_DSC9211-2.Mobilen

Nationalromantik!

"Då sade Jesus till honom: "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?"  (Matt. 26.)

Det är stort att fått se hur Israel efter den stora diasporan och allt sedan 1948 har återfått en del av sitt land. Men hittills bara en del av landet Gud gav dem. Det land Gud utlovade Abraham är betydligt större än det territorium som vi kan se på en karta idag. Därför är striden så hård.

Den kristne ser i Israel när det gäller nationens upprättande ett tydligt tidstecken som markerar Jesus nära förestående återkomst för församlingen. Det är det allt övergripande för henne. 

Församlingen lever i det nya testamentet. Det nya förbundet. Församlingen och Israel hör till samma träd. Vi kristna har blivit inympade där, står det i skriften. Det omöjliggör i sig ersättningsläran, dvs. att den kristna församlingen skulle ha övertagit Israels plats angående löftena och "dets" funktion. Trädet är ju inte halvdött, om jag får travestera bildspråket. Men församlingen och den kristne råder idag under ett eget förbund. Det nya testamentets förbund. Löftena till nationen Israel och det judiska folket har en helt annan väg att gå. Som nation. Men den kristne har Guds rike invärtes i eder, säger skiften. Det ligger på ett helt annat plan. Här far många vilse.

Det judiska folket ska bli frälst på en dag, säger Guds ord. Gud har avdelat en särkild evangelist för deras sak. Ärkeängeln Mikael. Varför då? För att det är en andlig strid om territoriet av en övermänsklig dimension. Den uppgiften äger inte den kristna församlingen. Vi har inte det mandatet, helt enkelt. Många tror att de ska evangelisera fram detta uppvaknande, byta namn på Jesus, och judaisera teologin. Det står ju att de ska bli frälsta på en dag. Det klarar ingen missionsorganisation. Frågan ligger helt och hållet på Guds bord.

Den kristne är mycket påverkad av dagspolitiken när det gäller Israel. Och vi förfäras över hur trängda det judiska folket ständigt blir. Där sker motstridiga händelser hela tiden och de olika interfador som avlöser varandra, krigen och terrorn, förfärar oss. Här är det lätt att de kristna hamnar i det gamla testamentets sätt att värdera händelser och se på saker. Vi blir så proisraeliska att vi nästan gläds åt när Israels fiender nedgörs på ett mänskligt plan. Inte offentligt men i hemlighet. Och tvärtemot en kristen hållning. Vi intar då ett gammal testamentligt synsätt. Men det är inte den kristnes väg att gå under det nya testamentet.

Gud har lovat ta hand om det judiska folket utifrån löftena till Abraham. De kristna har sitt uppdrag att vinna själar ut ur världen till Guds rike. Det skulle vi vara fullt sysselsatta med egentligen, om vi förstod vårt uppdrag helt och hållet.

Men de finns de som går så upp i Israelfrågan att de tappar bort sig i sin egen betydelse i frågan. Hur menar jag då? Ja, det finns en nationalromantik som är helt osund. Jag ska försöka åskådliggöra det utifrån ett annat perspektiv så vi kan spegla oss i svärmeriet. Men låt mig än en gång få säga att Israel är Guds egendomsfolk! Utan diskussion. De har sina löften. De har sin kallelse så tydligt avgränsad. Det har Guds församling också. Guds församling och Israel är inte samma sak. De låder och råder under två olika förbund. Så är det. Och om Israel utför krigshandlingar så må de råda under det gamla testamentliga synsättet. Så ser inte vi på det! Den kristne kan aldrig försvara våld bara för att det är Israel som utför det. Församlingen krigar ju inte fysiskt. Banalt att behöva påtala det. Här har många kristna svärmare för Israel tappat förståndet med sina hem superinredda av israeliska turistföremål. Det finns inget andligt i det.

Gud ska föra sitt verk med Israel framåt! Det sker inte med församlingens hjälp. Vi har ett helt annat uppdrag. Vi ska välsigna Israel men vi ska inte ställa oss på det gamla förbundets mark och sätt att se på krig. Det borde vi förstå. Krig som vi inte kan förhindra.

Ulf Ekman inredde Livets Ords kyrksal i Uppsala på sin tid med stenar från Israel, en fondvägg, som påminner om en modern klagomur. Snyggt? Javisst! Men som om församlingen var ett synligt rike på jorden med behov av israelisk rekvisita för att göra Kristus mer närvarande. Eller hur ska man uppfatta det? Är det oskyldigt och bara vackert? Det är ju då bättre att skynda till katolicismen. Där finns det betydligt mer av "sakro sankta" föremål att lägga i glasmontrar. Här får jag profeterna med mig. Tro mig! Och jag är för den som inte förstår det just nu, djupt sarkastisk.

Låt mig få bli personlig och exemplifiera för dig som har hela hemmet fullt av menoror, stenar från både Betlehem och från Karmel. Du som är gåvogivare mer till Israel än du supportar din egen lokala församling... Detta är nationalromantik!

Jag har alltid haft en förkärlek till Italien. Den kom till mig i min ungdom och jag brottas fortfarande med det faktum att jag inte är bosatt där för länge sedan, som missionär. Jag har en oförlöst kallelse till det folket.

När jag första gången kom till Rom var jag helt utom mig. Jag tog med mig hem en bordsfontän tillverkad av italiensk terracotta. Den elektriskt pumpförsedda fontänen kunde fyllas med vatten. Vattnet cirkulerade i ett slutet system med en rogivande och porlande effekt. Pjäsen blev nästan sakral då jag förutseende tappade upp en mineralflaska med vatten från en av fontänerna i staden Rom och tog med hem till Sverige. Jag hade läst om Etruskerna. Pompei. Herculanum. Nutidspolitik och om maffian. Om påvar och om katolicism. Jag hade läst flertalet böcker om akvedukterna i Rom och de blyinfattade rörledningarna som förgiftade romarna och förkortade deras levnad redan på biblisk tid. Kunskaperna och intresset och förkärleken till landet och folket gjorde mig förryckt. Jag rös när jag hörde språket och nästan likställde det med tungotal i vackert utförande. Där du är Israel svärmisk. Där är jag italienare! Jag blev en nationalromantiker. En Italienälskare och Italienkännare. Jag äger en Italienflagga, må du tro.

Jag tog hem fontänen med all den bakgrundskunskap jag besatt. Placerade fontänen centralt på bokhyllan, öste upp medhavt vatten från Rom, kallade på min hustru som inte varit med på resan och gav henne den mest obegripliga gåva från min vistelse i Rom som någon kvinna fått. Och kände mig vara en del av landet.

Det här är att vara nationalromantiker. Skillnaden är inte så stor, faktiskt. Bibelns berättelser, platserna, händelserna och inte minst löftena till judarna får många att på samma sätt bli svärmiska för Israel. En del kristna är så intresserade - och det får man vara - att de ägnar hela sitt liv åt Israels utveckling av idag. Men inte på bekostnad av missionsbefallningen. Du ska gå till hedningarna! Det judiska folket tar Herren hand om. Det är hans verk. Inte församlingens.

En kristen ledare. Han var fullständigt intagen av Israel. Så till den grad att han kallade sitt eget företag för Knesset. Knesset, är parlamentet i Israel. Det här är ju ingen frälsningsfråga som många kristna gör det till. Det här är bara nationalromantik på vag biblisk grund. Har inget med andlighet att göra.

Varför skriver jag så här? Varför ta ifrån människor deras glädje över Guds egendomsfolk och löfteslandet genom att vara så nedsättande i min beskrivning?

Därför att vi har ett eget förbund i Herren att sköta!! Och vi får inte hemfalla till hat och sympati för våld bara för att det är den israeliska staten som bedriver sina nödvändiga motattacker. De vet vad de har att göra. Men det är inte den kristnes perspektiv. De lever på så sätt under det gamla förbundet, ännu. Jesus sa till Petrus; "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?" (...)

Det råder på många kristnas håll en osund slagsida kring landet Israel. Men jag kan försäkra dig om att jag är den förste att åka ner till Israel när det lugnar ner sig, så småningom, att jag får åka igenom hela landet en gång till. Men utan att för den skull förlora församlingens och den kristnes primära kallelse i Kristus.

Och omdömet alldeles.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • S. Anderberg » Till Asien!:  ”Broder! Ha det så riktigt härlig på resan! Hälsningar från Vännerna i Storvreta”

  • Anita » Till Asien!:  ”Hej Thommy! Jag önskar dig en härlig,inspirerande och avkopplande resa och viste..”

  • Thommy » Nytt program på YouTube !:  ”- Tack och detsamma, Claes! Att du hamnat på ett säkerhetsfängelse och får tjä..”

  • Claes Mård » Nytt program på YouTube !:  ”Härligt att du kämpar på Thommy ! I morgon är jag på Kumla anstalten som vanligt..”

  • Thommy » Profeten i Nya Testamentet:  ”Hej Johan, Andra hör det han säger men han vet inte alltid vidden av det sagda...”

  • Johan Gamper » Profeten i Nya Testamentet:  ”Säger han/jag det han hör eller hör han/jag det han säger? ”

Bloggarkiv

Etikettmoln