_DSC9211-2.Mobilen

Sjuka blev friska!

"Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära. Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.
 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.
Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar;
och alla blevo botade." Apostlagärningarna 5: 12-16

 

Det finns ett område där den falska ödmjukheten byggt sig ett bo och gjort sig frommare än vad den är och där otron fått stort fäste bland de kristna. Det är när det gäller förhållandet till sjuka och plågade. Varför? Därför att få blir friska! Och skulle någon bli det så är det undantaget som bekräftar den utbredda otron och ett snedvridet handhavande. Jag vill beskriva det så.

Hur menar jag? Följ med mig.

I dagens text så läser vi att det var Jesu efterföljare som hade blivit bemyndigade att utföra under, tecken och kraftgärningar i Jesu namn bland sekulariserade judar. Det uppdraget gäller för de kristna i alla tider. Annars skulle Guds rike gå under. Här har en hel kristenhet utarmats på tro och rätt tillämpning. De har istället gjort förbön för sjuka till församlingens privata egendom och till ett lotteri där nitlotter är förväntade och alldeles för många. Jag känner mitt inre uppröras likt Betestadammen av missförhållandet.

Vad står det i texten kring de lärjungar som fått uppdraget att predika och bota sjuka? Jo, alla blev botade! ALLA!! Åtminstone vid detta referata tillfälle. Är detta en undermålig och feltolkad parafras, möjligen, underblåst av svärmare bland bibeltolkare och skriftställare under tidernas gång att alla blev botade? Naturligtvis inte. Men det pekar på att den kuvade tro som utövas vid bönebänkarna idag har sett sina bästa dagar. Förebedjarna gör fel. Alldeles. Det kallas i andra sammanhang för handhavandefel. Handhavandefel, som kan medföra katastrofer.

De kristna har intagit en så underdånig och ödmjuk hållning till sig själva att man tappat bort uppdraget och mandatet. Uppdraget är överlämnat till Guds folk. Det är i Jesu namn den sjuke blir botad. Så är det sagt. Där går gränsen för vad det mänskliga och det gudomliga kan uträtta. Men utförandet är du satt att medverka i och på rätt sätt. 

Det evangeliska väckelsemötet som vid särskilda tillfällen bjuder in Guds folk till förbön för sjuka, har egentligen en hel annat dynamik och hör hemma i en helt annan och mycket viktig kontext. Det heter nämligen att Jesus gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla i hans samhälle. De som inte nödvändigtvis var troende. Det var så han vann många människor genom att de blev friska. De var primärt inte de troende man bad för - även om det inte ligger en motsats i det. Nej, det var de sekulariserade judar som inte hade någon erfarenhet av Jesus att falla tillbaka på. Här kom evangelium in och de sjuka blev först botade - sedan kom de till tro. Detta blev den omedelbara inkörsporten till en förvandling och ett mottagande av syndernas förlåtelse och efterföljelse av Jesus och ett evigt liv. En dubbel befrielse - långt mycket bättre än alfakurser under övertalning till att bli en proselyt. Men vi har tappat den ingången. Vi har istället ensidigt tagit fasta på församlingsbrevens undervisning om att;

"Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta bliva honom förlåtet."

Och vi har gjort detta till något enarådande och till en kristens förmån. Det står att "den som tror och bliver döpt skall vara frälst". Men vi tillämpar bön för sjuka som att de först måste döpa sig innan de blir frälsta. Det vill säga; man blir helad när man kommit till tro på Gud. Sedan kan man bli frisk. Kanske inte uttalat men som en illustration och en bra jämförelse i tillämpningen. Så felaktigt! Botandet av sjuka är ju evangeliets starka bulldozer och ingångsport bland folket - ja, det tillhör en evangelists tjänst.

Guds vilja är uppenbar. Han vill ingen syndares död. Och så pass mycket självinsikt borde vi äga att vi inte behöver hymla om att det inte är i vår egen kraft vi deltager i helandemötet. Brottas du med den frågan då har du verkligen fastnat, för det är helandemötet som är problemet för oss. Vi vårdar en falsk ödmjukhet. Vi självvårdar vår falska andlighet under risken att framstå som kraftlösa och misslyckas istället för att ta upp striden för de sjuka. Varför tar vi inte upp kampen för den sjuke? Feghet? Kraftlöshet? Religiös fromhet? Vi är grundlurade av fienden och av oss själva. Vi har inte de särskilda helbrägdagörande gåvorna urskuldar vi oss och blir teologiska istället för att se behoven - allt medan olivoljan förspills till intet gagn. Räven har tre färger. Blå, röd eller vit. Alla tre är likväl rävar! Vi ber för den sjuke utan att komma i närheten av mandatet. Djävulen rör sig då inte ur fläcken. Han parerar bara vår tomma slunga. Och pekar på käppen. Det gjorde Goliat. Vad står käppen för? Den mänskliga makten. Lägg ner den! Kraftlös eller ej.

