_DSC9211-2.Mobilen

Gud börjar om!

"Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning. Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat. Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade: 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.' Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt. Men på en ö måste vi bliva kastade.» ( Apg. 27 )

Förr navigerade sjömännen efter stjärnorna. Men när både sol och stjärnor under flera dagar inte synts till och storm utsätter ett fartyg som driver, då är man verkligen utsatt - om du inte kan bita dig kvar med ett rejält ankare. Då måste du äga ett.

Solen talar om ett normaltillstånd. Den ger oss dagen. Stjärnorna i överförd mening handlar om löftena i Gud, som lyser om natten då det inte är så självklart allting. På Samuels tid hette det; "Innan ännu Guds lampa hade slocknat." Då är det också verkligen mörkt i tiden. När både sol och stjärnor är skymda på stormigt hav då är det kritiskt. Det korresponderar.

Det står att stormen var ganska hård. Men bara ganska hård. Guds ord har inte överdrivit men varit sanningsenlig. Vad säger det oss? Om inte Herren hade varit med dem hade det varit ute med dem. Men manskapet hade ändå gett upp hoppet. Ja, det hade gått så långt att några till och med hade slutat att äta. Det gjorde också Elia av missmod vid ett tillfälle. " Stå upp och ät. Annars blir dig resan för lång ". Så sa Herren till profeten. Båten Paulus reste med kan betraktas som en verksamhet. Besättningen och manskapet hade också ett gemensamt mål - att nå land. 

En ängel kommer till Paulus om natten. När det var som mörkast. Havet är då becksvart. Ett eländets klimax. Ängeln kom och stod bredvid mig, uppger Paulus. Det står inte att ängeln kom och ställde sig framför honom. Eller mer distanserat hovrade en meter ovanför honom. Det hade annars varit fullt legitimt. Han var ju en ängel. Men nej. Ängeln står bredvid och utgör sig för att i något avseende höra ihop med Paulus eller höra ihop med båtens verksamhet och dess väl eller ve. Det säger oss positioneringen. En iscensättning som talar för att ängeln möjligen hade varit bredvid honom, ja, kanske hela tiden. Varför annars komma upp längst med sidan? Den platsen är avsedd för medvandrare. Han kom inte framifrån som alla förstagångs möten sker. Eller bakifrån - som om Paulus farit vilse och borde vända om. Herren gick bredvid! Herren gick med. Det är ömt. Det är ömt.

Paulus säger till besättningen att fartyget skulle gå under. Ja, verksamheten. Ett fartyg är en form av verksamhet. Men de skulle alla klara sig. De skulle hamna på en ö. "Men på en ö måste vi bliva kastade." Kastade? Ja, kastade. Det handlar om något i grunden ofrivilligt och under hänsynslösa förhållanden oundvikligt. Känner du igen dig? Gud känner dina omständigheter sedan urminnes tider. Varför misströsta? Stå upp och ät. Av Guds ord! Tänk att Jesus har dig funnit värdig. Du är ren i Jesu blod. Har någon sagt något annat? Så är det fel.

Varför räddade inte ängeln båten ur stormen - likt en gudomlig resurs - som kom för sent? Det är den mänskliga frågeställningen. Båten som är verksamheten som vi varje vår lackar och vårdar. Kontinuerligt vårdat. Varför kom inte förbundets ängel gåendes på vattnet och sa; Tig! och stillade stormen i tid. Varför måste skeppet gå under? Varför lyste inte löftets stjärnor för dem och varför var inte Herren längre solen som lyste över dem där i stormen, då Herren bara gick bredvid och förutsa slutet?

Berättelsen om Paulus och de skeppsbrutna tenderar att illustrera verksamheter som gått under och som måste gå under. Människor har blivit kastade på land. Kastade. På en ö. Men Herren förkastar oss inte! Tro det inte för ett ögonblick. Men vi kan av tidens vågor kastas av och skeppet gå itu. Verksamheten eller verksamheterna.

Ibland händer det att man måste börja om. Så smått ser man åter Karlavagnen och Orion. Det klarnar. Man kan urskilja Lilla och Stora björn. Och bedöma igen. Hela stjärnhimlen börjar framträda och man kan åter börja orientera sig. I Gud. I löftena. Och visionen klarnar så sakta som en soluppgång. Då tar människorna sig an visionen på nytt och bygger en ny båt för att ta sig ifrån ön och in mot land. Det som var deras kallelse! 

Om Gud slår sönder en verksamhet så är det hans sak. Verket är hans! Men manskapet måste på nytt ut på havet för att fiska människor. Det är kontentan. "Paulus ska stå inför Kejsaren." Han ska inte bli bofast på en ö. Det förstår vem som helst.

Att ängeln stod bredvid. Det säger så mycket. Det var inte skeppet i sig som var väsentligt utan människorna. De som säkert byggde upp en ny verksamhet och tog med sig det som var gott från den gamla båten. Det är det negativa som vi håller fast vid som hämmar oss, när vi istället ska "behålla det goda" och gå vidare. Står det inte så? För människofiskets skull! Där kan båtar över tid se väldigt olika ut. Men också i det stora hela ha väldigt, väldigt mycket gemensamt med den gamla båten. En ny vision för samma uppdrag! En ny båt men likväl en båt. En ny båt kan byggas exakt som en gammal båt. En ny bro kan byggas exakt som en gammal bro - för att den är gångbar. 

En ängel står bredvid.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln