_DSC9211-2.Mobilen

Samtiden

Tack för all återkoppling på bloggen.

Jag tackar för alla mejl och kommentarer som både står kvar, men som jag också måste radera. Allt är inte tacknämligt. Enda fördelen med negativa kommentarer - vilka kan bero på okunskap eller brist på annan förståelse, är att de skiljer ut sig från de likgiltigas frånvaro. En reaktion är alltid konstruktiv. Alltid! Den likgiltige tiger möjligen stilla men i värsta fall är det ett uttryck för fullständig död. Livet är inte likgiltigt. Döden är det. Lik - giltig.

Hur som helst. Tack än en gång! Och välkommen att kommentera.

Varför kan inte negationer få rum i ett forum som detta? Det borde tålas. Eller? En del önskar att jag skall kommentera deras inlägg på kommentarssidan , etc.

Min blogg är en envägskommunikation. Det är min förkärlek för förkunnandet som slår vakt om den saken. Att predika har väldigt lite med utbyte att göra. Förkunnade är en deklaration. Den skall vara färdig och klar. Den söker inga remissinstanser och "å andra sidan" betraktelser. Så det faktum att jag tar bort nedsättande kommentarer har med bordsskick att göra. Ja, bordskick. Mina blogg gäster skall få åtnjuta texter i god miljö. Det får vara hur det vill med anrättningen. Den kan vara lite för salt eller i värsta fall överkokt. Men efter måltid och egen rap - vem vill torka sig på en smutsig servett? Nej, där skall ligga nypressade linnedukar i lagom stort format. Oanvända. Det är dessa fina servetter av goda kommentarer som får vara kvar i kommentarsfältet.

Så är det sagt.

I dagarna så har en intressant publikation nått mig. Det är Maja Hagermans bok om professorn och läkaren, Herman Lundborg; "Käresta Herman"- rasbiologen Herman Lundborgs gåta, heter undertiteln. Jag har precis tagit mig an den så jag skall inte gå i god för den ännu. Men det jag vet är att Lundborg som akademiker hängav sig åt rasfrågor i sin profession. På svensk, nationell nivå. Vi har oftast en bild av tyska filosofer som de drivande i dessa frågor men det är uppenbarligen så att tidsandan drar med sig både ont och gott folk. Sådant sker också idag. Därmed inte sagt att svenskar skulle vara godare än andra. Eller vice versa. Herman Lundborg som reste runt och sökte upp samerna i norra Sverige med rasfrågan i bagaget, föll för kärleken och gjorde en kvinna med barn från just samma "lägre ras" som han själv vigt sitt liv åt att kartlägga. Kan låta som en roman men det är en kuslig dokumentation. Den son han fick kom aldrig att få några egna barn. Inte heller kom hans samiska hustru att föda fler barn åt honom. Oklart om denne rasbiolog till slut också steriliserat de båda. Men det skall vara osagt. 

Samtiden är en farlig plats att vistas i. Det som sker där kan i starka ordalag fördömas av framtiden. Trender och skick, ideer och filosofier kan i en bättre eller annan framtid rent av te sig inhumana, - ja, diaboliska och brottsliga.

Samtiden skall inte samlevas. Den skall ifrågasättas.
 

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv