"Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare". Rom. 5:6-8.

Paulus som skrivit orden preciserar saken så fint. "medan vi ännu var svaga". Paulus börjar där. Vi som var svaga. Vi brukar peka på svaghet i våra liv när vi vill hitta förklaringar på våra felsteg och misslyckande. Vi är svaga. Vi kunde inte låta bli. Det bara blev så... Paulus går vidare och sopar inte orsak och verkan under mattan. Vi är svaga men också ogudaktiga och syndare. Ja, syndare. Sådana älskar Gud!! D u är älskad.

Paulus belyser i texten Jesus död och jämför den med en vänskapsrelation då en vän offrar sitt liv för någon annan. Jämförelsen är mellan Jesus och oss. Han som offrade sig. Det är alla tiders film manus. Så uppstår en hjälte. Ett tema vi människor är svaga för. Och förstår. Gör vi det med Jesus ställföreträdande död? Inte alltid. Likväl är Jesus död så svindlande mycket större för våra liv. Om vi vill ta emot Honom.

Paulus är förstående och vänligt sinnad i texten. Han talar om att vi var svaga. Vet du att ordet synda i sin hebreiska grundbetydelse betyder att "missa målet". Vilket mål? Ja, för dig och mig idag handlar det om himlen, vår eviga destination. För också du är en evighets varelse.

Vi blir inte syndare, primärt sett, när vi utför syndiga handlingar. Man kan inte göra något man är. Språkligt sett är det skillnad på verb och substantiv. Verbet synda och substantivet syndare. Samma elände! Eller hur? När vi syndar är det endast ett bevis på det vi är. Men vi kan bli frälst från synden. Här kommer Paulus fina undervisning in. Han talar om en vän – som i filmerna, vilken offrar sig för sin vän. Räddaren gör en heroisk insats och räddar livet på någon. Det är en handling vi alla kan begripa. Tänk, det har Jesus gjort en gång för alla människor. Du kan göra anspråk på det. Han offrade sig medan vi var svaga – i synd. Han offrade sig för att vi skulle få evigt liv. Det är mer än en jämförelse. Det är sanning och ett erbjudande.

Ta emot det erbjudandet. Han älskar dig med evig kärlek. Och Han kan lyfta av dig dina inre tunga bördor.

Stort tack till Patrik & Malin som tipsade om Lappugglan i Stockholms område. Nu är bilderna tagna.

Vilken uppvisning, vilken karma, vilket fokus och hållning! En naturupplevelse utöver det vanliga. Lappugglan som normalt sett – som namnet anger - hör till nordligare breddgrader. Men klimatförändringar och tillgång på föda ruckar också på livsbetingelserna för dessa väsen. Bilden på framsidan är tagen med en 400 mm, dvs 70-200 mm med en konverter X2. Nikon D700.

Bilderna finns på framsidan. Se och njut!

När Mose skulle gå till Egyptens härskare och framföra krav på att Guds folk skulle frigivas från fångenskapen i Egypten, frågar Moses Gud vad han skulle säga till folket. "Vem skall jag säga har sänt mig, undrar Mose?" 

" Så skall du säga till Israels barn: J a g  ä r  har sänt mig till er." 1 Mos. 3:14.

Vilken knepig sits. Och sats! Inget församlingsmöte hade utsett Mose till ledare. Inga ränksmidare eller sakkunniga hade kunnat påverka utväljelsen. Inga moralister eller andra med goda intentioner och föresatser. Ingen styrelse. Inget prästerskap eller Sanhedrin hade haft vetorätt eller varit rådgivande eller kunnat lägga ett gott ord för Mose. Än mindre kunnat hindra honom i den uppgift Gud bestämt för honom. Inga lobbyister. Ja, möjligen Mose mor Jokebed som bad! Bara Gud utan dokumentation, skriftliga fullmakter eller vittnen. Möjligen kunde Aron intyga men han är i sammanhanget jävig. Och Mirjam som sjunger i bakgrunden. Mose hade nog försökt få dem att förstå. Aron förstod. Till en del. Ändå frambär Mose de kända orden inför Farao med Guds fullmakt: "Släpp mitt folk!" Så klart att han blev ifrågasatt av både judarna och Egyptens styresmän. Vi kan förstå att Mose var tveksam inför uppdraget. Opinionen har alltid krävt sitt. Likväl: Gud hade påbörjat ett stort verk!

Allt hade sin förutsättning i det Gud säger till Mose. J a g  ä r ! Vilken formulering. Här korresponderar Guds beskrivning på sig själv med Jesus ord;

 J a g   ä r  vägen sanningen och livet! Det är som om Gud höll inne med kunskapen om Jesus i de orden. Himlen måste behålla Honom tills tiden var inne. Ändå tycker jag med facit i hand kunna se att Gud röjde sig i de orden. Jag är. Jesus klargör sammanhanget fullständigt. Vilken enastående frälsnings historia.

" J a g  ä r  vägen, sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig."   Joh. 14:6.

"Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter." Upp. 4:1.

Dagens text repeterar sig själv. Fastän jag uppfattat vad den rakt upp och ner vill säga. Kanske den vill säga något mer eller ytterligare? Ja, den låter också utifrån med emfas. Ändå gestaltar sig texten och formulerar sig precis som den en gång är uttalad, för Johannes. Guds ord är levande!

"Kom!" vad betyder det om att inte byta position? Från en plats till en annan. Det behöver inte vara geografiskt. Det kan vara i sinnet. I själens lilla värld och förhållanden. Guds ande kan lyfta upp och ur tillstånd.

"Hit" är inte det att röra sig mot och till den som uttalar det, dvs. till Gud? "Hit" i stark kontrast till "dit." Då är vi fel ute.

"Kom hit upp!" Vad innebär det om inte att fullständigt byta nivå? Att vända om och röra sig mot ett högre plan. Men det kan också för någon handla om att byta inriktning. Kom hit upp! Till en annan nivå. Bort från blasfemin och meningslösheter i en fördummad självhävdelse, utan substans. Även sköldpaddan lever i ett skal. Skalmänniskor.

Jag har här medvetet manglat texten som ljuder. Och försökt att utmejsla de enstaka ordens betydelse. Jag mäter min utläggning. Den räcker inte till. "Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter." En helt annan dignitet.

Många gånger tror vi att det är innehållet i det som Gud visar som är det väsentliga och exklusiva, och visst är det väl så. Men just nu är det nog att höra Herren tala från sitt ord och säga; "Kom hit upp!" Jag är tagen och lyrisk av den satsen. Blir också du kollrig och utom dig och tillfälligt förryckt, av Guds närvaro? 

Det är bortom all fysik, hänförande!

Det finns ett enastående material om och kring gudsmannen Jakob, i Guds ord. Beskrivningar om hur Gud arbetar med honom och gör honom till en gudsman -för det är det saken handlar om. Skillnaden mellan att vara en kristen i allmänhet och att vara en gudsman. Jag vill påstå att det är en avsevärd skillnad. Många var kallade men få sa ja till kallelsen. Så ljuder det allra redan från den eviga världen!

Har du läst om Jakob när han skall dö. Han samlar ihop sina barn vid dödsbädden. Vad säger han? "Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar". 1 Mos. 49:1. Jag tycker den meningen är så intressant. Inte primärt för att han förutsäger vad som skall ske, men det faktumet att när han själv stod inför sin far i en identisk situation, då var han en bedragare. Jakob som betyder bedragare. Har vi inte på grund av den erfarenheten av honom anledning att lyssna till honom med skepsis? "Kom så skall jag tala om..." Trovärdigheten är lika med noll. Fråga Esau. Har då Esau något väsentligt att säga om Jakob? Nej. Men Gud har det! Bedragaren skulle bli Israel.

Vad skiljer Jakob från denna stund då han skall dö och den dagen då hans mor Rakel konspirerade mot Esau och lurade deras far Isak med förmånen av att vara förstfödd? Förstfödslorätten. Ja, vår misstänksamhet korresponderar med Jakobs profetia över Ruben, den förstfödde som inte skulle få bli den främste, han som "sjuder över som vatten." Och han motiverar varför. Tvivlens grunda mätmetod och otrons instängda trångsynthet vill göra Jakob jävig och misstänkliggöra honom i att tala i egen sak. Jakob som själv var född som nummer två. Men så är det inte! Familjen Jakob har inte för sed att hoppa över förstfödslorätten av egenintresse. Här trotsar den genomträngande blicken den gängse och Någon annan tar över! Det är inte en förvärvad kunskap som får Jakob att vara så tvärsäker, då han mejslar fram karaktären och det typiska hos sina efterkommande. Han skärskådar med Guds ande. Hur är det möjligt Jakob? Du som dagtingat och försökt kohandla med Gud i hela ditt liv! Nu talar du med makt och myndighet likt Noa över dina söner och uttalar historia innan den ens inträffat. "Från Aser kommer utsökta rätter. Konungsliga rätter skall han ge. Naftali är en snabb hind som talar snabba ord. Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan. Grenarna når upp över muren." Vilka grenar? De hårt ansade förstås! Grenar som är en förlängning av en stam – korsträdet stam. Lidandets stam! Där Jesus blev hängd, Han som kom av Juda stam. Stam och grenar. Grenar som sträckte sig långt bortom muren – skiljemuren. Det är ovänskapen. Den bröt Han ner! Vem? Jesus!

Så här talar Jakob över deras liv. Jag får ståpäls. Likt Esau. Kan du känna närvaron av Gud i de texterna? Jag gör det! Ord som kommer från en före detta bedragare. Det är Guds röst som landar i tid och rum och fastslår. Vi behöver den rösten.

Åter igen; Vad är hemligheten till denna enorma förvandling i Jakobs liv? Han profeterar ju om Jesus i sin bestämning över Juda och Josef. Det är inte av Jakob som talar. Det är Gud. Bedragaren som blivit en gudsman.

 Jakobs avgörande kamp vid Jabboks vad. Han blir slagen på vaden. Jakobs vad? Nej, det står inte så. Det står Jabboks vad. Det är platsen. Deltat. Vi måste komma dit. Inte till den snabba vadens styrka och kraft i egen spänst. Slaget som ängeln utdelade var inte på Jakobs vad, den var på höften. Det är ett djupare möte med Gud, om du så vill. Välsignade berättelse. Gud har ett Betel för sina tjänare. Men Han har också en plats där man är ensam med Gud. Där blev han först ensam med de sina. Sedan måste han av nödvändighet bli ensam med Herren. Där vandrade inga synliga änglar på stegar. Bara en. Förbundets ängel. Herren själv! Så jordnära. Gud välsignade Jakob där.

Inte heller översteprästen kunde ta någon kollega med sig in i det allra heligaste. Också där står en ängel. Inte två. Kallelsen är i allra högsta grad personlig.

De personliga gudsmötena.

"Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig, som inte bär frukt, den tar han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt." Johannes 15. 1-2

I helgen har jag praktiserat trädgårdsmästare. Urgamla äppelträd har utmanat min omgivning i att antingen bli nedhuggna eller hårt ansade. Men låt de stå kvar ett år till!

Unga träd blir med tiden gamla och uppvisar vanvård eller kontinuerligt god skötsel. Du ser det på de vildvuxna kronorna. Om de är täta och burriga med ett myller av grenar, då kan inget dagsljus tränga igenom en sådan kompakt växtlighet. Det påverkar frukten. Dom blivande karten kommer att se ut som miniatyr frukter men blir aldrig fullvärdiga frukter. De avstannar i en sorts livsdementi. "Royal Grand Livsdementi." Oätliga och sura. Så förfelat. Ett fruktträd skall naturligtvis ge mycket frukt. God och söt frukt. Syrligt är okey men inte surt. Motsvarigheten är att människa inte bör bli bitter. Gud är trädgårdsmannen!

Ett välskött träd, å andra sidan, visar på färre grenar men med en tyglad krona. Vacker och balanserad. Härdig och proportionell. Ett sådant träd har starkare grenar. Solen kommer åt att exponera varje del av grenverket. Han som skapat fruktträd för sitt ändamål och inte till ett fruktlöst liv i missär. Jesus identifierar sig i texten som frukträd. Han är trädet och vi är grenarna. Han är stammen och vi är Hans fruktbärare. Om vi förblir i Honom, vill säga! Jag tycker om den bilden. "Förbliv i mig", sa Jesus. Biokemiskt sammanväxta i en andlig gemenskap. Är det inte så vi känner av umgänget med Honom? Vi känner hur hans närvaro är som saven som i bönen rusar till och ut från vårt inre. Saven och klorofyllet i den helige Ande ger oss livsbetingelser och bekräftar för oss att vi är ett Guds barn. Det bänder av liv därinne. Det knoppas och det kommer massor av löv här ute. Det blommar och det blir till frukt. En process som motsvarar goda gärningar som Gud har förberett i ett fruktbärande liv. 

Men det finns en annan sida i att bära frukt. Beskärningen. Ansningen. Ja, mänskligt sett kan det verka hotfullt. Ett hot som ligger bortom trädets radie och rymd och som egentligen är onaturligt. Eller rättare sagt naturstridigt. Det är också vi många gånger. Trädet måste beskäras. Det är vingårdsmannen Gud som gör det. Han går omkring och rensar. Vi kan uppleva det som något negativt men han utför något mycket hälsosamt och livsbejakande – trots att växten tillfälligt försvagas. Växten inte bara försvagas utan skörden blir också fördröjd. Och såren stjäl kraft till sårläkning. Vilket vågstycke! Vi är ju svaga människor. Men Gud vet vad han gör och hur han skall gå till väga, i våra liv. Vill du tro på det och vila i det? Då har du snart gyllene äpplen att vänta i silverskålar. 

I denna berättelse av Jesus, så är han inte solen. Det är han i andra texter. Här är han trädet. Vinträdet. Det belyser en särskild sida av en gudsrelation. Det dolda livet med Jesus, balanserat av Gud. Kanske ber du som jag; "Herre, gör också du mig mer fruktbärande! Ansa mig men inte för hårt. Du vet hur mycket jag tål. Du förstår dig på balansen i mitt liv". Vilken ljuvlig överlåtelse bön inför Gud till en åtgärd som annars är naturvidrig men nyttig. Att beskäras. Det finns vila i den bönen. Han kan inympa dig! Det blir din krona.

En sekatör är inget tillhygge – som yxan. Den är ett instrument i Guds hand. Den trakteras med precision. Grenar som växer inåt tar Han bort. Självhävdelsens hugskott! De har ingen fruktbärande framtid. Snittet sätts strax ovanför knoppen, där den fruktbärande äktheten sitter. Så gör vingårdsmannen. 

"Om någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt", sa Jesus. Är inte nyckelordet i texten; förbliva? Att stanna kvar. Stanna kvar i Honom och du kommer att bära mer frukt!! Är det inte fint? Det är Jesus som presenterar det så.

Vet du vad som är en annan grovregel vid trädbeskärning? Man skall aldrig kapa mer grenar under samma år, än den sammantagna tjockleken av de kapade grenarna, som tillsammans inte får överstiga tjockleken på stammen. Vilken visdom hos Gud! Han vill inte skada dig. Han vill att du skall förbliva i vinträdet – Jesus Kristus. Han vill att du skall bevaras frisk och inte vara bitter, men sjuda av liv. 

Stanna i Honom, så kommer du att bära mycken frukt. 

"Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som har ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud." 

                                                                                                            Jesaja 61.

"Herrens, Herrens Ande." En märklig deklaration. Varför snubblar tillsynes profeten i beskrivningen, likt en stamning eller som ett tryckfel? Herrens, Herrens... När Jesus står i templet och refererar till denna text, upprepar han inte Herren två gånger. Varför? Herren är en! Men Jesaja upplever Herrens Ande, den helige Ande. I den Anden får upprepningen sitt svar. Herrens, Herrens ande. Det är i samma Ande. Vilken harmoni och vilket äkthets intyg. Är det inte underbart? Jesus refererar till versen och modifierar den något.

Vad innebär det att Herrens Ande är över mig? Jo, att vi är underställda Honom och att det som sker kommer ovanifrån. Något blir oss givet. Men det inre livet måste av nödvändighet stå i samklang med Herrens ande, som då är över oss. Annars harmonierar det inte. Hur är ditt inre liv i Gud, med Gud? Frågan är inte primärt hur det inre livet är åt Gud eller för Gud. Men i Gud och med Honom. Har du sorg? Är du bruten? Var inte betryckt. Dina förhållanden är helt normala. Ja, helt normala. För du äger inte bara nöd, du äger också en himmelsk glädje som rör sig djupt i ditt inre. Följ med mig förutsättningslöst till versens början, så skall vi hitta förklaringen. Du är inför Hans blick. Han ser på dig moderligt.

Vad säger oss versen? Ja, förutsäger. Jo, den lovar förkunnelse för de ödmjuka. Och ett glädjens budskap till någon. Den lovar läkedom för krossade hjärtan. Och den utlovar frihet för de fångna samt förlossning för de bundna. Inte sant? Den utlovar också ett nådens år från Herren och en hämndens dag från vår Gud. 

För att komma tillbaka till det inre livet. Ditt inre liv. Får jag med fjäderdunets lätthet i aktsamhet viska till dig; hur skall du kunna nå de förtryckta? De ödmjuka? De fångna och de bundna, om du inte vet vad det är frågan om att vara i deras tillstånd och situation? Och utan den smörjelsen? Vi läser versen slarvigt. Vi vill gärna vara smorda. Vi vill predika. Men vi har ingen aning om tillståndet hos behovets barn. Där har du graviditetens långa väntan du förkunnare! Du mår illa för att du är gravid. Herrens ord måste komma ut och ned i krubban under gynnsamma förhållanden. Det som sticker är bara halmen, i livets svårigheter.

Många är de som gav upp. De hoppade av utbildningen i Andens skola. De dog under förlossningen. Före förlossningen. Många har olyckligt blivit utlyfta med sugklocka och tång. I all välvilja. Inte så få har drabbats av hjärtstillestånd vid födseln och allt hopp har varit ute. Men Gud kan uppväcka från det döda! Han som själv är intensiv. Intensiven!

Vi har många gånger en felaktig syn på isolering. Det inre livets isolering. Ensamheten och lidandets märkliga inverkan på oss. Avskildheten pris. Medan Herren är väl förtrogen med krankhet. Även behovets barn har det så. Dina svårigheter är en Herrens högskola. Det är bara halmen som sticks. För intellektuella och välformulerade predikningar skull...? Nej! Men för de som är smörjelsens och förkunnelsens avsikt;

De förkrossade, de ödmjuka, de fångna och de bundna. Under ett nådens år från Herren!

Apostlagärningarna 6 är en intressant läsning. Den uppvisar allt det som är så typiskt. Mänskligt typiskt. Texten beskriver inte en grupp vargar som håller på att socialisera sig. Inte heller primater i Brasilien. Det är människor. Jag hör till dem.

De tolv lärjungarna till Jesus hade framgång. Evangelium hade framgång. "De förökades", står det. Men de grekiska änkorna i gemenskapen kände sig förbisedda vid "den dagliga utdelningen" av de judiska kvinnorna. De tolv sammankallade församlingen som kände ett starkt behov av att organisera serveringen. Det vill säga; få ordning på kivet. Man kan vid första läsningen av denna text, förundras över att Gud tagit med den i sitt ord. Bespisningsundret? Ja. Men inte det här! Så ovärdigt, lågt och oandligt. Och just de grekiska kontra hebreerna. "Här är inte jude eller grek"... " Så och för juden, så och för greken"... Bibeln är fylld av texter som vill riva ner de gamla barriärerna mellan juden och hedningen – i Kristus förstås.

I f ö r s a m l i n g s l i v e t. Men här är det tvärtom.

Jag vet inte vad som gick fel. Blev de grekiska änkorna - som förövrigt borde ha en särskild omsorg i menigheten enligt Mose lag, hänvisade till det som blev kvar i karotterna, eller fick de för lite grönsaker? Spelar mindre roll. Nivån är densamma och det skaver i den vackra egendomsgemenskapen från kapitel två. Så långt från det andliga bespisningsundret du kan komma. Nu slåss man om maten! Man var förbisedd. Förbisedd?! Gud som ser allt!! Han som snart skall skynda till din undsättning vid bordet. Eller till dig du utslagne under bordet. Ja, till och med till dig utanför bordet! Herren förbiser ingen! Och han har sina tjänare. Vill också du vara en?

Församlingsledarna tillsätter då sju stycken män för att servera. De var inte vilka som helst. Och samtidigt var de det! Men de skulle ha gott vittnesbörd om sig. Fulla av ande och vishet. Pastorerna fick styra upp det hela. De utvalde då Stefanus, Filippus, Prokuros, Nikanor, Timon, Parmenas, och Nikolaus – en proselyt. Behöver Gud proselyter för att betjäna sitt folk. Nej. Men han har det ofta. Och för att det står så. Nikolaus var en proselyt. Troligtvis var han ironiskt nog en grek i sammanhanget. Eller just därför. Han kunde de kulturella frågorna. Lynne, kynne och etikett. Och grekiska... Så utväljer vi människor! Inte Gud.

Vart vill jag komma? Jag vill komma fram till Stefanus och Filippus! För vart försvinner de andra i den bibliska historien? Var inte de också uttagna på samma premisser!? Som du! Som jag. Tro och helig ande. Fulla av tro och helig ande!

Stefanus, den första martyren. Han som får bli förblixten till det sken Saulus av Tarsus drabbas av på Damaskusvägen. Herren slog honom med blindhet. Ja, Herren. Och Filippus som blir en mäktigt använd Herrens tjänare. Vi känner respekt på grund av vördnad för Gud. Jag försöker sätta mig in i deras utväljelse. Att bära karotter och disk till och från grekiska änkor och förfördelade hebreiska kvinnor. Över allt ruvar den helige ande i en annan dimension. Och i samma dimension!!

Låt mig göra en mikrodykning i mänskligt. Ja i mänskligt. Diskaren vill lämna disken och få ett bättre jobb som servitör. Inte sant? Få uppvakta och ståta med ena armen bakom ryggen då pavan korkats upp. Eller hur? Med pressveck i kostym. Kyparen, han vill gärna slippa ryggbesvären av alla de tunga brickorna. Han vill planlägga menyn likt kocken. Och kocken, han vill bli VD för matstället bredvid. Så här är människan. Det kallas för karriärstege. Och alla vill vidare. Så här är det rent mänskligt.

Men i denna mänskliga värld vill Gud komma in. I det mänskliga. Genom det mänskliga. Med det gudomliga! Tänk om Filippus hade varit fin i kanten. "Ska jag plocka av grekernas tallrikar." Ja, det handlade om det! Eller Stefanus; "Varför skall jag alltid byta dukar och blåsa ut ljusen?" "Uppgiften avsjälar mig." "Jag vill ägna mig åt bönen och ordets tjänst." Vänta du bara! Stenarna, morgondagens stenar de ropar redan. Tig var stilla. I sinom tid skall också du få frambära din kropp till ett Gud heligt och välbehagligt offer. Din andliga tempeltjänst.

Gudsmännen fann sig i uppgiften. Ska gudsmän hålla på med sådant? Tjäna vid borden? Den helige andens låga var starkare än ögonblickets triviala tjänst att hålla gummorna i schack. Grekiska änkor och judiska kvinnor. Tänk att en konfrontation om matskålarna av det simplaste slag, kallade fram Filippus och Stefanus på scen, om du så vill. Vi känner andra konfrontationer. Martin Luthers tvist med en urartad kyrka. Och Jesus konfrontation med Saulus. Brytpunkter. Konfrontationer. Livet bryts mot varandra och en ny väg bryter fram. Den höga gudstjänstens väg. Den ena cellen slår ut den andra vid delning och livet går vidare. Brytningstider som är segertider!

Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken. Och plockade av borden. Vi behöver bli fulla av nåd och kraft. Vad betyder det att bli full av nåd och kraft? Det är då du kan säga med Jesaja; "Herrens ande är över mig ty Han har smort mig". Man kan aldrig uppleva det utan att först bli fylld. Helt fylld! 

Vad menas med att "Herrens ande är över mig?" Jo, det är när du är så full av nåd och kraft, att smörjelsen får ta plats också utanför dig. Över dig! Herrens ande är då över dig. Det är då bara tyngdlagen som håller kroppen kvar på jord. Varför finns tyngdlagen där? För att hålla Filippus kvar på jord. Annars hade inte kraftgärningarna blivit utförda. Kraftmätningen då det gudomliga möter bristerna i det mänskliga.

Jo, en gång försvann han och blev sedd i Asdod, förflyttad med hjälp av den helige andes kraft. Uppståndelsekraften. Du tyngdlag!

Igår deltog jag vid Evangelistfondens utdelning av 2012 års stipendier, i pingstkyrkan i Västerås. Stipendiaterna var Simon Manfredsson, Hanna och Marcus Blom samt organisationen Open Doors med deras representant, Peter Paulsson. Den norske förkunnaren Emanuel Minos var pristagare av hedersstipendiatet. Emanuel Minos predikade också senare på kvällen över texten; "Väckelsen i Samarien".

Pressbilder från högtiden och stipendiaterna går att beställa via min hemsidas kontaktuppgifter.