Vem är det som rår över sjukdomsmakter? Ja, ytterst sett är det Jesus. Men här har vi att göra med en ockupationsmakt, en främmande ond makt som intar en människa och gör henne sjuk. Den saken är Herrens vittnen satta att lösa. Det ska du inte vända dig till Herren med. Förstå mig rätt. Klart att du vänder dig till Herren men du missar konfrontationen om du gör det till ett bönemöte, endast. Striden är din! Du står ju i Jesu ställe. Och med honom. Så fungerar ett ambassadörskap. Men moderna Herrens tjänare tar aldrig konfrontationen. De vårdar istället sitt halvdana engagemang och sin bristande förmåga under vanmakt i en hållning där Jesus skall gripa in. Ändå så säger skriften och Jesus själv att i mitt namn skall ni 

Åhh... vi får inte bli för stora i oss själva... Känner du igen det? Fromhetsräven i köttet. Blå, vit eller röd. På ett ställe där hade man som regel i församlingen att då man bad för sjuka skulle man vara flera stycken i äldstekåren att lägga händerna på de sjuka, för att ingen skulle drabbas av högmod om Herren grep in. Det kunde vara för mycket för en äldste att bära. Vilken bekännelse! Djävulen skrattar hela vägen till kistan. Då sätter man sig själv i fokus och inte den behövande och man vårdar sitt andliga högmod, endast. För det är vad det är - om än i fromma kläder. Nej, en förebedjare han måste veta om mandatet. Han går in i närkamp under stort medlidande och han har inget fokus på sig själv överhuvudtaget. Det är Jesus fullmakt det handlar om. Och om människors befrielse.

Läs om hur Jesus gjorde. Han som kunde tänka en tanke och demonerna hade varit tvungna att fly. Vad gjorde han? Jo, han talade högt, han talade strängt, han inskärpte och befallde: - Tig - far ut !!  - Ta din säng och gå! Det är ett imperativ. Imperativen som nästan alltid är tonsatta med eftertryck.

Det finns en miljö som är fruktansvärd. Det är den som är full av otro. Där förbönen redan från början är omöjliggjord. Där kan inget under utföras. Men det är än mer sorgligt när förebedjare gör som skriften säger, smörjer den sjuke med olja, ber en bön, men aldrig drabbar samman med problemet. Man ber till Jesus men man kommenderar eller konfronterar aldrig sjukdomsmakten. Man saknar kraft, tycker man. Och kanske mod. Så skjuter man över själva handhavandet på Jesus när det står att vi skall förtrampa all fiendens härsmakt. - Vi skulle det!!

Detta missförhållande vill jag likna vid David som stod vid Goliat men i en travesterad och förvrängd upplaga. En David som inte har någon sten i slungan utan bara svingar den i luften mot fienden och ber till Herren att han skall fälla jätten. Visst kan Herren göra det på egen hand men det var Davids uppgift att slå till. Goliat, vid sådana tillfällen, kommer bara att följa slungans rörelse i ett parerande och vi häpnas över "den andliga rörelsen" hos fienden. Det räcker för vår andliga mättnad för den kvällen. Men vi fäller ingen fiende på det viset. Och den sjuke i överförd mening blir buren ut på samma bår.

Tänk att en hel stad kan bli berörd av att ryktet gått om att människor blivit helade. Så var det primära själavinnandet på Jesus och apostlarnas tid. Vi har istället gjort det till en förmån i Guds församling där förbedjarna ber till Herren att han skall gripa in under suckan då handhavandet istället är att möta offret i medlidande och gå till verklig andlig konfrontation. Det är inte tid och tillfälle att ha en bönestund på traditionellt vis när man skall be för sjuka.

Så fortsätter de kristna att smörja de sjuka med olja. Intill balsamering. Men inget händer. Varför? Man smörjer ju med olja, lägger händerna på den sjuke - och ber trons bön som skriften säger - vänder oss till Jesus men konfronterar aldrig den destruktiva makten under ett givet mandat. Ja, det står att man skall göra så; be trons bön, smörja med olja, under tillkallandet av församlingens äldste. Allt står så i din teologi. Men varför händer inget?

Handhavandefel.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Dagens segrar!:  ”Gott att du står på! Ber för dig och för att sådden snart ska spira!”

  • Jacob » Har du förslag på en text?:  ”Super blogg!! Tusen tack! Viktiga budskap! Nu till mina förslag på text. Våra v..”

  • Leif Backman » I evangeli tjänst:  ”Du finns med i våra böner och Guds välsignelse vilar över Dig. ”

  • Siri » I evangeli tjänst:  ”Be blessed!”

  • Siri » Ske din vilja!:  ”Ske din vilja! Ge oss det dagliga brödet! Förlåt oss! Inled oss inte..! Fräls os”

Bloggarkiv

Etikettmoln