedukar för två sjuka i sin närhet berättar för mig att en viss förbättring skett av deras hälsa. Men bara så. Vi tackar Gud för det! Hälsa är barnens bröd.

Kvinnan som fick en av bönedukarna la den på sitt huvud och kände en värme som hon aldrig tidigare känt gå igenom henne, då hon gjorde så. Men något konkret helande har det ännu inte uppvisats. Det är vad som berättas.

Det står i evangelierna om JESUS att han vid några tillfällen bad dem gå och visa upp sig för prästen. På samma sätt så får sjukvården idag ta den hälsokontrollen i våra liv. Men vi står tillsammans fasta i tron på att Herren vill gripa in fullständigt. Vi överger inte människor för att saker och ting inte blir som vi tänkt oss. Gud är större än så. Vi är bara tjänare men vi tjänar en stor Gud.

Hur ska man värdera denna rapport? Ja, en sak är säker - Gud har allt i sin hand! Och vi slarvar inte med de som lider. Vi underställer oss Herrens vilja att gripa in. Och det vill han. Det har vi Guds ord på. 

Det är inte upplevelser vi främst söker utan ett ingripande. En genomgripande och en konkret förvandling. Därför ska vi inte ge upp, vi ska inte backa i kampen, vi ska inte låta själafienden beröva oss det under Herren sänder oss, utan stå fasta i tron. Vi ska heller inte tiga i att konfrontera sanningen i det som sker - med risken att någon människa skulle frestas att tillskriva sig helandet och bli högmodig eller för att någon skulle ge upp kampen och resignera vid ett uteblivet under. De båda är av samma mynt. Och fullständigt värdelösa. Nej, vi går öppet tillväga i JESUS namn! Hans är makten och äran!!

Vad är tro? "Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser.”  (Hebreerbrevet 11) Vilka är nyckelorden här? Ja, det är ordet fast tillförsikt. Inte bara tillförsikt men att den är fast. Fast tillförsikt. Och så står det övertygelse om ting man inte ser. Så enastående beskrivet i skriften.

Tro är alltså inget känslosprång eller något vi pumpar upp under gott humör. Det är det inte. JESUS sa till kvinnan som hade haft blodgång i tolv år - hon som rörde vid JESUS mantel i smyg - din tro har hjälpt dig! Hennes tro hade hjälpt henne. Och hon gick till handling. Tro som utan gärning är död.

Håll ut i tro och bön! Därför kan vi öppet träda fram. Det är ett trons steg att med tro förlösa hälsa hos människor som är sjuka. I JESUS namn! Det har vi skriftens och JESUS ord på.

JESUS botade dem. JESUS lever idag och han botar sjuka än idag. Han som är densamme igår, idag så och till evig tid.

AMEN!

 

Bussen närmade sig hållplatsen. Vid busskuren satt en kvinna på sin rullstol. Bussen, som var utrustad för att kunna sänka sin långsida så att dörröppningarna kom i samma nivå som trottoaren, stannade. Men den kom inte så nära trottoaren med sitt bakparti som önskvärt. Hissanordningen kom inte till nytta. Den rullstolsbundna kvinnan blev därför tvungen att rulla fram till framdörren och där nyttja möjligheten att rulla ombord. Hennes rullstol var smal och nätt att det var möjligt att köra den via frontdörren och genom hela bussens sittrader, fast ingen trodde på det. 

Busschauffören, som förstod situationen minst, påpekade för kvinnan att hon var tvungen att gå på genom mitten dörren och inte fram. Kvinnan fick därför redogöra för busschauffören hur illa han hade stannat och ta strid för att komma ombord via framdörren, eftersom han stannat slarvigt och ur position.

Kvinnan placerade sig därefter vid utrymmet för barnvagnar. Jag satte mig diagonalt bakom henne och kunde så iakttaga henne. Hennes kropp var en medelålders kvinnas. Hennes händer var knotiga och stora. Betydligt äldre till sitt utseende än kvinnan i övrigt. Starka och seniga såg de ut efter år av kamp med att dra och rulla fram sin egen kropp via rullstolar. Händerna utstrålade värk. Hennes ben var som en fjortonårings. Oproportionerliga. Smala och till synes för korta. Hängandes. Livlösa. Likt utseendet av två olika kroppstillhörigheter. En överkropp. Och en annan underkropp. Men i en och samma person.

Jag tittade på hennes skor. De var kritvita och nyköpta. Till synes. Skosnörena var löst knutna. Men ändå inte på väg att gå upp. Skolästen måste ha varit betydligt större än vad hennes fötter angav i storlek. Hon hade knutit dem löst av praktiska skäl, förstod jag. Hon hade svårt att knyta sina skor, så klart. Därför var de alltid knutna och fick träs på med hjälp av skohorn. De var säkert inte nya. Det var bara det att hon aldrig hade gått med dem.

Klockan var tidig morgon och solen tittade fram och skar genom bussrutorna med långa skuggor där vi for fram genom stan. Jag tittade på kvinnan och ömkade mig djupt. Jag som bett i tro till Herren om helande för mina trasiga knän en månad tidigare och sedan sprang 42 kilometer en timma senare... Bara hennes kamp för att komma med bussen i en fajt med chauffören talade om att hennes liv var verkligen handikappat och svårt. Och hon höll sig krampaktigt fast när bussen kastade oss än hit än dit på ojämn väg, i en underfinansierad stadsdel.

Jag tänkte på aposteln Petrus. På Petrus skugga. Och mitt inre riste! Jag tänkte; Kan jag möjligen få låta min egen skugga få passera över denna kvinnas liv så att hon kan få bli färdig i sina ben? Är inte motsatsen till ofärdig - färdig? Hennes ben var ofärdiga. "Allt sedan födseln." Ett bibliskt uttryck med förvandlande inslag!

Jag satt två meter ifrån denna kvinna - som med säkerhet suttit i rullstol hela sitt liv. Jag tänkte; Om jag går fram till henne och lägger mina händer på henne och ber för henne då skulle hon bli mycket rädd. Det skulle fattas henne många förklaringar till det handlandet. Ett oöverkomligt genomförande. Det kändes som att jag satt ljusår ifrån henne för att ett helande skulle kunna ske  - fastän jag var inom räckhåll. Gode Gud! Legio av hinder. Det här måste lösas!

Hur reser man upp en förlamad människa under stor tillit och tro på Gud? Måste man inte gå fram till den det gäller och knyta en kontakt, åtminstone? Det är förutsättningen - om nu inte skuggan av en profil med inverkan kan löpa över den förtvinade kroppen till helande, utan bara en skugga som följer bussens rörelser och inte under tro, utan i det naturliga. Hur sätter man tron i rörelse? Hur kopplar man ihop med levande Gud? Är det okey att vissa av oss får ett sådant liv och att Guds härlighet bara skiner i änglarnas himmel på grund av fega gudsmän och gudskvinnor? Vad är det som ska till för att lösa ut en människas bundenhet - oavsett vad det än handlar om? Många är sjuka och under ofantliga lidanden som inte direkt har med personlig utövad synd att göra men som är till för Herrens förhärligande! Står det inte så i skiften? Jo, ska vi inte tro den då? Vilken? Skriften!

Kvinnan fick förtur att rulla av bussen före alla oss andra. Alla var så gentila. Hennes handikapp gav henne sådana välvilliga förmåner. Hon som efter bara ett par meter utanför bussen blev omkörda av rusande kroppar med fungerande ben som i ett ögonblick glömde henne och hennes situation, medan hennes fingrar värkte vidare likt under kronisk reumatism. Hon som stävjade med knotiga händer och överarbetade armar och till ständigt nya vita skor...

Vad betyder det för denna kvinna att få sina ben färdiga? Allt!! Vi är själva fokuserade på välfärd kontra ofärd, tjugofyrasju. Men här handlar det om att vara välskapt kontra ofärdig. Ofärdig!! Gode Gud. För denna kvinna skulle det betyda allt om hon fick styrka i sina ben. I Herren JESUS namn hade hon blivit frälst. Övertygat så. Kvinnan med blodgång, i skriften, hon rörde vid JESUS mantel - och blev helad. JESUS frågade då i folkträngseln; Vem var det som rörde vid mig? Kraft gick ut ifrån mig, sa JESUS. Vad kan vi lära av det? Någon måste ta ett trons initiativ. Eller hur? Eller hur!? Eller hur!!

Gode Gud. Det var detta som JESUS gjorde dagligen i tre år. Vi gör det aldrig. Varför? Vi kanske helt och hållet saknar tro för det - fastän JESUS gett oss mandatet. Eller vi tror men kommer inte ut ur det egna inre skalet - vår egen inre helgedom - som önskar träda in och ut för att resa den lame upp. Men inte gör det. Logistiska frågor! Sociala förhållningssätt och relationer som hindrar. Eller vi saknar kanske mod. Vi saknar den Helige Andes ackumulerade kraft och djärvhet i vårt eget väsen - bergfast säker och trosviss i Gud!

Kvinnan får stå exempel för alla de som lider och som Herren vill lösa men som aldrig får befrielse för det finns inga gudsmänniskor som ser lidandet och som kommer med Herren till dem!

Gode Gud! Hjälp oss komma ur fegheten. Bekvämligheten. Självupptagenheten. Giv oss vägledning i att sträcka ut våra händer så att människor får erfara ett helande till befrielse.

- Och hela staden kommer i rörelse!

 

"Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand." Jesaja 41

Rädslan har en tvillingsyster. Hon heter ängslan. De två har i sin tur en större bror som kallas för räddhågan. Han äger en större dominans än de andra två. De är alla minimalistiska i sin självuppfattning. Alla andra är större och mäktigare än dem, tycker de. Men de vet inte om att de utövar en fruktansvärd stor makt i och över människor - trots att de uppfattar sig själva så. Vi bär dem med oss i vår natur. Ja, vetenskapen lär oss att vårt flyktbeteende har med självbevarelsedriften att göra. Under fruktan. Förklaringen gör rädslan och ängslan mer rumsren och mer accepterad i våra livsuttryck.

Men Guds ord säger att kärleken driver ut räddhågan. Kärleken är starkare. Kanske därför de tre syskonen av katastrof, räds så. De blir själva fördrivna av kärlekens makt och förlorar då sin dominas. Vilken försåtlig makt. Fruktan som är en andlig makt.

Gud är högerhänt. Det står det i skriften. Hos profeten. Herren säger att "han uppehåller oss med sin rättfärdighets högra hand ". Den är rätt färdig. Rättfärdig. En vänster hand hos en högerhänt är inte rätt färdig. Den kan bara behjälpligt hantera livet. En prototyp av den högra handens förmåga. På så vis kan vi förstå vad profeten menar med Guds säkra handhavande med oss. Men ordet innefattar också förmågan att på ett färdigt sätt hantera rätten. Rättvisan. Rätten, det är ett juridiskt begrepp. Och handlar inte om mat. Gud är rättfärdig. Han vet att försvara den förtryckte. "Ja, jag ska snart skaffa dem rätt.", säger han i sitt ord. Innebörder som rymmer mer än en ordlek.

Vi måste alla få en större tillit till Gud i de passager i livet då vi varken ser Herren eller hittar lösningar på våra problem. Då rädslan, fruktan och räddhågan kommer över oss. De är bara temporära upplevelser av övergående natur.

Räddhågan - den är en större bror till de andra. Han har sitt säte i hågen. Håg, som är ett annat ord för viljan. Vilja till rädsla. En sån fruktansvärd makt. Att spana och söka efter farhågor i livet - trots att vi på ett teoretiskt plan vet om att Herren lovat upprätthålla oss. Med vaddå, säger skriftordet? Med sin högerhänta hand, efter mänskligt sätt att se det. Det talar om skicklighet. Hans rättfärdighets högra hand.

Kung David kom ofta under fruktan. Det kan vi se i hans psalmer och hymner. Elia blev också ängslig - han som annars var fylld av stort mod. Fruktan har drabbat gudsmän i alla tider. Enskilt så väl som ett helt Guds folk. Församlingen kommer stundom under fruktan. "Men frukta inte du lilla hjord - ty det har behagat eder Fader att giva eder riket! " "Och dödsrikets portar ska inte bli henne övermäktig." Dödsrikets portar saknar inte makt. Det säger inte ordet heller. Men det säger att det inte ska bli församlingen övermäktig. Var stilla.

Finns det för kristna en kamp som är för svår, så att den inte längre är värd att utkämpas? Nej, det gör det inte - för han uppehåller oss med sin kärleks makt! Den är så oändligt stor. Hans kärlek är oändligt stor. Trots vad jag är, jag är ditt barn, han kallar sitt.

Låt Jesus kärlek genomströmma dig så ska alla ängslans, mörkrets långa och breda skuggor fly. Kärleken finns inte i räddhågan. Den driver ut den! Jesus kärlek som är så underbar. Så hög - att jag kan ej gå över den. Så djup - att jag kan ej gå under den. Så vid - att jag kan ej gå ut ur den. Kärlek så underbar.

Du är innesluten i Jesus kärlek. Det finns ingen anledning till fruktan. Det är bara syskonen minimalism som är rädda att tappa sin stora dominans under förevändning att de är så små och ynkliga. 

De är de också.