_DSC9211-2.Mobilen

- Glad Midsommar!

- Glad Midsommar, alla följare och särskilt till Leif i Småland som blivit en gatuevangelist liksom jag. - Gud är god.

Jag är så tacksam till Gud och hur han leder saker och ting i kampen för de eviga värdena. Vår gemensamma tro. Det är så dyrköpta och rika erfarenheter.

Den man jag fick tala med i gatuevangelisationen - som jag skrivit om senast här på bloggen - följer mig i mitt medvetande och jag bad särskilt till Gud för honom igår om att Jesus skall göra allt för honom där han befinner sig.

Jag gjorde än en gång en nog så allvarlig erfarenhet där på stan i förrgår. Jag vill berätta om det. ( En dag är kanske också jag borta och någon kan lära av det och bli min efterföljare i ett spännande och innehållsrikt arbete för Gud. )

En man kom fram till mig och ville få en traktat. Han var troende och djupt involverad i ett församlingsarbete här i Stockholm. Hans första fråga var; "Vilka står bakom det som du delar ut?" - Det är ett eget initiativ och på en egen kallelse, svarade jag honom.

Det som sedan hände och som nästan alltid följer på det svaret är skriftens undervisning om precis allting. Församlingen, Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, Guds tanke med bröder och systrar, gåvor och begränsningar, frestelser och utsatthet, "ensam är inte stark", etc. Det följer ett helt teologiskt system av infallsvinklar på nästan allting hos en kristen när man träffar troende på stan. Och jag säger inte att det är fel. Man vill väl. Men kokar man ner det hela så handlar det till slut om att försöka få "den ensamme evangelisten" att bli en av de andra - att tillhöra samma grupp - "min grupp". Och följ mig noga nu i hur jag tänker.

Om jag hade tagit ännu mer tid i anspråk och talat med denna broder om allt mellan den kristnes himmel och jord och uppnått en inte alldeles så hög och stor konsensus i lära och i tron, så hade vi säkert berikat varandra. Vi talades ändå vid i cirka tjugo minuter. Men då hade mannen som jag fick bli sänd till kunnat gå förbi mig utan att jag fått tala med honom!! Jag var ju där för att dela traktater till ofrälsta människor. Och han var ju viktig!!

Istället för att vi båda delade på det aktiva evangelisationsarbetet så avsatte vi istället dyrbar tid till "ofruktsamt prat". Vi kristna är alldeles för upptagna med varandra! Varför? Därför att det ger oss styrka och gemenskap, så klart. Vi behöver varandra. Inte sant? Jag säger inte att det är fel. Men det berövar oss uppdraget i Missionskallelsen! Uppenbarligen. Jesus liknelser om "Det hundrade fåret." "Den borttappade penningen."  kan möjligen hjälpa oss att förstå essensen av det här.

Ifråga om mannen som blev så gripen av vittnesbördet och orden som gick rätt in i hans hjärta och situation, så var vårt samtal den kristne mannen och mig emellan bara till en självsmekning. Dra din hand försiktigt fram och tillbaka på din andra arm så får du se! Det är rätt så skönt. Men det befruktar inget! Människor går under och evigt förlorade när vi kristna bara håller på och tillfredställer varandra eller mäter varandras upplysthet, istället för att fokusera på det väsentliga. Bli driven av Guds kärlek, min vän!

Filippus fick gå till en enda människa på Guds Andes maning. Jag har fått på min lott att nå en outsinlig ström av människor mitt i Stockholm. Det finns inte tid att pröva varje rekryterings försök. Jag är inte mottaglig för det. Jag kan det mesta om församlingsverksamhet i alla dess genuina och mest urartade former. Den bästa av verksamheter äger en god föresats men når oftast inte de vi är kallade att nå med frälsningens budskap. Varför då? De rör sig inte i våra församlingskretsar, helt enkelt. 

Bli drabbad av en personlig kallelse! Ge dig ut bland människor och tala om evigheten, om Jesus, om livets allvar och att vi snart går över tidens gräns. Det är den största och viktigaste uppgift en troende kan vara besjälad av. Du kan stå med mig om du vill, men du måste vara buren av en egen kallelse och ivra för Guds ord.

Gud vare lov att jag inte var uppbunden med religiöst prat när mannen som Herren fick röra vid kom förbi mig. Det hade varit förödande. Det gör arbetet framöver än heligare till sin form och sitt utförande. Jag har fortfarande mycket än att lära och att uträtta. Det känns så bråttom. På allt vis.

- Pris ske Gud!!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln