Det är allt vanligare att man ser gamla missionshus säljas av runt om i landet. Till och med våra kvällstidningar skriver om det. Ett missionshus som inte förändrats sedan 1930 ligger ute till salu. Man blir beklämd. 

Nej! Det kräver mer. Det krävs mera av de kristna. Av de troende. Det riktigt rister inom mig!

Jag vill minnas att när David Wilkerson, den oförtröttlige evangelisten kom till New York, så sov han i sin bil den första tiden. Han hade väl ingen bostad. En dag hade man tagit och skruvat av däcken på hans bil. Och snott dem. Ja, då är fienden på förekommen anledning aktivt närvarande och det kan vara lätt att resignera. Men han gav inte upp. Det är hemligheten.

Jag har väl nämnt det förut. Det finns en strid du aldrig kan förlora. Aldrig! Det är övervinnarens. Du kan förlora nära och kära. Du kan förlora mycket. Men en övervinnare är en segrare.

Den helige Ande kallar att än mer hänge sig åt Guds verk. Kallelsen kommer att öka. Det är som en flod som stiger likt en vårflod.

Gud ska verka alltmer på de troende. Och Gud kommer att verka i det stora hela för att hans goda vilja ska ske.

Det är både underbart och spännande!

 

" Too many professed believers talks af if Christ were real and then act as if he were not. "  - A.W Tozer

 

"Och skriv till Filadelfias församlings ängel: »Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids nyckel', han som 'upplåter, och ingen kan tillsluta', han som 'tillsluter, och ingen upplåter': Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn. Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, några av dem som säga sig vara judar, men icke äro det, utan ljuga; ja, jag vill göra så, att de komma ock falla ned för dina fötter, och de skola förstå, att jag har fått dig kär. Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall ock jag taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens inbyggare på prov. Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona." ( Upp. 3. )

Det brinner på flera ställen i världen under gigantiska format. Minderåriga i nedre tonåren skjuter ihjäl folk dagligen. Barn har börjat döda varandra i Sverige. Vi har apvirus och dödligt sars virus. Vi har krig i Europa och en finanssektor som skakar i grunden. Oljekris. Energikris. Vi står också inför en global hungersnöd. Vår välfärd står och vippar. Professorer i ekonomi är oroliga för att effekten av det vi nu ser kommer att slå igenom med full kraft med ett par års fördröjning. Fattigdomen kommer att breda ut sig. De sämst ställda har det redan svårt.

Ja, det är inte svårt att leta händelser till en apokalyps. Vi är mitt i den. Att då få läsa ord från Jesus är trösterikt.

Så här var nöden i modifierad form när Filadelfiakyrkan i Stockholm byggdes på 1930-talen. Förklara det den som kan! Men Guds folk kommer att få möjlighet att mobilisera framöver. Nya uppgifter kommer att skapas för trons folk. Jag upplever det så starkt. Behoven kommer att öka och ett vaccum kommer att uppstå då allt skakar. 

Även om vi kan uppleva oss trängda eller övergivna så är Herren med. Ja, så förlorade också Israel sin Mose en gång. Så förlorade Jakob sin Rakel. Och tomrummet syntes omöjligt att fylla. Förlorade relationer som var så påtagliga att de nästan inskränkte på Guds existens i medvetandet. Men Herren förde dem allesammans vidare och med nya tider uppväckte han profeter och nasirer åt sig med förnyad kraft. Och de blev så deras ledare. Låt oss hoppas på Herren!! 

Här i sändebrevet till Filadelfia så står det att Herren hade församlingen kär. Är inte det gripande? Han säger:" Jag känner dina gärningar." Församlingen utförde något för honom. Vi vet inte exakt vad det var. Men Jesus bekände sig till dem. Det är det stora. Han som hade låtit dem finna en öppen dörr. De hade tagit vara på ordet, står det. Och inte förnekat hans namn. Jesus hade observerat detta. Det är så stort! De var inte utlämnade. De var hårt trängda men gav inte upp. Det såg Herren!

"Eftersom du har tagit vara på mitt bud om ståndaktighet, skall och jag ta vara på dig och frälsa dig ur den prövningens stund som skall komma över hela världen, för att sätta jordens innebyggare på prov."

Håll fast det du har!! Anspänningen är övergående.


 

"A true disciple does not consider Christianity a part-time commitment. He has become a Christian in all parts of life. He has reached the point where there is no turning back."                  

- A.W Tozer -
 

Vad är en vision? Vad består den av? Hur uppkommer den? Har en vision rötter som går lång bakåt i tiden och vägrar släppa greppet om något som flytt och vill återuppstå av ren nostalgi? Eller i arv och miljö på ett personligt plan. Nej!

Ja, jag försöker kritiskt ansätta den här återkommande förvissningen jag har om ett evangeliskt center i Stockholm för dig, för att visa på att jag inte förlorat omdömet. Det är en vision! En sak är säker: En förverkligad vision bär på ett varsel inom sig. Annars skulle en vision aldrig nå fram i förtid. Här upplever jag den oåtkomlig för tvivlare!

Jag är så intagen av en positiv förvissning om att det kommer att finnas ett evangeliskt center här i Stockholms City. Men jag vet inte när. Det fyller mig inte med bekymmer för hur det ska gå till. Förståndet säger mig att det är omöjligt. Men för Gud är allt möjligt! Jag vet att det kommer att vara självförsörjande och många människor kommer att strömma till och hjälpa till. Det kommer att finnas ett cafè, möjligen också en restaurang av något slag i anslutningen till detta center och många frivilliga kommer att komma med. Det ska vara ett Guds verk med en biografsalong där förkunnelse och gemenskap kan utövas, som den centrala delen.

Vi kan inte återuppväcka tider som flytt. Men det finns ett underbart arbete att utföra i Guds rike som vill blomma upp igen!

Ja, jag är så besjälad av det! Jag är fullt medveten om att man kan inte skriva så här utan omdöme. Bara de realistiska aspekterna borde stoppa mig. Men jag kan inte det. Visionen uppfyller mig.

Lovat vare Gud! Det enda som finns att ta på, att se på, att röra vid är den lilla traktatmission som påbörjades för ett par år sedan på Gamlabrogatan. Där har den sin fortsättning och jag får ständiga bevis och uttryck för att den är viktig. 

Hur ska det gå till? Jag vet inte det. Jag letar tecken i skyn. Kanske genom en djup ekonomisk depression som gör fastigheterna överkomligt billiga. Eller att någon bara kommer med nycklarna. Jag har skrivit om det förut. 

Saken ligger i Guds händer. Jag måste också ödmjukt säga att är det från Gud då kommer det att ske. Är det inte från Gud är det en annan sak. Men en vision är det!! Det finns så mycket fonderade resurser som ligger och väntar på Guds rikes intagande att det kommer bli lätt, mitt i allt. Människor kommer strömma till. Av hunger. Förkunnare kommer att komma till och resas upp. Sångare och själavinnare kommer Gud att kalla på.

Ja, det är så starkt upplevt att jag redan ömmar för att inget får förstöra denna verksamhet i framtiden. Det säger mig att visionen är omhuldad.

Ett Guds verk ska det vara.

 

"Medan Belsassar festade och drack kom han att tänka på de guld- och silverbägare som för länge sedan hade tagits från templet i Jerusalem och förts till Babylon under Nebukadnessars regering. Han gav order om att dessa bägare skulle hämtas till festen. Belsassar och hans furstar, hans hustrur och bihustrur drack vin ur dem och prisade samtidigt sina avgudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten." ( Daniel 5. )

En man uppgav att han hittat en sällsynt mugg med Mumintrollen på, i en Second hand butik. En Muminmugg. Ett samlar objekt. Muggen var i betydligt sämre skick än de nytillverkade och plagierade men betingade ändå ett högt belopp då den såldes. Den här muggen var från en ursprunglig första produktion och därför var den särskilt värdefull. Nu har det blivit populärt att leta efter Muminmuggar. Det finns oskattbara värden lite här och var. Berättelsen talade till mig. 

Gud har en tanke om församlingen i tiden. Församlingen som skulle vara likt en brud till Kristus. Inte primärt lokaliserad till en byggnad men till en gemenskap. En gemenskap behöver ett fysiskt utrymme. Vi kallar det för kyrka. Det är inte byggnaden som skapar Kristi kropp eller brud. Det är människorna. Här slår bibelns undervisning och min berättelse om muggen om att vara "ett kärl till hedersamt bruk" igenom. Människan är ett kärl som var tänkt att vara fylld av Guds närvaro. Däri ligger värdet! "Gud har i församlingen satt "..., heter det. Församling förutsätter och betyder ett församlande. Församling och förskingring är varandras motsats. Gud har införsatt och kallat ut tjänstegåvor bland människor. Vi definierar församlandet som lokala församlingar i en universell Kristi kropp. Det är Guds tanke med oss på kollektiv basis.

Vad säger Guds ord om dessa tjänstegåvor?

"Han gav oss somliga till apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare." (Efes. 4:11) Dessa är de fem tjänstegåvorna givna till församlingen. Det är inte bara en av varje utan är naturligtvis många med stor variation inbördes. Arbetet är stort!

Förkunnare har kommit att illustrera dessa fem tjänster som fingrarna på en hand. En träffande bild. Kristus verkar genom sin utsträckta hand, kunde vi kanske formulera det. Var för sig kan de visserligen fungera men begränsat. Tillsammans kan de ta rediga tag i Guds rike! Den fem facetterade hand som Gud ville använda för att alla troende skulle bli skickliga att nå fram till samtidens människor med evangelium, "så att de blev skicklig gjorda att utföra sitt tjänarvärv ", heter det. Att tjäna Gud och fira gudstjänst.

Mycket träffande framstår tummen som aposteln på denna hand och illustration, om jag tillåts teckna den. Ska en verksamhet få till ett riktigt grepp behövs en apostel. Aposteln bär lika mycket som de andra tillsammans i ett handgrepp. Har du tänkt på det? Illustrationen passar. Aposteln står närmast profeten som likt ett pekfinger pekar på Kristus. Profeten pekar ut. Det är fult att peka, lär vi oss. Men profeten pekar av nödvändighet. Det går inte att peka in. När man pekar då pekar man ut. Det är hans dilemma och utsatthet bland svårt förnärmade. Evangelisten kommer sedan i uppräkningen och han når likt långfingret längst bland människor. Han har därför en mycket central plats i församlingsarbetet. Och är ovärderlig! Ringfingret - hör i uppräkningen till herden eller pastorn i församlingen. På ringfingret sitter vigselringen. Pastorn som intill döden är trogen sin församling. För Kristi skull! Och skall så vara. På motsatt ytterkant om aposteln sitter lillfingret. Det är lärar ämbetet som genom sitt format helt överlägset når in i örat om "skräp" i form av irrläror hittar sig in i gemenskapen. De lirkar läraren förklarligt ut. Och undervisar i den rätta läran. De verkliga lärarna är också duktiga apologeter. De som kan försvara den sanna läran gentemot falska läror. De med den extra långa nageln för avsett bruk.  Också det en illustration.

Det finns alltså ett av Gud givet sammanhang och förordnande. En mönsterbild eller en tanke på en organism som lever och rör sig i Gud och som tillsammans med alla de heliga utgör Kristi kropp. Tjänstegåvorna som särskilt är tillsatta av Gud för att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarvärv. "Herren genom tjänsterna, Gud genom kraftgärningarna och Anden genom gåvorna." Församlingen som äger en hög gudomlig representation. "Allt förmår de i honom som ger dem kraft." De verkar inte istället för Jesus men för honom och igenom honom.

I dagens text står det att heliga kärl från Guds tempel blev till krigsbyten hos avgudadyrkare i främmande land. Det är i sig en oerhörd tragedi. Vi kan gott förstå av min text och framställan att det finns ett tema jag vill ha fatt i här. Det handlar om olika kärl på villovägar. Människan. Den troende som bär på en kallelse sedan lång tid tillbaka men som har hamnat på "livets loppmarknad" och förlorat sitt värde - tills någon återupptäcker kärlet. Eller något ännu värre. Som hamnat i sammanhang kärlet och kallelsen för den människan inte var avsedd för. Tjänst under avgudadyrkan.

Under en tid då jag arbetade som busschaufför fann jag flera evangelister och före detta pastorer som körde buss. De befann sig i en slags mellantid i deras liv. Någon var utbränd. En hade gått ned på deltid som pastor. De körde buss för sin försörjnings skull. Precis som alla andra bussförare. Men jag fann kallelseburna vara överrepresenterade bland bussförare, människor som egentligen hade ett oskattbart värde i Guds hus - mer än som bussförare. De befann sig för tillfället utifrån sin kallelse i fel sammanhang. Buss kan vem som helst köra. Bara man har körkort. Det var som om att de var kärlen med Mumintrollen på hyllan i en Second hand butik bland alla andra omaka muggar. Av Gud kallade och ovärderliga! De var inte på fel plats i och för sig. De förvärvsarbetade ju bara. Men deras egentliga värde var dolt tills någon fick syn på deras höga kallelse och värde, i överförd mening. De behövde återföras. Ja, kristna ledare med en kallelsegåva är överrepresenterade bland bussfolk. Ett yrke för tröttkörda evangelister som behöver ladda sina batterier. Men de kör ofrånkomligt på en återvändsgränd.

På samma sätt finns det människor som likt de helgade kärlen i templet har blivit till krigsbyten, tjänstegåvor som fått en betydligt mer kreativ tillvaro genom sin profana karriär i privat eller offentlig sektor. De var tänkta av Gud till hedersamt bruk. Åt Gud! Nu kallar de sig för journalister, politiker, reportrar, redaktörer, etc. Ofta i en medial sfär där de får utlopp för sin utrustning som var ämnad åt Guds rike. De har blivit trofèer för denna världens ruljans och de finner möjligen mer stimulans än "Mumin muggarna på loppis", som bara kör från ena hyllkanten till den andra och sedan vänder och kör tillbaka igen i linjetrafik. Det var inte Guds tanke. De som av olika anledningar lämnade sin tjänst för Gud. Kärlen, de bortrövade, som hörde templet till. Hör mig! Man kan köra buss och vara en levande kristen. Det är inte det jag säger. Men Gud ville bygga sin församling! Det är ingen bussverksamhet. Gud ritar på väggen. På kulturens vägg. "Mene, mene, tekel. U-far sin." Bussen väger för lätt. Den tar inte tillräckligt många passagerare och den når inte hela vägen hem till himlen!

Vad heter mannen i Tove Jansons saga om Mumindalen, han som kryper omkring i denna världen och letar efter knappar under bordet och på golvet? Strunt samma vad han heter. Han plottrar bort sig i denna tid med oväsentligheter. Han får stå prototyp. Ja, så beter vi oss, vi som har kunskap om de eviga tingen i tiden men som rör oss alldeles för mycket i fel element. Vi samlar och bygger på det som hör jorden till. 

Jag mäter mig inte med någon. Och definitivt inte med David Wilkerson som hystes stor respekt. Mannen ifråga bosatte sig på stan i New York tills hans vision fann sin vila i Gud. Times square church som han fick med Guds hjälp på Manhattan är möjligen värd ett par miljarder kronor idag. Endast Gud vet hur många han vann för himlen. Men det handlar inte om pengar. Summan kan ändå illustrera resultatet av en uthållig tro och en stor Gud. Han kom med tomma händer till New York, gudsmannen. Den mannen är inte jag. Men jag ber om att många människor som kör bussar, de hemliga evangelisterna - som likt dyrbara kärl på en "loppmarknad" ska komma ned från hyllorna och betjäna människor med de eviga tingen, istället. Åtminstone lite mer. Jag ber att de som är fångade i en kreativ stimulans till självförverkligandet i sina karriärer ska väckas över de eviga tingen - andra till godo!

Guds verk behöver en biograf salong i Stockholm. Och säkert i andra städer också där församlandet kan starta upp på nytt. Där en förnyad och nyvaket centrerad förkunnelse om Kristus kan få råda. Här hjälper inte upprop eller insamlingar av medel. Detta kan bara ske genom Guds andes unisona maningar i en kedjereaktion.

"Gud har i församlingen satt ", heter det. Men många kärl är på drift. Gud berövar inte någon sin försörjning. Det är sekundära frågor i Guds rike. Se efter så får du se. Gud berövar inte heller någon stimulansen att få vara verksam i sina gåvor. Gåvor ska brukas men på rätt sätt. Och i rätta sammanhang efter Guds vilja. Här kallar Gud oss individuellt och till ett kollektiv. 

Gud vill ha tillbaka kärlen som var tänkta för hedersamt bruk i templet! De hör Gud till. Våra städer kryllar av yrkesfolk som är hemliga dessidenter från Guds rike. Din egentliga pastor kör bussen du åker med på morgonen. Få vet om det! Hör du mig? Den massmediala världen och kulturen har många av Gud kallade som är på fel plats. Och de kommer inte därifrån på grund av sina intressen, sina nederlag och sitt stimuli.

Vad sa Mose och det ljuder som ett rop genom alla tider: "Släpp mitt folk så att de kan hålla högtid åt mig i öknen."

En tumme måste höra till en hand för att fungera. Pekfingret hör också till ett sammanhang. En evangelist kan inte oskyddad nå längst. Han behöver stöd vid sidan om. Ett ensamt ringfinger kan inte behålla ringen själv särskilt länge. Den kommer oskyddad att ramla av i bak kant och han tappar med tiden sin grupp. Ett lillfinger kan inte självständigt rota runt bland falska läror. Den kommer sedemera själv att fastna i de läromässiga träsken. Också den behöver handen, sin kontext, av Gud givna gåvor för att sprätta bort falsk lärosörja kontaminerad under nageln. Annars behålls lillfingret inte själv rent. En burlesk men relevant illustration.

Amputerade lemmar har i sjukvården ingen framtid. Cirkulationen från kroppen kommer att avta. Guds livet ! Det är bara en tidsfråga. De dör så småningom och livet rinner ur dem. En lem kan inte i längden fungera utan kroppen. Illustrationen är biblisk. 

Amputerade eller frilagda organ brukar inom sjukvården till slut eldas upp. De kan inte överleva sig själva.

 

"Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder." (1 Johannes 4)

Det finns i alla relationer någon form av ömsesidighet. Den kan ha olika preferenser och kan äga olika jämnvikt, par emellan. Relationer under harmoni. Men det måste finnas ett gensvar från båda parter, sinsemellan. Det är förutsättningen.

Här framhåller Guds ord att han har älskat oss först genom att han gav oss sin enfödde son - Jesus. Han utgav honom, står det. Det säger mig att minsta lilla gensvar från dig och mig är dyrbar för honom. Sådan är kärleken. Han har älskat oss först med allt vad det innebär. Vi berördes och gensvarade. Men hur är det ställt med vår relationen till Jesus, egentligen, under ömsesidiga band?

Jag upptäckte alldeles nyligen att det ofta är vi själva som är relationens centrum med alla bönämnen vid livets problem - både gamla och nya som kommer till i en ofullkomlig värld. Gamla problem finner Gud en lösning på och nya kommer ständigt till. Nya problem i all oändlighet. 

Men hur har Jesus det i min relation till honom? Förstå mitt ombytta fokus.

Jag hade aldrig tänkt så tidigare. Jag upplevde det som att jag höll på att slita ut honom med mitt ensidiga fokus vid livets ständiga problematiserande. Gode Gud!  Vi får ju samtidigt aldrig glömma att vi alltid får komma till Gud med våra bördor. Det får vi. Vi får delge våra önskningar, till och med. De brukar sällan vara problemfyllda utan mer än lyckobringande i vår föreställningsvärld.

Jag skulle vilja ägna mig mer åt Jesus och inte "det egna" i mötet med honom. Låt alla egna behov fara! Låt de få vila för ett slag. Det kan inte vara rätt att komma med en skottkärra full av problem till Jesus varje dag. Kärran - som alltid befinner sig mellan dig och Jesus. Kom till honom tomhänt för en gång skull. Det är inte problemen som är relationens centrum. De kommer bara nya hela tiden ändå. Ställ skottkärran för en dag och umgås med honom. Problemen löser sig ofta på sikt ändå då de får jäsa till sig och brytas ned under Guds nåds sol. "Låt oxarna stå", de som drar så tunga lass. Följ honom istället!

Vi erbjuds sitta ned vid Jesu fötter, bildligt talat, som Maria gjorde. Och "tvätta hans fötter." Sånt gör man av kärlek. Vi får välja den goda delen som är Herren. Han som gått så mycket och långt för att hjälpa oss och alla andra. Att vila vid att han är större än allt annat. Det är så Jesus framstår. Låt masken och tiden bryta ner problemen. Han bar och bär våra bördor!

Han som älskat oss först. Det glömmer vi så lätt. Han som älskar oss primärt för de vi är. Och inte för att vi stundom synes digna av problem.

 

"Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom. Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.» Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen. Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet." ( Johannes 7:5-10 )

Jesu bröder trodde inte på honom, har vi läst. De bröder han växt upp med. Men i Judeen fanns det människor som till och med ville döda Jesus. I förtid. Han hade dragit sig undan därifrån just därför. Han säger det själv: "Min tid är ännu inte kommen." Vilken tid? Att dö för mänskligheten. Har man dödshot över sig och inte räknar med att dö just nu, då flyr man. Förlåt om jag gör bilden så kontrastrikt uttryckt. Det är inte raljerat menat. Men så var det.

Vad säger hans bröder!? De bröder som inte var några församlingsbröder som han bara kunde byta ut genom att gå till en annan synagoga och umgås med andra bröder istället, om det inte passade. Nej, detta var hans biologiska bröder. Hans bröder som gav honom en mänsklig och social kontext. Hans bröder efter köttet. De sa: "Bege dig härifrån och gå till Judeen." Hur kunde de säga så? 

Ja, de kunde i bästa fall ha haft insikt i Guds plan för Jesus och stöttat honom i att skynda sig till Jerusalem i Judeen för att korsfästas som mänsklighetens befriare. Förutsättningarna fanns ju där. Men nej. Skriften säger att "de inte trodde på honom." Då är utgångsläget något helt annat. Det måste ha varit en svår upplevelse för Jesus att bemötas så. Inte nog för Jesus att tackla idèn om att förekomma Guds plan och riskera sitt liv i förtid genom att gå till Judeen men att på ett mänskligt plan så ratas av de egna. "Gå härifrån. Gå till Judeen." Där det fanns risk att de skulle slå ihjäl honom... Det sa de inte rakt ut men vari ligger skillnaden? De var ju inte innerst inne rädda om honom. Det är i sammanhanget allt för avståndstagande. Det är samma andans barn som bröderna till Josef men på en skala.

Vidare föreslår de att han skulle göra sig känd genom offentligt uppträdande och verksamhet. Varför då? De som själva inte sympatiserade med honom - om vi får använda ett så primitivt uttryck. Vad ligger det i ordet "trodde inte på honom"? Förtroende för honom saknades, betyder det.

Jesus svarade dem. "Den rätta tiden för mig är ännu inte kommen, men för er är det alltid rätt tid."  Vad gör Jesus här? Han distanserar dem ifrån honom. Vad säger han? "Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att hennes gärningar är onda." Vad betyder det? En konfrontation. Han säger ju faktiskt indirekt att bröderna är en del av världen med sin passivitet - den värld som uppenbarligen inte hatade dem. Varför då? De vittnade inte om att världens gärningar var onda. Det är syntesen. De som "alltid var i rätt tid."

Vad gör Jesus sedan? Han ber dem gå upp till högtiden och templet. Själv skulle han inte göra det, uppgav han. Sedan läser jag i texten: "När hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet."

Per definition var Jesus inte uppriktig med sina bröder här. Han sa att han inte skulle gå till högtiden men gjorde det ändå. Det framstår på mänskligt vis som om han gjorde det för att han inte ville dela deras umgänge eller sällskap. Eller har du något annat förslag på förståelse av texten?

När man läser dessa texter undrar man om detta verkligen är samme Jesus som kyrkan står för och förkunnar om i modern tid. När jag läser och försöker sätta mig in i dessa relationer så skar det sig ordentligt Jesus och hans bröder emellan. Tänk att Jesus valde att inte gå med dem. Det är något för ekumeniker att idissla på och att vomera och tugga i sig på nytt. Jesus är inte den minsta gemensamma nämnaren av sig själv. Han är hela nämnaren!

Dessa förhållanden är också något att tänka på när släktbanden slits av på grund av helt andra orsaker än om släkten har delade meningar om svålen ska vara kvar eller avlägsnas på skinkan inför julen. Det finns andra värden som skapar betydligare klyftor.

Kan Jesus ha känt sig ensam i detta läge på väg upp till högtiden eller hörde det till en av hans mindre heroiska uppgifter och upplevelser på lidandets väg? Vad gick gränsen för vad som sårade Jesus? Jag tror det.  Jesus var en sann människa, står det. Det betyder att han var som du och jag. Här gick han före dig och mig i upplevelsen för att kunna förstå oss. Han förstår oss här och nu.

Min vän, du som bär inkännandets ömhet för Jesus i denna situation och påminns om Jesu utanförskap då vi fokucerar mer på honom än på oss själva, förstå att Jesus också fick möta avståndstagande. Då förklaringarna eller de rationella resonemangen inte kan överbrygga svaljen, ljus och mörker emellan. Då du inte blir trodd. Jesus var också ensam. 

Jesus var inte förbindlig. Han var tvärtemot den falska försonligheten över alla gränser - sann. Det gällde hans kallelse. Sanningen som inte distanserade honom ifrån dem.

Men dem ifrån honom. 



 

"Hans bröder sade då till honom: "Bege dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. Ingen som vill bli känd gör något i hemlighet. Om du gör sådana gärningar, träd då öppet fram för världen!" Inte ens hans bröder trodde på honom." (Johannes 7:3-5)

Livet har många sidor och kan ibland vara svårt. Då vänder vi oss till Herren i bön. Det får vi alltid göra. Men hur är det med den relationen egentligen? Vänder vi oss till Gud endast när vi har det svårt? Vi gör bara en slags felanmälan till honom vid livets olika problem. Vi felanmäler vänner och "fiender" i våra böner. Vi felanmäler våra sjukdomar och arbetslösheter. Vi felanmäler undermålig ekonomi eller bostadsbrist i bön. Men Gud blir bara för oss till en jourhavande felrapporteringscentral. Sedan är han inget mer för oss. Han blir likt en olycksfallförsäkring, fall i fall. Och som i bästa fall löses ut. Vi väntar bara på svaren. Är det inte oftast så? Och vi lägger in påminnelseböner som om han aldrig hör eller tar sig an vår sak. Det kan inte vara en fullödig gudsrelation. 

Det är inte så att Herren inte lyssnar till oss. Vi uppmanas till och med i skriften att göra alla våra önskningar kända inför honom. Önskningar, som inte är av nöd krävd till och med. Gud vill vara vår följeslagare i livet. Vår bäste vän.

Enok vandrade i umgängelse med Gud, står det. Han tog inte farväl av någon. Rätt som det var befanns han bara vara borta. "Ty, Gud tog honom bort." En mycket intressant beskrivning på en innerlig relation, Gud och en människa emellan. Det är som att beskrivningen över Enoks liv lägger en standard dit vi själva kan odla vår gudsgemenskap men utan att veta hur innerligt nära vi kan komma Herren - för hur mycket kan Herren anförtro åt oss var och en och få dela sina tankar och få sina saker uträttade åt honom? Det är ett stort och spännande tema!

Jag tänker också på Jesus i hans människo - tillvaro. Därför valde jag dagens text. Jag ville förmänskliga Jesus. Gud som lät honom födas under många i och för sig oönskade förhållanden. Han var ju både betraktad som oäkting och styvson. Han måste ändå ha växt upp med sina halvbröder och fått en relativt hygglig relation. Men inte ens hans bröder trodde på honom, står det. Betydde det något för Jesus personligen eller hörde det till hans kallelses lidande, lätt som en plätt att bära eller okänsligt genomlevt? Satte inte Jesus värde på när de "tog hans parti" eller upplevde han ingen motvilja till deras antipati? Han var också människa, Jesus. "Inte ens hans bröder trodde på honom"... Varför berättar skriften det för oss? 

Här öppnar sig all mitt hjärtas medkänsla för Jesus. Han som hade mättat fem tusen människor och gått på vattnet timmarna eller dagarna innan. Han som gjorde väl och hjälpte alla. Han borde haft en hel syskondrös runt sig som ville sola sig i hans sällskap under stor förståelse. Ja, jag talar på mänskligt vis. Men nej. De trodde inte på honom. Hur kändes det? Klart det kändes. Annars vore han inte en sann människa. Kanske det var därför Jesus betogs så hårt då Lasarus dog. Lasarus som uppvisar en särställning i relation till Jesus. Det kan vi ändå få säga. Lasarus som aldrig blev en apostel. Men ändå finns där i Jesu vänkrets. Lasarus som aldrig säger något i skriften eller utför något. Han som Jesus väckte upp efter att ha varit död i tre dagar. Ja, det var lättare för Jesus att återuppväcka Lasarus än att få relationerna med sina bröder i harmoni, om vi drar det till sin spets. "De som inte trodde på honom." Och jag kan inte se i skriften att Jesus hade någon annan vän som Lasarus. Är det en tillfällighet? Jag tror inte det. Jesus är de ensammas vän. Inte bara. Men dessutom!

Principen går igen. "En profet blir inte erkänd i sin egen familj eller i sin fädernestad." Med de orden gav Jesus legitimitet åt alla de som upplevt avståndstagandet av nära och kära - för deras tros skull. Under likgiltighet och kalla avståndstaganden. Under tissel och tassel. Under förakt och baktal. 

Här kan vi med stor tillförsikt och förtröstan fortsätta vår vandring med Jesus på ett än mer personligt plan. Jesus är inte bara mottagaren av problem på andra sidan en felrapporteringscentral via sambandscentralen i den helige Ande. Han vet om oss och vi inbjuds att relatera betydligt mer till honom i våra liv. Om vi vill. Och så mycket vi vill. Han som fyller oss med samma längtan.

Tänk ett kristet liv där man bara ber en bön i kyrkan eller som en god kvälls ritual innan man somnar på kvällen. Ett vältrande av problem likt man kuperar avfall i komposten. Det är ju inget kristet liv överhuvudtaget! Jesus måste in mer i vårt liv. Vi kommer bara med problemen till honom. Det är inte ett liv i Gud! Det måste också vara ensidigt att vara Herre under sådana förhållanden, om jag får tala på mänskligt vis. Det måste till en bättre ömsesidighet.

Det är vad Herren vill i våra liv.

 

Förlåt mig Jan Sparring... men jag sökte efter denna sång på You Tube. Bara din inspelning fanns att tillgå...

Men finns det verkligen ingen som spelat in denna underbara sång efter honom med annat än trumpet till rekvisita? Vet du någon - lägg upp den på You Tube. Den behövs. Budskapet är tidlöst men behöver andeburet fömedlas så inte störande moment tar över och att inte artisten står i fokuset.

Var är ni med gåvan att sjunga, med gåvan att komponera? Vet du inte att sång och väckelse går hand i hand?

 

En kvinna som för en tid sedan ville att jag skulle sända henne en böneduk berättar för mig idag att blodproppen i hjärnan, som hennes son bar på, lösts upp oförklarligt. Vi tackar Gud för det. Kvinnan tillskriver själv ett Herrens ingripande som lösningen på sjukdomsbilden. Gud är god! Din tro har hjälp dig.

Bön och förbön är ett verkligen stort ämne i Guds rike. Tänk att det står att Jesus beder för oss. Det gjorde han för Petrus - trots att han gick vid hans sida här i livet. Nu sitter Jesus på Guds högra sida och manar gott för oss, står det. Ja, jag vill tro att maningarna är mer av befallande art under dikret som går ut, än om en vädjan om en förändring av olika slag likt från en hjälplöses vädjan. Jesus har all makt !! I himmelen och på jord. Vi som ofta sänder iväg våra böner först innan vi ska lägga oss på kvällen då vi varit upptagna med allt annat i livet under dagen och skickar iväg en "felanmälan" till Gud över våra liv innan nästa dag inträder och vår verksamhets butik stänger för dan. Bön som kan te sig orkeslös. Bön som är något så mycket mer! Bön är ett mäktigt vapen som kan förändra förhållanden. Men det står ingen tidsaspekt angiven likt en prislapp på uppdraget. "Bed så skall du få ", står det i skriften. Då är det så. Uthållig bön!

Jag frågade en verklig bönemänniska en gång hur hon visste att just hennes bön konkret nådde Gud. Ja, jag var inte full av otro. Inte så. Men jag ville få en inblick i något jag kanske inte kände till. Då sa hon mycket klart och tydligt; "Bönen liksom biter, sa hon. Den tar. Det är som att den läggs av framför Herrens fötter och han tar hand om den. Likt en tyngd som lättar. Men att bedja är inte tungt. Det är lätt. " Så sa Lisa som är några år över hundra idag och som är så välsignad i denna lilla kropp hon bär upp att hon fortfarande är i livet. Hennes jordliv som är bara en sekund emot den härlighet som kommer att uppenbaras i och över henne inom kort. Då är den långa restiden hem till Gud för länge sedan glömd. Jag önskar att jag kunde få se hennes inträde i himlen. Hon som hade förmågan att skina som solen själv när man träffade henne. När hon höjde sin arm i bön snett utåt, ja, då drog de lägre rankade demonerna sin kos obefallt. När hon ropade till Herren blev atmosfären full av Hans närvaro. Och hon blev full av profetia. Hennes ord blev då till en lykta på mörklagd stig för någon. Bönemänniskor, människor med dignitet.

Gud vare lov för mannen som blev fri ifrån blodproppen! Gud är verksam i bön. All ära till Jesus. 

" Bed så skall du få, sök så skall du finna, klappa på och det ska öppnas, ja det skall öppnas för dig! "