Arbetet i Guds rike

På tisdag, imorgon, har jag för avsikt att stå i korsningen Gamlabrogatan - Drottninggatan igen med Jesus och i hans namn. Det är ett outtömligt behov hos mig att göra det. Herren går med! Jag återkommer med en rapport.

På tal om annat.

I veckan som gått har den svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén talat på pingströrelsens årliga konferens, Nyhemsveckan. Det är verkligen en markör på ett avfall bland de troende. Pingsts företrädare Daniel Alm kallade det för profetiskt. Jo, förvisso. Antikrists framträdande kommer också att vara profetiskt. Det är avfallet också. Att något är profetiskt talar för att det tidigare varit känt eller förutsagt. Det är ingen garanti för ett välbefinnande under Guds välbehag.

Frikyrkan kom till av att man ville vara bibeltrogen och inte följa den liberalism  och formalism som statskyrkan representerade i historien. Kyrkan hade blivit en organisation från att ha varit en organism. Kyrkan, med sin institutionaliseringen under maktanspråk. Det är för länge sedan glömt. Den vill hon återerövra! Inte ens kyrkans barndop påkallar något avståndstagande bland frikyrkliga längre. Nog är det profetiskt betingat alltid. Den klara distinktionen och tillämpningen mellan bibliskt och kyrkans dop har ekumeniska klubbar för länge sedan brutit ned med hjälp av katolska teologer och sluga demagoger. Guds ord varnar för avfallet i den sista tiden. Det är ett tidstecken. Inte primärt ett tecken på att Jesus skall komma tillbaka. Han har andra kännetecken för sin återkomst. Men Antikrist!

Den alltmer ljumma kristenheten har övergått till ett politiskt tänkande där den minsta gemensamma nämnaren är Jesus och den största nämnaren acceptansen för allt och alla. Det är de ekumeniska workshopen som gjort det möjligt då man skapar relationer samfundsföreträdarna emellan. Men utan Guds ord.

"Gå inte i ok med den som inte tror ", säger skriften. Det påvisar havererade äktenskap, om inte annat. Vad åstadkommer det? Barn som inte är födda ovanifrån! "Inte tror" vad då? Ja, ett avståndstagande från det du åtminstone själv inte tror på. "De blevo omaka par", säger skriften. Här drar Guds ord en klar gräns och varnar oss. Det är inte Jesus eller Ordet som är i centrum i de ekumeniska sammanhangen utan människan och samkvämet. Här kunde också djävulen få tillfälle att delta. Förstå min parallell. Också han står i en post existensiell kontext till Gud. Han skulle kunna få tala i egenskap av Lucifer. Han skulle ha oerhört mycket att lära oss om den andliga världen. Han ställer säkert också upp under mottot: "Vi har alla en relation till Gud." Så oanstötligt och intetsägande. Och urkunds förfalskande!

Ärkebiskopen hade i mötet talat ingående över berättelsen om Jakob och Esau ur gamla testamentet på Nyhemsveckan. Det blev ett så väl ingående bibelstudium att pingstfolkets egna predikanter känt trånad och väckts över ett riktigt fylligt framfört bibelstudium i forntida pingstanda. Ja, förkunna Guds ord! Och i alla lägen. Men ärkebiskopen kunde inte tillämpa ordet. "För Esau hatade jag ", säger Gud i skriften. Det betonade inte ärkebiskopen. Betoningen låg möjligen på Jakobs svekfulla natur och mötet med Esau. I förbrödringen. Den näst intill romantiserade lyckan av två oförenliga representanter på andens område. Jakob och Esau. Vi förstår passningen. Nej, Jakobs svekfulla natur ska inte speglas i det som Esau representerar. Det Esau representerar är betydligt allvarligare och hör inte Guds rike till.

Att använda berättelsen om Jakob och Esau och skapa en gemenskap dem emellan är naturligtvis förbindligt och inställsamt. Men lika oförenligt som en gemenskap mellan Abel och Kain. Det är två väsen skilda representanter och förebilder i den andliga historien. De motsvarar två olika vägar med två olika slutdestinationer. Därför är kunskapen falsk och tillämpningen av berättelsen endast ett försök till förbrödring på orätta grunder. Man föds till bröder. Man kommer inte överens om att bli bröder. Det är en förförelse. Sätter du inte uppenbarelsen i centrum kan du till slut bjuda in djävulen själv att predika. Esau var av köttslig natur. Så var också Ruben en otuktig människa, säger skriften. Jakob bar på Guds välsignelse och är Guds väg och frälsande exempel.

Det finns bara en väg till Gud, genom Jesus Kristus! Det finns inte flera Herrar. Det finns inte flera olika trosuppfattningar på biblisk grund. Det finns inte flera sorters dop. Det finns inte olika gudar. Eller samma fader under flera namn... Nej! "En Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader."

Den svenska frikyrkligheten har blivit som de femtio lärjungarna på Elisas tid. De som trodde att Gud kastat Elia i någon "dal eller på något berg". Gud som begravde Mose med varlig hand skulle aldrig kasta någon av sina tjänare. Tror man det har man kommit bort från Herren. Det är ett avslöjande ord av de femtio. Ett nedlåtande över Gud och det Gud representerat i Elia. Gud kastar ingen. Men han förkastar dem som går avfallets väg! De femtio...  Pingst betyder femtio. Var det femtio pingstvänner? Tanken är slående. Jag illustrerar. Ja, Pingst har tappat bort sin vägledare, sin ledsagare och har på politisk och religiös väg blivit en sökare bland olika trosuppfattningar. Vänd tillbaka! Annars hittar du inte hem igen.

De femtio på Elisas tid letade "på bergen" och "i dalarna" efter Elia. De såg ingen framtid eller lösning på sin verksamhet. De var inte längre visionära. De hade tappat bort Herren i Elia. Elia hörde till det förgångna - de ville väcka upp något dött när däremot Elisa stod för Guds röst i deras samtid och inför framtiden. De letade möjligen på Tibets "berg" bland religionens toppar och de gick ner "i dalarna" bland de romersk katolska katakomberna bland reliker för att hitta en bättre framtid i en ekumenisk kontext, i överförd mening. Elisa var övertydlig; Leta inte där! Sök honom i det du har fått lärt och ta vara på det. Vi känner igen Paulus ord till Timoteus. Förbliv vid det du har lärt! Som Elisa gjorde. Han ropade inte och letade inte efter Gud i de döda sammanhangen. Han ropade på Elia Gud. Där är skillnaden.

Nog om det. Men det måste också få sägas.

Jag vill med en större ansats, med ett djupare allvar, med en än större otillfredställelse över mänsklig samtids samlevnad och framlevnad gå ut med budskapet om Jesus. Jesus lever och han kommer snart tillbaka! Det är meningsfullt att kämpa den goda kampen!

Ja, allt idag är förvänt. Kvinnorna världen över rasar idag över abortfrågan som väckts i USA. Kvinnans rätt att på laglig väg kunna ta livet av barnen i moderlivet. Hon som borde vara dess främsta beskyddare. Propagandan vurmar för kvinnans rätt till sitt eget liv. Javisst! Men få talar om barnens rätt till fortsatt existens. Många barn blir till under incest, under våld, anför man. Men majoriteten av de barn som inte är önskvärda blev till för att man blev gravid under samtycke. Debatten är därför lögnaktig. Att man sedan vill ta bort fostret av egoistiska/egennyttiga skäl är något annat. Hela mänskligheten har inte kommit till under incest eller våld. Eller hur? Det är intellektuellt ohederligt att vinkla det så. Gud hjälp oss hur världen blivit. Undantagen har blivit vår regel.

"Gud hjälp oss att överleva i denna tid! Gud hjälp alla fega, alla Obadja själar, som resignerat. Kalla på Guds folk en sista tid, o Herre! Hör mina stora ord. De blir inte större för att jag uttalar dem. Inte heller mindre menade. I morgon ska jag ta dig med till City. Du med mig och jag med dig. Där ska ditt namn bli känt. Välsigna varje människa som vi möter, Jesus. Amen!"