_DSC9211-2.Mobilen

2018 > 09




Jag stötte på den här boken om bibelns Simson på bokhandeln, häromdagen. Det är författaren, teologie doktor och kännaren av hebreiskan, Lina Sjöberg som har skrivit boken. En roman om Simson. Titeln gav boken legitimitet och fyllde mig med köplust. Och författarens gebit understödde mig. 

Var skall jag börja? Vad kan man vänta sig av en bok i romanform, skriven av en som påstår sig läst teologi?! Och dessutom förstår den ursprungliga berättelsen på grundspråket? Ja, det blev i alla fall incitamentet för mig att slänga köpeskillingen i sjön och köpa boken. Jag har bara läst halva än så länge och är redan uppbådad. Simson behöver upprättelse. Här och nu. Hans liv och gärning är så svårt misshandlad, att han med säkerhet hade sökt upp förlagsporten och frigjort den från gångjärnen redan på manusstadiet, om han känt till det. -  Ja, fånga rävarna, de små rävarna, vingårdens förstörare!

Hur kan man med hedern i behåll skriva en bok om en gudsman utan att knyta an till Gud i uppdraget? Att exkludera Herren från mannen? Hur kan man läsa teologi utan att äga den helige Andes lykta över bibeltexterna - till synes? Hur? Hur... Ben-Hur.  Jo, det går. Men det blir därefter.

Var är forna tiders söndagsskolelärare? De som fann guld i skriften, som underordnade sig skriften allena, som höll sig inom ramarna för det som Herren kunde uppenbara i realtid? Den helige Ande som var med då det begav sig kan lätta på slöjan och göra fakta levande och verkligt. Han som känner till behoven i detta nu och kan fylla det med sitt goda. Han som vet var källan i Lehi löper under ökensand och kan få en överkäke att finna den, vid att glappa rätt. Sela.

Jag har bara läst halva boken än. Men romanen har avancerat så långt in i berättelsen att den inte längre går att räta upp eller rädda. Det bubblar och brusar i bröstet på mig och mina ord vill bli till svärd. Ska det vara så svårt att få texttrogen förkunnelse på papper med skärpa och tydlighet - om än i romanform? Det är klart; om man läser en roman då får man vara beredd på det mesta. Romaner är den typen av litteratur som vältrar sig i mycket oväsentligt, detaljer som vi kan känna igen oss i men som till övervägande del är av ringa värde. Jag får skylla mig själv.

När jag med ivrig nyfikenhet och avtagande intresse närmar mig en bok med en sådan här hög bekännelse; dvs. att vilja framstå i att ha något att säga om Simson iförd doktorshatt, då vill det till. På sidan 106 skriver författaren och låt mig få citera specialisten på teologi:

" Raseriet är inte mitt. Det är inte jag som blir arg. Raseriet är sitt eget och kastar sig över mig, det är som grumligt vatten - sådant man skopar upp från botten av en grund pöl efter regn. Det som är jag grumlas när det sköljer över mig."

Den här meningen tillskriver Lina Sjöberg Simsons inre liv. Men står det inte på ett tidigt stadium i Domarboken över Simsons liv att "Herrens Ande började verka på gossen"... Där har du betoningen! Är det okey att dra ner den helige Andes verk på lägsta möjliga nivå som teologie doktor och författare, med den rika associationsförmågan? Det är inte okey. Refucering!

Lina Sjöberg har i realiteten beskrivit Simson som en missanpassad man med aspergers syndrom. Hon har karikierat sönder en biblisk gestalt till att bli en miserabel, asocial jätte.

I romanform kan man skriva om vad som helst. Lina Sjöberg har beskrivit ringaren i Notre Dame. Så blir det när inte skriften får råda. Då kan man hamna var som helst i analogin.

"Vakna du nordanvind och kom du sunnanvind och blås igenom din lustgård."

 

Läs hela inlägget »

Ibland vill inte livet stilla sig och sömnen uteblir. Då är det bara att gå upp igen. Ibland är allt fullgjort, ändå står förrättaren ensam kvar. Sök inte en förkunnarens väg. Den är alldeles ensam. Men har du ett kall att förkunna - gör då det. Du får ensamheten på köpet. Det är ditt säkra arvode i tiden.

Jag gick till min bokhylla för att hitta något trösterikt. För man blir inte starkare av att njuta av svagheten. Men då fann jag trösten för de moderlösa som låg i parameter med mina egna ord, de dagar som gått. Kan väl något vara mer moderligt än när Gud stryker en medhårs?  Jag fann en bok av F. B Meyer. Jag citerar honom här nedan:

" Vår Konung (läs Gud) måste ofta slå det inre livets gräs - våra erfarenheters smörblommor och tusenskönor, som vi är så stolta över, de styva stjälkarna, det blomrika gräset. Om han lämnade dem i fred, skulle alltsammans bli för strävt och för grovt för att användas. Fältet, där han älskar att vandra, skulle snart få sin mjuka matta förstörd.

Slåttern betyder död. Alla de vackra blommorna och de oräknerliga bladen ligga där i långa strängar för att strax föras bort till skräphögen. Myriader döende blommor andas ut sin sista suck i den milda vårvinden. Vi måste bereda oss på att dö från vår självbelåtenhet; från våra ljuvliga känslor och stämningar; från vår klagan och våra tröstekällor - om något av allt detta kommer emellan oss och vår Konung (läs Gud).

Men efter kungsslåttern följer en efterskörd. Det sägs, att det finaste och saftigaste gräset förekommer på sådana fält, som ofta slås. Sådant är det de späda lammen älska, om de får smak på det. Och visserligen är det kristna livet aldrig bättre, än när Guds lie gått fram över det upprepade gånger. När vi förlorat hälsan, vänner, pengar, och goda omständigheter, då växer det finaste skotten fram, kärlek, bön och helgelse. Var inte rädda för lien!  Konungen (läs Gud) älskar dig för mycket för att skada dig. Var vid gott mod; där skall bliva en efterskörd. 

 -Vad tänker du nu om Gud ?, frågade en bekant fritänkare en from man, som i tjugo år lidit svåra plågor. Svaret lydde:  - Om Gud förmår att mitt under sådana lidanden som mina bevara mig i full frid, så har jag högre tankar om honom än förr. Här var i sanning en efterskörd.

F.B Meyer

 

Läs hela inlägget »

"Stormen kommer från sina kammare, kölden kommer med nordanvinden. Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till. Han lastar skyarna med sin väta och sprider sina åskmoln vida omkring." Job 37.

"Vakna, du nordanvind och kom, du sunnanvind! Blås genom min lustgård så att dess dofter strömmar ut. Kom, min vän, till din lustgård och ät dess härliga frukter." Höga visan 4.


På hösten kommer stormarna. Den tempererade sommaren drivs iväg av lågtrycken. Gradantalen på termometern vidimerar det grönskan redan vittnar om och fåglarna flyger iväg. Långt bort. Vi får vinter.

Även mörkret hör den här årstiden till. Mörkret, som står för allt det som ondskan representerar och kan prestera. Höst, kyla, storm och mörker. Vi känner igen det. De ruggiga tiderna.

Jag löpte genom ett villaområde häromdagen. Det hade fallit av mängder av päron på båda sidor om en tomt. Hela och fina. Attraktiva och tjänliga. En del päron befann sig i ingemansland - där jag befann mig. Det fanns förvisso både bra och dålig frukt. Många hade krossats och gått under till oigenkännlighet. Jag stannade till och tog ett fint ett. Det minde mig om ett inlagt saftigt, sött något övermoget päron. Det var bara sockerlaget som fattades och en skvätt grädde i flytande form. Det doftade ljuvligt när den lilla brisen som fanns i luften tog med sig väldoften av trädgårdsfrukter och höljde mig i välbehag. Träden som släpper sina frukter. Naturen gör bokslut och en cykel är uppnådd. 

Vi längtar alltid till våren. Men vi glömmer ofta att det har sin förutsättning i höstens verkan och inverkan. Vinterns ofruktsamhet och träda. Kylans och tjälens obeveklighet. Ja, hösten är destruktiv på den här sidan av våren. Men det finns otaliga fruktträd som aldrig blir omvårdade. De måste skakas! Här har höststormarna sin uppgift. Den river av de gamla löven, döda grenar, det förbrukade - ja, det som om ett tag kommer att stå i vägen för nya skott och en ny vår, sommar och skörd. Fallfrukter som maskar, fukt och mögelsporer drar ner i jorden till gödsling. Processer vi inte alltid har för näthinnan men som ändå ger förutsättningar för något bättre. En bättre tid. Så är det med naturen.

Det finns säsonger också i Guds rike. Det blommar inte jämt. Först kommer nordanvinden sedan kommer sunnanvinden, för oss som har att tyda tidens tecken. Det finns tider då kyrksalarna töms på folk och bara en lokal står kvar. Höstlika, kusliga tidevarv då fienden både sår och skördar ogräs. Då estrader fylls av spektakel och underhållning. Inte ett spirande blad finns att uppbringa i de religiösas herbarium. Historien bär ofta det vittnesbördet.

- Kom du nordanvind! Ja, vakna du nordanvind och blås genom din lustgård. Ja, det är Guds ord som ropar så. 

Vi kan inte ta emot sunnanvinden förrän vi erfarit att nordanvinden skakat av allt löst, alla döda grenar och fördrivit alla döda löv in och ned i skrymslen och gömmor dit krattan osvikligt kommer att hämta upp dem. Ingen tycker om nordanvinden. Ingen. Men för att nå över till andra sidan om våren måste vi genomgå höstens verk. Ja, nordanvindens verk. Skriften säger att nordanvinden finns. Den sover. Och den kommer att vakna.

Skriften till och med uppmanar den att vakna och att komma.

 

Läs hela inlägget »

"En dag kom Elisa över till Shunem. Där bodde en rik kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. En gång sade hon till sin man: ”Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. Vi kan väl mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han ta in där när han kommer till oss.” Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. 2 Kungaboken 4.


I den här berättelsen kom gudsmannen Elisa att bosätta sig hos ett rik par. De byggde ett litet rum åt honom på taket - kanske som på den här bilden jag i veckan tog i Kroatien. ( Jag kom faktiskt att tänka på Elisa när jag såg det.)

När man läser om gudsmännen i bibeln blir man verkligen stärkt. Jag har försökt sätta mig in i Elisa situation och finna stråk. Viktiga stråk och eftersträvansvärda.

Elisa var Guds rikes representant i sin tid. Han verkar här ha varit bostadslös. Så allmänmänskligt utsatt och förekommande. Ja, Jesus själv ordade vid ett tillfälle att "rävarna har kulor och himmelens fåglar har nästen... men han själv hade ingen plats att vila sitt huvud. Att bo är elementärt. Men det är inte ur Guds rikes perspektiv extraordinärt att vara bostadslöst. Det har inget med fromhet att göra. Det är inte så det skall ses. Att bo är bara elementärt. Inget mer. Men här verkar profeten ha saknat det elementära. Det medför ur en mänskligt perspektiv svårigheter. Gudsmannen var bostadslös. Det kan vi kanske i någon mån förstå vidden av.

Det är intressant att följa den här berättelsen. Elisa som uppenbarligen får sin egen sociala fråga löst, blir så utom sig att han genom sin tjänare Gehasi undersöker kvinnans situation. Vad kunde han göra för kvinnan och vad kunde hon tänkas behöva som tack för besväret? En högst medmänsklig reaktion. Inget mer egentligen. - "Vad kan väl jag göra för henne ", sa Elisa. Ibland undrar jag: var går gränsen för en människas tanke och Guds tanke hos och i en människa, när den är driven av kärlek? Och hur särskiljer vi dem åt? Jesus förebrådde nämligen Petrus en gång att han bar på sämre tankar - ja, människotankar. 

Värdkvinnan i Elisa liv var barnlös och hennes man var gammal. - Kalla på henne! , sa Elisa. När jag sedan läser min bibel så får följande ord profetisk kraft och är så välsignade. Det står nämligen att: "Hon stannade i dörren, och Elisa sade: "Nästa år vid just den här tiden skall du ha en son i famnen". Vi kan vara ganska så säkra på att gudsmannen hade blivit bostadslös senast inom ett år - om han hade haft fel. Människor är människor. Överallt.

Mina vänner det här är Guds rikes politik! Det har inga behov av majoritetsbeslut eller rationella omdömesförklaringar i politiska utskott - ändå är det dit de kristna ger sin kraft idag - till politiken. Den mänskliga förmågan hör politiken till. Och politiken är hennes. Horisontalt och platt som en jordskorpa. Men Guds rikes resurser uppenbaras ifrån himlen. Med välsignande under!

Hur var det Jesus sa... "När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i staden och säg till folket: Guds rike är nära er." Lukas 10:5.

Det var precis vad Elisa gjorde! När vi blir ett med vårt uppdrag och tjänst då kommer Gud att sanktionera så påtagligt att våra ord blir ord med fullmakt. Verkställande ord. Levande ord! När jag läser texten om Elisa hittar jag ingenstans att han ber och fastar över kvinnans infertilitet. Situationen och atmosfären är nämligen så laddad att när kvinnan står i dörren så är orden omistliga. De står i direkt parameter med behoven. Jag blir så gripen när jag ser kvinnan framför mig med en mångårig sorg, där sitter profeten och hon hinner inte ens in genom dörren av den atmosfär som måste ha funnits där i rummet. Var det Elisa kraft? Nej, Guds men förmedlad genom Elisas kärlek och tacksamhet! Hon stannar i givakt och profetord går över Elisa. - "Nästa år vid denna tid...!"  Han frågar inte ens efter hennes behov. Eller önskningar. Guds rike uppenbarades i vardagen.

Guds rikes bärare med gåvor till tjänst i överflödande kärlek till människor - där måste det börja! Kvinnan gjorde något för Gud. Inte sant? Hon säger ju själv till sin make: " ...jag har förstått att han som kommer förbi här är en helig gudsman."

Läs om de människor som bibeln presenterar för oss. Använd din egen förmåga att både psykologisera och socialisera kring deras liv. Mänskliggör gudsmännen och du skall se konturerna av Guds hand. Se deras bekymmer och tillkortakommanden och hur Gud kommer dem till hjälp. Det är en litteratur högt över all annan.

Guds rike vill bli synliggjort!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: elisa

Förkunnelse på YouTube

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter